(Drygt två månader senare)
Muckfest för JW. Killen hade varit ute i mindre än tjugofyra timmar.
Hägerström kunde ha visat sin polisbricka och blivit insläppt. Sedan kom han på: han hade ju ingen polisbricka nu för tiden.
I stället nämnde han JW:s namn för dörrvakten och blev invinkad direkt. Det kunde inte vara för att JW var så värst känd på det här stället – killen hade trots allt suttit inne i mer än fem år. Men det fanns ju många sätt att skaffa sig förtur i köer. Den främsta metoden stavades: spendera pengar.
Stureplan: Stockholms enda riktiga distrikt för partyelit. Sture-compagniet hette det här stället. Det var så långt borta från Jantelagen man kunde komma. En plats som hela Sverige älskade att hata, men som alla under trettio antagligen drömde om frikort till. Det var jetsetaspirerande, glamouröst – heteronormativt till tusen.
Det var hit JW kommit för sex år sedan för att söka lyckan. För att bli rikemansbarnens kejsare, kungen av bratsen, stekarherren på Stockholmstäppan. Och han hade gjort det genom att bli hovleverantör av kokain. JW var lyxlangaren alla velat känna, braten med backslicken som badade i pengar. Sedan föll han pladask. Den eviga regeln kunde inte stämma bättre: ju högre upp du kommit desto hårdare blev fallet.
Hägerström undrade verkligen vilka JW kunde ha bjudit i kväll.
Innanför entrédörrarna var det nästan lika kaotiskt som utanför. Det kryllade av folk som var tio år yngre än han själv. Killar från landet som kletat i så mycket gelé i frisyren att det skulle ta två månader att tvätta ur det viftade med sina Visakort – inte ens guldkort – och undrade om de kunde betala inträde. Kassörskan skakade på huvudet: ”Cash only, pojkar – hur blev ni insläppta förresten?” Mer rutinerade snubbar från innerstan och de bättre villaområdena med uppknäppta skjortor och tajta jeans gled förbi i vip-slingan, låtsades vara fina på riktigt. Men skjortorna var sladdriga och skorna hade gummisulor. Ändå lotsades de in av entrévärdar med mörka kostymer och svarta handskar. Klasar med översminkade tjejer som antagligen var minderåriga fnittrade hejdlöst – lyckliga över att ha kommit in. Andra brudar med mer säker stil och handväskor som kostade två polismånadslöner tog i stället långa steg förbi kassan, fot framför fot som om de gick på en catwalk.
Han tänkte på tjejer han försökt träffa under åren före Anna. Så fort de ville bli ett par eller pratade om att ses mer stadigt drog han sig ur. Han visste så klart att han gick igång på killar, blev kåt på killar, även om han inte hade några stadiga relationer. I stället frekventerade han Side Track Bar, ångbastun på S.A.T.S. Zenit-gym på Mäster Samuelsgatan, US Video. Han hade gått till berget på Långholmen några gånger under ljumma sommarnätter.
Men han hoppades fortfarande att han också tände på brudar. Det skulle kännas enklare. Ändå fick han bara ångest vid tanken på en permanent relation med en kvinna.
Sedan tänkte han på JW:s syster. Tjejen som hängt mycket på Stureplan och tydligen försvunnit. Som JW letat efter. Hägerström undrade vad som hänt. Och hur JW påverkats av det hela.
I nutid igen. Det var fredagskväll och Johan JW Westlund skulle fira att han frigivits. Muckparty för en före detta prins av Stureplan.
Igen: Hägerström undrade vilka som skulle vara där.
Han hittade honom inte. Hägerström gick runt, runt, upp och ner. Stället var större än han mindes från senast han själv varit där. Det var åtta år sedan.
Klockan var mycket, Hägerström ville att JW skulle vara packad när han kom dit.
Han fick tränga sig fram, försiktigt men bestämt fösa undan tonårsbrudarna och männen i hans egen ålder som stirrade på samma brudar. Ärren på magen spände trots att de hade läkt fint.
Musiken dunkade, någon eurotechno som Hägerström inte kunde namnet på.
Kristallkronorna i taket var gigantiska.
Stroboskopen på dansgolvet fångade folket i fotoblixtar i full aktion.
Han tänkte på Operation Ariel Ultra.
Inbrottet i Gustaf Hanséns villa hade avslutats abrupt. När Hägerström flydde därifrån ångrade han att han parkerat transportbilen så långt bort – ett tag trodde han inte han skulle klara sig ända fram. Kanske tappade han en liter blod.
Men efteråt var han glad att bilen stått där den stått, annars skulle angriparna ha sett att det var en bil från Kriminalvården han flytt i. Om JW hade fått reda på det, så hade hela operationen varit över.
Hägerström körde därifrån så gott han kunde. En hand höll han över magen. Han klarade bara några hundra meter. Sedan stannade han och ringde efter ambulans.
En dag senare kom läkaren in till honom på Danderyds sjukhus.
Knivmannens första hugg hade gett honom ett ytligt köttsår som bara behövde sys med tre stygn. Det andra hade trängt in fem centimeter, precis under naveln. Det blev sex stygn, men han hade haft en otrolig tur, sa hon. En halv centimeter åt sidan och hans lever skulle kunnat bli förstörd för livet.
Tre dagar senare var Hägerström tillbaka på Salberga. Inför JW skyllde han på att han blivit akut magsjuk och därför inte kunnat köra honom tillbaka till anstalten. JW visade inte en min – kanske visste han inte ens att någon varit inne i Hanséns hus.
Tyvärr gav inte inbrottet så mycket för Operation Ariel Ultra som Hägerström och Torsfjäll hoppats. Han hade inte hunnit söka tillräckligt länge innan han blivit överfallen. Men de hade förstått åtminstone tre saker. För det första var Gustaf Hansén på något sätt kopplad till JW:s affärer. För det andra: Gustaf Hansén var en skum person. Dels stod han inte skriven på villan där han verkade bo när han var i Sverige, dels hade han tydligen dubbla larm. Ett som gick till en vanlig bevakningsservice och ett som uppenbarligen gick till en service av betydligt mer våldsam natur. För det tredje: påminnelsen i Hanséns dator. Att göra i dag: JW lunch, ring Nippe, ring Bladman, middag Börje. Bladman nämndes. Men även två andra personer: någon som hette Nippe och någon som hette Börje. Det kunde ju vara så att de inte hade någonting med någonting att göra. Men det kunde också vara viktigt.
Hägerströms alla känselspröt sa att det fanns mer att hämta i villan. Men Torsfjäll ville ändå vänta med husrannsakan.
Efter att Hägerström sett JW komma ut ur villan hade Torsfjäll kontaktat Taxi Stockholm och fått adressen där JW och Hansén släppts av, restaurang Gondolen vid Slussen. Kommissarien skickade dit en civilspanare. Några minuter senare anslöt sig tre andra män till restaurangbordet. Spanaren lyckades inte få några bra foton, men kunde konstatera att det var en yngre och två medelålders män som talade svenska. Bordet var bokat av en Niklas Creutz. En inte alltför kvalificerad gissning var att Niklas var Nippe.
Hägerström visste dessutom vem det var. Hans syster, Tin-Tin, var bekant med Nippes syster. Enligt alla konventioner borde Nippe Creutz inte finnas med i samma sammanhang som en fängelsedömd uppkomling – Nippe tillhörde en av de förmögnaste familjerna i Sverige. Creutzklanen ägde landets femte största bank-, factoring-, inkasso-, och valutaväxlingsimperium. Det var märkligt.
JW gick emot Hägerström med öppna armar.
”Pliiiten, kul att se dig.”
Hägerström kramade JW tillbaka.
JW sa: ”Mitt kort ligger i baren. Du beställer vad du vill ha. Det här brukade vara mitt stamställe. Jag har mycket att ta igen.”
Bakom JW stod ett drinkbord. Två stora silverfärgade hinkar fyllda med is och två magnumflaskor i vardera. Urdruckna champagneglas. Dessutom fanns där tjugofemcentilitersflaskor med tonic, cola och ginger ale plus två halvt urdruckna vodkaflaskor.
Runt bordet satt åtta män och fyra tjejer. Hägerström kände igen tre stycken av killarna. Det var Tok-Tim och Charlie Nowak, båda ute från kåken. De strålade – lika glada som JW över att få andas fri luft igen. Dessutom var det en upplevelse i särklass för killar som de att ens få sitta vid ett drinkbord på ett sådant här ställe. Hägerström hoppades att de kunde ta att han dök upp här.
Det tredje ansiktet han kände igen var egentligen inte en överraskning, inte längre i alla fall. Det var Nippe.
Hägerström böjde sig in över bordet, hälsade på Tok-Tim och Charlie. De verkade inte bry sig att en fångvårdare hängde på och firade. Kanske visste de att JW anlitat Hägerström inne på anstalten.
”Tjena, grabbar, jag är också färdig med Salberga, visste ni det?”
De såg frågande ut.
Hägerström sa: ”Jag har sagt upp mig.”
De garvade. Höjde glasen med champagne. Skålade för friheten. För att kunna låsa toalettdörren inifrån för första gången på åratal. För att de skulle ta Stockholm med storm.
JW presenterade Hägerström för de övriga. Förutom Nippe verkade de vara ytterligare kåkpolare. Hägerström läste av deras halvslöa blickar, tatueringar, jeans och tajta tröjor. Stilen platsade lika illa här som JW:s backslick passat inne på fängelset. Fast kanske inte, vid en närmare granskning. Hägerström svepte med blicken över stället igen. Inte alla körde bratpackstil här inne. Många av männen markerade en annan tillhörighet, pengar som inte kom från trötta finansjobb.
Nippe böjde sig fram och hälsade på Hägerström.
”Hej, jag heter Niklas Creutz.”
Ett annat tilltal, tydlig artikulerad svenska. Det långa a:et, den lätt nasal rösten. Det var så långt ifrån kåkidiom man kunde komma.
JW böjde sig fram mot Hägerström. ”Han kallas för Nippe. En gammal vän till mig.”
”Trevligt att träffas, jag heter Martin Hägerström.”
Nippe sa: ”Trevligt. Är det du som är storebror till Tin-Tin?”
Hägerström sa: ”Ja, känner du henne?”
”Min storasyster är god vän med henne. Har du träffat min syrra, Hermine?”
Hägerström nickade. Log.
De kände samhörighet.
Hägerström satte sitt mål för den här kvällen: att ta reda på vad Nippe hade med JW att göra.
Det kom inga fler till JW:s muckpartaj. Hägerström tyckte nästan synd om honom, killen hade uppenbarligen inte många vänner. Mer än fem år i fängelse och bara åtta personer kom för att fira honom, plus Hägerström så klart. Men han var ju fejk. Sedan slog det honom att JW kanske hade många som ville fira honom, men som inte ville synas tillsammans med honom i offentliga sammanhang.
Hägerström gick iväg till baren. Försökte tränga sig fram. Landsortssnubbar viftade med sina Visakort. Stekarkillar viftade med femhundringar. Det tog honom femton minuter att få kontakt med en bartender. Han beställde en flaska Heineken. Han sa att han hette Johan Westlund och behövde sitt kort. Bartendern bläddrade bland kreditkorten som folk lämnat in. Kom tillbaka. La kortet på bardisken.
Hägerström tog upp det. Ögnade igenom det. Fyra sekunder. Memorerade kortnumret. 3435 9433 2343 3497. MasterCard. Gold. Utställt av en bank från Bahamas, Arner Bank & Trust.
Hägerström gav tillbaka det, och gick och satte sig igen.
Det blev uppenbart att JW ville få ihop Hägerström med Nippe.
Han konverserade. Ställde frågor till Hägerström bara för att påvisa hans bakgrund. Martin Hägerström var minsann inte någon medelklassvensson, han kom från samma planet som Nippe. Men det hade ju Nippe förstått efter två sekunder.
Nippe drack lika mycket som de andra. Hägerström förstod inte hur han vågade sitta bredvid de här lirarna. Om han var inblandad i JW:s affärer borde han vilja hålla sig så långt borta som möjligt från ett sådant här sammanhang. Drinkbordet var en scen. Hundratals åskådare diggade uppsättningen killar som spenderade tiotusentals kronor i kväll.
Förutom minst sex glas champagne och tre groggar hade Hägerström fått i Nippe fyra shots vodka. De hade kallpratat länge nog. JW var upptagen på annat håll, pratade med två tjejer. Nippe var tillräckligt packad. Det var läge nu.
Hägerström tog chansen, böjde sig fram mot honom: ”Hur känner du JW, då?”
En lyckofråga. Nippe började bubbla, som champagneglaset i hans hand.
”Jag borde kanske inte vara här. JW har ju bränt så många broar. Men du vet, han är en jäkla bra kille.”
”Det tycker jag med.”
Nippe sluddrade. ”Du vet, jag kände honom innan han ballade ur. Vi festade runt häromkring och så. Och så gick vi på Handels ihop också. Han är ett geni, vet du det? Ett matematiskt och juridiskt geni. Han var bland topp tre på varenda tenta. Parallellt pluggade han på juristlinjen. Han var en sån där kille som de engelska investmentbankerna rycker i innan de ens gått ut tredje terminen.”
Hägerström nickade, fick Nippe att fortsätta.
”JW var inte som andra som bara pluggade för att klara proven med tillräckliga betyg. Han lärde sig grejer för att använda direkt, ungefär som de där entreprenörjävlarna från Mellansverige som håller på att ta över Handels. Skillnaden var att JW var som en av oss, nästan.”
Nippe svepte sitt glas. Hägerström sippade på sitt.
Han hällde upp mer. Tänkte: Drick, Nippe, drick.
Nippe tog en klunk. ”Han ville för mycket, JW. Hela den där grejen med att sälja knark var bara otur, om du frågar mig. JW sprang lite för fort liksom, men ville ingen illa. Så jag har tänkt ge honom en chans. Han är jävligt smart och har ett gott hjärta. Han har berättat för mig att han redan börjat låna ut till folk i den världen som finns på fängelserna, killar som behöver kortfristiga pengar. Sånt ska han ju inte behöva hålla på med, tycker jag.”
Hägerström spelade med. ”Nä, han är för duktig för sånt. Jag gillar honom verkligen. Du vet väl att jag jobbade på anstalten?”
”Ja, JW har sagt det. Hur hamnade du där?”
Under årens lopp hade Hägerström mer än tusen gånger fått frågan varför han blivit just polis. Han hade standardsvar på lager. Nu passade ett av dem särskilt bra.
”Jag är ju lite speciell, vet du. Gillar inte att alltid göra som alla andra. Jag tycker man ska gå sin egen väg här i livet. Eller hur?” Han flinade. Spanade in Nippes reaktion.
”Helt rätt, alltså. Helt rätt.”
Hägerström ville tillbaka till JW.
”Men jag, som jobbat på anstalten måste få fråga – var det inte farligt för JW att låna ut pengar?”
”Inte vet jag. Men han satt rätt säkert, skyddad av murarna, så att säga. Ha ha. Du måste förstå, jag har aldrig träffat nån som är så hungrig som JW. För oss andra är det aptit. För JW är det överlevnad. Har du snackat affärer med honom nån gång? Kolla in hans ögon då. De brinner. Han vet att för att bli nån här i världen måste man bygga en förmögenhet. Bli en burgen man, så att säga. Det är kanske annorlunda för dig, Martin. Du har kunnat göra lite som du vill, du måste kanske inte kämpa för att bli nån, för du vet redan att du är nån. Alla vet vilka dina föräldrar är. Alla vet varifrån din släkt kommer. Så är det inte för JW.”
”Du har kanske rätt.”
Hägerström undrade vart det här ledde. Nippe var konstigt seriös. Kanske försökte han försvara varför han på något sätt samarbetade med JW. Han gick mer rakt på sak.
”Jag hjälpte ju honom lite på anstalten, har han sagt det?”
”Näe. Hur då hjälpte?”
”Du vet, lite tjänster ibland. Han har ju en verksamhet, som du själv sa.”
”Jaha, vad bra då.”
Hägerströms alla antenner var utdragna. Förstod Nippe att han var invigd? Skulle han avslöja något?
Han sa: ”JW fattar ju systemet bättre än nån risig blattekriminell nånsin kommer att göra. Och han kan vara mer rak och öppen än nån advokat eller revisor nånsin skulle vara. Det behövs. Även om vi bytt regering i det här jävla sosselandet så har vi ju fortfarande högre skatter än nån annanstans. Alla vettiga människor ser till att skriva sig på Malta eller i Andorra. Eller hur?”
Nippe svepte sitt glas igen. Han sluddrade värre och värre. Hägerström måste komma någon vart snart, för den här liraren skulle inte hålla länge till.
Hägerström sa: ”Jag måste bara få säga att det är så förbannat bra att du vill hjälpa JW. Jag ska själv försöka fixa lite kunder åt honom.”
Nippe hällde upp mer champagne. Tittade på Hägerström. Ögonen dimmiga.
”Kunder?”
”Ja, kunder, eller vad han nu kallar det.”
Nippe såg illamående ut. Ändå tyckte Hägerström att det verkade som att han registrerade.
Nippe sa: ”Mmm.” Sedan sa han inget mer.
Det skulle inte fungera. Nippe var för berusad. Han mumlade något om att han var så trött och måste upp tidigt på lördag för han hade tennistid i Kungliga tennishallen. Det lät som en dålig bortförklaring. Hägerström ångrade att han hällt i honom så mycket sprit.
Så fort Nippe Creutz gått hem blev det mer fart på Tok-Tim, Charlie och de andra. Det var som om de hållit igen tidigare. Snacket förgrovades. Brudtittandet intensifierades. Krökandet eskalerade. De beställde in en flaska Dom Pérignon för trettiotusen kronor.
De verkade inte bry sig om att Hägerström, en före detta fängelsevårdare, satt och lyssnade. De pratade om hur mycket man kunde tjäna på blåskokain, smarta metoder att docka stöldgods, schyssta gator i Berlin att hitta horor på. De snackade om gemensamma polare som åkt in, vänner som kommit ut, bekanta som dött. JW sa att han funderade på att sticka till Thailand där han kände folk. De diskuterade värdetransportrånet mot Tomteboda – enligt dem en blek kopia på helikopterrånet – och mordet på Radovan Kranjic, nya konstellationer i Stockholmsdjungeln.
Hägerström försökte hänga på så gott han kunde. Men det fick inte bli för överdrivet. Killarna runt bordet visste ju att han inte var gangster från början.
Två killar borta vid baren blängde. Tyckte Tok-Tim i alla fall. De såg ut att vara i JW:s ålder, kavajer med näsdukar uppstickande ur bröstfickorna, byxor med pressveck.
Klockan var halv tre. Tok-Tim var så packad att han sluddrade.
”De där töntarna där borta, de har fan stått och glott hela kvällen. Nu går jag fram till dem.”
JW la handen på hans arm. ”Lugna dig för fan, Tim. Jag vill inte ha något tjafs i kväll.”
”Men kom igen. Jag ska bara gå fram och fråga vad de vill.”
JW höll tillbaka honom.
Efter en halvtimme reste JW på sig. ”Grabbar, det är dags för mig att gå hem.”
Killarna var aspackade. Ändå frågade Tok-Tim om JW behövde sällskap.
JW tackade. ”Nej, det är lugnt. Men kanske du kan följa mig till taxin, bara så att det inte blir nåt strul?”
Han sa det till Hägerström.
”Absolut.”
Ett litet genombrott.
JW kramade om Tok-Tim, Charlie och de andra killarna. Han och Hägerström gick tillsammans nedför trapporna mot utgången. Fortfarande tjockt på stället. Hägerström gick först, skyfflade undan folk med båda armarna. Banade väg för JW.
Det hade varit en bra kväll, förtroendeskapande. Intressant med Nippe. En av Hägerströms och Torsfjälls teorier bekräftades. Kort ställdes ut av bankerna där nere, och användes av folk här uppe. Dessutom hade JW mer eller mindre bett Hägerström att vara hans livvakt nu.
De hade inga jackor att hämta i garderoben. Augustinatten var sval men skön.
JW gick fram till en av dörrvakterna. Sa något i killens öra. Han log.
Hägerström ställde sig på trottoaren. Försökte vinka till sig en taxi. Han kände av fyllan.
Varenda bil var upptagen.
De försökte båda två i fem minuter, men det var dödfött. Det verkade råda taxitorka i natt.
Till slut sa JW: ”Jag tror jag promenerar. Har du lust att följa mig hemåt?”
Det var ingen fråga. Det var en order.
De gick Humlegårdsgatan upp. JW hyrde en lägenhet på Narvavägen. Men som han sagt till killarna i kväll: ”Inom tre månader köper jag nåt, jag svär. Jag måste bara hitta rätt objekt först.”
Tok-Tim och Charlie Nowak garvade bara – de lirade inte ens samma sport som JW.
Uppe vid Östermalmstorg stannade JW till. Han pekade på två killar längre bort.
”Där är de där snubbarna som Tok-Tim ville spöa på.”
Hägerström såg dem tjugo meter bort. De tittade mot JW. Tok-Tims irritation hade kanske varit befogad – de här killarnas flin var inte vänliga.
JW sa: ”De känner igen mig från förr. Förstår du?”
Hägerström nickade. Han tänkte på JW:s tidigare dubbelspel. Undrade om han faktiskt kände sig mer lugn med sig själv nu, när alla ändå visste att han suttit inne. När han inte ansågs vara någon som han inte var.
Killarna där borta skrattade. Ljudet ekade över torget.
JW och Hägerström fortsatte gå.
De kom upp på Storgatan. Men hela tiden hörde Hägerström killarnas steg bakom dem – de kom närmare, för snabbt för att vara okej. Han funderade på vad JW förväntade sig att han skulle göra åt saken.
Efter några sekunder vände han sig om. ”Vill ni nåt, eller?”
Killarna var bara tio meter bakom. De gick sakta framåt. ”Vad sa du? Sa du nåt?”
Hägerström och JW stod stilla.
JW sa: ”Det är lugnt, min polare är lite överförfriskad bara.”
Killarna gick fram till dem. Blockerade vägen. Stannade.
Den ene sluddrade. ”Jag känner igen dig. JW. Kommer du ihåg mig?”
JW började gå runt dem. ”Nä, jag vet inte vem du är. Men ha en fortsatt trevlig natt.”
Snubben nöjde sig inte. Han tog ett steg närmare JW, dunkade till honom med axeln. JW snubblade till. Killarna asflabbade.
Hägerström klev fram. JW gick bakåt, tog upp sin telefon.
Hägerström sa: ”Lugna er.”
Killen nonchalerade honom, vände sig till JW i stället. ”Ingen normal människa kom på ditt lilla kalas i kväll, eller hur?”
JW stod tre meter bort, pratade tyst i telefon. Reagerade inte ens på att killarna tjafsade.
Hägerström sa: ”Gå hem och lägg er. Ni har druckit för mycket.”
Den förste killen vände sig mot honom. Ställde sig nära. Bröst mot bröst. De var lika långa.
”Och vem fan är du?”
Hägerström svarade inte, men spände kroppen.
Killen spottade när han pratade. ”Va? Vad är du för jävla pajas? Vet du vem det där är som du fjantar omkring med?”
Hägerström sa inte mycket, han försökte bara lugna killen. ”Vi vill inte ha nåt bråk här i kväll.”
Killen gav sig inte. De småtjafsade en stund.
Det var läge att få JW därifrån. Hägerström gick baklänges. Hela tiden med ögonen på killen.
Det fungerade inte. Killen följde honom. Fortsatte tjafsa. ”Jävla clown.”
Samtidigt såg Hägerström i ögonvrån hur kille nummer två tog sats. Tryckte till JW med axeln igen.
Ett vägval i blixtfart: antingen tog han ner de här killarna eller så skulle han och JW bli tvungna att springa därifrån. Det förstnämnda kunde urarta. Det sistnämnda kunde bli en nesa som JW skulle hata.
JW dråsade in i en vägg. Hägerström höjde rösten. ”Nu lugnar ni ner er.”
Han försökte få ögonkontakt med JW, se hur han ville göra.
Killen vid Hägerström skrek: ”Bögjävel, vem fan tror du att du är?”
Orden provocerade. Hägerström tittade mot JW igen.
Men det var för sent. Han hörde någon annan skrika.
Tio meter bort kom Tok-Tim springande.
Samtidigt slängde sig killen vid Hägerström mot honom. Kavajen fladdrade. Snubbens knytnäve laddade. Missade precis Hägerströms öra.
Tok-Tim kom fram. Hägerström såg att han hade något i handen.
En fjäderbatong.
Han snärtade med vapnet och träffade killen i bakhuvudet. Han föll till marken.
Den andre killen knuffade till JW igen. Försökte sedan springa fram till sin golvade kamrat.
Hägerströms tankar osade. Det här var inte okej, men samtidigt betedde sig de här kaxiga jävlarna som svin.
Hägerström tog tag i killen. Knuffade honom. Han vacklade bakåt.
Tok-Tim kastade sig över honom. Slog mot ansiktet med batongen.
Killen som låg på marken började resa sig upp. Stod på alla fyra.
Hägerström gick fram till honom. Höll ner honom med knäna och armarna.
Stekartönten tittade upp på honom med dimmiga ögon.
Han blödde ur näsan. ”Ni är för fan sjuka i huvudet.”
Sedan försökte han välta undan Hägerström.
I helvete heller. Hägerström kände adrenalinet rusa till.
Killen försökte brotta ner honom.
Någonting släppte i Hägerström. Han slog mot ansiktet.
Hårt.
Kände en näsa knäckas.
Han slog igen.
Kände läppar trasas sönder.
Han slog igen.
Till slut låg killen stilla. Hoprullad i fosterställning, med armarna höjda över huvudet.
Hägerström reste på sig. Han var andfådd.
Den andre killen låg också stilla på marken.
JW och Tok-Tim tittade på Hägerström, med gillande miner.