Jorge satte sig i en fåtölj. Checkade in stället – hans eget plejs. Hans kafé – hans.
Han: en snubbe som drev ett ställe.
Han: en snubbe som ägde något.
Samtidigt: fortfarande skumt.
Digga grejen. J-boy: Chillentunas ghettolatino number one, ex-kokskungen med rykte – satt med värsta vanliga verksamheten. Jobbade med värsta vanliga jobbet. Betalade beskyddaravgift som värsta vanliga publassen.
Hans såg sitt ansikte reflekteras i fönsterrutorna ut mot gatan. Det kortklippta lockiga håret var struket bakåt. Skäggskuggan i fejan såg bra ut. Mörka, tydliga, rätt plockade ögonbryn, men ovanför dem: rynkor. De måste ha kommit på kåken. Eller så var det solen i Thailand som gav märken i pannan.
Han tänkte på hur han sett ut under året efter rymningen. Han flinade fortfarande åt minnet. Rymningen, med stort R: en magisk attack på svenska kriminalvården, en blatteuppvisning med klass, en tydlig signal till alla killar inne: Yes, we can. Jorge Royale: shunnen som körde plitarna rätt upp i asset salsastajl. Kompisen som rymde från Österåker med hjälp av ett par lakan och en kastkrok av basketmål. Snubben som spårlöst försvann. Slam dunk – tackade staten för maten och sa adjö.
På den tiden: mannen, myten. Legenden.
Nu för tiden: länge sedan den tiden. Han hade levt på rymmen i Sverige. Rikslyst som värsta mördaren. Gjort om sig. Kört en ny look – el zambo macanudo. Neger-Jorge i frihet. Lurat gamla polare, lurat grisarna, lurat en hel del släktingar. Men inte lurat juggarna. Mrado Slovovic, herr R:s äckliga slugger, hittade honom, bankade på honom. Men de vann inte. Jorge reste sig ur askan – tog Stockholm med storm.
Och sedan: han drog till Thailand för att komma bort från allt. Men till slut kom han hem igen – han visste faktiskt inte varför, kanske blev det långtråkigt.
Staten plockade in honom. Vad hade han väntat sig? Att leva på rymmen resten av livet? Sådant gjorde bara ekokriminella och gamla nassar som bytt namn och köpt villor i Buenos Aires.
Han checkade in på Kumla. Tung anstalt för rymningsbenägna. Permissioner: forget it. Villkorlig frigivning: nope. Besök utan övervakning: skämta inte så där. Ändå: han klappade sig själv på axeln – det hade varit värt det. Mer än ett och ett halvt år på rymmen. Han hann med tjocka grejer, inklusive thailändska parasolldrinkar.
Och nu: det nya projektet kokade.
Kaféet stängt för dagen. Han väntade på Tom Lehtimäki. Skulle fråga om han ville vara med på VTR-gigget. Första försöket till rekrytering. Förutom Mahmud. En viktig grej. Samtidigt: en farlig grej – tänk om snubben inte ville. Tänk om han började snacka runt om att Jorge planerade.
Tom: från början kompis från förr till Mahmud. Jorge kände honom sedan kaféet – Tom hjälpt dem med ekonomin. Lehtimäki: en ekolirare, typ som de där snubbarna i byggbranschen som Peppe snackade om. Lehtimäki: en street smart motherfucker som gick att lita på. Bokföring, fakturagrejer, pappersjobb, allt på samma gång. Snubben: som en miniadvokat slash revisor på en och samma gång. Tricksade tricksen, fixade fixet, grejade grejerna som måste grejas.
Helt klart: Tompa skulle bli en tillgång.
Jorge sms:at honom. Fattat sig kort, inget om vad det gällde. Bara: ”Har du lust att ses på kaféet efter stängning. Det är viktigt.”
Jorge lutade huvudet bakåt. Väntade på Tom. Tänkte tillbaka. Hur han snackat med Mahmud första gången. Ett svårare snack än det han skulle ha nu: Mahmud – hans högra hand, hans homie, hans hombre.
Jorge varit osäker. Kanske skulle araben förstå. Kanske skulle han bara bli lack. Det spelade ingen roll. J-boy måste förändra situationen.
Efter att Jorge muckat hade han köpt in sig på fiket tillsammans med Mahmud. Araben tackade för att Jorge ville vara hans partner. Mahmud bestämt sig för att göra sin farsa happy: lämna glivet. Bli skötsam. Nästan bli svennewannabe. Jorge tänkte kopiera stilen – försöka inte åka in igen, försöka tjäna jämna pengar, försöka låta bli att sticka ut.
De jobbade kontakter för att fixa stället. Köpte kaféutrustning från några syrianer som Mahmud kände via Babak. Grejade fåtöljer och schyssta bord med mosaik i träskivan från en hälare i Alby. Köpte koppar, tallrikar, skedar och sådan skit på nätet. Tom hjälpte till med grossisterna för bullar, pajer och negerbollar. Kaffeåterförsäljaren och sandwichgrossisten var snubbar som Mahmud träffat när de köpt kärlek av hororna som han brukat vakta.
De anställde till och med folk. Tre polare till Mahmuds lillasyster gick på timlön. De var unga men idén enkel: söta tjejer gör folk mer sugna, framför allt på kaffe.
Summa summarum: tipptoppkänsla. Hundraprocentsfeeling. Efter några veckor: stället rullade som en Maserati på Falkenbergs banracing.
De la ner sina själar. Jobbade twentyfourseven. Jorge quittade nästan rökat för att orka med. Araben tränade bara två gånger i veckan för att hinna. Jorge såg det som en investering. Kafétryggheten – inget mer jagande efter snabba stålar. Plus: han behövde något att göra. Han tog sina sista besparingar: k-försäljning och andra grejer från tiden i frihet. Blev Mahmuds partner i lugna, lätta, ärliga livet.
Månaderna gick. Trenden tydlig: alla verkade älska fika.
Flosen rann in. Dagarna flög förbi i Matrix-karate-fart. De jobbade som galningar. Gick upp klockan fem varje morgon och tog emot mjölk eller körde till megabagerierna utanför stan. Förberedde frukostar hela resten av morgonen. Fixade lunchsallader under förmiddagen, krängde samma sallader som idioter till lunchrushen. Körde cappuccino, caffe latte, caffe macchiato, caffe vad-som-helst resten av dagen, till klockan nio på kvällen.
Mamma blev stoltare och stoltare. Hans syster, Paola, kollade på honom med nya ögon. Hon kunde på allvar säga till sin son: Jorge är un muy buen tío.
Det borde kännas grymt.
Borde kännas som fetaste grejen.
Ändå: det kändes skumt.
Ärligt: kändes liksom tjockt skummish.
Han: statsuppfostrad, anstaltsbehandlad, kåkimpregnerad. Sladdat genom livet som en rikoschett. Grejat fördomsfulla lärare, trötta kuratorer, feministgnälliga sockärringar. Fixat låtsasförstående frivårdsinspektörer, brutala plitar, ännu brutalare snutar. Sträckt ut armen, skrikit och höjt mittenfingret åt samhällets halvrasistiska skitsnack. Lassesveriges regler var inte för honom.
Plus: allt gick inte fett så länge. Skatteverket gillade inte deras redovisning. Indrivningsfittor började dyka upp. Leverantörerna tjatade om förskott.
Fast ändå: han var typ hederlig. Åtminstone så hederlig en shunne som han kunde bli.
Men grejen: i stället för att kännas fett kändes det segt.
I stället för att vara lugnt var det farligt.
Idéer snurrade i huvudet. Kliade hela tiden i banditgenen. Samma tankar varje dag. Det var för tidigt att sätta sig på avbytarbänken. Slänga in handduken, blåsa av matchen. Inte dags att ge upp än. Inte dags att lägga sig ner och dö.
Jorge hade hört Mahmuds steg i trappan. När araben väl plingade på dörren hos J-boy var han sjukt nervig. Polarn: klädd som en softare. Råtjock vinterjacka, gråa mjukisbyxor och Sparcoskor. Inte lika bitig som förr, men fortfarande dubbelt så stor som J-boy. För de flesta: araben hade pondus – lugna gångstilen, händerna i jackans övre fickor, vaggade fram och tillbaka för varje steg. Sände ut signaler. Ta det soft. Jiddra aldrig. Men Jorge visste: i Mahmud al-Askori dunkade ett större hjärta än hos typ Melinda Gates och hans egen morsa tillsammans.
Mahmud mötte Jorges ögon, slog ner blicken – nästan som han var blyg. Det stämde verkligen – kompisen var liksom mjuk.
De skakade hand, inte som vanliga lassar gör: ett milt handslag och snabb titt i ögonen. Nej, de svängde armarna innan de slappade handflatorna mot varandra och lät tummarna mötas i ett massivt grepp. Som betongen. Som miljonprojekten. Som riktiga vänner.
De åt och snackade på. Gick igenom senaste skvallret i stan. Om vem som egentligen låg bakom jätteskattehärvan på femtio mill för svartsåld sprit och odeklarerade cigaretter. Om hur det gick för Babak och resten av Mahmuds polare – killar som fortfarande körde originalrejset. Spöade ballplåtar som spelade manga, krängde k, baxade elektronikprylar från kedjornas jättelager och becknade samma grejer fjorton gånger om på Blocket.
Hela eftermiddagen: Jorge försökt tänka ut hur han skulle lägga upp det. Hur han skulle börja. Förklara det han tänkte säga. Hur han skulle få araben att förstå.
Okej, de hade problem med lönsamheten. De hade problem med juggarna. Men ändå: Mahmud kunde kuka ur ordentligt. Kanske till och med bli ledsen.
Jorge stoppade ner handen i fickan. Plockade upp en redlinepåse. Höll påsen i handflatan.
”Kolla vad jag har.”
Mahmud skakade på huvudet. ”Inte för mig. Inte i kväll, det är jag som ska till Södertälje i morgon klockan fem.”
Jorge slog påsen mot sin andra handflata. ”Sluta tjura nu. Kolla här, vi har ätit gott, du har fått träna, vi mår bra. Du blir ju inte bakis av röka.”
Jorge la upp gräset och blandade med tobak. OCB på rulle: skööönt att rulla och extra tunt. Gåsen skulle brinna långsammare.
De tog långa bloss.
Mahmud lutade sig bak. ”Bra grejer, det här.”
Jorge sa: ”Mahmud, jag måste surra om en seriös grej med dig.”
Mahmud tittade inte ens upp, bara sitt sneda flin som han alltid fick när han var flummig. ”Visst, är det business?”
Jorge sa: ”Jag har varit med ett halvår och kört det här med dig. Kaféet är en bra grej, det är rätt hederligt, vi degar en hel del skatt, vi har försäkringar och grejer, vi sparar till och med till pensionen som äkta svennar. Jag diggar dig, Mahmud, vi har en schysst business ihop.”
Han la ner jointen. ”Men det är bara det att det liksom inte funkar för mig.”
Mahmud kollade på honom nu. Kändes inte ens som snubben blinkade.
”Alltså, det är inte det att det inte funkar med dig. Du är min bästa polare. Men det här livet, liksom.”
Mahmuds ögon smalnade. Jorge väntade. Kanske skulle araben få spelet nu? Börja svära. Sura ur och skälla.
Jorge reste på sig. Började gå fram och tillbaka. Försökte få samma ord att komma ut ur munnen som han hade i huvudet.
”Den här sista voltan alltså, du vet, som jag var tvungen att ta på Kumla, då gick jag med en riktig klassiker, du kanske känner till honom. Han heter Denny. Denny Vadúr, från Södertälje.”
Mahmud sa inget. Väntade bara på vart Jorge ville komma.
”Min första långa vända lärde jag mig mycket om ladd. Sög upp information som Jenna Jameson suger balle. Men det finns andra grejer som är bättre. Som kräver riktigt mycket hjärna.”
Jorge pausade. Gav Mahmud chansen att gissa.
Araben stirrade på honom. ”Vad?”
”Du har läst om det tusen gånger i tidningarna. Vi har surrat om det hur många gånger som helst. Senast helikoptergrejen på taket till G4S. Jag snackar om VTR, alltså. Och du fattar inte hur mycket flos det finns på riktigt där. När tidningarna skriver att fem mill försvunnit är det sanna bytet fyra gånger större. Men bankerna och värdetransportbolagen vill inte erkänna hur mycket de faktiskt losar, då skulle rånen bli ännu fler. Och folket ännu lackare. Du vet Spångarånet, kommer du ihåg det?”
”Yes.”
”De killarna kommer från Södertälje. De körde in i transportbilen med en fucking ångvält. Det stod i tidningarna att de kom över fyra miljoner. Egentligen kom de över tjugotvå mill. Fattar du? Tjugotvå mill. Den här Denny Vadúr kanske får sitta några år, men när han kommer ut så skrattar han hela vägen till gropen i skogen där de gömt cashen.”
”De är kungar.”
”Exakt, min vän. De är kungar. En stöt, och man kan vara ekonomiskt klar för resten av livet. Slippa ruttna i ett kafé. Och vet du vad grejen är? Vet du vad det stora är?”
”Nej.”
”Att jag räddade Dennys liv där inne. Några lirare med en brandsläckare och Denny ensam i pingisrummet. De försökte spräcka hans pall med släckaren men lille J-boy kom emellan. Är du med? Vadúr blev skyldig mig mer än vad som går att återbetala i cash. Så han har satt mig i kontakt med den som sitter på recepten på värdetransportrån i Södertälje. Han kommer fixa in mig där. Jag har en chans att göra nåt fett.”
Jorge drog ett sista bloss på spliffen. Glöden brände honom nästan på fingrarna.
Tillbaka i nuet. Tompa gled in, en timme försenad. Dags för nästa snack.
Jorge gjorde honom en latte. De klev in på kontoret.
Det var ett litet rum innanför köket. Inget fönster. Två hopfällbara stolar. Ett bord som var så mini att det knappt fick plats två kaffefat. En affisch på väggen: en bro i dimma över någon flod i New York.
Jorge fällde ut en stol, satte sig ner. Tom satte sig. Drack sin latte. Fick vitt skum på överläppen.
”Tom, fint att du kunde komma så fort.”
”Lugnt.”
”Vi har börjat blanda ut vår baristamjölk med tjack, visste du det?” Jorge såg gravallvarlig ut.
Tom såg ut som en smileygubbe i fejan. ”Yeah, right.”
”Är det därför du inte dricker utan försöker spara allt på överläppen?” Jorge flinade.
Tompa garvade. Slickade sig ordentligt om munnen.
Jorge gick rakt på sak. Tom Lehtimäki kunde man vara ärlig med. En hederlig man.
”Du, jag vill diskutera business med dig.”
”Gör du inte det varje dag?”
”Jo, men det här har inte med kaféet att göra. Det här är tusen gånger större grejer.”
Tom hällde i sig sista slurken kaffe. Väntade på att Jorge skulle fortsätta.
”Jag och Mahmud har fått en ingång till ett VTR.”
”Det var som fan. Hoppas det är lika schysst som helikopterrånet, fast utan grishäng.”
Jorge började berätta. Grundidéerna – det lilla han hittills fått veta av Finnen. Typ: hur många de behövde vara, vilka summor det kunde handla om, var de borde slå till. Han sa inget om Finnen, men Tom var inte dum – han fattade ju att J-boy inte kommit på allt själv.
Jorge sa: ”Så det handlar inte om nån liten grej. Det här kommer bli historia. Helirånarna var smarta, men inte tillräckligt. Vi kommer knäcka alla rekord. Som vi har hört handlar det om minst fyrtio mill. Fattar du? Det är ingen lek, alltså.”
Jorge fäste blicken på polaren mitt emot sig.
Tom blinkade.
J-boy poppade frågan. ”Tom, jag undrar om du vill vara med?”