10

Jorge satt vid en av surfdatorerna på 7-Eleven.

7-Eleven: färgglada skyltar om specialerbjudanden. Kaffe och bulle för endast femton kronor – det var sådana här ställen som förstörde för riktiga kaféägare. J-boy drack en Red Bull i stället.

Vid fötterna låg hans bag. I bagen: en gann. Walther PPK. Polisens gamla vapen. Plus fyra fulla magasin. Brände i huvudet: tänk om något skulle hända. Samtidigt: inget kunde hända. Han satt ju bara och surfade – hur soft som helst. Släpp nojorna nu, J-boy.

Han behövde koncentrera sig. Upprepade en av Finnens regler för sig själv: Ingen surfning från egen dator. Sådant lämnade alltid spår. IP-adresser, grejer på datorernas hårddiskar. Jorge ingen hacker, men så mycket fattade han: aina lyckades alltid gräva fram skit, även om man raderade. Så Sevvan var perfa – här kunde han surfa på en allmän burk.

Dagens research: ställen på nätet som sålde jammers.

Finnen gett några adresser som han trodde skulle funka. Jorge till och med beredd att dra ner till Polen och plocka upp en jammer på plats.

Han tog en klunk Red Bull. En söt oäkta smak. Ändå god.

Han behövde energin. Senaste dagarna: jobbat hundratio procent med VTR-planen. Släppte aldrig stöten. Hela tiden förberedelser att greja. Hela tiden saker att fixa. Hela tiden i huvudet. Kaféet fick klara sig självt ett tag – de lät Beatrice få utökat ansvar.

Han tittade bort från datorn. Kvällstidningarna skrek ut senaste världsrubriken: Din hosta kan vara en dödlig sjukdom. Typ vanligaste nyheten i de där tidningarna. Rubrikerna Jorge spanat senaste åren: Huvudvärk livsfarlig åkomma. Magont extremt allvarlig sjukdom. Skäggstubb kan vara tecken på döden. Enligt de där blaskorna: Jorge borde vara dödare än Michael Jackson och 2Pac tillsammans redan för tio år sedan.

Ändå: i dag första dagen de inte hojtade om mordförsöket på Radovan kuken Kranjic. Synd – Jorge gillade nyheten att någon försökt mula svinet.

Planen igen. Nycklarna till en lyckad stöt enligt Finnen: bra framförhållning, tung planering, tajta snubbar. Jorge kallade det sina mandamientos. Varje del: Ett budord. En grund. En pelare. Varje mandamiento: en lag som VTR-kungar följde.

I detaljerad form: Framförhållning – ett proffsigt ord. Finnen tjatade: mer sanning än alla Scorseses filmer tillsammans. Spelade ingen roll hur grymma planer du smidde – om du körde igång för kort före stöten fick du problem. Utan framförhållning: grisarna följde spåren bakåt i tiden. De var som kamphundar: när de väl bitit sig fast släppte de inte taget. Knäckte dina bortförklaringar som ett ägg mot stekpannan.

Jorge visste mer. Polare som torskat berättade storys som inte gick att lita på. De var alltid så smarta. Men J-boy smartare. Han läste på själv. Fick hjälp av Tom Lehtimäki att beställa massa domar. Tingsrätter i hela Sverige – skickat feta papperen till en boxadress han reggat under falskt namn. Helirånet, Akallarånet, Hallundarånet. Jorge studerade, satt med papper och penna. Lärde sig misstagen som andra gjort. Klantarslena som fuckat upp – inte haft schyssta alibin, babblat som brudar i polisförhören, inte fattat att snuten kunde ha avlyssning, spentat para som miljardärer dagarna efter. Han förstod hur snutarna backtrackade dina spår. Hur de förhörde dig på plats när du gripits. Pressade dig i polisförhören på häktet. Fintade dig i rättegångssalarna.

”Vi ser här att ni alla stoppade in nya SIM-kort i era telefonabonnemang dagen innan.”

”Det har framkommit att du två dagar före tillfället införskaffat två magasin till en automatkarbin.”

”Det finns bevis att ni befann er tio stycken personer i en etta veckan före rånet. Varför?”

Varför? Den frågan skulle inte ens komma upp.

Planering: Finnens andra lag. Ärligt: de flesta som försökte göra stötar var inte direkt de vassaste knivarna i lådan. Klassiker: grabbar med självförtroende i A-klass överskattade sig själva värre än lassarna överskattade landslaget i fotboll. Jackpoten som varje hombre trodde skulle rassla in någon gång i livet. Kirra kuppen som skulle skaka Sverige. Verkade så lätt att göra något så svårt. Hårt packade dollarsedlar i attachéväskor. Nej, det var en fugazy.

Egentligen: planering betydde tung research. Framför allt: tung huvudvärk. Jorge skulle aldrig fixat det utan Finnen, och det skulle ändå bli tufft. Men ändå: i grund och botten vilade ansvaret på honom – ett tungt uppdrag att bära. Hur fan skulle det gå? Svaret tydligt. Stavades: p-l-a-n-e-r-i-n-g.

Och sist men tjockt inte minst, den viktigaste lagen. Regeln som du aldrig fick glömma. Finnens tredje pelare. Upprepad gång på gång.

Hundraprocentiga medspelare.

Finnen tjatade: ”Kan man lita på dina polare?”

J-boy fattade.

En enda liten tjallare – allt kunde skita sig. Någon fitta pallade inte trycket, gav vika för snutens löften om sänkt straff, personskydd, ny identitet, pengar, ett hus någonstans på landet, rabatt på straffet. Hala förhörsledare spelade schyssta. Snutgrisar bjöd på pizza inne i häktescellen och tog dit en p-rulle över natten. En enda råttas kvitter. En enda flickas fega fulerkännanden. Det kunde räcka för åtal. Värre: det kunde räcka för fällande dom.

Och därför måste du veta att du omgav dig med rövtajta polare. Inte bara så att de i normala fall inte golade – det gjorde ju ingen. De måste vara gjorda för mer tryck än så. Hade någon av dem någonsin samarbetat med någon myndighet? Hade någon av dem suttit månader i häkte med fulla restriktioner? Max en timme per dag utomhus i rastgårdsburarna på fem kvadratmeter – enda tillfället på dagen då du fick röka. Ingen kontakt med några andra intagna, ingen teve. Inga telefonsamtal eller brev till yttervärlden, varken till polare eller till mamma. Bara själv. Ensam.

Hur hade de betett sig? Hur snackat? Hur hanterat aina?

Han tänkte på blanketterna som Red & White Crew och andra gäng lät sina prospects fylla i – som någon jävla ansökan till Komvux. Kanske borde Jorge köra samma sak.

Men Mahmud, Javier och Sergio kände han utan och innan. Tom var hundra. Mahmud gick i god för Robert. Tom gick i god för Jimmy och Viktor.

De var tajtare än gängen med sina västar och påhittade reglementen – de tyngsta lirarna körde aldrig med sådana idiotgrejer: det var ju som att dra snutens blickar till sig med vilje. De tyngsta verkade utan att synas.

Ändå: tredje pelaren – kompromissade man om den var man typ värd att sitta inne.

Han tänkte på de senaste veckornas framsteg.

Han surfade på Google Earth och Hitta.se som ett freak. Satellitfotona över Tomteboda: värsta Enemy of the State-bilderna. Allt gick att se: bilar, stängsel, kontrollhytterna vid infarterna, tågspåren, kajplatserna. Man kunde till och med vinkla bilderna i 3D. Åka fram och tillbaka som i ett dataspel. Jesus – det var så grymt. Han försökte beställa ut ritningar på omlastningslokalerna – fick nobben. Tydligen sekretessbelagda. Han undrade varför Wikileaks bara släppte dokument för terrorister men aldrig för rånare.

Finnen fixade fram handgjorda ritningar i stället. Jorge granskade dem som om han just kommit in på kursen för säkerhetsrumsarkitektur. Finnen ritade röda streck: så här ska ni ta er in, säger min insider. Jorge ritade blåa streck: så här ska vi ta oss ut.

Han snodde en digital filmkamera på Media Markt. En liten sak, Sony, trehundra gram. Han och Mahmud lät en gammal alkis hyra en bil åt dem och åkte ut till Tomteboda. Snurrade runt halva förmiddagen. Värsta spionupplägget. Lärde sig vägarna. Fick koll på skyltarna, rondellerna, antalet filer. Närmade sig bit för bit. Tejpade fast kameran med silvertejp ovanpå instrumentbrädan. La en t-shirt runtomkring så att den inte skulle synas.

Vår på allvar nu: små vita blommor i gräsmattorna, grus kvar på vägarna, uppvärmd hundskit på trottoarerna.

Tomteboda syntes på avstånd. En jättebyggnad: sexhundra meter lång. Ytterskalet i plåt. Inglasade utskjutande rum, pelare och hisschakt utanpå väggarna. Tjocka rör, luftkonditioneringstrummor, solavskärmare, stuprör, skorstenar och massa andra grejer överallt. Stället såg ut som ett rymdskepp.

Tyvärr kom de inte riktigt nära. Bästa insynen från en liten kulle ungefär trehundra meter bort, på andra sidan spåren. Enligt Finnen: onsdag dagen i veckan då värdetransporterna kördes. Men tydligen ändrade värdetransportbolaget sin rutin ofta, den exakta tiden var omöjlig att veta. Det skulle lösa sig – Finnens insider fick leverera.

Jorge plockade upp en kikare. Kollade in. Snurrade på skärpan. Perfekt vy. Grus och asfalt runt byggnaden. Solen glittrande i terminalens metallhölje. Kajplatserna uppradade, numrerade – tjugotvå stycken. Gula långtradare med Postens logotyp åkte in och ut. Backade upp. Postarbetare i blåa tröjor sköt ut vagnar med blåa backar. Rullade på vagnarna, en efter en. Det var vanlig post – ointressant egentligen. Men kunde vara bra att se ändå.

De väntade. Jorge plockade upp inplastade mackor han köpt på Pressbyrån.

De åt.

Spanade.

Drack Fanta.

Klockan ett kom två svarta lastbilar in genom södra infarten. Inga logotyper, inga postemblem, ingen uppenbar värdetransport. Men J-boy visste redan vid vilka kajplatser de skulle stanna för att vara rätt, de avgränsade kajerna: tjugoett och tjugotvå.

Poängen i Finnens upplägg: de ville ta transporten vid avlastning. Inte ute på vägen eller när värdeväskorna låg i depån. På så sätt kunde de undvika att behöva forcera värdetransportbilarnas pansar eller depåns säkerhetssystem.

De spanade vidare.

Jorge pillade med kameran, försökte filma – avståndet för långt. Bilden pissig.

Folk klev ur lastbilarna. Gröna uniformer, mörka kepsar. Några: med mobiltelefoner eller walkie-talkies. Några batonger. De jobbade snabbt – sköt in stora stålvagnar som hade galler på sidorna. Färgen på väskorna med stora handtag i vagnarna syntes tydligt.

Finnens insider visste vad han snackade om, den lille lurifaxen. Värdeväskorna skulle se ut så där. Stora handtag. En halvmeter höga. Svarta.

Shit. De hade träffat rätt.

Jorgelito mot Postens värdetransporter: ett–noll.

Tillbaka på 7-Eleven. Han tänkte på flosbunten hemma i lägenheten. Åttiotusen spänn. Insamlat från gruppen. Mahmud hade en likadan bunt hos sig. Hundrasextio femhundringar med gummisnodd runt. Instoppade i en plastpåse som låg i toalettens vattentank.

Jorge. Mahmud. Tom. Sergio. Javier. Robert. Och svennarna: Jimmy och Viktor. Stabila lirare. Mahmud tjatade: vi borde ta med Babak också.

Kunde han glömma.

Snart var det dags för stormöte. Jorge gått igenom allt med Finnen. Skulle presentera planen för killarna. Sätta in dem i rejset: här gällde en helt annan nivå.

Jorge raderade historiken i Internet Explorer. Stängde ner webb-läsaren. Reste på sig.

I handen: bagen med gannen.

Utanför väntade Mahmud i en Range Rover Vogue som han fått låna av Babaktönten. På papperet var det någon fyrtioårig hemlös som stod registrerad på SUV:en. Babak: en störig snubbe, men ingen mupp.

På väg till förrådet. De skulle droppa Walthern. En annan av Finnens lagar: aldrig ha vapen hemma.

Svårare än man kunde tro. Jorge och Mahmud: älskade att flasha med puffror. Visa på fester. Bara låta dem hänga självklart i byxlinningen. Posa för polarna, ta bilder och skicka som mms. Provskjuta ute i skogen som äkta g-boys.

Inget sådant nu. Varenda piece skulle till förrådet.

Jorge vände sig mot Mahmud. Araben hade en midjeväska på sig i dag. Vad hade kompisen i den, liksom? J-boy funderade på att fråga om det var smink, men lät det vara.

Mahmud släckte ner stereon.

Han sa: ”Jag har kommit på en mattegrej för det perfekta brottet.”

”Vadå, mattegrej?”

”Alltså, så här. Man kan räkna småmynt. Göra småmynt till sedlar. Hålla på och fixa och sälja skit i år. Man kan pressa folk, göra småstötar, vad som helst. Men det är så här: ju mer flos, desto bättre. Ju kortare tid inne man riskar, desto bättre, eller hur?”

”Självklart.”

”Jamen, då blir det så här. Om man tar det man tjänar och delar på hur långt straff man kan få så får man en siffra. Är du med?”

”Ja, jag hade fan G i matte.”

”Så till exempel om du kan komma över fem mille och riskerar fem år på kåken eller kan komma över åtta mill och kan få tio år på kåken. Vad ska du göra?”

”Det beror ju på.”

”Men tänk så här, fem mille delat på fem är en miljon. Åtta mill delat på tio är bara åttahundra lax. Så man ska göra den första grejen. Det är mer kronor per år. Det är så HA tänker, när de börjat köra massa ekogrejer, det blir inga straff.”

”Okej, jag fattar grejen. Men man kanske vill ha åtta mill hellre än fem, eller hur? Man kanske vill kunna köra en Ferrari hellre än en BMW?”

Femton minuter senare. De rullade in på Malmvägen. Jorges barndomshoods. Miljonprojektens tiovåningshus i fläckiga betongflagor. Stället där han blivit den han var: J-boy, k-kranen, Rymmarn, kaféägaren. Där hans mamma försökt så gott hon kunnat. Hon bodde fortfarande inte långt därifrån, i Kista.

Han undrade vad folk sa om bilen. Range Rovern: fucking enorm. Feelingen av en buss.

Han tänkte: Malmvägen var ett land i landet. Ett Sverige i Sverige. En egen stat där sådana som han kunde lagen. Det var det svenne-Sverige aldrig skulle fatta – för de hade vant sig vid frånskilda morsor, halvsyskon, plastfarsor, fjortonåriga brudar som våldtogs på fyllan, gamlingar placerade på ålderdomshem, trasiga A-lagare på parkbänkar med familjer som inte brydde sig. Långtifrån perfekt. Så förorten måste skydda sig. Bygga egna system i Sverigesystemet. Bevara sin grej. Det mesta i hooden var bättre än i deras Sverige. Man brydde sig om varandra. Livet betydde något på riktigt. Vänskap, kärlek, hat – känslorna var inte bara på låtsas.

Han tittade upp. Källarförrådet låg i hus nummer fyrtiofem.

Bakom dem: Ett ljud. Ett ljus.

Han vände sig om.

En civilbil. Blåljusen uppställda på taket. Jorge fattade inte hur han missat den. En Saab 9-5 med mörka rutor där bak och onödigt många radioantenner – skrek ju civilspan.

Han tittade ner på bagen på golvet mellan Mahmuds fötter.

Han stannade bilen. ”Nu är vi torsk.”

Jorge vände sig om igen. En civilare klev ut. En verkade sitta kvar i bilen.

Han såg svettdroppar i Mahmuds panna.

Huvudvärken anföll. Feta boxar mot insidan av skallen.

Magontet ökade, kväljningar tryckte på.

Torsk. Helvete, fittorsk.

Snuten klev närmare. En tjej. Hon var lång, blond. Händerna i bältet: låtsasavslappnad. Jorge såg ett hölster.

Kuk.

Tjejen kom fram till förarplatsen. Knackade på rutan. Jorge tryckte ner den. Hur långsamt kunde en bilruta firas ner?

Han stirrade rakt fram.

Tankarna kaosade.

Ingen idé att försöka några tricks. Ingen idé att ens tänka tanken. Samtidigt, han: fortfarande snabb. Han: kallades Rymmarn for a reason.

Utanför bilen såg han Malmvägens slitna väggar. Portarna – alla likadana. Bara klottret var olika. Kulvertarna under husen, innergårdarna, källarutrymmena.

Han hittade här.

Han hittade här bättre än Michael Scofield hittat i Prison Break.

Snuttjejen stack in huvudet. ”Kan ni stiga ur, tack.”

Jorge reagerade. Han tryckte foten i botten. Bilen hoppade fram. V8:n vrålade. Trehundra hästkrafter i full gång.

Snuttjejen skrek något. Jorge brydde sig inte.

Mahmud gapade: ”Kör för fan, kör!”

Jorge girade åt höger, drog i ratten. Hans kropp dängde nästan i insidan av dörren.

Han såg snutbilen slå på blåljusen. Hörde sirenerna.

Han gasade.

Malmvägen i nittio kilometer i timmen. Snutbilen hundra meter bakom.

Han tänkte i överljudsspeed. Ville ta in på en av gångvägarna. Samtidigt: om de lyckades dumpa vapnet skulle snutjävlarna ändå försöka sätta dem för grov vårdslöshet i trafik.

Han fortsatte framåt. Körde all in.

Tokskarp högersväng in på Bagarbyvägen. Ökade inte hastigheten mer än nödvändigt.

Mahmud vrålade grejer. ”Jag slänger ut gannen.”

Jorge sa nej.

De svängde igen. Villaområdet. Jorge pallat så många äpplen här när han var barn att han skulle kunnat starta ciderbryggeri. Han kunde de här vägarna. Han hittade bättre än Andy Dufresne hittat i Nyckeln till frihet.

Lite längre fram: två tvärgator som svängde. Perfekt. Om de tog en av dem skulle snutarna inte ha en aning om vilken. De borde inte kunna se honom – bara de hann runt kurvan. Allt som behövdes: de måste hinna stanna och dumpa bagen med gannen.

Måste göra sig av med den här hettan.

Det fick inte vara slut redan.