Utanför regn. Ett lågt smattrande ljud. Typ: det rann någonstans inne i huset.
J-boy spanade ut. Massiva träd. Buskar. Långa grässtrån. En liten stuga som Jimmy kallade friggebod. Tre parkerade bilar.
Drippdroppljudet höll i sig.
Våren var seg i år.
Han kollade upp. Takbjälkar. Såg skumt ut: Varför byggde man hus utan innertak? Måste vara en svennegrej. Men de var i alla fall torra. Så droppet kom inte därifrån.
Han kollade vidare. Tapeter på väggarna med bögigt mönster: blå och rosa blommor. Träfärgade bokhyllor, tunna gardiner, ett fett älghorn ovanför ena dörren. En bukett med torkade blommor ovanför andra dörren. På golvet en trasmatta, en korg med ved, eldrivna element som tickade.
Stället låg mitt i bushen: de åkte dit på en snirklig väg. Runtomkring: bondgårdar, lador och slitna traktorer som stod parkerade i rårisiga skjul. Utanför Strängnäs, eller ”inåt landet”, som Jimmy sa.
Huset: ett så kallat lantställe. En sådan röd stuga med skorsten som varenda lasse verkade äga.
Men varför ville man ha en sådan? Dålig isolering, ingen diskmaskin, inget innertak. Shit, de hade inte ens någon dvd-spelare eller internetanslutning här ute. Jorge fattade inte grejen med det här huset.
Flashar för sitt inre. Han tänkte på biljakten i Sollentuna.
Däcken skrikit. Bilbältet huggit i hans axel. Mobiltelefonen som låg bakom växelspaken flugit omkring i bilen som en studsboll.
Han svängde in på en av gatorna i villaområdet. Körde som en dåre så fort de var utom synhåll för snuten. Vrålade åt Mahmud att vända sig om.
”Ser du dem? Ser du dem?”
Mahmud såg dem inte. Snutarna verkade inte ha svängt in på samma gata. Jorge tvärnitade. Slet upp bagen med gannen. Slängde upp dörren. Hoppade ut på gatan. Kollade bakåt. Lakritsremmar i asfalten bakom bilen. Fuck också. Men ingen snutbil, som han kunde se.
Till Mahmud: ”Ta min plats. Kör härifrån, vi hörs sen.”
Jorge kutade – som en repris på Österåkerrymningen. Över en häck. In på en gräsmatta. Över en sandlåda. Han flåsade. Andades. Hetsade.
Bort, bort från gatan. Bort med puffran.
In i området.
In i villornas skyddande värld.
Han kutade snabbare än Usain Bolt över trädgårdarna, bort mot Sollentuna Centrum.
Han såg sig om. Sprang ner på stationen. Hoppade på ett pendeltåg.
Senare snackade han med Mahmud. Efter någon minut hade en målad bil kommit från andra hållet och stoppat araben. Snutarna hittade inte mycket. En mobilladdare, en huvtröja som var Babaks och ett paket cigg. Men inget vapen. De sa att de sett Jorge i bilen, men det var skit samma. De kunde inte bevisa att de kört som galningar i villaområdet. Så snyggt.
Ändå: en pinsam story.
Jorge sa till Mahmud att inte berätta något för Babak.
Tillbaka i stugan. Jorge vände sig om. Bakom honom: två stativ.
En whiteboard. En filmduk.
Drippdroppljudet igen. Det måste regna in någonstans.
Framför honom: sju shunnar.
Mahmud satt närmast, på en pinnstol. Klädd i träningsoverall som vanligt. Adidasränderna som gängsymboler för polarn. Rynkor under ögonen – han och Jorge förberett halva natten.
I soffan: Sergio, Robert och Javier. Såg intresserade ut. Småpratade. Stormyste.
I den stora fåtöljen satt Jimmy. Nedsjunken, naturligt lugn. På de två plaststolarna från trädgården satt Tompa och Viktor. Viktorsnubben såg stissig ut. Tom på gott humör – drog vits på vits: gamla som pensionärer. ”Vad ser man när man tittar en blondin i ögonen – insidan på hennes bakhuvud.”
De lättade ändå upp stämningen.
Jorge konstaterade: gruppen var samlad.
Och nu: teamet skulle ha stormöte för första gången – så ståfralle-framkallande att det gjorde ont i kuken.
Stugan lånad av Jimmys morsa. Killen tydligen häckat här hela sommarloven som unge. Jorge tänkte: Galet – vad fan hade snubben gjort hela somrarna? Här fanns ju ingenting. Och det enda gräset var det som korna käkade.
Ändå sa Jimmy att han gonat rätt ut här. ”Du vet, det är bara hundra meter till stranden.”
Jorge tänkte på sina egna somrar som barn. Mamma tagit med sig filt och en PET-flaska med blandsaft. Picknick i parken bakom Sollentuna Centrum. Mamma, Paola. Och svinet han ville stryka ur minnet: Rodriguez.
”Tierra virgen”, sa mamma. Som om en park på några hundra kvadrat var orörd natur.
Jorge gick igenom i huvudet vad som gjorts. En av Finnens principer: inga skrivna listor – kunde bli livsfarlig bevisning för snutarna i efterhand. Men J-boy mindes bra. Det här fyllde skallen på dagarna.
Förra veckan: Tom Lehtimäki fixat åtta sprillans mobiler genom en A-lagare från två olika The Phonehouse-butiker – valt ställen utan kameraövervakning. Tompa gav gubben en femhundring och en flaska whisky för besväret.
Dessutom: Tom fixat walkie-talkies från Teknikmagasinet. Kanske skulle de behöva grejer som inte kunde spåras över telefonnätet. Tom körde samma rejs där: bad A-lagaren pynta rubbet så att ingen såg honom hantera apparaterna. Slängde kvittona i en gatubrunn.
De andra grabbarna: rockat loss på stöldturné. Fixat hinkar, kofötter, yxor, bensindunkar, skruvmejslar, bockar, sprejlim och andra grejer de skulle behöva.
På Ica i Sollentuna Centrum köpte Jorge själv trettio rullar grill-folie. Kassörskan frågade om han skulle tapetsera med folie. Hon visste inte hur rätt hon hade.
Jorge ställde sig upp som värsta klassföreståndaren. Tänkte vänta tills alla var tysta. Inga harklingar. Inget ”hallå, jag tänkte börja nu”-skit. Bara vänta. Han: ledaren.
Några sekunder: de fattade vinken. Lugnade sig. Lutade sig bakåt. Spanade honom.
Jorge sa: ”Grabbar. Det är vår dag i dag. Det är första gången vi ses allihop. Så nu tänkte jag förklara hela grejen för alla. Inte varenda detalj och så, men det mesta. Jag vill att ni ska fatta grundtänket i den här stöten. Om nåt händer, nån av er försvinner eller så, så måste de andra kunna steppa in och sköta hans grejer. Fat-tar ni?”
Jorge förberett sitt snack. Måste visa sig proffsig för killarna.
”Vi kanske kommer behöva ses så här fler gånger. Vi kommer behöva jobba ihop med grejer. Det kommer vi fixa.”
Han hörde Finnens ord komma ut ur sin egen mun.
”Jag tänkte börja med att skriva några regler på den här whiteboarden. Saker vi alla måste tänka på. Regler som vi måste följa. Tro mig, gör vi fel kan det bli världens jävla fuck upp, hela grejen.”
Jorge började texta samtidigt som han förklarade.
”Alla måste sluta med sina egna grejer. Och jag vet att ni vet vad jag menar.”
Han behövde inte säga mer. Alla visste: Javier dealade gräs och sprang efter horor fyra nätter i veckan. Robert körde indrivningar då och då. Viktorliraren registrerade om baxade tyska lyxbilar och krängde genom sin firma.
”All business som inte är tokvit lägger ni av med nu. Kommer jag på nån av er med att syssla med sidoskit får den svara för det inför mig.”
Han fortsatte skriva ner regler.
Inget hårt supande.
Inget knarkande.
”Det säger sig självt. På fyllan eller när ni flummar börjar ni babbla. Man läcker värre än amerikanska armén. Så är det alltid.”
Parkera alltid lagligt.
”Skulle ni ställa er fel – pröjsa p-boten och glöm inte att slänga den på nån annan plats än där ni bor när ni betalt den. Annars kan snuten hitta den där boten och se i efterhand var ni varit. Låt alltid nån annan köra före om ni har heta grejer i bilen.”
Han tänkte på jakten i Sollentuna igen. Om de haft förbil, som Jorge propagerade för nu, skulle den nog aldrig hänt.
Han fortsatte lista regler:
Inga minneslappar.
Inga sms.
Inte ta i något viktigt utan handskar.
Viktigast av allt: inget snack med någon om det här. Inte ens flickvänner/homies/brorsor.
Ingen.
”Har ni fattat det?”
Jorge blängde. En efter en. Det här var inte killar som tog skit. Det här var grabbar som i vanliga fall skulle piska på vem som helst som jiddrade. Ändå: det var nu det gällde. Tänkte de inte följa reglerna kunde de dra härifrån.
Efter en stund: Jorge öppnade sin bag. Plockade upp ett svart fodral, stort som en dvd-spelare. Zippade upp dragkedjan. En projektor. Han mixtrade med videokameran. Kopplade in sladdarna. Pillade på knapparna. Teknik egentligen inte hans grej – men den här hade han dubbelkollat hemma först.
En bild syntes på filmduken. En skakig väg genom en bilruta.
”Vi ser här infarten till Tomteboda.”
Filmen rullade. Jorge kommenterade vad de såg. Han kunde det här området nu. Stängslet runt byggnaden och lastkajerna som små leksaker långt i bakgrunden. Zoomade. Närmare stängslen runt byggnaden, övervakningskamerorna, tågspåren, infarterna, kontrollhytterna.
Zoomade: massiva skjutgrinden. Motordriven.
”Jag och min kontakt jobbar på hur vi ska ta oss in. Antingen klipper vi stängslet nånstans, men det kan vara lite för långsamt. Eller så spränger vi oss in. Eller så får vi forcera den här grinden på nåt sätt. Det kommer lösa sig.”
De såg lastbilar rulla in och ut. Anställda komma genom slussar där de drog passerkort för att släppas in.
Zoomade: väktarna i kontrollhytterna. Misstänksamma. Vaksamma.
Han sa: ”De kommer lasta av värdetransporten vid kajen här. Men det finns ett valv också. Kommer vi in i det blir det liksom dubbeltriss. Den största frågan just nu är bara hur vi ska göra det.”
Sedan: några minuter film längre fram. Rondeller, vägar, avfarter. Skyltar som hängde över vägen: Stockholm Centrum, Solna, Sundbyberg. Till slut: bilder på polisstationerna. Solna. Kronoberg. Södermalm. Framför allt: långa sekvenser på garageutfarterna. Jorge pausade filmen. Lät bilden frysa vid den sista: utfarten vid Västberga polisstation.
Han ansträngde sig att inte låta för kaxig. ”Ni förstår, den här kuppen är speciell. De tror inte att nån kan slå till mot kontantleveransernas centraldepå eftersom den är så nära innerstan. Och det är där vi kommer in i bilden. Vi kommer slå ut snutarna som bowlingkäglor.”
Jorge konstpausade. Spanade grabbarnas reaktion. Fattade de? De skulle poffa snutarna – som äkta cashterrorister.
Sergio öppnade käften först. ”Jag fattar inte, mannen. Hur slår vi ut aina i Stockholm – de finns ju överallt?”
Jorge visste att hans sneda smajl syntes. Planens crescendo. Finnens idéer. Stöten som skiljde riktiga g:s från wannabetöntar – grejen som skulle ge dem legendstatus.
”Ni såg bilderna på polisstationerna och deras garage, eller hur? Vi ska inte använda helikoptrar eller så för att ta oss in på Tomteboda – ni vet hur bra det kan gå när man försöker vara för flashig. Nej, vi ska slå ut grisarna i stället. Vi ska säkra vår flykt.”
Konstpaus igen. Jorge kollade sig omkring.
Snubbarna satt tysta.
Drippdroppljudet i bakgrunden.
Jorge tänkte på de olösta frågorna igen. Hur skulle de ta sig igenom stängslet egentligen? Hur skulle de komma in i valvet? Sedan zoomade han på sin egen stora fråga: Hur skulle han själv blåsa Finnen? Han hade inte ens sagt något till Mahmud om det.
Bort med frågetecknen nu. Han sa: ”Vi ska trasha snutens möjligheter. Sätta eld på rätt ställen. Vi kommer slå ut hela den här stan.”
Några av killarna flinade. Tom såg ut som han tänkte. Viktor skakade på huvudet.
Jorge: ”Har du inte fattat, Viktor, eller?”
”Jorå, jag förstår. Men jag fattar inte vad som är så fantastiskt när du inte ens vet hur vi ska in i valvet. Och är det verkligen så smart att tutta eld på saker? Förstår du vad de kommer kalla det där? Terroristbrott och grejer.”
Jorge svarade inte. Bara blängde.
Tänkte: Varför jiddrade Viktor? Varför höll han inte bara käft? Snubben betedde sig som en liten Babak, som en liten tönt.
Jorge undrade om den här snubben pallade trycket.