De åkte från Tomteboda exakt tre minuter och tjugo sekunder efter att Babaks Range Rover plöjt vägen. Två minuter och fyra sekunder över Finnens tidsram.
Bombväskan de ställt vid grinden stod kvar. Vägen öppen rakt fram.
De hörde snutsirenerna.
Kanske var de torsk nu.
Ändå: inga snutbilar syntes till. De måste vara långt bort fortfarande. Eller så hade grisarna fastnat i spikmattan de lagt ut vid korsningen.
De körde ut mot Solna. Först Range Rovern med Babak och Sergio. Sedan skåpbilen med Mahmud och Jorge.
Mahmud rattade kärran som en Formel 1-förare. Jorge rattade polisradions frekvenser som någon snut i The Wire. Han fick in alla polisdistrikt förutom spanfrekvenserna – för dem behövde man specialantenner. Västerort, frekvens 79,000 – de var först på plats. LKC-operatörerna skrek som dårar. Ringde in ambulans, bombexperter, yttre befäl. Försökte få koll på flyktvägen, modus operandi, om det gick att flyga in helikoptrar från Göteborg.
Det var inte tänkt så här – att en väktare skulle ligga blodig på golvet. Framför allt: att de skulle sticka med två bilar. Två bilar som kunde bli igenkända. Två signalement på fordon som gick ut på snutradion. Två bilar som de måste sudda ut spåren i.
Ändå: hittills allt gått som en straffspark mot öppet mål, förutom att de sabbat elen i valvet. Väktarna tagit det lugnt – fick ju inte ha vapen i snälla Sverige, men larmknappar bar de allihop. J-boy & Co. fick alla väskorna, snyggt uppradade med handtagen utåt och den lilla röda lysdioden som fortsatte blinka som om inget hänt. Plus två säckar med deg från valvet. Jorge bestämde sig för att se det som en bonus.
Losers adios.
Fem minuter senare körde de upp bakom Helenelunds begravningsplats. Vägen ut ur stan gått hur smooth som helst. Stilla trafik: tack Jimmy och Javier för det – huvudlederna brann väl fortfarande. Inga snutbilar längs vägen: tack Jimmy, Tom, Robert och Babak – grisarna funtade säkert ännu på desarmeringen av Jorges låtsasbomber. Inga koptrar: han tackade sig själv för det – tyckte synd om hundarna som dött.
Inga överraskningar, förutom hjullastaren: tack Gud för det.
Han visste inte hur han skulle ta det med Jimmy och Robert när de sågs: hjullastargåtan var väl egentligen inte deras fel.
De svängde upp bakom kapellet. Jorges mage nästan i uppror igen: Tänk om inte bytesbilarna stod här heller? Tänk om det blev samma skit som med hjullastaren?
Parkeringsplatsen framför dem.
Han såg den direkt. Lilla lastbilen stod där den skulle. En svart Citroën. Råskönt.
De körde upp Mercaskåpbilen nära. Hoppade ur bilarna. Öppnade bakdörrarna på skåpbilen. Lastade över säckarna och värdeväskorna. En, två, tre. Det gick på ett kick. Fyra, fem sex. Cittrans lastutrymme var också tapetserat med stanniol på insidan. Sju, åtta, nio. Jorge fick meddelande från Tom på walkietalkien att alla var på väg hem. Tio, elva, tolv. De plockade med sig jammern också. Tretton, fjorton, femton. Mahmud och Sergio klev in i Citroënen – körde iväg till lägenheten.
Två säckar plus mååånga väskor med flos på väg hem till pappa.
Nu, sista steget. Ett av de viktigaste – sudda ut spåren av sig själva.
Jorge plockade fram brandsläckaren ur skåpbilen. Började spreja innandömet av Mercan – sådant tog bort fingeravtryck och frätte de flesta dna-spår. Babak tittade på.
”Vad gör vi med min bil då?”
En fråga omöjlig att ducka.
Jorge sa: ”Jag tar inte slut på den här släckaren. Det sista får du använda.”
Babak glodde på honom. ”Är du skön eller? Tror du jag ska ta nån större risk här än nån annan? Ska jag bara få slatten av din jävla brandsläckare?”
Jorge fortsatte spruta skum. Nonchalerade iranierns gnäll. ”Du eller din bilmålvakt borde ringa och stöldanmäla din kärra senast i kväll.”
”Fan snackar du om?”
Jorge slutade spruta. ”Sluta tjura nu. Du fattade väl när du använde bilen att det var en risk? Nu gäller det att minska den risken.”
Babak fortsatte blänga. Jorge hoppades att det inte skulle bli knas nu.
Range Rovern såg ut som ett vrak – typ magi att den ens klarat att köra ända hit. Och ännu större trolleri att ingen trafikant reagerat längs vägen.
Jorge slutade spreja skum. Babak slet tag i brandsläckaren. Jorge sa till honom att börja med ratten, instrumentbrädan och sätet. Störst risk för fingeravtryck och dna-spår där.
Skummet räckte till allt där fram i bilen.
Babak väste: ”Fan, alltså, jag har ju kört folk i baksätet också. Där ligger säkert massor med hårstrån, snorkråkor och sånt där.”
Jorge orkade inte med honom. Ändå hade iraniern rätt. Skåpbilen säkrad: brandsläckarskum på alla ytor. Men Range Rovern var fortfarande en livsfara. Även om den inte var skriven på Babak. Skummet i framsätena räckte inte.
De måste bränna biljäveln.
Igen: det var inte tänkt så här.
Han öppnade ena bakdörren. Fortfarande handskar på händerna.
Plockade i bagen på marken. Han hade ju ändå tänkt bränna sina kläder. Han tog upp en flaska med tändvätska – tryckte ut mer än hälften över baksätenas ljusbruna läder.
Han kände sig stressad. De hade redan stått här för länge. Gått mer än fem minuter. Han tog upp tändsticksasken.
Händerna skakade. Han tappade en tändsticka. Svårt med nabbhandskar.
Om inte Mahmud tagit med sig vapnen kunde de ha skjutit på Range Rovern tills den börjat brinna. Så gjorde de ju alltid i filmer, men nu var det tändstickor som gällde. Gamla, trötta, sega tändstickor.
Han tog av sig ena handsken.
Fuck – handen skakade verkligen. Var det ropparna? Var det kicken av århundradets rån? Var det kriminalångesten i panikläge?
Han fick fjutt på en tändsticka. Slängde in den i baksätet. Såg tändvätskan ta fyr.
Babak garvade. Elden flamberade hans lyxsäten.
Blåa lågor.
Jorge började ta av sig overallen. Så skönt att få av den. Solen värmde.
Han tog upp ett par jeans och en tröja ur bagen. Stoppade ner overallen, handskarna och rånarluvan. Sprutade på med sista tänd-vätskan.
Bagen, kläderna, spåren av Jorge Royale gick upp i rök. Babak började gnälla igen: ”Kolla alltså.
Bilen börjar ju inte brinna.”
Jorge tittade upp.
Det var INTE tänkt så här.
Elden hade slocknat i baksätet.
En minut senare – som om de varit här i tre år. Jorge väntade sig sirener hela tiden. Målade snutbilar med skrikande bromsar. Piketgrisar med höjda vapen.
Babak skruvade upp bensinlocket, pillade ner pinnar och gräs i tanken och stoppade in en barkbit vid själva locket för att släppa ner syre.
Jorge tog upp tändstickorna igen.
Hans hand: darrade värre än en massagestav på högsta hastighet.
Ändå lyckades han. Tände fyra stycken samtidigt. Slängde ner dem i bensintanken.
Tog snabba kliv bakåt.
Väntade på en explosion.
Inget hände.
De kollade någon minut. Hoppades. Bad.
Till slut: såg lovande ut. Det kom rök ur tankhålet.
De kunde inte stanna längre.
Sista grejen innan de drog. På marken stod tre värdeväskor kvar. Han plockade upp dem.
Babak sa: ”Vad fan är det där?”
Jorge gick mot mini-Fiaten som parkerats där kvällen innan. Langade in värdeväskorna i den minimala bakluckan.
Babak upprepade: ”Skulle inte de där med Mahmud till lägenheten?”
Jorge sa: ”De här är vår bonus. Mahmud är med också, han vet om det. Hänger du på?”
Babak fnyste. Men tjafsade inte emot. X-tra cash für alle.
Jorge startade bilen. De åkte mot lägenheten.
Hagalund. Blåkulla. Husen såg ut som exakta kopior av varandra. Ljusblå, jättehöga, jättefyllda med irakier, MMA-sportare och AIK:are. Och sköna grabbar – J-boy kände många bra killar härifrån.
När han och Babak kom fram var alla där. Dessutom: Finnen skickat dit en snubbe för att kontrollera bytet. Shunnen lutade sig mot väggen, försökte se cool ut. Cashen skulle delas upp direkt – Finnen få sin andel.
Jorge klev in genom dörren efter Babak. Möttes av hurrarop.
Mahmud kramade honom. Tom Lehtimäki höll upp en champagneflaska. Jimmy hoppade upp och ner.
Först tänkte Jorge säga något om hjullastaren. Men något släppte i honom. Han smajlade i stället.
”Grabbar, fy fan vad vi är bra!”
De garvade, skrek ikapp, kramade varandra igen.
Till och med Finnens snubbe såg glad ut.
Jorge sa: ”Jag vill inte paja stämningen, men vi är inte klara än. Först har jag lite frågor. Sen ska vi ta upp de här säckarna och värdeväskorna.”
Han slog ut med armen. Mot ena väggen stod femton väskor uppradade.
”Syntes väskorna när ni bar in dem?”
Mahmud sa: ”Nej, i sportbagarna.”
”Har alla gjort sig av med sina mobiler?”
De nickade.
”Krossat och slängt SIM-korten?”
”Bränt era kläder?”
”Dumpat vinkelslipen?”
De nickade igen.
”Tom, har du slängt walkie-talkien på ett säkert ställe?”
Tom nickade.
”Mahmud, har du fixat vapnen?”
”De är isärtagna och ligger i badrummet, sprejade med brandskum och klara.”
”Bra, när jag är färdig tar du dem och slänger de olika delarna där vi bestämt.”
Mahmud nickade.
”Har jammern varit påslagen hela tiden?”
De nickade.
”Har vi skyddskläder, masker och allt sånt här?”
Robert nickade.
”Har vi förberett lådor?”
Jimmy nickade.
Jorge lyfte hakan. Tittade på killarna en efter en. Han kände sig som en general. En gangsterboss som synade sin armé. En gudfader som belönade sina mannar.
”Då, mina herrar, är det dags att ta isär väskorna.”
*
Polisinspektör
Jörgen Ljunggren
Granitvägen 28
Huddinge
Angående grovt otillbörligt beteende vid polisförhör
Ert ärendenr K-2930-2011-231
Undertecknad företräder Natalie Kranjic i rubricerat ärende och får härmed framföra följande.
Du ingår i förundersökningen avseende mordet på Radovan Kranjic i Stockholm. Inom ramen för förundersökningen har min huvudman hörts upplysningsvis av polis vid fyra tillfällen. Vid samtliga förhörstillfällen har Du lett förhöret. Under de senaste tre tillfällena har min huvudman spelat in förhören genom medhavd inspelningsutrustning.
Jag har låtit skriva ut dessa förhör och har därvid kunnat notera ett stort antal tillfällen då Ditt beteende är grovt otillbörligt. Vid minst tre tillfällen gör Du dig även skyldig till sexuellt ofredande.
För Din kännedom överväger min huvudman att anmäla Dig för nämnda brott samt grovt tjänstefel. Hon överväger även att anmäla Dig till Justitieombudsmannen. Undertecknad kommer att återkomma med ytterligare information beträffande eventuella dylika rättsliga åtgärder.
Bilagt finner Du ett urval av utskrivna polisförhör med min huvudman.
Min huvudman vill även framhålla att hon, för att visa sin goda vilja, i nuläget endast tillskrivit Dig privat.
Stockholm som ovan
Advokat Anders Nyberg
Bilaga
(Avskrift av inspelat förhör)
”Så, nu har vi stängt av vår lilla bandspelare här. Så det vi säger nu kommer inte in på förhöret. Förstår du?”
”Varför har ni gjort det då?”
”För vi vill prata lite allvar med dig, förstår du. Lite seriösa grejer.”
”Prata på.”
”Vi vet vem din farsa var. Vi har jobbat på honom i åratal. Han var inte Guds bästa barn, det vet du väl? Ärligt talat så var han faktiskt en feg jävel som lyckades göra folk skraja i den här stan. Eller hur? Men vi är inte skraja.”
”Ska ni börja så där så går jag härifrån.”
”Det sa du förra gången också, men det gör du inte. Lyssna på oss. Din äckliga farsa förstörde den här stan. Såna som han och du borde man inte ens skicka tillbaka dit ni kommer ifrån. Ni borde bara skjutas direkt. Tacka fan för att vi äntligen fått in ett ordentligt parti i riksdagen.”
(Ljud av stol som skrapar.)
”Jag går nu, säger jag.”
”Om du går kan jag garantera att vi inte kommer jobba för att gripa din farsas mördare. Då kan du glömma att vi jobbar för den här saken. Så du stannar här och lyssnar på mig, din lilla snorunge. Vad jag vill säga är att vi måste samarbeta i båda ändar här. Om du vill att vi ska anstränga oss för att få tag på den här gentlemannen som sprängde din farsa till köttslamsor, så vill vi ha lite information av dig. Förstår du?”
(Avskrift av inspelat förhör)
”Jaha, då skulle vi vilja ta upp lite grejer som vi pratade om förra gången också. Som du ser har jag stängt av bandspelaren.”
”Börjar ni med ert skitsnack så är det slut för i dag.”
”Du vet vad jag har sagt. Än så länge vill du och jag ju samma sak, komma fram till vem som avslutade din pappa. Och om du vill att vi ska jobba för det så måste du samarbeta.”
”Du är en gris, vad vill du höra?”
”Ta dig inte ton nu, din lilla, lilla slampa. Då blir jag irriterad. Vad jag vill veta är vilka som jobbade för din pappa.”
”Glöm det. Kallar du mig det där igen, så skiter jag i om ni får tag på mördaren. Då är det slut på den här cirkusen.”
”Ta dig inte ton, sa jag. Vet du vad, du kanske vill stanna i en arrestcell i natt? Kanske ha lite kul med mig på cementgolvet?”