Körsång. Stämmor. Sakral atmosfär. Sedan solosång från biskopen i några minuter.
Kören igen. Kyrkoslaviska. Kyrillos heliga texter.
Det luktade rökelse och myrra. Natalie försökte lyssna på orden fast hon inte förstod.
Mamma gjorde korstecken. Natalie kände sig borta.
Lit de parade. Natalie stod närmast den öppna kistan. Runtomkring ett berg av blomsterkransar. Hon försökte fästa blicken på träkorset bakom kistan. Men hon kunde inte slita blicken från pappa. Han såg så ensam ut, fastän kapellet var proppfullt med folk. Klädd i en svart kostym. Kammad snedbena. Korslagda armar över bröstet. En ikon med hans svetac, Sankt George, i händerna. Pappa såg liten ut. Och han var stilla.
Så stilla.
Natalie och mamma hade pratat med biskopen dagen innan. Gått igenom hur de ville ha ceremonin och ritualerna. Varje serbisk-ortodox familj har ett eget helgon, en svetac. I Kranjicklanen hade man haft Sankt George i över hundra år. Och enligt legenden var det Sankt George som dödade draken, han var en krigare. Det passade bättre in på pappa än på någon annan här.
Natten hade varit lång. Enligt traditionen skulle kroppen helst komma i jorden inom tjugofyra timmar. Men det hade inte funnits en chans att få hit alla gäster så fort, plus att polisen ville obducera, så de bestämde sig för att vänta några dagar. Men mer än en vecka vore skandal. De talade med den svensk-serbiske prästen från Södertälje om att betala hans anställda vid kyrkan för att vaka över kroppen och läsa Psaltaren. Det var viktigt: ingen skulle kunna säga att familjen Kranjic inte gjort det här enligt konstens alla regler. Mamma åkte ut till kapellet varje dag och tittade till dem. Pappa skulle behandlas som den hjälte han varit.
Natalie hade en svart långärmad, rundhalsad klänning från Givenchy. Inget som syntes utåt hur fancy den faktiskt var. Det passade sig inte. Biskopen hade varit tydlig. Inget skryt, inga höga klackar eller kjolar som var för svenska.
Mamma var ännu striktare. Klädd i svart dräkt med vadlång kjol. Hon hade hatt med mörkt flor till.
Det var varmt – säkert tvåhundra personer i kapellet. Men Natalie visste att utanför trängdes minst trehundra till. Och så polisbevakningen på det, av någon anledning.
Hon och mamma hade kommit dit två timmar tidigare. Sett kistan föras in med fotänden först. De tog emot kondoleanser, blommor, kyssar på kinderna. Fler än femhundra ansikten att möta. Hon kände inte ens igen en tiondel.
Hon kopplade bort körsången, ansiktena, vaxljusens veka lågor. Hon såg pappa framför sig. På Skeppargatan. På båren. Under en gul filt. Under fastspända remmar. Smutsig. Blodig. Det pep fortfarande i öronen från explosionen. Ändå: pappa var utan ljud.
Pipet. Pappa.
Kaoset.
Hon sprang bredvid honom.
De fick slita henne från ambulansen.
Tio timmar efter att bilbomben smällt hade hon suttit i ett trångt rum på sjukhuset. Inga blombuketter, inga chokladaskar. Bara apparater med digitala siffror. De hade först inte velat säga var pappa låg, men den här gången krävde Natalie att få komma dit. Metallramen i sängen blänkte i solstrålarna som letade sig igenom persiennerna. Han hade bandage över halva ansiktet och det gick slangar in i hans näsa och armar.
Mamma satt vid fotänden och snörvlade. Natalie och Goran satt på varsin stol. Det borde ha varit Stefanovic – men de sa att han också vårdades på intensiven. Utanför vaktade en polis. De befarade mer våld.
Efter en stund kom en sköterska in i rummet. ”Ni måste gå nu. Han ska in på en operation till.”
Mamma slutade gråta. ”Vad ska ni göra?”
”Du får fråga läkaren.”
”Är den lika allvarlig som förra operationen?”
”Jag kan inte svara på det, tyvärr.”
Mamma och Goran reste på sig. Natalie ville inte gå. Hon ville stanna här, hon ville sitta bredvid pappa resten av livet.
Mamma sa på serbiska: ”Kom, älskling. Det är dags.”
Natalie reste sig halvt, böjde sig fram för att kyssa pappa på pannan.
Då: hans hand darrade till.
Natalie tittade ner. La sin hand på hans. Det var mer än en darrning. Han rörde på fingrarna.
”Vänta, mamma. Han rör på sig.”
Mamma tog snabba kliv fram. Goran böjde sig också fram. Pappa höjde handen från madrassen.
Natalie tyckte att det verkade som om han ville säga något. Hon lutade sig ännu närmare.
Hörde ett andetag.
Kände mamma tätt bakom sig.
Ett andetag till.
Sedan en svag röst. Pappa viskade på serbiska: ”Lilla groda.”
Natalie kramade hans hand.
Goran sa: ”Vad säger han?”
Natalie väste, utan att vända sig om: ”Tyst.”
Goran böjde sig närmare, försökte lyssna.
Pappas röst igen. ”Lilla groda. Du tar över.”
Natalie tittade på honom. Hon kunde inte se hans läppar röra sig. Det var dödstyst i rummet.
Pappa sa igen: ”Du tar över allt.”
Biskopen höll sitt tal. Han var klädd i något som såg ut som en blandning av en svart klänning med gulddekorationer och en trollkarlsmantel. Natalie hade varit på serbisk-ortodox gudstjänst kanske sju gånger i livet och alltid på påsken. Men i dag var det inte vilken präst som helst. Biskopen var en höjdare i prällevärlden. Biskop Milomir: biskop över Storbritannien och Norden. I vanliga fall fanns han i London, men för det här kom han direkt.
Biskopen pratade på. Om hur pappa kom till Sverige 1981 som arbetssökande. Började jobba på Scania i Södertälje. Hur han avancerade, bildade företag, skapade firmor. Blev en förmögen man, en lyckad man, en aktad medborgare. Hur han fortsatte besöka gudstjänsten regelbundet, donera pengar till välgörande ändamål och till uppbyggandet av kyrkan i Enskede Gård. Framför allt: hur han aldrig svek det serbiska folket och den serbiska tron. Vissa grejer hade han uppenbarligen hört från andra, eller hittat på själv. Som det där med att pappa ofta besökte gudstjänsterna – det var ungefär lika sant som att det finns färska kokosbollar.
Kören sjöng igen. Biskopen svängde en oljelampa över golvet. Alla sjöng tillsammans: den informella nationalsången om Sankt George – passade bättre än någonsin. Ljusen som alla höll i händerna höll på att brinna ner. Lågorna fladdrade sakta. Över en timme nu.
Biskopen började läsa på kyrkoslaviska. Han hällde olja över pappas kropp. Droppar på pappas bleka panna.
Lukten av myrra. Det enformiga mässandet.
Det var slut nu.
Den svenske prästen från Södertälje ropade ut att det var dags för sista kyssen. Mamma började röra sig. De här skulle ske i en speciell ordning och man måste gå tillbaka motsols till sin plats.
Natalie höll henne hårt i handen.
De närmade sig pappa.
Hans cendréfärgade hår såg ljusare ut än vanligt. Hans käkar som brukade se så breda ut när han log mot Natalie verkade tunna. Hans hals, i vanliga fall såg den kraftig ut. Nu smal som på en fågel.
Mamma böjde sig ner och kysste pappa lätt på pannan.
Natalie ställde sig ovanför kistan. Kändes som att alla i kapellet stannade upp och iakttog henne. Väntade på vad hon skulle göra. Hon tittade ner. Pappas ansikte. Slutna ögon. Glänsande ögonfransar.
Hon böjde sig ner. Stannade med sin mun några millimeter ovanför pappas panna. Hon grät inte. Tänkte inte. Sörjde inte.
Hon hade bara en tanke i huvudet: Pappa, du kommer bli stolt över mig. De som gjort det här ska få ångra sig.
Sedan kysste hon honom.
Folkmassan började tunnas ut. Kanske hundra personer kvar på kyrkogården nu. Till och med poliserna började rulla därifrån.
Natalie började gå mot en taxi som hon ringt efter för mer än femton minuter sedan. Bara det gjorde henne irriterad – att behöva vänta en kvart när det borde finnas bilar runt hörnet.
Viktor gick några meter bakom henne. Mamma hade varit tydlig: ”Ni är inte gifta än, så han kan tyvärr inte stå bredvid oss i kapellet.”
Viktor hade inte verkat bry sig om det. Ärligt, han verkade knappt bry sig om något på senaste tiden.
Längre bort, vid staketet, kom Goran gående.
Huvudet lätt framåtlutat. Goran hade värdelös hållning.
Han stannade framför henne.
Körde höger, vänster, höger. Fast han redan kindpussat henne före begravningen. Han sa: ”Natalie. Jag är ledsen.”
Hon undrade varför han upprepade det här.
Han sträckte fram handen. Tog Natalies hand. Höll den några sekunder. Kramade den. Hans grå ögon såg rakt in i hennes. Hans blick var inte medlidsam som de andras. Den var bestämd. Skarp.
Han släppte hennes hand. Gick vidare mot kyrkogården där mamma och några andra fortfarande stod.
Natalie stod kvar. Tittade i sin hand.
En hopknycklad papperslapp.
Hon vek upp den – blyerts, spretig handstil, två ord och ett klockslag: Stefanovic. I morgon 18.00.
Viktor kom ifatt henne.
”Vad var det där?”
Natalie vek ihop fingrarna över lappen.
”Ingenting.”
Taxin stod utanför grindarna och väntade. Hon såg en polis kliva in i en bil längre bort.
”Ingenting alls-”