Försommaren gick på högvarv även inne på anstalten. Ljusare i cellerna, fågelkvitter från murarna, ljumma vindar över rastgården. Det brukade märkas på de intagna, sa Esmeralda. Bättre morgonhumör, en rastlöshet i kroppen och fler brudskämt. Uppvärmning inför matchen, liksom.
Men nu: stämningen var på botten. Enligt Esmeralda var det för få fans på läktaren och en risig känsla i laget.
En kall konflikt på anstalten, som när som helst kunde bryta ut i fullskaligt krig. Igen. Slagsmålet i JW:s cell: Röret hade fått spö av Omar plus vän. Tok-Tim hade också åkt på ordentligt med pisk av presidenten. Och JW hade fått så många smällar med stolsbenet att han fick laga en tand, sy två stygn i ögonbrynet och åtta i låret och plåstras om av sjuksyster i fyra dagar.
Hägerström var nöjd med sitt upplägg. Torsfjäll var ännu nöjdare. Han hade dragit i tåtar så att Röret och Tok-Tim fått byta anstalt. Det hörde till. Blev det allvarliga konfliktsituationer splittrade man på bråkmakarna. Någon fick knall, någon fick kanske kliva in i isol ett par veckor. Eller så straffade man dem på annat sätt. Drog in lufthålspermisarna, eller värsta hotet av allt: drog in delen. De kom inte ut villkorligt frigivna efter två tredjedelar av tiden. För JW:s del skulle det innebära upp till två år till bakom galler.
Men grundbulten var att Omar Abdi Husseini skulle bli kvar, han fick inte byta anstalt eller avdelning. Och JW skulle också bli kvar. Två bråkiga tuppar i samma hönsgård.
Med andra ord skulle JW vara ensam kvar med sin nya ärkefiende. Han skulle få våndas. Han skulle få oroa sig. Dessutom saknade han nog sina papper och sin telefon.
Nu fanns det något han skulle vilja ha av Hägerström.
Dagarna gick. Hägerström jobbade som en galning, tog varje pass han kunde få. Han ville vara på anstalten jämt.
JW höll sig på sin kant ännu mer än före konflikten. Satt mest inne på rummet. På luncherna gick han med den yngre killen, Charlie Nowak, nära sig hela tiden. Men känslan var en annan än tidigare. Charlie Nowak försökte ta kommandot över situationen. Leka livvakt för JW, styra upp läget. Men utan Röret och Tok-Tim saknades den givna kraften, de tunga namnen.
Fruktan för fler attacker hängde i luften, även om ingen ville visa det.
På kvällarna funderade Hägerström ut repliker. Skrev ner alternativa manus. Försökte klura ut hur JW tänkte. De visste att han använt pliten Christer Stare tidigare. Frågan var bara hur?
Snart skulle Hägerström veta. Förhoppningsvis.
Han fick en helg till med Pravat. De åt lunch hemma hos farmor Lottie. Hemgjorda köttbullar med makaroner för Pravat och kalvfilé med klyftpotatis för Martin och farmor. De satt i matsalen. En rutig vaxduk låg på bordet. Tygservett i Pravats lilla knä.
Farmor pekade på duken. ”Den köpte jag i går för lillemans skull.”
Hägerström skrattade till. ”Var det verkligen för Pravats skull?” Lottie la ner besticken och torkade sig försiktigt runt munnen med tygservetten. Martin såg på henne att något skulle komma nu.
”Din nya avsaknad av frisyr, hur kommer den sig?”
Martin hade rakat av sig allt hår för några veckor sedan. Så vitt han kunde minnas hade ingen i deras släkt någonsin sett ut så.
”Det är enklare så.”
Mamma tittade på honom. Bytte ämne. ”Martin, varför kom du hit så sällan när pappa levde?”
Frågan kom som en överraskning. Martin Hägerströms mamma tillämpade i vanliga fall en gyllene regel: att aldrig starta obekväma diskussioner i familjen. Hon hade tolererat mycket från pappa i sina dagar. Arbetspass dygnet runt flera dagar i veckan, galna vredesutbrott och möjligen utomäktenskapliga affärer. Men hon bråkade inte offentligt. Han hade aldrig hört henne tjafsa med pappa. Över Lottie Hägerströms döda kropp att orosmoln skulle dra in över familjen på grund av henne.
Obekväma frågor hörde enligt mamma inte hemma i familjen Hägerström. Fast det hon just sagt var annorlunda. Kanske var det för att pappa var borta. Att det bara var hon och Martin.
Martin visste inte vad han skulle svara. Han borde väl bara berätta. Hur jobbigt det varit att träffa pappa sedan skilsmässan från Pravats mamma. Hur han tittat på honom med konstig blick.
Skilsmässor förekom inte bland mammas och pappas vänner. Hägerström visste att någon av Carls kompisar hade skilt sig, men just nu kunde han inte komma på vem det var. Samtidigt måste väl mamma förstå att han mådde bättre utan Anna, fast inte utan Pravat.
Hägerströms och Annas liv hade varit så fyllt av projektet att adoptera barn att de inte sett hur lite de i övrigt hade gemensamt. Och sexlivet var ett skämt. Men det hade det i och för sig varit från första början också.
Men nu, inför Pravat – det gick inte.
På väggarna i matsalen hängde några av de finaste tavlorna i pappas samling. Det var en Miró och en Paul Klee. Den sistnämnda föreställde ett antal viadukter som hade börjat röra på sig. De marscherade, tågade framåt, färgglada, långbenta. Byggnader som rörde på sig – det var en bisarr protest. Vägbroarnas uppror, de stadiga viadukternas revolt. Kanske var det så mamma kände sig just nu. En byggnad som stått stilla hela sitt liv, orubblig i sin betongstruktur – som äntligen tog ett kliv.
Han körde Pravat direkt till dagis på måndagsmorgonen. Hägerström var ledig resten av dagen. Fängelseledningen hade tvingat honom att ta en dag ledigt eftersom han jobbat så mycket på sistone. Han åt lunch med sin bror på Prinsen. Han köpte två skjortor och ett par jeans på NK.
På kvällen satte han sig i soffan i vardagsrummet. Knäppte på teven. Zappade mellan kanalerna. Nyheterna. CSI Miami. Någon talangtävling: American Idol, Top Model, Let's Dance, varje-lycksökande-nolla-som-vill-bli-något-jakten. Han kände inte till programmen, men han visste att han inte ville kolla. Han stannade vid en dokumentär om Ryssland: gamla KGB-soldater i mordpatruller som avrättade oliktänkande journalister.
Han gick ut i köket. Stoppade in en kapsel i sin Nespresso. Livanto, kaffeintensitet med rostad smak. Han lyssnade på apparatens surr. Tog med sig kaffet tillbaka till teven.
Dokumentären fick honom att tänka på sin militärtjänst. Kustjägarna skulle försvara landets gräns, men framför allt bedriva gerillaverksamhet om landet blev invaderat. Det var på den tiden då ryssen på allvar betraktats som ett hot mot Sverige.
Kaffet var uppdrucket. Och tre glas bordeaux också. Hägerström var ovan vid all den här fritiden.
Han funderade på vad han skulle göra. På ett sätt var det synd att bara sitta hemma, utan att ens hitta något bra på teve, när han nu var i stan. Han kunde kolla en dvd. Han kunde titta på bilder på Pravat och drömma sig bort. Han kunde lägga sig och försöka sova. Eller så kunde han ringa någon, gå ut och ta något mer att dricka. Frågan var vem. Han var trettioåtta år gammal och det var inte ens helg. Alla hans vänner var antingen gifta med barn eller frånskilda – men fortfarande med barn. Hur stor var chansen att de skulle kunna ta en spontanöl? Han visste vad som gällde. Ville man träffa någon av dem måste det vara planerat, ofta veckor i
förväg. Den ende han kom att tänka på som kanske skulle vara beredd att slänga sig ut i Stockholmsnatten för att ses var Thomas Andrén, före detta kollegan. Han hade i och för sig också barn nu för tiden – också en adopterad son – men han brukade aldrig säga nej. Å andra sidan hade de inte setts på över två år. Och dessutom ryktades det att han gått över till den andra sidan. Hägerström kände inte för honom i kväll.
En timme senare satt han ensam på Half Way Inn vid Mariatorget. Hans stamställe.
I början av sin karriär hade han jobbat på polisstationen i närheten. De var några kollegor som brukade ta en öl eller två efter jobbet, oftast på fredagarna, men ibland andra dagar i veckan också. Det var inte Hägerströms typ av ställe. Men ändå: en öl eller ett glas vin på Half Way Inn och huvudet kändes bättre efter en arbetsdag.
Sedan var det en grej till också. Half Way Inn låg på Söder. För Hägerström var det radikalt. När han var klar på Polishögskolan i början av nittiotalet hade han till och med flyttat hit. En liten lägenhet vid Hornstull. Han kunde fortfarande se sin mammas, pappas och brors miner när de fick reda på var den låg. ”Söder – men varför då?”
I dag hade Hägerström lugnat sig. Han trivdes fortfarande bättre med att gå ut på Söder, men bodde på Östermalm. Han behövde inte göra några markeringar längre. Han valde bara det som funkade bäst, och Östermalm var ändå hemma.
Stället var en klassisk brittpub med havstema. En gammaldags skylt över baren: Hardy & Co Fishing Rods. En svärdfisk i plast i taket. En reling i mässing längs baren. På väggarna skotskrutiga gröna tapeter och bilder på högländerna, bagpipers och fartyg. På golvet låg en sunkig heltäckningsmatta, impregnerad med utspilld öl.
I baren: Samuel Adams, Guinness, Kilkenny. Och – trots att franskt inte brukade funka med den här stilen – Pelforth i alla smaker: brune, blonde, ambrée.
Det var blandning på gästerna. I hörnet till vänster om dörren, mot fönstren, satt alltid gubbarna – skäggstubbiga, halvfettiga, helpackade. Södermalms gamla befolkning. Före gentrifieringen. Vid borden i mitten, framför baren, satt vanliga morsor och farsor, kompisar och arbetskollegor. Tog en öl, softade, snackade livet. Och längst in, vid den digitala jukeboxen, satt de trendiga, hipstersfolket. Hägerström hade sett dem ändra klädstil genom årens lopp, men aldrig variera sig i förhållande till varandra. Det var beige chinos, vita sneakers och helskägg på killarna. Det var hattar och tatueringar på tjejerna. Modet kunde uppenbarligen bara se ut på ett sätt åt gången på Söder, liksom hos hans egen bror och hans polare – de var klonade.
Ytterligare två timmar senare gick han ut.
Snurrande husväggar. Röda tänder. Vinsmak i gommen. Klockan var halv ett.
Bartendern höll på att kedja fast uteserveringsborden i varandra och stänga igen. Han sköt in pubens låtsasväxter mot väggen och vände sig till Hägerström. ”Ska jag ringa på en taxi?”
Hägerström skakade på huvudet. Han tänkte inte gå hem. Han ville knulla.
Side Track Bar låg bredvid Half Way Inn.
Det var ingen kö.
En dörrvakt nickade, släppte in honom.
Övervåningen var minimal. Han tog trappan ner. Ovanför nedgången hängde en färgglad flagga. Hägerström höll hårt i trappräcket. Lutade sig bakåt, försökte behålla balansen. Trappan svängde och Hägerström svängde med den. Ett steg i taget.
Ett stort rum. Kristallkronor i taket och levande ljus på borden. Fullt med bord med rutiga dukar, matgäster och hög ljudnivå. Ingen brydde sig om honom.
Han fortsatte in.
Belysningen blev skummare där nere. En lång bar framför honom.
De spelade ABBA.
Det var lågt i tak här. En kristallkula snurrade långsamt ovanför baren. Rött strålkastarljus reflekterades i tusen små röda ljuspunkter över rummet. Längre in såg han ytterligare rum och ett dansgolv med svarta väggar.
Rakt framför honom stod män i klasar. Män i linnen. Män i blåjeans och smycken. Hägerström tittade ner. Golvet bestod av gröna mosaikplattor. Han tittade på sina fötter. Mosaiken hade regnbågens färg. Någon rörde vid hans axel. Han tittade upp. Mötte två ljusa ögon.
”Är du närsynt?” Snubben log.
Hägerström log tillbaka. ”Nej, jag ville bara få uppmärksamhet.”
”Du lyckades.”
Killen var rakad på skallen men hade skägg. Han la armen om Hägerströms rygg. Förde honom in i lokalen.
Hägerströms ryggrad sprutade ut signaler. Starka synapser. Sände kittlingar ut i hela kroppen.
De spelade Lou Reed. Said, hey baby. Take a walk on the wild side. And the coloured girls go doo do doo do doo do do doo.
Hägerström följde med mannen med skägg ut på dansgolvet.
Kristallkronan snurrade långsamt.
Doo do doo do doo do do doo.
Klockan var halv tre. Hägerström och mannen med skägget stapplade ut på gatan.
Hägerström hörde en röst: ”Hej?”
Han vände sig om. Skärpte blicken.
Det var en av hans brors närmsta vänner, Fredric Adlercreutz, som stod på gatan, klädd i mörk rock med smoking under.
Hägerström hälsade tillbaka. ”Vad gör du här?” Härmade sin brors tonfall när Söder kom på tal.
Fredric sa: ”Vad menar du?”
”Jag menar, på Söder, vad annars?”
”Jag har varit på herrmiddag.” Fredric tittade bort. Han visste väl inte hur han skulle hantera att han just sett Hägerström hålla en man i handen. Artig som alltid.
En taxi rullade fram. Hägerström tog chansen. Drog tag i mannen med skägget och hoppade in. Han kunde inte släppa Fredrics min. Det var inte första gången någon sett honom så här, men det kändes alltid lite jobbigt.
Sedan tänkte han: herrmiddag på Söder? Kanske hade Fredric Adlercreutz egentligen varit på väg in på samma ställe som Hägerström just kommit ut ifrån. Fast å andra sidan, varför hade han då valt att hälsa på honom?
De åkte hem till mannens lägenhet på Torsgatan. Han hette Mats. De började hångla redan i hallen.
Slet av varandra kläderna. Smekte varandras armar, bröst, halsar.
Mats luktade parfym som suttit på hela dagen.
De rasade in i hans sovrum. Sängen var obäddad. Han hade bilder på sina barn på ena väggen och en rökrock på en krok på andra väggen.
Mats var pr-man, sa han.
Mats sög av Hägerström på sängkanten.
Mats träffade sina ungar varannan helg.
Mats tog fram glidmedel. Stoppade in sitt finger i Hägerströms stjärt.
Mats sa att han sett Hägerström på Side Track Bar förut.
Mats stoppade in sin kuk i Hägerström.
De stönade båda två.
Det var sensationellt skönt.
Tillbaka på anstalten. En morgon efter frukost knackade Hägerström på JW:s celldörr. Killen barrikaderade sig där inne, men det gick ju inte att låsa in sig för plitar.
Hägerström kollade in JW. Stygnen över ögonbrynet syntes fortfarande. Det blonda håret låg inte lika bakåtslickat som i vanliga fall – det hängde mer i stripor över öronen. Ändå såg han hyfsat lugn ut.
Helt enligt plan. Precis som Hägerström ville ha det.
Han slog sig ner på kanten av JW:s säng.
”Hur är läget egentligen?”
JW satt på sin stol, en laptop framför sig på bordet. ”Du är rätt ny här, Hägerström, men du vet ju vad som hänt. Det är en del av livet inne, men det är inte kul för det.”
”Jag förstår. Och dina killar har blivit flyttade.”
Hägerström hade noggrant tänkt över ordvalet: ”dina killar”. En signal om fängelselivets premisser. Man har sina killar, sin gemenskap – i JW:s fall: sina beskyddare.
”Jo, de har fått knall. Trist, de var bra människor.”
Han andades in samtidigt som han sa ordet ”jo”. Hägerström tyckte sig höra västerbottniskan i hans uttal, typiskt dialekt.
Han sa: ”Du, jag har ett förslag.”
Han reste på sig, gick fram till JW:s celldörr. Sköt försiktigt igen den. Satte sig på sängkanten igen.
”Abdi Husseini är kvar här. Hans folk är kvar här. Du är kvar här, ensam. Det är ingen bra kombination, om man säger som så. Som katt och råtta. Men jag kan se till att han blir flyttad.”
JW slog igen datorn. Långsamt, uppmärksamt. Tydligt att han lyssnade noggrant.
Hägerström fortsatte. ”Du känner ju inte mig, men jag har bra kontakter. Bra känningar inom kriminalvården. Några telefonsamtal så är det fixat. Abdi Husseini försvinner härifrån, och du behöver inte oroa dig. Hur många månader har du kvar?”
”Knappt tre.”
”Okej, nästan tre månader med Omar. Eller tre sköna avslappnade månader utan den där galningen.”
”Det sistnämnda låter trevligast.”
”Så vad väljer du?”
JW smajlade. Ett snett leende. Ett businessleende. Han förstod – allt är en fråga om pris i slutänden. Det var ju hans grundinställning också.
”Vad ska du ha?”
Hägerströms svar kom som en rikoschett: ”Femtontusen.”
JW bollade tillbaka lika snabbt: ”Tiotusen. Och hur fort kan du trolla bort honom?” Hägerström hörde sitt eget segerrop i huvudet. ”Inom fyra dar, tror jag. Men jag vill ha femton då.” JW skrattade till. Hans tänder var vita och blanka som Torsfjälls.
Han sa: ”Vi har en deal.”
Hägerström tänkte: nu sitter du på kroken.
Nu är det bara att veva in.