De började tidigt i dag. Jorge hade varit vaken sedan fem i morse. Slagit upp ögonen av sig själv som en bebis som inte kunde somna om. Bara tänkt på stöten.
Han gjorde kaffe. Han gick runt, runt i kalsongerna. Han drack vatten. Pissade om och om igen.
Jorge kände magen. Kriminalångesten: alla g-grabbars förbannelse.
I dag: krigsutbrottet – Dagen D. Den stora, feta, tjooockt coola dagen: VTR-dagen.
Sammanfattningsvis: dagen då J-boy skulle bli tätaste latinon norr om Medellínkartellen. Ändå: oron i kroppen kröp omkring värre än en snedtändning på röka.
Det märktes på alla att det var dags.
Robban och Javier: ringt ett gäng gånger under natten och frågat saker, fast det var emot reglerna.
Jimmy och Tom skickat sms om planeringsgrejer, fast de redan visste svaren. Han måste påminna dem att slänga SIM-korten och telefonerna.
Mahmud och Sergio plingade på dörren redan vid sju, fast de bestämt klockan åtta.
Till och med Babakclownen ringt vid tvåtiden på natten och frågat en grej. Iraniern som alltid annars visste allt bäst. Trodde han ja – vem var geniet nu?
En uppenbar spänning i luften.
Om fyra timmar var det dags. Ett tokfullt schema fram till dess.
De hade åkt båt från Värmdö, från de bombade koptrarna. Tompa förberett: snott en liten Buster natten innan – lätt som en fjärt i brallan. Den låg vid någon banans sommarbrygga, bara låst med hänglås på kätting.
Båt liksom: återigen – inte en grej för miljonärer. Ärligt – Jorge aldrig suttit i en jolle förut. Seriösa tankar: båtar, lantställen, hav, kossor – för fullblodssvennarna säkert lika naturligt som att skita. För Jorge: lika onaturligt som att betala massa skatt.
Båten gungade. Vattnet var mörkt. Nära. Om han skulle sträcka ner armen skulle han nudda vattenytan. Försökte titta ner. Såg ingenting mer än glitter. Motorerna mullrade. Skar vattnet som en machete. De åkte förbi två andra motorbåtar. En liten röd lampa på vänster sida och en liten grön lampa på höger. I övrigt var det tomt på sjön.
Men det borde vara fullt pådrag borta vid helikopterbasen nu. Fast de skulle inte hitta jack shit, förutom två poffade hundar och två totalkvaddade choppers. Sergio: tagit den ärliga bilen tillbaka till stan. Jorge och Mahmud: ställt fulbilen längst ut på färjebryggan och puttat i den.
Tillbaka från tankevärlden. I lyan. Mahmud och Sergio satt i Jorges soffa. Sergio snackade på. Skämtade, plojade. Surrade om helikopterslakten.
”Läste ni Expressen? De skrev att nu kommer de inte kunna använda helikoptrarna till att bekämpa myggor med.”
”Är det sant? Shit vad hemskt. Har de inte räddningshelikoptrar?”
”Jo, men de får inte användas till mygg. Förstår ni vad vi förstört för svenska folket – de kommer bli myggbitna. Hjälp alltså.”
Jorge flinade. Gick igenom sina mentala listor. Overallerna, råntelefonerna, SIM-korten, bilarna, avspärrningarna, synkroniseringen av klockorna. Tänkte på sin och Mahmuds egen inkassering – bonusen bara för dem.
Mahmud och han inspekterade vapnen. En soft air gun och de två kallarna – de funkade, det visste de ju. Resten av grejerna fanns redan hos Tom och de andra killarna.
De kontrollerade telefonerna. För helikoptersprängningen hade de använt en egen uppsättning lurar. Före stöten skulle de slå på nya nallar när de var på sina givna positioner. Anledningen: snuten fick inte kunna spåra telefonerna till master i närheten av deras lägenheter.
Klockan blev åtta. Jorge fick sms från Tom: ”Ett noll.” Det var koden: Tom vaken och redo. Softish.
Sergio och Mahmud studerade kartorna en sista gång innan de skulle brännas nere i grovsoprummet.
Listor rullade förbi på insidan av ögonlocken. Jammern, foliepapper, walkie-talkies, vinkelslipar, spikmattor, hjullastaren. Det sistnämnda: Jimmy fixat en sådan – den skulle krossa Tomtebodas grind lättare än Legobyggsatsen som Jorgito fått av J-boy.
Ändå: Skulle grabbarna fixa det här?
Halv nio pep fyra sms till i Jorges lur: ”Fyra noll”, ”Tre noll”, ”Fem noll”, ”Två noll”. Shunnarna vakna och på g. Han svarade med koden: ”Bra resultat.” De skulle fatta: han, Mahmud och Sergio var på plats.
De gick ner på gatan. Människor på väg till jobbet, till dagis med sina barn. Stressade, speed i kliven, stela i blickarna. Ungar som skrek. Chefer som gnällde. Busschaufförer som stängde dörrarna mitt framför ögonen på pensionärer som inte riktigt hunnit fram. Ett liv som Jorge aldrig tänkte leva.
Skåpbilen stod parkerad fyra kvarter bort så ingen skulle se den nära Jorges port. Han kisade mot den. En Mercedes. Baxad i veckan och med ena plåten utbytt och den andra avsliten. Skulle de bli stoppade och få frågan varför de körde med en stulen registreringsskylt kunde de säga att det var just de som anmält den stulen. Peka på den bortryckta plåten: ”Titta, vi saknar ju en.” Det hade varit Mahmuds idé. Faktiskt riktigt smart.
Sergio öppnade bakdörrarna. De gnisslade. Jorge klev in. Insidan av packutrymmet: silvertapetserat. Som bestämt – Sergio klätt insidan med tre lager folie. De stängde dörrarna. Tände en taklampa.
Sergio pekade på väggarna. ”Det tog en hel dag, ska jag säga. Och det där sprejlimmet, det var bättre än tio gram bruno, alltså.”
Jorges finger över foliepapperet. ”Det här borde vara tillräckligt. Men som vi sagt, vi tar inga risker. Är det där jammern?” Han pekade på en svart sopsäck.
Sergio nickade. Han böjde sig ner. Drog av sopsäcken.
Jammern.
Jorge flinade. ”Den är så fet, alltså.”
De mekade med apparaten en halvtimme. Tryckte på och av, ställde in olika frekvenser, kollade mot sina egna lurar att den funkade.
Klockan halv tio: Tom kom förbi och plockade upp Mahmuds och Jorges mobiler. De checkade walkie-talkierna. Kollade polisradion. Om en timme: rånnallarna skulle slås på. Jorge kollade in Tompa – för första gången verkade kompisen stressad: snackade snabbt. Fingrade på walkie-talkien. Såg trött ut – mörka ringar under ögonen som om han åkt på en smäll i fejan. Jorge kände det också. Hela tiden: magen rumlade.
Femton minuter: han, Mahmud och Sergio i skåpbilen. Körde mot stan. På väg för att hämta hjullastaren.
De satt tysta. Sergio slutat skämta. Jorge lutade huvudet bakåt. Tittade upp i bilens tak. Mahmud höll i ratten. Koncentrerade sig på att inte köra för fort. Hjullastaren: nyckeln till framgång. Enligt Finnen: hjullastaren gjorde den här stöten oövervinnerlig.
Sedan tänkte Jorge: Finnen kan gå och duscha. Det var Jorge och Tom som kommit på grejen med hjullastaren – inte Finnen. Det var J-boy och grabbarna som tog alla risker. Och dessutom: valvet – en egen historia.
Förbi Frösunda, Brunnsvikens vatten på vänster sida. Mahmud svängde av motorvägen en kilometer därifrån. Haga Norra. En skarp avfart från E4:n ner mot parken. Hagaparken. Träden gröna: såg ut som en regnskog. De körde fram till grindarna. En liten parkering. Kompisen stannade bilen.
Jorge sträckte sig efter sin ryggsäck i baksätet. Tog upp en av de nya mobilerna. Pillade in ett SIM-kort. Sedan plockade han upp en walkie-talkie: MOTOTLKR T7 – Motorolas hetaste modell. Över tio kilometers räckvidd.
Han slog på den. Tryckte in Push to talk-knappen. ”Hallå?”
Sprak på andra sidan.
Han väntade en stund. Mötte Mahmuds blick. Varje grej måste funka nu.
Lyfte den igen. ”Hallå?”
Fortfarande bara knaster.
En tredje gång. ”Hallå, hör du mig?”
Sprak, knaster, vinande ljud.
Till slut: Toms röst. ”Tjena, mannen. Jag hör dig. Och jag är på plats. Redo att köra igång. Kom.”
Jorge gjorde tummen upp för Mahmud och Sergio. ”Och de andra? Kom.”
Idén: inga samtal skulle gå till Jorges råntelefon. I stället: alla rapporterade till Tom som höll kollen och informerade Jorge över walkie-talkien. Snuthinder: inga mobilsamtal kunde kopplas till platsen där själva stöten skulle ske.
Tom svarade. Han använde riktiga namn, grisarna kunde inte plocka upp radiovågor i efterhand.
”Babak och Robert är på plats vid stora snutstationen i stan, Jimmy står på Stora Essingen, klar att åka norrut på Essingeleden. Javier är på plats på Kungsholmen. Alla är redo. Kom.”
Hela tiden som han snackade tittade Jorge på Mahmud. Sergio satt i baksätet. Stämningen i skåpbilen: koncentrerad som i ett ebola-laboratorium.
Klockan kvart över tio. Dags mycket snart.
Jorge höll upp walkie-talkien mot munnen. ”Okej, då kör vi igång. Rapportera till mig hela tiden. Klart slut.”
Toms röst lät glad. Stressen Jorge sett hos honom i morse var borta.
Tom hojtade: ”Yes, sir.”
Jorge vände sig till Mahmud och Sergio. ”Vi checkar allt en sista gång.”
De nickade. Mahmud klev ur – kollade att jammern där bak fortfarande funkade. Sergio kollade att han hade nycklarna till hjullastaren. De kollade vapnen, rånarluvorna, nycklarna och allt det andra. En sista gång.
Den sista gången.
Walkie-talkien på instrumentbrädan surrade. Toms röst igen: ”Alla har kört fram till sina placeringar. Vi är klara att sätta igång. Så säg bara till, boss. Kom.”
Jorge försökte flina fast han visste att det såg ut som en spänd grimas. ”Fire away”, svarade han.
Mahmud startade skåpbilen. Jorge satt med walkie-talkien tätt mot örat. Följde Toms rapport i varje steg.
Tom körde en fulbil. Kvällen före hade han parkerat en ärlig bil på gatan utanför grisstationen i Solna.
Mahmud körde lugnt. De närmade sig stället där hjullastaren skulle stå parkerad. Tio minuter till strike down.
Tompa förklarade över talkien vad han gjorde: ”Nu står jag utanför bilen. Jag har pajat instrumentpanelen. Rivit ut all skit som jag kan. De kommer inte få igång den här kärran på timmar. Inte ens bästa tjålaren i Alby skulle fixa den nu. Enda sättet är att ordna fram bärgningsbil. Jag lovar. Kom.”
”Bra, Tompa. Har du hört nåt från de andra?”
”Ja, Javier kör långsamt som en pensionär på Klarastrandsleden. Och Jimmy kör långsamt som din morsa på Essingeleden. Kom.”
”Grymt.”
Tom fortsatte utanför sin station: ”Alla bensindunkar och bildäck intryckta sen innan. Det här kommer gå lätt.”
Jorge hörde hur han slog igen bildörren. Tom lät andfådd. Jorge visste vad snubben bar på: en av bombväskorna.
Mahmud och Tompa mekat bombattrapperna. Sådana använts förr vid svenska VTR. Men enligt Finnen spelade det ingen roll – snuten kunde aldrig vara nog försiktig. De snodde sex kabinväskor från Åhléns lager där Sergio hade en polare som släppte in dem. Tom stoppade ner ett gammalt bilbatteri i väskorna, satte på startkablar. Blandade tjugofyra kilo Kungsörnens vetemjöl med vatten, tog degen och delade upp i sex plastpåsar. Snurrade några varv med svart isoleringstejp runt hela paketet. Tom sprejade ordet BOMB med vit text på väskorna. Värsta terroristverkstan. al-Qaida skulle varit stolta. Hamas svartsjuka. ETA tjurat och velat få vara med: ni är såna masters på att bygga bomber.
Ärligt: de såg sjukt äkta ut.
Och nu: Tom flåsade som en maratonlöpare: ”Nu har jag ställt ifrån mig bombfejken, mitt på gatan, och vänt den så texten syns. De kommer inte förbi här nu med snutbilar. Nu går jag mot den ärliga bilen. Om trettio sekunder smäller det i bensinbilen. Kom.”
”Fett. Och de andra? Kom.”
”Fick just ett sms från Babak och Robert. De ska precis fjutta på sina bilar borta vid Kronoberg. Kom.”
”Då är det bara sex minuter kvar.”
Mahmud svängde in skåpbilen vid Haga Södra. Utanför restaurangen, eller vad det var för något, stod bilar parkerade. Jimmy och Robert hade parkerat hjullastaren bakom byggnaden kvällen innan. Jorge registrerade halvt om halvt. Örat tätt mot walkietalkien. Bredvid restaurangen låg fyra tennisbanor – folk spelade för fullt. Jorge satte på sig ett par solglasögon.
Han hörde en skarp knall. Sedan Toms röst i talkien: ”Abbou alltså, vilken jävla smäll!”
Sedan: en bildörr som öppnades. Tom måste ha grejat grejen: ställt ut bombattrappen, tuttat på brinnbilen.
Aina skulle få svårt att ta sig ut från sin station. Bombdesarmerarna skulle ta tid. Dumma idioter.
Tom skrek: ”Ni skulle sett.”
Jorge försökte garva med. ”Kör därifrån nu direkt. Och rapportera från de andra.”
Han la ner walkie-talkien. Snubbarna hittills: skötte sig tjockt bra.
Jorge hoppade ur skåpbilen tillsammans med Sergio. De gick mot restaurangen. Jimmy beskrivit hjullastaren: en gul nitton tons Volvo Construction Equipment. Grov som ett cementberg. Snubben lyckats: snackat med kontakters kontakter i byggbranschen som hjälpt honom att tjacka den från en bygghälare i Skogås för trettiotusen cash. Ändå billigt för ett monster.
Jättefordonet skulle inte gå att missa.
Sergio vände sig mot Jorge. Han såg blek ut.
”Hombre, om det här går åt helvete, vilken advokat vill du ha då?”
Pessimistfråga. Ändå viktig. Förra gången Jorge dömdes hade han någon lirare som domstolen bestämt. Inget fel på gubben, men han var lite trött. Det var längesedan. Innan han blivit gangster på riktigt. Innan han blivit kokskungen av betongen. Innan han bott i Thailand.
Jorge svarade Sergio: ”Jag vet inte, faktiskt. Inte samma som förra gången. Kanske Martin Thomasson, eller den där Jörn Burtig. De ska vara grymma, har jag hört. Sen finns ju det där nya stjärnskottet. Han, den där långa killen, Lars Arstedt tror jag han heter.”
Sergio tyst.
Jorge sa: ”Men va fan, hermano var inte en sån pesimista – vi torskar inte på det här.”
De gick upp bakom byggnaden. Stora fönster ut mot vattnet. Brunmålat trä.
En liten parkering. Tre bilar: en Volvo, en Audi, en Volvo till. Tre tomma platser.
Ingen hjullastare.
Sergio frågade: ”Den skulle stå här, va?” Hans röst lät pipig.
Jorge kollade runtomkring. Han såg inget som ens liknade en hjullastare.
Han anropade Tom. ”Kolla med Jimmy eller Robert var hjullastaren är.”
Tompa återkom efter tjugo sekunder. ”Den ska stå där, båda säger det.”
Hur var det möjligt?
Jorge fattade inte. Huvudet utslaget.
Ingen hjullastare.
INGEN JÄVLA HJULLASTARE.
Tusen tankar på en gång.
Som bomber i pallet.
Han skrek.
Hans mage exploderade.
En tanke slog ut alla andra: nu gick det åt helvete.
Han spydde överallt.