Natalie ställde sig på andra sidan Björngårdsgatan – bevakade porten. Väntade på att tjejen med Louis Vuitton-väskan skulle komma ut. Hon hoppades att det inte fanns någon källarutgång eller gårdsväg ut ur huset. Egentligen borde hon vara på väg till snutförhöret för länge sedan, men fuck poliserna – det fick bli förhör någon annan gång.
Hon hade tur. Efter mindre än femton minuter öppnades porten. Louis Vuitton-tjejen kom ut. Monogramväskan dinglade i armvecket. Snabba steg på platåskorna med decimeterklackar och en blick som inte ens försökte registrera omgivningen – dumbom.
Natalie gick efter. Hon svängde ner på Wollmar Yxkullsgatan mot tunnelbanestationen. Tjejen var översminkad. Hon var klädd i en rosa topp, en kort svart blank jacka, tajta blåjeans. Hon var svår att bedöma. Å ena sidan: den halv-B:iga överdelen och platåskorna. Å andra sidan: väskan som såg äkta ut.
De kom ner på perrongen. Bara en snubbe med barnvagn längre bort.
Tjejen ställde sig ungefär i mitten. Fortfarande blicken rakt fram. Stirrade på reklamskyltarna på andra sidan spåren: H&M:s bikini- och baddräktsbrudar och reklam för telefonabonnemang med fyrtio miljoner gratis sms. Enligt den elektroniska skylten i taket skulle nästa tåg komma om fem minuter.
Två killar i trettioårsåldern kom gående längs perrongen med varsin barnvagn.
Natalie tog några steg framåt: ungefär trettio meter till Louis Vuitton-tjejen.
En till snubbe med barnvagn kom gående längs perrongen. Det verkade vara något slags religion här på Söder – alla män måste ha med sig en barnvagn. Stadsdelen var som ett enda stort sektställe.
Då rullade tunnelbanan in. Tjejen steg på. Natalie följde efter.
Vid T-centralen klev bruden av och tog trapporna ner mot blå linjen.
De gick gångarna nedåt mot underjorden. Ställde sig på rullbanden som transporterade folk mellan tunnlarna. En annan smak här än på Söder: inga mjukisfarsor med mammakomplex – i stället internationella feelingen. Tunnelbanans blåa linjer körde mellan City och ghettona. Natalie kunde inte se en enda människa som såg typiskt svensk ut. Ändå kände hon sig annorlunda här: ingen av alla de här somalierna, kurderna, araberna, chilenarna eller bosnierna skulle ifrågasätta hennes svenskhet. Eller rättare sagt, hon kände det på sig, såg det i deras ögon. De såg på henne som om hon var en del av systemet, en del av det här landet: som hundra procent svenne. I vanliga fall var hon alltid blatten. Även om Lollo, Tove och de andra aldrig sa det rätt ut.
Ett tåg rullade in. Tjejen klev på. Vagnen var proppfull. Natalie trängde sig in. Tjejen stod fyra meter bort. Natalie kollade in henne närmare. Hon hade blonderat långt hår med några centimeters utväxt i hårbotten. Hennes verkliga hårfärg var svårbedömd, men antagligen var den råttfärgad. Hennes ögonbryn var tajt plockade – inte heller där gick det riktigt att avgöra hårfärgen. Hon var solariebrun, precis som Viktor brukade vara. Även om hon knappast var mycket äldre än Natalie såg hon sliten ut på något sätt. Eller kanske nervös. Hon konstaterade: den här tjejen var rädd.
Natalie plockade upp sin iPhone. Höll den slött i handen. Låtsades surfa eller skicka sms. I själva verket knäppte hon bild efter bild.
Louis Vuitton-bruden klev av i Solna. Natalie tog rygg på henne. Femton meter bakom. Långa rulltrappor upp till ytan – blåa linjen låg längst ner i jorden.
Fortfarande fint väder ute. Tjejen gick genom Solna Centrum. Inte en blick över axeln. Inte en antydan till ökad stress i stegen.
De kom ut ur centrum. Råsunda fotbollsstadium tornade upp sig på andra sidan som ett felparkerat ufo. Tjejen klev ner genom en gång under vägen. Natalie ville inte gå för nära. Väntade några sekunder. Sedan gick hon in i gången. Hann precis se tjejen försvinna upp mot husen på andra sidan. Natalie småsprang för att inte missa henne. Hoppades, bad, bönade att Louis Vuitton-bruden skulle vara ouppmärksam.
Hon såg henne trettio meter längre fram. Fortfarande på väg. Lägenhetshus längre fram. Tjejen saktade in stegen. Hon klev in i en port: Råsundavägen 31.
Huset hade fyra våningar. Portkodsdosa på dörren. Natalie insåg att hon kommit till vägs ände i dag, här skulle hon inte komma in.
Men det var inte slut. Det var en början. Hon tänkte ta reda på vem den här bruden var. Hon tänkte gräva i det här tills hon funnit ett svar.