Strippklubben på Roslagsgatan abonnerad. Jorge spanade stället: röda spotlights i taket, sammetsfåtöljer på golvet och neonreklam för Heineken på väggarna. Runda bord med stearinfläckar, ölfläckar – han ville inte gissa vilka andra sorters fläckar. En bar längs ena långsidan, en dj i ett hörn, en liten scen längs andra långsidan. Strippstången brudlös än så länge. Men bakom baren: fyra guzzar i mer hud än kläder hällde upp bubbel. Snart skulle de slingra sig runt stången. Visa rubbet för snubbarna.
Inte toklyxig feeling direkt. Men det var skit samma – folket gjorde stämningen. Jorge kände igen många. Kommit dit med sin kusin Sergio och polarn Javier. Han såg Mahmud längre in vid fåtöljerna – hermanon sippade på ett glas skumpa. Bondade med sina egna polare: Tom Lehtimäki, Robban, Denko, Birra.
Jorge nickade åt Mahmud, blinkade med ena ögat. Signalerade: jag ser dig, kompis, vi surrar sen. De behövde prata om i morgon. J-boy: kunde nästan inte vänta. En stor grej kanske på gång. Steget tillbaka till g-livet. Bort från m-livet. M alltså, som i muffins.
Jorge sovit taskigt i natt. Hela grejen: som Agent Smith mot Neo. Det mörka mot det ljusa. Svennebananlivet: något som tärde. The dark side. Samtidigt: grejen de skulle iväg på – något härligt. Den goda sidan skulle få chansen – kom de bara iväg till det där mötet i morgon skulle allt ordna sig.
Kanske.
”Rymmarn!”
Jorge tittade åt sidan.
Babak kom emot honom. Öppna armar – falskt smajl. Iraniern kramade honom. Dunkade honom i ryggen. Högg honom med verbala knivar. ”Hur går fiket, kompis? Säkert att det inte är bättre marginaler på kebab än på kaffe?”
Jorge drog bak skallen. Spanade in snubben på tre decimeters avstånd. Höll fram presenten: en Dom Pérignon 2002 – tydligen råfin.
Babak: Mahmuds äldste homie. Babak: iransk langarprofet, fittmagnet, fett med förortskaxighet – trodde han själv i alla fall. Babak: gjort resan som Jorge en gång själv planerat. Snott vägen som varit vikt åt honom. Börjat nere på gatan. Lärt sig gejmet. Greppat marknaden – hur vanliga förortslirarna börjat bruka som värsta Stureplansfolket gånger en lax. Fattat framtiden. Koks i dag: vanligare hemma hos tjugoåringarna än gräs hos femtonåringarna.
Kunde varit Jorges spel. Hans lir. Men så blev det inte.
Och i dag: iraniern bjöd alla grabbar på lokal. Festade med strippor, champagne och fri bira i baren. Inbjudningskortet delats ut direkt till Jorge av någon hjälpreda till Babak. Tryckt i gotiska bokstäver: Fira som en äkta bandit! Jag fyller 25 och bjuder på bubbel, buffé och brudar. Red Light-klubben på Roslagsgatan. Kom som du är.
Irriterade som ett myggbett på röven: Babaks attityd. Iranierns glitter i ögonen. Hans tonläge: spottloskor i fejan. Den lille tönten visste att Jorge och Mahmud slet varje dag som rumänska horor en lördagskväll. Visste att de inte ens snurrade hälften så mycket para på en månad som han själv gjorde på en vecka. Visste att juggarna sög extra cash för sitt beskydd. Säkert: visste att skattmasen jagade dem med blåslampa. Hundra procent: Babakfittan fattade att fiklivet inte funkade för J-boy.
Det Jorge inte kunde fatta var att Mahmud inte bara gav snubben en feting och sa upp kontakten. Det var risigt.
Men risigast av allt var ordet Babak nyss använt – Rymmarn. Det namnet… ärligt, Jorge fixade det inte. Rymmarn – vilken bullshit. Babak kickade på en som låg ner. Vred om kniven ett extra varv, strödde chili i såren.
Det var nästan fem år sedan Jorge stuckit från Österåker. Visst, många shunnar där ute hade hört hans story tusen gånger. En idolgrej bland folket i höghusen. En saga du drömde om när cementen i cellens väggar kvävde dig. Fast också, precis som med alla sagor: grabbarna där ute visste hur den slutade. Latinon, legenden, J-boy, Rymmarn – tvungen att krypa tillbaka in. Som en loser. Frihet adios. Det var en pissig story.
Och det missade Babak aldrig att påminna honom om.
Några BMC-snubbar hängde i baren: lädervästarna som svarta uniformer. Enprocentsmärken, MC Sweden-badges och The Fat Mexican på brösten och ryggarna. Tatueringar på halsen, underarmarna, kring ögonen. Jorge kände några av de här lirarna. Inga kaféägare direkt, men schyssta killar. Fast han visste hur nio-till-femmarna tänkte när de såg grabbarna. Typ som det stått skrivet med blinkande bokstäver på västarna – en känsla: fruktan.
Han tog sig från Babak.
Längre in vid sidan av scenen såg han kusinerna och släktingarna. Små fjuniga Babak-kopior i klasar. För dem – att få vara på samma fest som halva Bandidos MC Stockholm var som värsta kändispartyt.
En snubbe började gå mot Jorge. Silhuetten: som en apas. Överbreda axlar, armar som räckte långt ner på låren. Killen: anabolabitig men tydligen glömt benen – stack ut som två snortrör längst ner.
Det var Peppe. En kåkpolare från Österåkeranstalten.
Jorge inte sett honom sedan dess.
Peppe bar väst. På vänstra bröstet: ordet Prospect. Han höll helt klart på att bli tung.
”Tjena, brushan!” De kramade varandra. Jorge noga med att inte nudda västen med händerna. Enprocentarnas regler onödiga att fucka med.
Peppe sa: ”Läget då, brushan? Får du rulla nåt?”
Killen säkert rasist in i märgen, ändå – hans miljonärssvenska gungade. Jorge garvade. Snubben med samma humor som förr.
Jorge svarade: ”Det händer brushan, det händer.” Han uttalade ordet brorsan på samma sätt som Peppe. Sedan sa han: ”Och du har skaffat väst, ser jag.”
”Du fattar inte hur mycket jag får rulla med den här, alltså. Helt sjukt.”
”Har du västen på då?”
Peppe körde stenansikte.
Jorge skulle säga något. Stannade upp. Spanade Peppe. Snubben blängde.
Till slut: ”Skoja inte om den.”
Jorge sket i grejen. Vissa snubbar tog sina färger för allvarligt.
Men efter tio sekunder flinade Peppe igen. ”Läder i bingen är inte min grej. Men har du testat handbojor? Riktigt fint, alltså.”
De flabbade tillsammans.
Bandidospolarn bytte ämne, snackade vidare. Smarta upplägg i byggbranschen. Momsbedrägerier, fakturabluffar, svarta löner. Jorge nickade med. Det var intressant. Det var viktigt. Han funderade till och med på att fråga Peppe om hjälp med juggarna. Samtidigt visste han regeln: alla sköter sin skit själva.
Och hela tiden: han kunde inte sluta tänka på i morgon.
I morgon.
Jorge svepte sitt glas med bubbel.
Dagen efter. Påsfeeling under ögonen. Bakfyllevärk i pallet. Andedräkt som en bajskorv doppad i T-röd. Ändå: ett slags avslappning. Med sin bäste vän, Mahmud. På väg mot Södertälje. På väg mot kanske det viktigaste mötet i J-boys liv.
Klockan var halv tre. Han och araben i deras bil. Eller egentligen: bilen ägdes av kafébolaget. En av de få fördelarna: så mycket grejer som gick att köpa på företaget. Mobiler, datorer, dvd-filmer, 3D WiFi Full LED-tevear. Typ allt – så tyckte de i alla fall. Men så tyckte inte Skatteverket, hade det visat sig.
Det de skulle till: något stort. Den stora grejen i banditernas toppskikt. Framgångssagorna i betongen kryllade: Hallundakuppen, Arlandastöten, helikopterrånet. Och alla visste att verkligen inte många hade koll på planeringen, att bara några få satt på recept. Men Jorge fixat en ingång.
Och det var en sådan de skulle träffa nu. En som visste hur det gick till. En hjärna.
Det hade börjat regna, vintern höll på att tappa greppet.
Mahmud knäppte av stolsvärmen i sitt säte. ”Jag blir för het om pungen alltså, man kan bli steril.”
”Vadå, har du tänkt bli farsa, eller? Vem ska du göra på smällen då? Beatrice?”
Mahmud vände sig om. ”Beatrice är bra på att sälja latte, men hon är nog en värdelös morsa.”
”Hon är fan inte bra på att sälja kaffe heller. Vi borde anställa nån ny.”
”Ja, men inte för snygg, jag fixar inte det.”
De körde förbi Ikea på vänster sida. Jorge tänkte på sin syrra. Paola älskade Ikea. Hon försökte inreda hemma. Sätta upp bokhyllor som tog hundra år att fatta hur de skulle skruvas ihop, spika upp inramade planscher på putsväggarna där X-krokarna alltid lossnade efter några timmar. Bygga ett liv. Smälta in. Men vart skulle det ta henne, trodde hon? Bara för att hon försökte bli svenne skulle hon inte bli svensk.
Hon var naiv. Ändå: Jorge älskade henne och Jorgito mer än vad som var nyttigt.
Mahmud surrade på om Babaks fest kvällen innan. Vem av stripporna som varit läckrast. Vem av Robert och Tom som fått scora. Vem av Babak och Peppe som drog in mest cash. Jorge orkade inte lyssna – hela tiden den här dyrkan av iraniern.
Utanför fönstret: Tumba pendeltågstation. En skylt hängde över vägen: Alby. Mahmud vände på sig igen: ”Mina hoods ligger där borta. Det vet du.”
”Skämtar du, eller? Du har ju Alby och röda linjen tatuerat över halva kroppen. Klart jag vet.”
”Och nu ska vi till Södertälje, det är nästan mina hoods, det också.”
”Och? Du har varit där förut.”
”Tänk om jag känner den här killen vi ska träffa.”
”Jag tror inte det. Denny kallar honom Finnen. Du känner väl inga finnar utom Tompa Lehtimäki?”
”Nä, men han kanske inte är finne. Han kanske är från söderort. Du vet, det var mycket knas för några år sen. Gängkriget mot Eddie Ljublic och hans folk. Så om Finnen är härifrån kanske han var med i det där. Och då är det femtio procents risk att han var på fel sida. Att han var med fittorna.”
”Vad då femtio procent? Det är ju mycket mindre risk.”
”Ja, fast ändå inte. Antingen var han med fittorna eller inte, det är två alternativ. Det ena eller det andra, det bli ju femtio-femtio. Så jag tycker man kan säga att det är femtio procent.”
Jorge flinade. ”Du är för skön, alltså.”
Samtidigt: frågorna radade upp sig i skallen. Vem var det egentligen de skulle träffa? Hur visste de att det inte var en snutinfiltratör? Skulle det bli någon deal med honom? Och om inte, vad skulle de göra med Skatteverket och juggarna? Sveriges stat och undre världens stat höll på att fucka kaféet.
Bilens värmefläktar sprutade ljud. Vindrutetorkarna gnisslade.
Kanske: på väg mot sin största grej någonsin.
Kanske: på väg mot en omstart.
Tjugo minuter senare. Södertälje. Förstaden de turades om att åka till varannan morgon. Stället där vänsterextremisterna brände ner mataffärer, Ronnakidsen besköt polishuset med automatvapen, X-team krigade mot Syrianska brödraskapet och industribagerierna bakade den saftigaste ciabattan norr om Italien. Staden från vilken Suryoyo TV och Suryoyo Sat sände teve över hela världen, stället som egentligen kallades Lilla Bagdad.
Södertälje: platsen där det ryktades att över hälften av alla värdetransportrån i Sverige planerades.
De parkerade i ett p-hus bakom gågatan i centrum.
Mahmud tog upp ett rattlås.
Jorge sa: ”Vad gör du?”
”Det här är Södertälje, vet du, varannan unge som föds här är fotbollsproffs och varannan biltjuv.”
”Jamen, vi åker ju hit varje dag.”
”Men inte just hit. Inte till centrum.”
Jorge flinade igen. ”Du är lite spårad, tror jag. Vi står ju i ett parkeringshus.”
De klev ut. Promenerade ner till Storgatan. Fortfarande trist väder. Runtomkring: mest pensionärer, kids och mustaschfarbröder som satt och drack te på fiken.
Mahmud pekade på gubbarna. ”Exakt så där ser min farsa ut. Eller hur?”
Jorge nickade. Visste: om Mahmud väl gick igång kunde han surra i timmar om hur lassesverige svikit hans pappa. Hur Beshar först inte fått något jobb, levt på socialen, sedan fått jobb – som pajat ryggen på honom så han blev sjukskriven för resten av livet. Och kompisen hade rätt – men Jorge orkade inte lyssna.
De tog en tvärgata bort från Storgatan.
Det ringde på Jorges telefon.
Paola: ”Det är jag. Vad gör du?”
Jorge tänkte: Ska jag säga som det är?
Han sa: ”Jag är i Södertälje.”
”Hos nåt bageri?”
Paola: J-boy älskade henne. Ändå pallade han inte.
Han sa: ”Ja, ja, det är klart jag är hos ett bageri. Men vi får höras sen, jag står med händerna fulla av muffins här.”
De la på.
Mahmud sneglade på honom.
Stället längre fram som de skulle till: Gabbes Pizzeria.
Det plingade i en klocka när de öppnade dörren. Sunkpizzeria rätt ut. Ena väggen var råtegel, på andra väggen satt en urblekt affisch: Nyhet, mexikanska tacopizzor. Jorge tänkte: Jättenyhet, den där reklamen måste suttit uppe sedan typ nittiotalet.
På borden låg gamla damtidningar och bilagor till Aftonbladet. Klockan var fyra. Det var helt tomt.
En snubbe kom ut från köket. Mjöligt förkläde, t-shirt med röda bokstäver: Gabbes gör det bättre. Runt halsen hängde två feta guldlänkar.
Jorge blinkade åt pizzabagarn. ”Vadúr skickade mig.”
Snubben stirrade på dem. Mahmud rörde sig nervöst bakom Jorge. Pizzabagarn gick in i rummet bakom disken igen. Snackade tyst med någon, eller i telefon. Kom ut igen. Nickade.
De klev ut på baksidan. En svart Opel. Jorge kollade snabbt in bilen: passagerarsätet och baksätet fullt med pizzakartonger. Pizzasnubben satte sig bakom ratten. Jorge och Mahmud fick hoppa in bland kartongerna där bak. De rullade ut ur centrum. Förbi gallerian, tingsrätten, parkeringsplatserna. Utanför stan: miljonprojektshusen ringlade sig som bergskedjor – så likt hans hemterritorium.
Hittills hade pizzabagarn inte sagt ett enda ord till dem.
Mahmud böjde sig mot Jorge, viskade i hans öra: ”Den där liraren riskerar att drunkna, så mycket som han måste väga.”
Jorge viskade tillbaka: ”Vadårå?”
”Jo, det där guldet han har runt halsen väger ju mer än ett bowlingklot. Om snubben inte passar sig nästa gång han gör tomatsås, kanske han trillar i och aldrig kommer upp igen.”
Jorge skrattade nästan till. Kändes skönt att Mahmud skämtade, bröt stelheten lite. Egentligen fanns inget att vara rädd för just i dag. Funkade det så funkade det.
De klev av vid ett höghus.
Pizzabagarn tryckte ner hissen. De väntade. Metalldörrarna gnisslade. Ristningar med tags, telefonnummer till påstådda horor, arabiska svordomar.
De åkte upp. Jorge tyckte nästan att det sög till i magen, som med snabba hissar. Sjätte våningen. De klev ur. Gubben plockade upp nycklar. Låste upp en dörr. Jorge hann se namnet på brevinkastet: Eden. Det kändes som ett tecken.
Lägenheten såg tom ut. Inga kläder, inga hängare, inga skor eller skoställ. Inga mattor, speglar, hallbyråer. Bara en ensam glödlampa som hängde från taket i hallen. Pizzabagarn visade med händerna: jag måste muddra er.
Jorge tittade på Mahmud. Snubben såg inte lika skämtsam ut längre. Nu måste de bara go with the flow.
Snabba, lätta rörelser: ett proffs.
Pizzasnubben visade med handen igen: ni kan gå in.
Jorge gick först. Korta, tysta steg. En korridor. Gråa väggar. Dåligt med ljus. De kom till ett större rum. Tre stolar uppställda.
Gubben lämnade dem. En annan man kom in i rummet.
Han hade svarta jeans, mörk huvtröja och en rånarluva över huvudet.
Mannen sa: ”Välkomna, sätt er ner.”
Det knakade i stolarna. Jorge tog ett djupt andetag.
Personen talade perfekt svenska.
”Ni kan kalla mig Finnen. Och du, Jorge Salinas Barrio, satt med min polare Denny Vadúr. Så jag har anledning att lita på dig. Vadúr känner jag sen länge.”
Jorge sa: ”Denny är en grym kille.”
Snubben var tyst en stund. Sedan sa han: ”Ja, han är trevlig. Men han är inte grym, det var dina ord. Han snackar för mycket. Och han gjorde bort sig senast. Du vet ju var du träffade honom. Han försökte en egen grej. Då går det så. Men med mig är det annorlunda.”
Det lät som om Finnen åt på något – han smackade med munnen i slutet av varje mening.
Jorge väntade på mer.
Finnen sa: ”Ni har sökt upp mig för att ni vill ha ett recept.”
”Ja.”
”Det är ju inget man bara ger bort så där. Det förstår ni?”
”Ja visst, det kostar.”
”Det kostar, just det. Men det är inte bara det. Det handlar om rätt känsla också. Jag måste lita till hundra procent på alla inblandade. Låt mig säga så här: Jag är en handlare i planering. Jag säljer ett upplägg. Ett recept. Men inget upplägg funkar, hur bra det än är, om det inte är rätt folk som är inblandade. Det är en helhet. Förstår ni?”
Jorge nickade, utan att säga något. Osäker på om han fattade allt.
”Ni skulle kunna vara rätt. Ni skulle kunna utgöra delarna som skapar helheten.”
Jorge och Mahmud vågade inte avbryta.
Snubben fortsatte smacka med munnen. ”Jag vill att ni samlar fem grabbar som ni litar på. Och de får inte vara idioter. Sen vill jag ha en lista med deras namn och personnummer. Handskriven.”
Jorge väntade på om något mer skulle komma. Finnen var tyst.
Jorge sa till slut: ”Inga problem, det fixar vi.”
”Och det räcker inte. Vet ni vad som behövs mer?”
Tystnad igen. Jorge visste inte vad han skulle svara. Hela grejen: skum. Inte så här han tänkt att det skulle gå till. Han hade väntat sig en snubbe som han själv, några år äldre kanske: typ en betongshunne som lyckats. En som gjort sig själv till höjdare. Lutat sig tillbaka – lät andra göra grovjobbet. Men det här med rånarluvan och finsnacket – okej att folk kanske ville dölja sig, men det verkade mer Beckfilm än på riktigt.
Samtidigt, Jorge visste: det var äkta. Hört stories på kåken, i Sollentuna, från polare och polares polare: de som satt på recepten var seriösa. Noggranna. Överförsiktiga.
Mahmud tittade på Jorge. Han måste säga något nu.
Han svarade: ”Det är mycket som behövs. Bra planering behövs. Bra organisation behövs.”
Finnen bollade tillbaka direkt. ”Det är riktigt. Men lyssna och lär nu. Här kommer mitt första tips. Ingen storskalig grej har nånsin lyckats utan nån som är på insidan. Man behöver en insider, det är den grundläggande delen av varje stöt. Nån som har insikt om – och gärna access till – den värdetransport det gäller. Och jag har planterat såna sen många år tillbaka.”
Jorge kunde bara få fram en grej: ”Åh fan.”
”Så kan man säga. Den som jag har haft kontakt med längst har jobbat över sju år i väktarbranschen. Han är betrodd med alla uppdrag. Så om vi gör nåt, gör vi det stort.”
Inombords: Jorge kunde inte sluta smajla. Det här var så stort. Det här var början på slutet som kaféägare. Början på slutet som utpressad fattiglapp. El grand muffinsdöd.
Han såg bilder i huvudet. Rånarluvor. Mörka värdeväskor. Bun-tar med femhundrasedlar.
Han såg snabba cash.