Blöta kuddar, skrynkliga lakan. Kyla i rummet, fast mamma skruvat upp termostaten till tjugotre grader. Hela tiden: statiska tankar, sorg i cirklar, oroliga minnen.
Natalie rörde sig inte hemifrån. Hon fick inte röra sig hemifrån. Satt mest i köket med mamma, pratade med Viktor på telefon då och då och kollade klipp på YouTube för att skingra tankarna. Mest av allt låg hon i sin säng och studerade takets struktur.
Hon drack en kopp te på morgonen och försökte äta stekt ägg till lunch. Det var allt. Mamma tjatade att hon måste få i sig något mer – gjorde sallad och beställde hem hälsomat. Men Natalie pallade inte, bara hon tittade på tomaterna kändes det som om lunchägget skulle upp ur magen.
På nätterna såg hon samma scen om och om igen. Parkeringshuset: blodpölen som växte under pappa. Rörelserna runtomkring honom. Människor som slängde sig på marken, sprang mot utgångarna, hukade bakom stora bilar. Hon hörde skriken och vrålen. Stefanovic som gastade order på serbiska. Goran som röt. Efter några sekunder lugnade allt ner sig kring henne. Hon visste vad det kallades: stormens öga.
Goran knuffade in henne i en bil. Tryckte ner henne på golvet i baksätet.
Natalie ville ut. Goran höll ner henne.
”Nej, Natalie. Det kan smälla mer där ute. Du måste stanna, för din pappas skull.”
Hon tjöt. Skrek.
”Lever han? Goran? Svara.”
Men Goran kunde inte svara. Han bara höll i henne. Ett fast grepp om hennes överkropp och armar. Hon försökte titta upp på honom. Såg in i hans ögon. De var uppspärrade. Stirrande. Spända. Och så här i efterhand visste hon att hon känt något mer: Gorans armar och händer hade skakat. Liksom darrat.
De väntade. En minut. Kanske två minuter. Natalie hävde sig upp. Hon lyckades se ut genom bildörrens fönster.
Stefanovic stod på knä bredvid hennes pappa. Det såg ut som om han försökte undersöka något. Han böjde sig ner. Skadorna. Händerna blodiga. Pappa låg stilla som en docka.
Två minuter.
Tiden var allt de hade. Varför stod den stilla just nu? Varför kom ingen och hjälpte till?
Hon vräkte sig mot bildörren igen. Gorans armar var stadigare nu. Hon stretade emot. Han drog henne tillbaka.
Hon måste ut till honom.
Till slut körde en ambulans in.
Två sjukvårdare hoppade ut och började arbeta. De la upp pappa på en bår.
Goran lättade på greppet. Natalie slet upp dörren och rusade ut. Pappa på båren. En orange filt över kroppen. Ansiktet oskadat. Det såg rent ut. Stilla.
Hon lyfte på filten. Blod överallt. Letade upp hans hand. Goran tätt bakom, hans hand på hennes axel.
Hon böjde sig fram. Pappas skäggstubb mot hennes kind. Hon lyssnade. Hörde hans andning. Svag. Rosslande. Oregelbunden.
Han levde.
Pappa levde.
Nu hade hon fått veta att han låg på ett sjukhus någonstans i Stockholm. Hon och mamma fick inte besöka honom. Stefanovic sa att den eller de som var ute efter Radovan, kunde ha koll på dem också. Så det var bäst att de inte ens visste var han låg. Stefanovic nämnde samma ord hela tiden: känsligt läge, en ny tid i organisationen, aggressiva konkurrenter. Men inga detaljer, han utvecklade aldrig vad han menade. Mamma bara nickade, verkade acceptera allt. Och Natalie orkade inte tänka på den uppenbara frågan: Vad var det som hände, egentligen?
Enligt Stefanovic hade en kula fastnat i pappas skyddsväst. Tack gode Gud att han bar den. Den andra kulan hade gått rakt igenom hans lår. Den tredje hade pajat knäet, inte trasat sönder det fullständigt, men tillräckligt för att han skulle få halta i några veckor. Den fjärde kulan var värst – den hade träffat honom i axeln, precis i skarven mellan den del av bröstet som skyddades av västen och den oskyddade yttre delen. Ledband, muskler och nervfästen hade förstörts. Läkaren visste inte hur länge armen skulle vara ur funktion. Men Stefanovic sa att doktorn lovade att han skulle bli bra.
Hon satt i sin säng med sin iPhone. Kollade någon nyhetsapp.
Buffat upp ryggen med små kuddar som i vanliga fall låg i fåtöljen. Hon hade på sig sin rosa Juicy Couture-dräkt i velour. Hon sket i Fejan i dag. Ville inte tvingas in i någon chatt med kompisar hon aldrig ens velat ha där. Ville inte se allas statusuppdateringar – små förljugna skrytbloggar med bara ett syfte: att visa upp ett lyckligt, trevligt, äckligt litet liv. Hon ville inte behöva se fler uppladdade partybilder från Lollos och Toves senaste utekväll eller tjejmiddag. Hon ville undvika alla töntiga walldialoger.
Men å andra sidan: oron började övergå i något annat nu, tankar som brände i huvudet. Vem det än var som skjutit mot pappa så måste de hitta honom. Vem det än var så måste han straffas. Natalie kunde bara komma på ett enda ord när hon tänkte på skotten. Hämnd.
Mamma verkade agera som i trans. Hon var stressad, sa att det var så mycket att fixa. Natalie undrade om mamma inte kände på samma sätt som hon själv.
Stefanovic hade varit där. På dagarna kommenderade han hantverkare som installerade nya larm, bytte ut de vanliga glasrutorna i fönstren till tåligare material, satte dit nya gallergrindar innanför ytterdörrarna och monterade upp nya och fler kameror vid grusinfarten, garaget, vid varje långsida under taket, ovanför ingången och köksingången. De hade till och med satt upp kameror på små stolpar ute på gräsmattan. Sedan hade Stefanovic gått runt och inspekterat de senaste dagarnas arbeten. Han placerade själv ut portabla larmdosor som de skulle ha i varje rum – som små fjärrkontroller för säkerhet. Han kollade rörelsedetektorerna som satt i taket och som kunde slås på även när Natalie och mamma var hemma. Han inspekterade de små magnetkontakterna på fönstren, utomhus- och inomhussirenerna med direktkopplingar till olika säkerhetsbolag. Och till honom själv. Polisen var inte att lita på i det här Sverigedemokratlandet.
Kort sagt: Stefanovic var överallt, hela tiden. Alltid med någon viktig uppgift.
Han sov till och med på kontoret, det vill säga i pappas arbetsrum. En uppställd tältsäng och en påse med kläder och grejer var det enda han hade tagit med sig. För alla eventualiteter, som han sa.
Det var meningen att de skulle känna sig säkra. Men efter ett par dagar hade det kommit nya hantverkare som börjat bygga ett rum. Det som förut var gillestugan delades av med en vägg som de satte upp i en metallram – de satte upp stora balkar i både taket och längs väggarna. De drog nya vattenledningar, ordnade med elinstallationer och säkerhetsbyggnationer, satte upp metallpaneler på väggarna och i golvet.
Stefanovic förklarade för Natalie och mamma: ”Det är ett säkerhetsrum, ett panic room. Vi har ju förstärkt fönster och ytterdörrar i hela huset så att hjälp ska kunna hinna hit. Men om någon vill oss riktigt illa, om inte fönstren håller, då måste ni in i det här nya rummet. Det klarar mycket, det är bättre än en pansarvagn.”
Det var sjukt i sig att de byggde ett panic room hemma hos dem. Men det var en annan grej också: han hade sagt ”oss” – som om han var en del av familjen. Som om han klivit in som nya pappa.
Efter några dagar flyttade Stefanovic ut och en kille som hette Patrik flyttade in hos dem. Natalie hade träffat honom några gånger tidigare. Patrik var inte serb – han var ultrasvenne, såg ut som en förvuxen fotbollshuligan: urblekta tatueringar med vikingamotiv och runskrift som letade sig upp längs halsen och nacken. Patrik hade tröjor som det stod Hackett och Fred Perry på, Adidassneakers, chinos och snedbena.
I vanliga fall: Natalie skulle inte ha litat en sekund på ett sådant rasistsvin. Men Patrik hade jobbat inom pappas företag och suttit i fängelse för honom. Hon hade till och med varit med pappa på killens muckarkalas för tre år sedan.
Stefanovic sa att Patrik skulle bo hos dem mer permanent än vad han själv gjort. Han flyttade in i gästrummet i stället för på kontoret. De ställde in en ordentlig garderob, där Patrik hängde upp sina pikétröjor, och ett låst vapenskåp. Han ställde upp en li-ten flagga i fönstret: AIK:s emblem på ena sidan och en bild på en råtta på andra sidan, iklädd AIK-tröja.
Stefanovic konstaterade: ”Patrik blir bra för er, tills det hela lugnat sig. Han är en rätt kul kille, jag tror du kommer gilla honom.”
Några dagar senare. Montörerna, installatörerna, säkerhetskonsulterna hade slutat springa omkring hemma. Nu var de omringade av elektronik och pansarglas i stället. De hade haft hemmalarm så länge Natalie kunde minnas, så det var inget nytt
– men alla nya koder, röstigenkänningsinläsare och kameror gjorde henne irriterad. Det var som om Stefanovic byggt in dem i en bunker.
Men hon var tillbaka ute på nätet på riktigt, på Facebook. Gick inte att undvika stället i evighet.
På ett sätt kändes det bra att komma tillbaka: allt var sig likt. Lollo med lika många bilder på sig själv med champagneglas i handen som vanligt. Tove med lika många idiotiska statusuppdateringar som alltid.
Lollo skrev i chatten: ”Natalie! Inte sett dig här på 1000 år!”
Natalie svarade mer balanserat: ”Du vet ju hur det är.”
”Ja :-( men hur mår du?”
”Bättre.”
Lollo skrev: ”Du är inbjuden till party hos Jetset-Carl ;-) Visste du det?”
Natalie orkade inte riktigt ta in. Ibland verkade Lollo tro att allt var som vanligt.
Senare samma kväll kom Patrik in i köket och ställde sig i dörröppningen. Natalie hade druckit en smoothie som hon mixat själv, aptiten var bättre nu.
Patrik väntade på att hon skulle titta upp. ”Viktor kommer nu, han parkerar bilen på gatan.”
Natalie nickade. Tänkte: Stefanovics kameror fungerar uppenbarligen som de ska. Fast Natalie visste ju redan att Viktor var på väg. Han hade sms:at och frågat om han fick komma.
Hon reste på sig, gick ut i hallen. På väggen hängde en inramad karta över östra Europa som såg gammal ut. Gränserna var annorlunda än i dag, typ från före första världskriget.
Ytterdörren var ny, i metall. Förut hade de en med ett kvadratiskt fönster i. Nu satt en platt skärm bredvid dörren i stället. På den såg hon Viktor öppna grinden längre ner. Hon hade sms:at grindkoden till honom. Han gick uppför gången. Klädd i sin Italiatröja och lappade jeans. Stannade upp några sekunder. Sträckte på ryggen. Tittade rakt fram. Plingade på dörren.
De nya låsen var krångliga. Hon öppnade.
De kramades. Viktor pussade henne på munnen. Han frågade hur hon mådde. Sedan stannade han upp. Natalie tittade på honom. Hans blick flöt förbi henne, inåt huset.
Natalie vände sig om.
Patrik stod längre in i hallen. Kollade. Kontrollerade. Bevakade.
Natalie sa: ”Bry dig inte om honom. Han bor här nu, efter vad som hänt, du vet.”
Senare. De hade tittat på The Blind Side som Viktor hade i sin iPad. Typ: Sandra Bullock var fin och byggde upp en hjälte i amerikansk fotboll. En gullig film så klart – livet var ju så på riktigt också. Not.
De låg i Natalies en och fyrtio-säng. Kändes trångt i jämförelse med king-size-sängen som Viktor hade. Det var en skum feeling att sova tillsammans hos henne.
De brukade mest vara hos honom, i hans hyrestvåa på Östermalm. Han hade betalat dyra pengar för svartkontraktet, men hade inte råd att köpa en riktig bostadsrätt.
Viktor med bar överkropp. Den var fin. Men när filmen var klar ställde han sig framför spegeln och inspekterade sina egna tatueringar. Över höger biceps och axel hade han en tribalgrej – långa svarta spetsiga flammor som virade in sig i varandra och upp mot halsen. På vänster underarm i snirkliga skrivstilsbokstäver: 850524-0371 – hans eget personnummer – och två stycken femuddiga stjärnor i bara svart. Och på andra sidan, skrivet längs hela underarmen i gotiska gangstabokstäver: Born to be King – som på en riktig latinogangster från södra LA. Tyckte Viktor i alla fall.
Hon tittade på honom. Viktors tatueringar så fåniga i jämförelse med pappas affärsbekantas och vänners underarmar. Gorans halvt urblekta tatuering: dubbelörnen och de fyra kyrilliska bokstäverna CCCC – Serbiska republiken Krajinas statsvapen. Milorads indianfjädrar: fula, åttiotalsaktiga, enfärgade. Eller Stefanovic i bar överkropp en gång när hon var liten och han passat henne på ett badhus. Hon glömde inte tatueringen som täckte bröstet över hans hjärta: ett krucifix med en orm som slingrade sig runt det. Hon gillade Viktor. Men var han rätt för henne?
I ena hörnet av hennes rum stod läsfåtöljen i sammet som tillhört farmor i Belgrad. Pappa hade låtit köra upp den när Natalie föddes. I taket hängde en vit lampa med tyll runtomkring. Längs ena väggen stod en bokhylla med lite böcker: Läckbergdeckare, Marian Keyes-pocketar, Zadie Smiths romaner och två böcker av den där advokatförfattaren. I bokhyllan stod också inramade fotografier från språkresorna i Frankrike och England: Lollos glänsande leende, platinablonderade hår och onormala tuttar. Toves solbrända armar när hon höll upp en flaska Moët & Chandon. Flera bilder på Natalie själv på olika ställen i Paris: baren på La Société, dansgolvet på Batofar. Två foton på Richie, Natalies chihuahua som dött för tre år sedan.
Hon hade tagit ut några av sina favoritskor ur sin walk-in closet och ställt längst ner i bokhyllan – de blev nästan som en installation. Jimmy Choos svarta pumps gjorda helt i nät av läder, ett par röda lack-Gucci, ett par crazy Blahniks med fjädrar uppe vid ankelspännet. Skor för tusentals euro. Pappas pengar var bra att ha.
Hon gillade sitt rum. Ändå: hon kände det tydligt – det var dags att flytta hemifrån snart.
De släckte ljuset. Nästan kolsvart. Viktor pillade på sin klocka. Höll upp den framför deras ansikten. Den lyste i mörkret.
”Jag har köpt en ny. Vad tycker du?”
Natalie kisade. ”Jag ser faktiskt inte så mycket.”
”Nä, men man ser ju hur kraftigt självlysande den är, kolla tolvan och sexan. De syns bäst. Det är en Panerai Luminor Regatta. Riktigt fräsch, om jag får säga det själv. Nästan två centimeter tjock, italienska flygvapnet hade såna förr i världen.”
Han la armen om henne.
Hon sa: ”Jag tror att jag kommer in på juristlinjen efter sommaren.”
”Coolt. Vad ska du göra fram till dess då?”
”Det är ju sommar snart, så jag tar det lugnt. Du vet ju hur läget är just nu.”
”Jo, jag förstår. Men gillar du min nya klocka?”
Natalie tänkte. Hon undrade hur han hade råd att köpa den där klockan. Men kanske skulle han få in pengar snart, det sa han i varje fall själv. Viktor hade verkat frånvarande på sistone, brydde sig bara om sig själv och sitt jobb. Snackade om att han skulle göra en jätteaffär vilken dag som helst, att storkovan skulle rulla in.
Kanske var det inte bara dags att flytta hemifrån. Kanske var det dags att dumpa den här killen också.
Natalie upptäckte att hon var vaken. Hon vände sig om på sidan. Kudden var sval. Hon knep ihop tårna. Sträckte ut armen. Kände efter Viktor.
Hon nådde honom inte. Ingen Viktor. Hon slog upp ögonen.
Han låg inte i sängen.
Natalie lyfte på huvudet, han var inte i rummet.
Mobilen: klockan var kvart i nio. Hon undrade vart han gått.
Hon satte ner fötterna på mattan. En grön, gräsfärgad rya på golvet. Som en gräsmatta i rummet, en känsla av sommar året runt.
Natalie satte på sig sin vita sidenmorgonrock som hon fått av mamma innan hon åkte till Paris. Knöt skärpet runt midjan.
Först förbi gästrummet. Patrik var inte där. Sedan genom hallen. Där satt han, Patrik. Väntade, vakade, vaktade. Hon gick förbi teverummet. Hon tittade nedför trappan till gillestugan och säkerhetsrummet. Goran stod vid ett fönster och såg ut.
Hon gick mot köket. Ville prata med mamma. Ville dricka en kopp te. Ville kolla vart Viktor tagit vägen.
Hon öppnade dörren. Där inne satt Stefanovic och pratade med en man som hon sett förr. Storvuxen, cendréfärgat hår, svensk. Enligt pappa en före detta polis. Han reste sig, sträckte fram handen.
”God morgon, Natalie. Känner du igen mig? Thomas Andrén. Jag är ledsen att vi var tvungna att köra hem din kille.”
Hans handtag var fast – men inte så där överdrivet fast som många andra av pappas anställda.
Hon sa: ”Vad är det som händer? Jag trodde att vi haft tillräckligt med folk i det här huset på sistone.”
Frågan var riktad till Stefanovic.
Thomas Andrén log.
Han sa: ”Din pappa kommer hem om en timme.”
*
De främsta inom mitt gebit är de som snabbast förmår se mönster. Jag trodde att jag var en av dem.
Människan är ett vanedjur. En varelse som fungerar i enlighet med strukturer. Varje persons sätt att röra sig och leva sitt liv blir till ett mönster, en struktur som måste dissekeras och analyseras.
Det var ett misslyckande. Jag var som en amatör, en nybörjare, en B-aktör, som försökte genomföra ett attentat utan ordentlig insyn. Jag kontaktade inte ens uppdragsgivaren. Jag skämdes som ett barn.
Dagarna efter försökte jag rekonstruera. Varför blev det som det blev? Jag gick igenom mina anteckningar. Tittade på mina spaningsbilder, rengjorde och kontrollerade mina vapen. Kom till samma slutsats om och om igen. För det första: jag visste att han nästan alltid bar väst. Ändå valde jag ett avstånd som innebar skott mot kroppen. För det andra: jag visste att han brukade ha livvakt. Ändå valde jag en plats där han enkelt hade kunnat skyddas.
Radovan hade dessutom, när han kommit ut ur hissen och precis skulle placera sig själv i skottlinjen, vikit av mot höger i stället för åt vänster där hans bil stod parkerad. Han hade kommit i en bil, men beslutat sig för att åka därifrån i en annan. Redan där borde jag ha avbrutit försöket.
Jag tänkte på stöten jag gjorde 2004 mot Puljev på det där diskot i Sankt Petersburg. Jag tog mig förbi fyra livvakter och sköt honom på fem meters avstånd. Jag visste att han hade skyddsväst. Ett skott i pannan räckte, det klarade jag på det avståndet.
Men Radovan var inte dum.
Jag erkände för mig själv att jag hade underskattat honom. Bara för att den här lille serben var kung i fridsamma Sverige trodde jag att han skulle vara naivare och oförsiktigare än sina gelikar ute i Europa. Men det var jag som var naiv. Det var jag som var oförsiktig.
Min uppdragsgivare visste naturligtvis att jag hade misslyckats. Svenska tidningar älskade tydligen att hata Radovan Kranjic. Jag såg bilder på löpsedlar, förstod fragment av rubriker, bläddrade bland uppslag.
Men jag visste att det skulle uppstå en öppning någonstans.
Det var bara att vänta. Till slut skulle min uppdragsgivare få som han ville.