Hägerström kände till rutinerna kring polisens under cover-verksamhet. Men egentligen hade inte UC-kursen han gått i ämnet gett så mycket. Det var som med alla verksamheter inom polisen – arbetet lärde man sig ute i verkligheten, på fältet.
Torsfjäll döpte operationen till Operation Ariel Ultra. Den skulle fokusera på tvätt, sa han, penningtvätt på hög nivå. För Hägerströms del skulle den skilja sig från sedvanlig UC-verksamhet. För det första handlade det om en begränsad period – det var inte tänkt att han skulle in och leva som kriminell i flera år eller ens att han skulle stå i något gathörn och låtsas vara knarkare i några veckor för att sedan byta gathörn några veckor senare. Han skulle anta rollen som kriminalvårdare och skapa kontakt med en person i den undre världen – JW – som i sin tur förhoppningsvis skulle leda vidare till dem som använde JW:s tjänster. Torsfjäll sa att det var unikt att en polis gick in och tog rollen som plit.
Det var faktiskt den första operationen i sitt slag i Sverige, menade kommissarien. Det var viktigt att kollegor inte stötte på honom som kriminalvårdare och undrade om han extraknäckte eller bara var knäpp. Hägerström skulle därför utåt sägas upp som polisman, gärna med viss publicitet som följd. Endast en person på en specialenhet inom Kriminalvården var införstådd med projektet, allt för att minska risken för läckor. Men Torsfjäll sa att de enda som verkligen kände till att operationen innefattade just Martin Hägerström var hans närmaste chef vid Länskriminalen, överintendent Leif Hammarskiöld, och han själv.
Fördelen med upplägget var att eftersom Hägerström skulle agera som kriminalvårdare minskade risken för misstankar. Det hade varit annorlunda om hans uppdrag hade varit att spela kriminell. Få kriminella skulle lita på en före detta snut som helt plötsligt försökte vara som dem – men med en plit var det annorlunda. Torsfjäll ville inte heller ge honom en ny identitet, en sådan skulle kunna spräckas för lätt. Det skulle räcka med att någon kollega kom till anstalten och kände igen Hägerström.
Vissa kanske skulle tycka att det var märkligt att en uppsagd polis valde att bli kriminalvårdare, men uppriktigt sagt så fanns det inte så många andra potentiella jobb för en före detta snut.
Det borde vara vattentätt.
Torsfjäll och Hägerström hade setts en gång till efter mötet i förra veckan. Hägerström ville få veta mer för att kunna bestämma sig.
Torsfjäll motiverade operationen. JW var med stor sannolikhet en av de ansvariga för ett jättesystem av penningtvätt. Kanske var flera hundra svenskar inblandade. Men tyvärr visste polisen inte så mycket mer än så. Tydligen skötte JW det snyggt.
Torsfjäll gick igenom hur Hägerström skulle förberedas för uppdraget: vad han måste läsa på, vilken annan personal som jobbade på anstalten, hur han skulle spela spelet, hur uppsägningen skulle gå till. Det sistnämnda: det måste bli så pass känt att Hägerström slutade som snut att det nådde fram till JW.
Hägerström funderade på om han ville göra den här grejen över huvud taget. Det var spännande. Det var definitivt en utmaning. Å andra sidan var det utan tvivel mycket riskabelt. Torsfjäll hade ju varit tydlig på förra mötet – det var bra att det inte syntes i registren att Hägerström hade barn. Ändå: att komma bort ett tag från polismyndigheten lockade honom enormt. Dessutom var han säker på att han passade som dubbelspelare.
Torsfjäll avslutade sin genomgång. ”Bara så du vet: Du är inte polis längre, du är kriminalvårdare med ett uppdrag. Du måste agera på egen hand utan immunitet. Känns det fel för dig?”
Hägerström tänkte en kort stund. Han skulle ju fortfarande vara polis, fast i hemlighet, och Torsfjäll lovade att han inte skulle drabbas ekonomiskt. Han gick igenom vilka utmaningar som kunde komma ifråga. Sannolikt handlade det om att föra in en och annan mobiltelefon och föra ut information. Kanske om att ta in några hekto röka eller ett par gram amfetamin. Förhoppningsvis handlade det inte om att ta in vapen.
”Jag antar att det är en del av standardproceduren?”
Torsfjäll log. Hans tänder var overkligt vita. ”Standardproceduren? Nån sån finns inte här, är jag rädd. Men jag vill att du sätter igång i morgon. Du måste lära dig allt om den här JW.”
Den stora frågan igen: Skulle han verkligen göra det här? Hägerström funderade. Han hade velat bli polis hela sitt liv. Till och med gått vårdlinjen på gymnasiet för att den var mest lämpad för att sedan bli snut. Mamma Lottie och pappa blev ju upprörda redan på grund av det, även om mamma aldrig riktigt visade sådant. Hans mönstring och det militära var de däremot odelat positiva till. Särskilt mamma som tyckte att ”då kan du väl bli reservofficer som Gucke, det vore väl bra, och dessutom är det snyggt att kunna ha uniformen när alla andra har frack”. Gucke hette egentligen Gustaf och var Hägerströms kusin på mammas sida – där hade de gått officersskolan i generationer. Men Hägerström började Polishögskolan i stället. Mammas bestörtning var så stor att hon aldrig ens nämnde reservofficersgrejen igen.
”Martin, slösar du inte bort din talang nu?” sa pappa.
”Martin, finns det inte intressantare jobb för dig?” sa Carl.
”Martin, är det inte farligt?” sa Tin-Tin, hans syster.
Farligt.
Han hade jobbat i yttre tjänst de första åren. Det var fysiskt – inte ovanligt att man fick ta i med hårdhandskarna, kanske fick en smäll eller två. Man mötte alkisar som spottade en i ansiktet, upprörda medborgare som tyckte att polisen inte gjorde sitt jobb och unga killar som skulle spela Tarzan och körde MMA-grepp när det ändå alltid slutade med att de fick tugga asfalt. Men farligt? Han hade egentligen aldrig känt sig utlämnad. Alltid haft bra stöd av kollegor.
Men Operation Ariel Ultra var farlig.
Och han kunde ju tänka sig mammas kommentarer när hon fick reda på att han fått sparken som polis.
Kanske borde han tacka nej ändå. Fortsätta göra det han var bra på: utreda brott, gripa misstänkta, bygga utredningar. Nu var sista chansen att avbryta.
*
Jag behövde ett nytt handeldvapen. Det som jag använt på städerskan slängde jag i en plastpåse i Stockholms ström. Det nya hotellet jag bodde på låg nära vattnet.
Som tur var fick jag de kontakter som behövdes av min uppdragsgivare, som jag misstänkte var från Sverige. En krog i en stadsdel i centrala Stockholm: Black & White Inn.
Jag tog mig dit. Puben hade stängt, stod det, men ytterdörren var öppen. Jag klev in och såg mig omkring. Kvinnan stod i baren och torkade av ölglas. Jag sträckte fram en papperslapp med ett namn. Hon tittade ner, sedan tittade hon upp. Kanske kände hon igen mig, men hon visade inget.
Hon tecknade åt mig att följa med. Vi gick in bakom köket. Det luktade svagt av rengöringsmedel. Väggfärgen i korridoren hängde i flagor och ett lysrör satt snett i taket. Det kunde ha varit var som helst i Europa. Känslan var bekant, sunkigheten densamma. Kvinnan var tyst men hennes hållning blev rakare så fort hon förstått mitt ärende. Hon var söt, och hennes cendréfärgade hår var uppsatt i en tofs. Hon påminde om min första – och enda – fru.
Hon öppnade en dörr och sa till mig på mitt eget språk att stå still. Jag sträckte ut armarna och hon sökte längs min rygg, mina armar och mina sidor. Hon kände vid mina skor och i mina fickor. Till slut förde hon sina händer längs mina ben och upp längs mitt skrev. Jag kände en kittling där nere. Bara en mikrosekund. Sedan stängde jag av. Hon nickade. Jag var ren. Det måste hon ha vetat redan innan.
Kvinnan öppnade ett plåtskåp och tog ut två metallväskor. Hon ställde upp dem på ett bord, vred på kodlåsen och öppnade. Jag såg mörk skumgummi med utstansningar, där det låg föremål inlindade i tyg, fyra i den ena väskan och fem i den andra. Hon virade upp tygstyckena. La vapnen på bordet.
Jag vägde dem, inspekterade dem, kände om de hade den rätta känslan. Till slut införskaffade jag en Glock 17, andra generationen. Det är en pålitlig sak som klarar olika typer av ammunition. Sedan hade hon en Stechkin APS med Makarovmagasin. Inte alla skulle välja det vapnet, men jag känner det bättre än min egen kuk. Faktum var att jag blev lite nostalgisk, på ett sätt som passade uppdraget.
När tillfället dök upp skulle jag avsluta jobbet. Jag visste att det kunde ta veckor, men nu var jag materiellt förberedd igen. Och jag tänkte inte ta fler risker som den med städerskan.
I min bransch tänker vi inte på samma sätt som andra. Vi agerar utifrån egna regler. Jag tror att vi är gjorda på det sättet. Vi är som ensamma myndigheter. Vi kan inte ändra på oss. Det är vår styrka. Som Alexander Solonik – må han vila i frid – brukade säga: ”Eto vasja sudba” – ”Det är ditt öde”.
Jag var redo nu.
Jag skulle avsluta Radovan Kranjic.