Natalie satt i passagerarsätet bredvid Stefanovic. Nybilslukt, beigefärgade säten i lyxläder, inbyggt mediasystem i mittkonsolen och ett krucifix dinglande i backspegeln.
Pappa själv åkte i en annan bil. Han ville ha det så. Pappas affärer följde ju inte direkt svenska statens regler med linjal. Och ibland tvingades han vara hård mot folk som försökte blåsa honom – så det fanns de där ute som inte alls gillade honom. Men det här med att åka i olika bilar verkade överdrivet.
Stefanovic körde avslappnat, ena handen i knäet, den andra vilade löst på ratten. Natalie och Stefanovic hade brukat sitta tvärtom – hon bakom ratten och han bredvid. Stefanovic hade varit en av hennes körkortshandledare för ett och ett halvt år sedan när hon slitit som en galning för att ta kortet. Sammanlagt: över sjuttio pass på körskolan och säkert fler än hundra med Stefanovic. Lollo garvade läppen av sig varje gång de kom in på grejen. Men sedan klarade Natalie första uppkörningen också – Louise fick testa fyra gånger innan hon spikade det.
De var på väg till en MMA-gala i Globen: Extreme Affliction Heroes. Natalie hade varit med några gånger förut på boxning och K1, men aldrig på MMA.
Stefanovic sa: ”Förut snackade alla om K1, men nu har UFC-hysterin kommit till Sverige. Vi är inne på tjugofem procent i den här galan och tjugofem procent i ett av gymmen. Det är UFC-signade fighters här i dag. Men våra killar kickar ass.”
Det var komiskt när Stefanovic försökte använda ord som han tyckte var ungdomliga. ”Kickar ass”, liksom – det lät lika roligt som när mamma sa att hennes nya Chloéskor var ”to-die-for”.
Han fortsatte: ”Det är första gången Extreme Affliction Heroes kör på en så stor arena som Globen. Det här är nästa stora sport i det här landet.”
De åkte över bron från Södermalm till Gullmarsplan. Natalie tittade ut. Vattnet såg ut som grå plåt, det regnade. Igen. En vår nästan helt utan sol.
Natalies kaninpälsväst låg i baksätet. Hon hade på sig en vit kråsskjorta från Marc Jacobs som hon lånat av Louise och ett halsband från Swarovski. På benen hade hon jeans som hon köpt på Artilleri2, ett par Victoria Beckham Wide Leg i mörkt indigoblå. Hon var tillräckligt soft för att passa på galan. Hennes mörka hår var uppsatt i tofs. Hon tittade sig i backspegeln – mötte sina egna bruna ögon och långa ögonfransar.
Globen lyste på avstånd – lila och blåa strålkastare skulle göra den finare än den egentligen var. Natalie tänkte på belysningen i Paris. Fransmännen visste hur man lyste upp en stad på natten – riktade in strålkastarljuset på mäktiga fasader.
De kom närmare, tittade efter parkeringsskyltarna. Körde in under Globen. Ett jätteparkeringshus. En grön Volvo rullade in efter dem. En vanlig färg nu för tiden?
Viktor hade velat följa med på galan. Men pappa hade inte tyckt att det passade. Det var okej för Natalie.
På galan kryllade det av killar. Stämningen i luften: spänning blandat med förväntan blandat med sjukt höga nivåer testosteron.
De klev in genom ingång A. Arenan öppnade upp sig nedanför. Ett mörkt hav av människor och i mitten en tio meter hög ställning med strålkastare i olika färger. Åskådarna, tevekamerorna, strålkastarna med samma fokus: ringen. På ena sidan, där scenen brukade byggas upp när det var konsert, hängde tävlingsländernas flaggor i storformat på väggen. Sverige, USA, Holland, Ryssland, Japan, Rumänien, Tyskland, Marocko. Serbien. På den andra sidan hängde en jättebanderoll, den officiella flaggan: Extreme Affliction Heroes.
Stefanovic räckte ut handen med jämna mellanrum. Hälsade på bekanta som slängde sig fram, skakade hans hand, fick en stilla nick.
Längst nere: den innätade ringen, bara tio meter framför henne. Natalie fäste blicken på något långt bort och mötte inte någons ögon. Tittade sig inte omkring. Körde fullkomligt ointresserad uppsyn.
Hon skymtade ett gäng silikonbrudar med blonderat hår, vulgära urringningar och för korta kjolar. De skulle visa matchskyltar och sådant i pauserna. Hon noterade rakade gymkillar med blomkålsöron. Hon såg kostymklädda män som satt lugna, typ sura, och bara verkade stirra rakt framför sig. Pappa satt nog där någonstans. Det såg ut som hans folk.
Hon gick längs ringburen.
Någon reste sig upp bredvid henne.
Det var pappa.
”Dragi, vad underbart att du kom!”
Det var en plats ledig bredvid honom. Natalie satte sig. På andra sidan satt Goran.
Strålkastarna fångade varje ny fighter som kom in. Högtalare ropade ut snubbarnas namn, deras klubb och nationalitet. Elgitarrer gnisslade på högsta volym mellan matcherna. Sillisbrudarna satte på sig tajta reklam-t-shirts och höll upp skyltar med nästa rondnummer. Natalie tänkte: Så det var så de försörjde sig när det inte blev några tidningsomslag.
Lollo hade i och för sig också gjort brösten förra året, men hon hade inte överdrivit så där.
Pappa småpratade med Natalie mellan ronderna. Snackade om matcherna och att hon måste börja på universitetet så fort som möjligt. Han tyckte juridik eller ekonomi.
Natalie tänkte på förmiddagen. Viktor hade kommit hem till henne, medan hon fortfarande låg kvar i sängen, fast klockan var halv tolv.
Hon hörde honom växla några ord med mamma. Sedan kom han in med en bricka i händerna med frukost på. Tropicana apelsinjuice California style, espressokaffe, ett kokt ägg och bröd från Kringlanbageriet på Linnégatan. Även om hon inte åt bröd på grund av dieten: han var en fin kille ändå.
Viktor satte sig på sängkanten och ställde försiktigt ner brickan på täcket. Hon smuttade på kaffet. Knackade på ägget.
Efter frukosten laddade de ner en rulle med Adam Sandler i huvudrollen – det blev alltid romantiska komedier när de skulle kolla tillsammans.
Viktor sa: ”Det är en grej jag vill prata om.”
”Okej.”
”Du vet ju vad jag jobbar med, eller hur?”
”Ja, ja, klart att jag vet. Bilar och båtar och sånt.”
”Grejen är att det går kasst nu. Först kom den där äckliga lågkonjunkturen som gjorde att folk inte köpte bilar och vattenskotrar som förr. Så jag belånade mig för att klara verksamheten under de där tuffa månaderna. Och nu har jag problem.”
Han fortsatte prata om hur konkurrenter sålde skitgrejer till lägre priser. Att hyresvärden höjt hyran. Natalie lyssnade bara med ett halvt öra – hon var i grund och botten intresserad av affärer, men Viktors grejer kändes på något sätt banala.
Dessutom började hon ana vart han ville komma.
”Lånen måste jag betala, det är inte direkt en vanlig bank som jag är skyldig pengar. Sen har jag lite andra skulder hit och dit, skatt också. Det är tajt, faktiskt. Du vet, först tänkte jag bara tutta eld på hela skiten och köra ett fb.”
”Det tror jag inte på.”
”Nej, inte jag heller egentligen. Ett försäkringsbedrägeri skulle bara vara pantat, försäkringsbolagen är som hökar. Så jag vet inte vad jag ska göra. Lägga ner? Fixar jag inte hyran, kan det bli konkurs och grejer, vet du vad det innebär? Fixar jag inte skatten kan det bli personlig konkurs. Och fixar jag inte skulderna kan det bli att jag råkar ut för nåt riktigt jobbigt. Det är inte kul, alltså.”
Hon tittade på honom. Självklart visste hon vad en konkurs var. Säkert fem bolag som pappa ägt hade kk:at. Och att inte betala sina skulder till fel personer – hon var inte dum, klart hon fattade.
Viktor kunde se så ledsen ut. Samtidigt som hon förstod vart han ville komma med det här samtalet ångrade hon att hon inte markerat tydligare redan för tio minuter sedan. Hon ville inte blanda världar – hon ville hålla Viktor utanför pappas sfär. Och framför allt: tvärtom.
Hon reste på sig. Såg till att avbryta samtalet innan det gick ännu längre.
”Jag måste fixa ansökningarna till universitetet nu.”
Det var sant.
Tre timmar med online-ansökningsblanketten till juristlinjen. Egentligen behövdes inte gymnasiebetyg eller högskoleprov – den som lyckades fylla i de där blanketterna på rätt sätt var uppenbarligen tillräckligt intelligent.
Hon tänkte på Lollo igen: redan andra året på universitetet. Verkade rätt soft: Lollo uppdaterade sin Facebookstatus typ tjugo gånger per förmiddag. Handlade mest om alla fikapauser hon tog hela tiden.
Det började dra ihop sig till heavyweightmatchen. Pappa sa att det var den alla kommit för att se. Och grejen var att det var en serb som skulle upp i ringen: Lazar Tomic från Belgrad, en riktig UFC-fighter. Han skulle möta en från Sverige: Reza Yunis.
När Serbien var med och tävlade var det allvar.
Konferencieren presenterade fighterkillarna.
När svenskens namn ropades ut brakade det loss på allvar. Säkert tiotusen killröster vrålade. Support. Stöd. Styrka.
Gonggongen gick, den första ronden började. Pappa kommenterade vad som hände i Natalies öra. Yunis drev uppenbarligen på och körde ett högt tempo mot Tomic. Efter bara några sekunder låg han på ringgolvet efter att svensken svept honom. Yunis hoppade på honom. Matade slag mot serbens ansikte. Tomic försökte skydda sig, blockera så gott han kunde. Sekunderna gick. Han lyckades få benen om svensken. De rullade runt. Kom på fötter igen. Dansade runt varandra och sparkade i midjehöjd.
Ronden tog slut.
Extreme Affliction Heroes: MMA i sin bästa form. Allt tillåtet utom att skallas, bitas, peta i ögon eller slå mot bakhuvudet och skrevet.
Pappa frågade om hon ville ha något att dricka. I pausen skickade han iväg Goran. Han kom tillbaka med mineralvatten till henne, precis innan andra ronden skulle börja.
Pappa pratade på. ”Tomic har tävlat mycket i USA, han är fin på finter och ojämna tempoväxlingar. Han lunkar gärna en stund innan han drar till med nåt. Vi kommer få se.”
Natalie började tröttna. Där uppe slogs de som galningar. Sparkar mot smalbenen, slag mot kroppen, grepp när de låg på mattan. Knän i revben, jabbar mot huvudet, slag på slag på slag mot ansiktet. Folket tjöt runtomkring henne. Fighterkillarna uppe i ringen stånkade, brottades, cirklade runt, runt, som snubbar på krogen på väg att raggattackera en brud.
Hon fingrade på sin iPhone. Spelade Bubble Ball. Kollade gymmets tider. Navigerade på Fejan – Lollos status: ”Hemma igen efter en najs eftermiddag med tjejerna på Foam.”
Då var Extreme Affliction Heroes mer spännande, faktiskt.
Något stänkte till. Svettdroppar från Tomic landade på Natalies panna.
Goran tittade på Natalie.
Natalie sa: ”Fräscht.”
Tredje ronden. De fortsatte sitt krig. Tomic, pappas hjälte, dominerade mer och mer. Natalie tittade med ett halvt öga. Ibland sneglade hon ner på Aftonbladet.se i telefonen.
Stefanovic, Goran och en till av pappas snubbar, Milorad, hade ställt sig upp. Följde med i matchen så att det nästan såg ut som om de själva fick stryk när Tomic tog emot slag.
Natalie försökte koncentrera sig de sista sekunderna.
Tomic knäade duktigt, men det gjorde Yunis också. Tomic jabbade och försökte svepa. Yunis gick in nära och slog mot njurarna. Tomic slet sig loss. Attackerade med hårda punchar mot huvudet på svensken. Men oväntat: Tomics svingar funkade inte, Yunis härmade honom så att Tomic hamnade på mattan i stället. Svensken slängde sig över honom. Tryckte ner hans armar med sina knän. Öste smällar över hans ansikte. Tomic försökte vrida sig loss. Men han satt fast. Natalie såg Yunis knytnävar trycka in Tomics näsa, landa hårt på hans haka, kinder. Tomic verkade nästan lägga av.
Men sedan ryckte han till. De rullade runt och hamnade bredvid varandra. Plötsligt var serben snabb. Han grep tag om Yunis huvud med sina lår. Tryckte till. Pressade. Yunis ansikte blev rödare och rödare. Tomic fortsatte klämma ihop låren. Svensken höll på att kvävas. Domaren petade på Tomic. Serben nonchalerade, fortsatte strypa svensken.
Domaren petade på honom igen. Yunis blev blå i ansiktet.
Domaren tryckte bort Tomic – då ställde han sig upp.
Alla väntade.
Yunis rörde inte på sig.
Glädje rusade till i Natalie. Hon ställde sig upp. Hon höjde näven. ”Yes!”
Svensken låg kvar. Domaren räknade.
”Ett.”
”Två.”
”Tre.”
Sjukvårdspersonal sprang upp i buren. Natalie satte sig ner.
Hennes pappa stod fortfarande upp. Skrek: ”Ostani. Stanna kvar där. Ligg kvar. Res inte på dig, pičko, din tönt.”
”Fyra.”
”Fem.”
”Sex.”
Arenan var i uppror. Levde svensken ens? Förstahjälpensnubben böjde sig ner, ropade i Yunis öra.
”Sju.”
”Åtta.”
Yunis rörde sig på mattan. Kippade efter andan.
Domaren hade nio fingrar i luften.
”Nio.”
Det var slutet.
På vägen ut gick Goran först. Klöv folkmassorna som Stefanovic gjort på vägen in. Som en president med livvakter ungefär – alla fans och fotografer: vik hädan. Fast nu var det inte lika lätt som när de kommit. Folkmassan pressade på. Stefanovic gick snett bakom henne och pappa och såg till att utrymmet blev bredare. Bakom henne gick Milorad.
Det kändes bra. Gott humör. Lazar Tomic – en hjälte. Extreme Affliction Heroes en succé. De pratade om matchen, garvade, förklarade om och om igen: Tomics lårmuskler, Yunis blålila nylle.
Det var en bra dag. De skulle gå och äta på Clara's Kök & Bar alla tillsammans. Ändå kände Natalie sig skum. Typ en olustkänsla i magen. Inte mensvärk – det var något annat. Något obehagligt.
De kom ner i parkeringshuset. Folk strömmade ut ur hissarna. Bilarna stod på kö, på väg ut i Stockholmsnatten.
Stefanovic skulle skjutsa Natalie. Pappa åka med Goran och Milorad. Hon såg hans Lexus där borta. Han vände sig om för att krama henne, säga ”vi ses om en stund”. Kyssa henne på pannan som han alltid gjorde.
Då hörde hon något.
Skarpa ljud. Smällar.
Som fyrverkerier.
Natalie såg pappa framför sig. Hans rörelser hackade. Som om hon uppfattade vad som hände bild för bild i ett videoredigeringsprogram. Som om hon kollade rutorna i en tecknad film. Små förändringar som ryckiga hopp i flödet. Hon såg allt: skiftningar i folks gester, miner, sätt att andas.
En smäll till ekade i parkeringshuset.
Och igen.
Rörelserna runtomkring stannade upp.
Pappa skrek: ”Jag är träffad.”
Sedan gick det fort. Stefanovic slängde sig över honom. Tryckte ner pappa på marken. I nästa sekund låg hon själv under Goran. Hon såg Milorad vifta med en pistol. Vråla åt folk att hålla sig undan.
Alla skrek.
Hon kände Goran dra i henne. Parkeringshuset såg så litet ut.
Hon såg pappa under Stefanovic.
Hon såg en blodpöl breda ut sig.
Hon såg hans hand ligga stilla på betonggolvet.
Nej.
NEJ.