Ingen hjullastare.
Ingen jävla horhjullastare.
Jorge skrek. Sprutade saliv. Sprängde svärordsgränser.
Sergio stirrade. Jorge fortsatte vråla.
”Mierda! ¡Joder! ¡Hostias ya! ¡Me cago en mi puta mala suerte! ¡Le manda cojones! ¡Me cago en su puta madre!”
Han tystnade. Kom inte på tillräckligt med kukord. Bara stod där. Tittade på den halvtomma parkeringsplatsen.
Nada, noll hjullastare.
Han tog det med Tom igen. ”Var fan är hjullastaren?”
Tom återkom efter en halv minut. ”Jimmy och Robert ställde den där i går. De har ingen aning.”
Jorge la på. Tittade ner.
Spya på asfalten: på en av de parkerade bilarnas sida, på hans byxor, dojor.
Skallen dunkade. Händerna skakade. Pulsen: som en dålig technolåt.
Magen rumlade. Fast allt redan låg där och luktade.
Vad fan skulle de göra?
Vad fan skulle han göra?
Grunden för hela stöten var hjullastaren. Den: ett måste.
De hade tänkt, funderat. Till slut: kommit på lösningen. Hjullastarhelvetet skulle krossa skjutgrindarna för att komma in till Tomtebodas heligaste heliga. Forcera grindarna in till kajplatserna där de lastade värdeväskorna. Där väktarna var oförsiktigare.
Öppna vägen för årtiondets VTR.
Och nu stod den inte där.
Om exakt fyra minuter skulle de slå till – var det tänkt. Medan poliserna satt instängda i sina garage och Stockholms infarter och utfarter var pepprade med fotanglar och bilar i brand.
Tankarna raglade genom pallet.
Hans hjärna skrek: Avbryt stöten – var intelligent. Ta inga risker.
Hans hjärta vrålade: Fixa grinden med skåpbilen i stället. Det är nu eller aldrig.
Get rich or die trying.
Han vägrade avbryta den här grejen – den var hans pensionsförsäkring. Hans dröm. Men de kunde inte köra igenom grindarna med Mercaskåpbilen. Den skulle inte klara smällen. Grindstolparna uppenbart för feta. Plus: den var livsviktig – fick den minsta körproblem var de torsk.
De andra bilarna på parkeringen kunde de inte tjåla – immobilizerelektroniken nu för tiden gjorde att inga andra än typ Julian Assange-hackers kunde baxa nyare bilar. Dessutom: de skulle inte heller palla grindarna.
Jorge försökte koncentrera sig. Satte upp händerna för ansiktet.
Återigen, i huvudet: J-boy, lägg ner. Avbryt. Var lite smart nu.
Blås av.
BLÅS AV.
Han stirrade in i sina handflator. Pallade inte gå tillbaka till skåpbilen. Hörde snack i bakgrunden. Sergio, Mahmud. Snabba, stressade röster. Någon tog walkie-talkien från honom. Han hörde Toms röst genom den. Surr om bilar. Storlek. Grindar.
Jorge flöt iväg. Bilder pulserade förbi. Han och Paola på väg till skolan. De gick själva. Det sista mamma alltid sa innan de gick hemifrån var: ”Caminar cogidos de la mano.” Hålla handen. Mamma tänkte alltid på dem – när inte Rodriguez la sig i.
Kulvertarna under Malmvägens bostadsområde var fullklottrade. Solen lyste in genom smutsiga rutor. Han kollade ut. Knopplösa rhododendronbuskar på gårdarna – eftersom smågrabbarna sabbat dem för att ha knoppkrig. Skolkande högstadieelever och trasiga parkbänkar med inristade gängnamn. Paola var stressad. Hon drog i honom. Hon ville alltid komma i tid. Jorge ville aldrig komma i tid.
Då stannade Paola till. Hon tog av sig sin ryggsäck. Den var snygg. Hon öppnade den och skrek till.
Jorge tittade på henne. ”Vad är det?”
”Jag har glömt mina läxböcker hemma.”
”Ska vi springa hem och hämta?”
”Nej, nej. Vi hinner aldrig.”
Han såg vad som skulle hända. Det började rycka i Paolas ansikte. Hon knep ihop ögonen. Hon skrek samma ord om och om igen.
”Vi hinner aldrig. Vi hinner aldrig.”
Sedan kom tårarna.
Nej, han måste tillbaka nu. Tillbaka till Haga Södra, parkeringsplatsen. Tillbaka till den risiga verkligheten.
Han tittade upp. Tänkte förklara för grabbarna att det var dags att lägga ner. Avbryta den här grejen. Kanske kunde de försöka köra samma stöt nästa vecka.
Men Mahmud sa innan han hann börja: ”Brushan, vi har ett förslag.”
Jorge orkade inte med något bullshit. Han sa: ”Inte nu.”
Mahmud la handen på hans axel. ”Lyssna, Babak har ju Range Rovern. Den står parkerad i Solna. Det tar tre minuter för den att komma hit. Det är ju inte han som står skriven på den och han kan tänka sig att låna ut den om han får pynt för det sen. Vi kan använda den för att forcera grindarna. Den borde klara det.”
Jorge tittade på Mahmud. Svårt att bryta negtankarna nu. Han sa: ”Den pallar inte grindarna.”
”Den kan göra det. Babak tror den gör det. Och Tom tror den gör det. Du har ju kört den, det är största modellen Range Rover som finns. Väger mer än två och ett halvt ton, V8-motor, fyrhjulsdriven, råstyv kaross, en grill som käkar andra SUV:ar till frukost.”
”Jag vet. Men vem ska köra hit den till oss?”
”Babak, han har gjort sin grej vid polisstationen. Han är på väg hem nu, är där om två minuter.”
”Då hinner vi inte.”
”Kom igen, vi blir kanske fem minuter sena totalt. Det funkar ändå. Walla.”
”Men vad gör vi med den sen?”
Mahmud tog tag om Jorges axel med andra handen också. ”Kom igen nu, mannen.”
Jorge tittade upp. Mötte Mahmuds blick. Inga ledsna halvmåneögon längre. Nu: en glimt, en glöd. En gangsterblick. Hans polare trodde på det här.
Jorge svalde. Gommen smakade fortfarande spya.
Mahmud: hans bästa homie.
Mahmud: en äkta snubbe.
Mahmud: en kille han litade på.
Dessutom: araben hade något slags gut feeling.
Jorge svalde igen. ”Okej, vi kör. Han måste täcka över regplåtarna och när vi är klara måste bilen förstöras. Fattar han det?”
Mahmud smajlade, reagerade direkt. Klickade på talkien. ”Han säger att vi kör.”
Toms röst hördes. En ny energi.
Jorge hörde honom snacka med de andra över sina mobiler. Spruta order, riktlinjer, det nya upplägget.
Det var bara att köra på.
Range Rover Vogue versus Tomtebodas grindar.
Sex minuter och tjugo sekunder senare. Jorge och Mahmud i skåpbilen. Babak och Sergio i Range Rovern framför dem. Mindre än tre minuter sena.
Iraniern satt silvertejp över regskylten. Postterminalens grindar hundra meter bort. Klockan: fem över elva. Rösterna på polisradion som de ställt i baksätet: upprörda. Stan brann. Det var krigstillstånd. Misstänkta bomber överallt. Hela Essingeleden före Eugeniatunneln igenkorkad. Ett trettiotal bilar med förstörda däck. Spikmattor eller fotanglar. Snuten utan koll än. Jimmy fixat storstockning som en hjälte, Jorge glömde nästan strulet med hjullastaren. Klarastrandsleden också i kaos. Trafiken gick långsammare än att krypa på alla fyra. Javier grejat sin del, samma sak. Men Stockholms norra utfart låg fri. Öppen som en racerbana. Utan snutkoptrar i luften.
Dessutom: ainas hetsiga allanrop, länskommunikationsorder, insatsförberedelser. Sabotage mot Stockholmspolisen. J-boy hörde allt. Tough luck – pacos. Orderna tydliga: Förhöjd beredskap. Det kan röra sig om en planerad attack någon annanstans. Det kan röra sig om politiska aktivister. Det kan röra sig om terrorist-attentat. Spärra av in- och utfarter till stan. Snuten varit med förr: VTR-veteraner brukade ställa till med förvirring. Men aldrig i den här skalan.
Jorge kände sig bättre. Faktiskt: sugen. Vände sig till Mahmud: ”Loco, nu smäller det. Ska du ha?”
Han höll upp en redlinepåse med några piller. ”Roppar.”
Mahmud flinade. ”Jag har redan tagit egna grejer.”
Jorge nickade.
De väntade.
Pillrena beska i munnen, men bättre än spysmaken.
Grinden var stängd. Väktare i kontrollrummet bredvid.
Den öppnades för en utgående gul postlastbil. Babak gasade med Range Rovern. Jorge hörde bilen varva. Ettans växel. De skulle inte hinna in innan grinden stängdes, det visste han. Men grindmekanismen var svagare när den inte var helt stängd, enligt både Toms och Finnens beräkningar. En hjullastare skulle med säkerhet klarat av den. Frågan: Skulle Babaks bil fixa grinden?
Range Rovern brakade lös. Jorge väntade med att släppa upp kopplingen. Ville se hur det gick för jätte-SUV:en framför.
Trettio meter fram: grinden. Den sköts igen snabbt. Ändå: just nu kändes den långsam. Range Rovern körde in med full kraft. Det brakade.
Range Rovern sladdade till.
Han såg grinden svaja på sina fästen.
Insåg: Range Rovern banat vägen. Plöjt upp grindarna. Fixat fri genomfart.
Gud fanns.
Nu: J-boy tillbaka i spelet.
Han tryckte gasen i botten.
Trettio meter längre fram. Jorge körde igenom den pajade grinden.
Han bromsade in. Mahmud öppnade sidodörren. Slängde ut en väska med tydlig text på: bomb. De ville inte att någon hjälteidiot skulle få för sig att försöka blockera deras returväg.
De hade max tre minuter på sig nu, och de var redan sena.
De körde rakt fram. Postfolk som skrek runtomkring.
Sommarsolen i svettig styrka. Som J-boy. Stark. Svettig. På gång att steka de här lirarna rätt ut.
Han vågade göra vad som helst.
Kajplats nummer tjugoett och tjugotvå bakom extra stängsel. Sergio i Range Rovern – visste vägen. Kollat Jorges videosnuttar säkert femhundra gånger.
Jorge bromsade in. Han drog ner rånarluvan över huvudet. Plockade upp kalasjnikoven och en bag från baksätet.
Mahmud gjorde likadant. Araben: som ett äkta VTR-proffs – grå overall, nabbhandskar, svart balaklava. En fet kalle i händerna.
De klev ut. Visste: ingen film i övervakningskamerorna. Verkligen: insidern ovärderlig.
Sergio kutade fram. Samma kläder som Jorge och Mahmud. I händerna: DeWalts tyngsta variant – vinkelslipen från helvetet. Gav sig på extrastängslet som skiljde dem från kajplatserna. Här kunde de inte köra igenom med SUV:en och antagligen inte med en hjullastare heller – cementsuggorna vid nederdelen av stängslet var gjorda för att klara ett mindre krig.
Jorge såg en skåpbil parkerad på andra sidan, utanför tjugotvåan. Sju meter bort. Helt svart, utan text eller logotyp. Det var värdetransportbilen. Bakdelen mot kajplatsen. Lastplattan i övre läget. Två väktarsnubbar öppnade en metalldörr, men stelnade till när de hörde skriken.
Insiderns information stämde.
Jorge tittade mot Range Rovern: fronten intryckt. Vindrutan kraschad. Men inga krockkuddar utlösta. Iraniern var smart. Han hade slagit av dem.
Jorge och Mahmud riktade sina vapen genom stängslet. Höll borta eventuella minihjältar som tänkte försöka sabba stöten. Höll kvar väktare i synhåll som annars skulle försöka smita. Babak satt kvar i Range Rovern – de hade inte haft någon balaklava till honom. Iraniern dolde sitt ansikte så gott det gick bakom en uppdragen huva.
Tjugo sekunder. Sergio var igenom. Sparkade till stängslet. En fyrkantig bit föll ut som en öppning.
J-boy – sprang igenom, framåt. Mot metalldörren bredvid den där väktarna försvunnit in. En våg genom kroppen. Gangstertjusning.
Dörren var upplåst från insidan. Igen: insidern grym.
Han såg en korridor. Han hittade som i sitt eget badrum.
Betongväggar. Dålig belysning. En dörr i andra änden. Han öppnade den.
Omlastningsrummet: Vita väggar. Väktare. Vagnar med väskor.
Nu: han höjde vapnet. Skrek på så bra engelska han kunde: ”This is a robbery! Open the door.”
Sergio kom in efter honom. En Walther i handen. Pekade mot väktarna han också.
Dörren ut mot lastkajen öppnades. Väktarna där inne och där ute började lyfta väskor. Jorge försökte räkna: kunde vara upp till sexton stycken.
Utanför: Mahmud rörde sig ryckigt. Pekade med vapnet. ”Put the cases in our car.”
Väktarna lyfte väska för väska. Klev igenom hålet i stängslet.
Samtidigt: Jorge såg den andra metalldörren. Dörren till valvet.
Mahmud tog över där ute. Viftade med kallen. Hetsade väktarna.
Jorge ställde ner bagen på golvet.
Den stora nyheten: i förrgår hade de löst valvfrågan.
Jorge tagit kontakt med en snubbe: Mischa Bladman, partner med JW. Tricksare med ett ansikte som ett månlandskap – snubbens acneproblem måste ha varit värre än Freddy Kruegers när han var ung.
Bladman sa att det fanns vägar in till JW som var säkra. Jorge skickade ett meddelande genom Bladman. Två dagar senare fick Jorge svar. Ja, JW kunde få tag på folk som kunde få tag på folk som kunde få ut sekretessbelagda ritningar från Stadsbyggnadskontoret. Det var bara en fråga om pris. Jorge erbjöd hundratusen genom JW:s upplägg. Fem dagar senare: Bladman lämnade över ritningarna – JW var en gud. Jorge körde själv över dem till Gabbes Pizzeria i Södertälje. Finnen lät någon sprängexpert granska papperen. Han gav tummen upp.
Så nu: Jorge plockade upp en sprängram ur bagen.
Finnen varit kortfattad. ”Såna här använder egentligen brandmän som vill spränga sig igenom väggar och sånt för att rädda folk. Min snubbe har ökat sprängkraften med tio gånger.”
Sergio hjälpte Jorge att sätta upp ramen. De höll upp ritningen som Finnen gjort. Exakt hur ramen skulle placeras. Exakt hur den skulle fästas. Exakt hur den skulle antändas.
Jorge vände sig om. Kollade ut genom öppningen.
Nu: fyra väskor redan i skåpbilen.
Sergios nästa gig: han borrade i väggen. Jorge höll upp sprängramen. Sergio drog i skruvar. Den satt ordentligt.
En av vakterna, en snubbe med stor mage, stod kvar vid vagnen med värdeväskor. Försökte söla. Spanade in vad de pysslade med.
Jorge visste: en strategi de använde. Göra allt långsamt – låta aina hinna fram.
Han pekade med kallen direkt mot vaktgubben. Engelska igen: ”Hurry up or I blow your fucking head off.”
Väktartönten rörde på sig.
Fem väskor i skåpbilen.
Mahmud skrek. Otydliga grejer på svengelska.
Sergio knäppte på antändningsknappen. De sprang tillbaka ut i korridoren.
Höll för öronen. Jorge såg Sergios ögon i rånarluvarnas hål. Glitter.
Sedan kom smällen.
BOM.
De sprang in igen. Två väktare på golvet. Rök i omlastningsrummet. Lamporna i taket trasiga.
I väggen: ett hål.
Jorge klättrade in. Fick krypa ihop för att komma igenom hålet. Hörde Mahmud skrika till de två väktare som fortfarande lastade deras skåpbil.
Inne i valvet: mörkt.
Han trevade efter lampknappen. Tackade JW igen: J-boy visste exakt var den skulle sitta.
Han kände den. Knäppte.
Ändå hände inget. Han knäppte igen. Och igen.
Kuk också – explosionen måste ha pajat strömmen i valvet.
Han tittade sig omkring. Det lilla ljuset från hålet i väggen dammade. Det fanns inte tid att leta.
Han tog några kliv in. Skymtade bord. Skymtade stolar. Skymtade skåp längs väggarna.
Han försökte blixtvänja ögonen. Omöjligt. Fortfarande bara svaga konturer av grejer.
Sergio stack in huvudet. ”Hur ser det ut?”
Jorge sa: ”Vi har fuckat elen. Och jag har ingen ficklampa. Jag ser inte ett skit.”
Han skymtade fler bord. Uppräkningsmaskiner. Lådor på golvet. Han skymtade något som kunde vara säckar. Han trevade sig dit. Snubblade. Tog för lång tid.
Två säckar. Halvmeter höga. Han kände på dem. Förslutna. Vikten kunde vara cash.
Han tog dem. Släpade över golvet.
Tillbaka genom hålet.
Väktarna låg kvar. Under en av dem: blod på golvet.
Han såg Sergio hoppa in i Range Rovern. Jorge hoppades den skulle starta.
Väktarna som fortfarande stod på benen ställde in de sista väskorna i Mercan.
De svettades. Bra – det skulle de göra.
Tretton väskor.
Han började krypa in genom hålet igen. Måste finnas fler säckar.
Mahmud skrek: ”We gotta go.”
Jorge stannade till. Redan över tiden med mer än två minuter på grund av att de väntat på Range Rovern och att det tagit tid i valvet. Snutar kunde vara där när som helst. Ändå: kanske fler säckar där inne.
Mahmud vrålade igen: ”For fuck's sake, let's go.”
Kompisen klev fram, slet i Jorges arm.
Jorge ville in i mörkret igen. Mahmud drog i honom.
Det funkade inte. Han hasade sig ut. Helvete.
Han slängde in säckarna från valvet i Mercan. Han kände i fickan. Tog upp soft air gannen. Slängde den på marken – placerade villospår för grisarna.
Femton väskor.
Mahmud vrålade. De var råsena.
Han stod stilla. Bredbent. Beredd.
Riktade kallen.
Sexton väskor.
Sååå många väskor plus säckarna – det måste vara fett med cash.
Jorgelito, han sket i valvet nu. Snart: en mycket förmögen blatte ändå.
Sjutton väskor.
En äckligt tät svartskalle.
Arton.
En rårik chilenare med stil.
De startade skåpbilen.
Jorge hörde sirener.