Senare. Hon stod utanför dörren till en vindsvåning på Björngårdsgatan. Nej, tänkte hon: Vindsvåningen – i bestämd form.
Mitt på dagen. Om tjugo minuter skulle hon på förhör hos snutarna. Men innan dess tänkte hon göra sina egna efterforskningar. De fick tolerera att hon blev sen.
Hissen gick bara upp till våning fem, de sista trapporna upp till vindsvåningsplanet fick hon gå. Väggarna såg nymålade ut.
Hon plockade upp nyckelknippan. Den skramlade.
Eller kanske var det hennes hand som skakade.
Dörren framför henne: två lås. Ett sjutillhållarlås och ett vanligt patentlås.
På nyckelknippan i hennes hand: sammanlagt sju nycklar. Fyra sjutillhållarnycklar varav två gick till huset hemma. Hon kände igen dem.
Alltså: två möjliga nycklar.
Hon tog upp den första. Förde den till låset. Stack in den.
Försökte vrida om.
Den funkade inte.
Hon drog ut den. Stoppade in den igen. Försökte vrida om.
Nej, hon kunde inte röra den i låset.
Hon tog fram den andra nyckeln. Lyfte den.
In i låset.
Försökte vrida om.
Nej.
Den funkade inte heller.
Hon försökte igen.
Fan, fan, fan.
Det var inte rätt nyckel.
Ett ljud: hennes telefon – det ringde på hennes mobil.
Hon kände igen numret, det var polisjävlarna. Hon klickade bort samtalet. Natalie skulle komma på förhöret, de behövde inte oroa sig.
Ner med telefonen och nycklarna i väskan.
Hon kände sig ensam.
Hon stod kvar framför dörren till lägenheten. Hon vände sig om. Började gå nedför trapporna.
Väntade vid hissen. Hon hörde hur det gnisslade i vajrarna. Den var på väg upp.
Hissdörren öppnades: en tjej i hennes egen ålder klev ut ur hissen. De snuddade vid varandra: tjejens Louis Vuitton-handväska – Natalies Bottega Veneta-bag.
Tjejen tittade rakt framför sig. Inte en blick på Natalie. Natalie gick in i hissen. Stängde dörren. Tryckte inte på någon knapp.
Hon tittade ut genom hissdörrens glas. Tjejen som just kommit gick uppför trappan. Upp till vindsvåningen. Natalie hörde hur hon öppnade dörren där uppe. Hon hade uppenbarligen rätt nycklar.
Natalie tog hissen ner. Öppnade skjutdörren. Stod kvar i hissen några sekunder. Lyssnade.
Det spände i huvudet. En ren, klar, bestämd tanke: Jag måste ta reda på vem det där är. Jag måste gå upp efter den där tjejen.