Kriminalinspektör Martin Hägerström körde Sturegatan ner mot Stureplan. Kostymfolket utanför var på väg till sina banker och advokatkontor. De var ordentligt klädda, väl kammade, tillräckligt stressade. Vissa lätt framåtböjda, som om de jagade något i livet och behövde sträcka sig för att nå dit. Samtidigt visste Hägerström att han generaliserade – han kände alltför många kostymnissar privat för att tro att deras liv bara handlade om att jaga pengar. Hans tre år yngre bror, Carl, jobbade hundra meter härifrån. Hans blivande svåger arbetade här. Många av hans gamla kompisar höll till i de här kvarteren.
Men morgonen var ingen tid för djupare tänk, så Hägerström gav sig rätten att förenkla tillvaron.
Det var inte svårt att förfalla till dåliga tankar så här dags. Och det var inte svårt att förutse vilka två spår hans dåliga tankar skulle ta.
Det hade bara gått fyra månader sedan pappa Görans begravning, och sju månader sedan han insjuknat.
Och det hade gått ett år, tre månader och fjorton dagar sedan Pravat tagits ifrån honom. Han räknade varje timme som en atomklocka. Bilderna i huvudet var klara som om det hänt i morse. Hur Anna slog igen dörren och gick därifrån med Pravat i handen. Hur Hägerström varit rasande, men inte velat att Pravat skulle se honom tappa kontrollen. Hur hon varit helt lugn.
Så här i efterhand var det nästan läskigt hur strukturerat hon agerat. Han hade väntat i lägenheten i två timmar och lugnat ner sig. Sedan började han ringa. Men hon svarade inte, och hon kom inte tillbaka. Han hade ringt till dagis och till hennes syster. Han hade ringt till hennes väninna i Saltis. Men han fick inte reda på vart hon stuckit. Vart hon tagit Pravat. Sedan, nästan en vecka senare, lyckades han få information. Pravat var i en lägenhet på Lidingö. Anna hade hyrt den i hemlighet redan för två månader sedan. Pravat skulle äta sina mellanmål på Lidingö, sova i sin lilla säng på Lidingö, tydligen fått en dagisplats på helvetes jävla Lidingö.
Ett år, tre månader, fjorton dagar.
De sa att han fick skylla sig själv. I början hade han bönat och bett. ”Kom tillbaka, kom hem, snälla.” Hon struntade i honom. La på luren när han ringde, svarade inte på sms, mejl eller Facebookmeddelanden. Först efter ytterligare en vecka valde hon att svara. Då hade hon redan börjat skola in Pravat på det nya dagiset.
Papperskriget tog vid. Advokater, medlingsmöten, domstolshandlingar. Meningslösa ansträngningar att försöka få henne att förstå. Man kan inte skilja ett barn från dess pappa utan anledning. Ett barn har behov av båda sina föräldrar. Hon struntade i vilket – det fanns anledningar, skrev hennes advokat. Det fanns folk som inte var lämpade att vara föräldrar. Folk som aldrig borde ha fått adoptera ett barn. Hägerström hade agerat djupt oansvarigt, enligt advokaten, när han deltagit i en polisinsats med Pravat i baksätet. Hägerström visste att det var idiotiskt gjort. Men han var fortfarande en bra pappa. Och hans son borde fortfarande få träffa honom oftare än några få dagar i månaden.
Han körde upp vid polishuset på Kungsholmen. Utanför huvudingången var det fullt med motorcyklar. Män med hoj var klart överrepresenterade bland Stockholms poliser.
Kronoberg: Stockholmspolisens högkvarter. Ett stort hus – fler korridorer, förhörsrum och fikautrymmen än han ens kände till. Han nickade åt väktaren i huvudentrén samtidigt som han drog sitt passerkort genom läsaren och följde med den automatiska snurrslussen in. Hans rum låg på femte våningen.
Klockan var åtta. I hissen upp tittade han sig själv i spegeln. Hans snedbena var lite rufsig och ansiktet såg blekt ut. Han tyckte rynkorna på kinderna hade vuxit bara sedan i går.
Rum 547: hans värld. Stökigt som vanligt, men för Hägerström fanns en intern ordning som var osynlig för andra. Hans före detta kollega Thomas Andrén brukade säga att man skulle kunna gömma en motorcykel där och inte ens teknikerna på SKL skulle kunna hitta den. Kanske låg det något i det. Inte en motorcykel, men möjligen en mountainbike. Hägerström flinade för sig själv – det konstiga var att hemma hos honom rådde en ordning av tysk anal karaktär.
Längs ena väggen stod en bokhylla med böcker, tidningar och framför allt pärmar. Bredvid bokhyllan låg proppfulla aktmappar i högar. Resten av golvet täcktes av förundersökningar, händelserapporter, beslagsprotokoll, informationsmaterial, spaningsredogörelser, med och utan plastfickor. Skrivbordet var belamrat med liknande grejer. Dessutom var det fullt med kaffekoppar, halvt urdruckna Ramlösaflaskor och post-it-lappar. I en hög mitt framför dataskärmen låg ett trettiotal pennor. Mitt i kaoset stod en inramad bild på Pravat och bredvid den hade Hägerström nyligen lutat ett annat fotografi. Det var på pappa i sommarskjorta, linnebyxor och loafers utan strumpor, taget för tio år sedan ute på Avesjö.
Pennorna och bilderna – pelarna på vilket hans arbete vilade. Han behövde sina pennor – genomgång och åter genomgång var hans metod. Markera i materialet, stryka under, göra pilar och anteckningar i marginalen. Lägga pusselbit till pusselbit.
Och bilderna: Pravat tänkte han på hela tiden. Bilden gav styrka. Pappa tänkte han på oroväckande lite. Fotografiet kunde kanske påminna honom oftare.
Det pågick fikapaus ute i fikarummet. Hägerström hörde kollegornas röster på avstånd. Micke drog bögskämt som vanligt. Isak skrattade för högt som vanligt. Han tänkte på vad pappa brukade säga om pauserna: ”Fikarast, för det heter fika, va, i statlig sektor? Ni fikar väl mer än ni jobbar?”
Hans pappa hade varit en inbiten fiende till ”ofantliga sektorn” som han kallade den. Men inte ens pappa hade tyckt att polisen borde privatiseras. Och dessutom var Hägerström övertygad om att det skulle fikas precis lika mycket även om någon riskkapitalist köpte upp hela skiten. Kaffedrickande satt i snutars gener.
Men kanske var han mer påverkad av sin pappas inställning än han ville, för han brukade hoppa över kafferasterna. Tiden räckte knappt till som det var ändå.
Det knackade på hans dörr.
Cecilia Lennartsdotter tittade in.
”Martin, ska du inte komma ut och ta en kopp kaffe?”
Hägerström tittade upp på henne. Hon hade hölstret och tjänstevapnet på sig fast hon var här. Dessutom hade hon spänt fast ett extra magasin i bältet. Han undrade för hundrade gången om Cecilia trodde att det skulle bli skarpt läge här uppe på femte våningen – kanske någon av polissekreterarna kunde få för sig att råna kylskåpet?
Det fanns alltid kollegor som spelade över. Fast å andra sidan: kanske spelade de alla över här. Han hade inget emot Lennartsdotter. I själva verket tyckte han om henne.
Han sa: ”Nej, tyvärr, jag hinner inte i dag.”
”Som vanligt då? När vi andra har trevligt har du tråkigt.”
”Ja, som vanligt.”
Hon blinkade med ena ögat.
Hägerström vände sig mot sitt skrivbord igen. Låtsades att han inte förstod att hon skämtade.
Timmarna tickade på. Hägerström satt med en förundersökning avseende grovt narkotikabrott. Amfetamin som smugglats från Estland i dubbelsvetsade golv på minibussar. Sju misstänkta hade suttit häktade i fem månader. Förhörts i sammanlagt fyrahundra timmar. Tusentals sidor att gå igenom. Några var kurirer, några var langare och en var hjärnan bakom smugglingen. Det gällde bara att komma fram till vem som var vem.
Det ringde på telefonen. Ett polisnummer som Hägerström inte kände igen.
”God middag, det här är kommissarie Lennart Torsfjäll.”
Hägerström reagerade direkt på namnet. Kriminalkommissarie Torsfjäll var en höjdare. En supersnut. En legend bland poliser – känd från flera jätteoperationer. Men enligt ryktena var Torsfjälls arbetsmetoder inte alltid helt kosher. Tydligen hade han blivit omflyttad på grund av oenighet med länspolismästaren om vissa tillslag. Kommissarien beordrade inte bara var och hur hans styrkor skulle slå till – han hade även kommenderat hur mycket våld de skulle använda. Och i de allra flesta fall hade ordern varit tydlig: grip misstänkta så bryskt som möjligt.
Nu för tiden sysslade han med något annat. Hägerström visste inte exakt vad.
En timme senare stod han utanför dörren till Torsfjälls kontorsrum. Kommissarien hade bett honom att ta sig dit omedelbart.
Torsfjäll satt inte på Polhemsgatan där alla andra höjdare satt. Han satt inte heller på någon av länets andra ordinarie polisstationer. Kontoret låg i betydligt oansenligare utrymmen – Torsfjäll huserade i delgivningssektionens lokaler på Norrtullsgatan. Delgivning: näst efter beslagsavdelningen var det kanske det tristaste, osexigaste en polis kunde pyssla med. Men Hägerström misstänkte att han egentligen höll på med mer avancerade verksamheter.
Han hade inte en aning om vad Torsfjäll ville honom. Men att be honom komma dit hade inte varit en fråga. Det var en klockren order.
Han knackade och gick in.
Kommissarie Torsfjälls rum såg ut som ett museum, eller kanske snarare som ett kitschigt konstgalleri. Han hade ramat in och satt upp vartenda diplom, kursbevis och intyg han någonsin mottagit. Det var examensbevis från Polishögskolan anno 1980, intyg om skytteprov, en vapensköld från Norrmalmspiketen daterad 1988, diplom för tjugo poäng i kriminologi vid Stockholms universitet, kurser i dna-sökning och avlyssningsteknologi, ledarskap, åklagarmyndighetens poliskurser del ett till fem, intyg om samarbetskurser med Interpol, State Police Department i Texas och EU:s olika polisenheter.
Hägerström kom bara på ett ord för att beskriva rummet: opolisiärt. Han undrade hur Torsfjäll haft tid att jobba de senaste tjugofem åren. Dessutom hade kommissarien satt upp så många bilder på barn och barnbarn att man kunde få för sig att han var mormon.
Torsfjäll avbröt hans stirrande. ”Välkommen. Varsågod och sitt. Visst är de söta?”
”Absolut. Hur många är de?” Hägerström frågade fast han redan räknat ut svaret.
”Sju stycken. Och jag har varit barnvakt åt alla.”
”Fint.”
Hägerström satte sig ner. Stolskarmen knarrade när han lutade sig bakåt.
Torsfjälls skrivbord var tomt förutom en akt som låg framför honom. Solstrålar lyste in från fönstret. Hägerström noterade att inte ett dammkorn glimmade i ljuset.
Torsfjäll öppnade akten på bordet framför sig. ”Jag vet inte hur bekant du är med utvecklingen inom den organiserade brottsligheten i Stockholmsområdet i dag, så jag tänkte gå igenom lite bakgrund.”
Hägerström såg honom i ögonen. Förstod fortfarande inte vart det här var på väg. Men han frågade inte. Torsfjäll fick säga vad han ville först.
Kommissarien började beskriva verkligheten i stan. Han rabblade siffror, statistik, teoretiska sanningar. De hade gjort trettio tillslag mot nya designerdrogen Mefedron bara under vintern. Nya ligor bildades i förorterna snabbare än man hann säga ordet integrationspolitik. Internetbedrägerierna hade ökat med trehundra procent bara sedan nyår.
Plötsligt tystnade han. Hägerström väntade på fortsättningen.
Torsfjäll log. Sedan böjde han sig framåt och snuddade vid Hägerströms arm. ”Låt mig få fortsätta ge lite bakgrund.”
Hägerström kände hur det ryckte till i armen, men han kopplade bort det så att det inte skulle synas.
”För fem år sen gjorde vi ett av de största tillslagen nånsin av kokain i Sverige. Operation Snöfall. Över hundra kilo. Vet du hur de hade smugglat in skiten?”
”Ja, jag kommer ihåg det där, de hade låtit det växa in i grönsaker.”
”Bra, bra. Du känner till fallet. Vi knep ju några av dem som var inblandade. En heter Mrado Slovovic, känd torped och mellanchef i den så kallade juggemaffian som styrs av Radovan Kranjic. En annan är Nenad Korhan, även han var verksam i Kranjics nätverk och aktiv inom narkotikadelen av organisationen. Den tredje heter Abdulkarim Haij, en arab som sålde för jugoslaverna. Sen var det en udda fågel där också.”
Hägerström avbröt honom: ”Johan Westlund, JW, killen från Norrland som levde dubbelliv. Han kom undan mordåtalet, dömdes för grovt narkotikabrott.”
Torsfjäll log sitt hittills bredaste leende. Hägerström tänkte att det måste vara omöjligt för en människa att le bredare.
”Du är bra, Hägerström. Hur kommer det sig att du vet såna detaljer?”
”Caset intresserade mig.”
”Föredömligt. Ditt minne är uppenbarligen inget att klaga på heller. Alltså, Johan Westlund var verkligen en annorlunda figur. Kanske var det därför han bara fick åtta år. Med tanke på den enorma mängden kokain borde han ha fått fjorton, om du frågar mig. Men domstolarna i det här landet är fjollor, hela bunten. I praktiken blir det ju inte mer än drygt fem år. Han kommer snart ut villkorligt. För närvarande avtjänar JW sina allra sista månader på Salbergaanstalten.”
Hägerström försökte analysera vad Torsfjäll pratade om, men han såg fortfarande ingen koppling till sig själv.
Torsfjäll kanske såg på honom hur han tänkte. Han sa: ”Snart kommer du in, oroa dig inte.” Han tittade ner i akten på bordet.
”Hägerström, du är som klippt och skuren för en operation som jag har tänkt mig. Jag har tittat igenom din historia och din karriär. Låt mig förklara. Du växte upp i en fyrahundra kvadrats paradvåning på Östermalm. Din pappa var vd på Svenska Skogs AB, ett framgångsrikt företag i råvarubranschen. Din mamma var sjukgymnast men kommer från förmögen bakgrund. Gamla pengar, som det heter, markägarpengar, som jag brukar säga. Du har en bror som är advokat och en syster som är fastighetsmäklare, men du gick vårdlinjen på Östra Reals gymnasium. En solid familj, helt enkelt, med förväntade yrkesval. Förutom ditt.”
Hägerström la sin ena hand över den andra. ”Jag hörde dig inte säga att det här var en Stasigenomgång.”
Torsfjäll skrattade till. Den här gången verkade det mer äkta. ”Jag förstår om det känns konstigt. Men det finns en poäng, jag lovar. Låt mig fortsätta. I sista ring på gymnasiet mönstrade du. Du var redan då vältränad, år av tennis på Kungliga. Men även med den bakgrunden var dina resultat enastående. Att komma in som kustjägare i Vaxholm var enkelt för dig, du kunde ha kommit in var som helst.”
Den här genomgången kändes märkligare och märkligare. Hittills stämde allt och det var i och för sig inga hemligheter det handlade om. Men även om Hägerström kände sig smickrad ville han veta vart det skulle leda.
Torsfjäll fortsatte: ”Du muckade efter de två åren med toppbetyg. I ditt slutintyg noterar jag till exempel följande utlåtande.”
Kommissarien bläddrade i akten: ”‘Martin Hägerström tillhör den lilla grupp tränade jägare som kan anförtros vilka uppgifter som helst, oavsett svårighetsgrad och yttre förhållanden’.”
Han flinade. ”Ett sånt intyg skulle jag sätta upp på väggen om jag var du.”
Hägerström avstod från att kommentera detta.
Torsfjäll pratade vidare: ”Sen däremot, påbörjade du nåt som inte var direkt comme il faut i din familjs kretsar. Du ansökte till Polishögskolan. Eller snarare, du blev headhuntad av polismyndigheten. För oss var det bra. Och nu säger alla att du kan bli kommissarie vilken dag som helst. Inte illa.”
Uppenbarligen ville Torsfjäll rekrytera honom till någonting eftersom han så tydligt överöste honom med smicker. Kommissarien verkade ju redan veta allt, till och med Martins familjs inställning till polisyrket.
”Och i det sammanhanget är det en sak till om dig som jag vill nämna. Du har, tyvärr måste jag säga, skilt dig. Och förlorat vårdnaden om din son. Jag beklagar verkligen. Vissa fruntimmer är fittor.”
Hägerström visste inte vad han skulle säga. Hela det här samtalet var konstigt: en resumé över hans liv som mest liknade en hyllning. Och så nu det här om Anna. Visst hade hon tagit hans son ifrån honom, och det var oförlåtligt. Men ingen skulle kalla henne fitta.
Torsfjäll såg på Hägerström. ”Jag kanske använde ett olämpligt ord. Jag ber om ursäkt för det. Men nu kommer jag äntligen till pudelns kärna, så att säga. Du är alltså perfekt för ett jobb som jag har tänkt mig. En särskild sorts insats, med tillstånd av Rikskrim.”
”Jag misstänkte att du skulle säga nåt sånt.”
Torsfjäll satt nu helt stilla. Ett svagt leende bara. Hans blick utstrålade inget liv. Det var bara hans röst som lät mänsklig.
”Jag undrar om du vill bli UC-operatör.”
Tystnad.
”Du kan kanske gissa vem jag vill att du ska närma dig?”
Hägerström väntade. Visserligen hade han genomgått en kurs för under cover-operatörer, men bara en. Han hade ingen aning om vem Torsfjäll ville att han skulle närma sig. Sedan tänkte han på Torsfjälls långa genomgång. Kokainets och amfetaminets vägar in i Sverige. Juggarnas nätverk, Radovan Kranjic – gudfädernas gudfader. Hägerström talade inte serbiska och var inte insatt i deras kultur. Andra namn dök upp i huvudet. Operation Snöfall: ett av de största tillslagen i svensk polishistoria. Mrado Slovovic. Nenad Korhan. Abdulkarim Haij. Den udda fågeln: Johan, JW, Westlund.
Bitarna föll på plats.
Han sa: ”Ni vill att jag ska närma mig JW.”
”Exakt. Jag vill att du inhämtar information från Johan Westlund och hans kretsar.”
”Jag förstår, ni tycker att jag passar eftersom JW spelade stockholmare, fast han egentligen kommer från Norrland. Ni tycker att jag passar eftersom min bakgrund överensstämmer med JW:s strävan att ta sig upp bland festprissarna kring Stureplan. Ni tror att han ska se upp till mig och att jag kommer att kunna komma honom inpå skinnet. En fråga bara, varför behöver ni egentligen en infiltratör?”
Torsfjäll svarade. ”Det är inte vilket infiltratörsuppdrag som helst. Vi vill att du börjar jobba på JW:s avdelning som kriminalvårdare. Rikskrim misstänker att han i nuläget använder en av plitarna där, Christer Stare, som mula, åsna, på nåt sätt.”
”Ni har försökt tänka till, hör jag.”
”Jag brukar tänka till”, svarade kommissarien – och missade helt ironin i Hägerströms kommentar.
Sedan sa han: ”Det finns en omständighet till som gör dig perfekt.”
”Vad?”
”Du har inga barn, du är ensam.”
”Det där stämmer inte, jag har Pravat.”
”Jag vet. Så klart du har Pravat, din adoptivson. Men inte på papperet. Du har ingen vårdnad längre. Vad omvärlden anbelangar ser det ut som om du är ensam, utan barn.”
Torsfjäll tystnade. Hägerström undrade om han förväntade sig ett svar redan nu.
Kommissarien la upp sitt ena ben över det andra. ”Det är ett krig där ute.”
”Nej, det är inget krig.”
För första gången under deras samtal slutade Torsfjäll att le. Han frågade: ”Varför?”
Hägerström konstaterade: ”För att krig har ett slut.”
Torsfjäll sa långsamt: ”Du har absolut rätt. Och just därför är du perfekt. Ingen kommer att försöka ge sig på din son om nåt mot förmodan skulle gå fel. Ingen ser att du har en son. Bättre än dig kan vi inte hitta. Bättre än dig finns inte.”