Natalie sträckte ut armarna så långt hon kunde. Försökte känna sina ryggmuskler. Det var inte alltid lätt – just ryggens muskulatur var svår att pin-pointa. Hon försökte dra ut dem, mjuka upp dem. Stretcha som ett proffs.
Instruktören spelade en lugn låt: Michael Jackson, ”Heal the World”.
Alla runtomkring låg ner på mattorna på golvet, precis som Natalie. Drog i sina kroppar. Sträckte på musklerna. Det var tjejer i hennes egen ålder, en och annan medelålders kvinna men bara tre killar. Grabbarna behövde inte gymmens pass på samma sätt som tjejerna – de hade sina kampsportsklubbar, korpfotbollslag och innebandyturneringar. De hade naturligare ställen där de rörde på sig än framför en spegel i ett rum utan fönster. Hela gymgrejen var egentligen galen – en generations låtsasförsök att leva upp till sjuka kroppsideal. En generation som lärt sig att vara missnöjda med sig själva, hur de än såg ut. Som sökte något som betydde något i deras liv.
Natalie släppte negtankarna. Hon visste vad som betydde något i hennes liv.
Body Pump-passet hade varit hårt – hon gillade att pressa sig. Hon kände fortfarande sina hjärtslag i snabbt tempo. Hennes kropp var varm. Svetten ångade från huvudet och armarna. Hon såg i spegeln som täckte ena väggen att hon var röd i ansiktet.
Hon tänkte tillbaka på sommaren. En tuff tid, med så många sömnlösa, genomgråtna nätter att hon ett tag nästan tappat greppet. Hon hade isolerat sig – pallade inte att träffa Viktor så mycket, träffade bara Louise och Tove hemma hos sig själv. Hon följde inte med dem till Saint-Tropez eller Gotland. Hon följde inte med dem ut på Stureplan. Hon följde inte ens med i deras skämt och humor. Hon ville bara landa i sig själv – vara tillräckligt stadig för att klara juristlinjen till hösten.
Hon ville inte blanda in dem i det som egentligen var viktigt – att ta reda på mer om vad som hänt pappa. Vem som tagit hans liv.
I juni, några dagar efter att hon följt efter Louis Vuitton-tjejen till Solna, ringde hon Goran.
De sågs hemma hos Natalie. Pratade kort i hallen. Goran ville att de skulle ta en promenad i området. Han böjde sig fram och viskade i hennes öra: ”För säkerhets skull.”
Natalie förstod. Det var rätt. Fanns ingen anledning att ta risker.
Hon hängde på sig sin korta läderjacka. De gick ut.
Det var tomt på folk. Semestrarna hade inte börjat så grannarna var på jobbet.
Goran frågade hur hon mådde. Sedan konstaterade han att allt bara var onödigt med pappas död. Det var på ett annat sätt än tidigare. Han använde inga floskler om att pappa var uppe i himlen bland andra hjältar och så vidare. Han brydde sig.
De gick upp mot skogsområdet där hon brukade leka som barn. Natalie gillade den här platsen. Träden, stenarna och kottarna tillhörde henne. Det var hennes värld.
Hon vände sig mot honom. ”Goran, jag skulle vilja be dig om en tjänst.”
De fortsatte gå. Goran stoppade in en snus.
”Jag tog ju de där pärmarna.”
Goran petade sig i näsan.
”En del handlade om en konstig lägenhet.”
Goran kliade sig i örat.
Hon sa: ”Bryr du dig inte?”
Goran vände sig mot henne. Snuset rann över hans framtänder. ”Jag har redan sagt det här. Du är hans dotter. Jag stödjer dig och hjälper dig vad du än gör, det vet du. Men det är du som väljer väg. Inte jag.”
Flashback: Gorans ord på parkeringen nedanför Södersjukhuset efter mötet med Stefanovic. Han lovade lojalitet. Lovade leva enligt avgivna löften.
De pratade vidare en stund.
Natalie sa: ”Snuten gör inte sitt jobb. Jag skiter egentligen i hur de beter sig mot mig. Men de verkar ju inte ha en clue kring vem som gjorde det här med pappa. Jag vill ta tag i det.”
De diskuterade olika strategier för hur Natalie skulle kunna få tag på information om polisernas förundersökning. Det senaste förhöret hon varit på hade hon spelat in. Det var när hon berättade om det som Goran kom med förslaget att hon skulle låta en advokat skriva ett hotbrev. Dessutom skulle han se om han kunde hjälpa till på andra sätt. Kolla med Thomas Andrén, exsnuten som brukade hjälpa pappa. Han kunde fiska bland före detta kollegor. Dra i några trådar. Erbjuda så kallade gratifikationer.
Natalie funderade: Ännu hade hon inte berättat om tjejen hon förföljt. Borde hon gå så långt? Antingen visste Goran inte om lägenheten, eller så ville ingen att just hon skulle känna till den. Ändå: hon kunde inte vara ensam i det här.
Hon tog klivet fullt ut. Började berätta hur hon luskat reda på lägenheten. Att hon försökt hitta nycklarna, men misslyckats. Att hon tagit sig dit. Att hon sett en tjej i sin egen ålder gå in och komma ut ur lägenheten.
Att hon skuggat bruden till Råsundavägen.
De stannade till. På en sten låg massor av kottar.
Natalie sa: ”Jag vill att du tar reda på vem den här tjejen är. Och du ska vara ärlig mot mig, även om det är nåt pinsamt.”
Goran petade sig i näsan igen. Han hade ingen hyfs.
”Om det är pinsamt så får det vara pinsamt. Men jag vill inte prata illa om de döda. En man är en man, så enkelt är det. Och en man som din pappa behövde nog platser att få vara man på.”
”Jag hör vad du säger.”
”Men vad det gäller just den här lägenheten så kan jag bara säga att jag inte kände till den. Jag har aldrig hört talas om den.”
Natalie såg på Goran. Han var orakad. Hade sin vanliga klädstil. Dåliga hållning. Han sa att han inte visste något om lägenheten. Ändå: hon kände förtroende för den här mannen. Hela Goran sände ut en och samma signal: jag bryr mig.
Just nu kändes det så oerhört bra.
Natalie sa: ”Och kvinnan?”
Han sa: ”Inte henne heller. Men det är inga problem. Jag tar reda på allt om henne.”
Goran hade satt Thomas på grejen.
De installerade Skype i mobilerna. Varken Goran eller Thomas var något vidare på datorer, men de hade ändå koll på säkerhet. Grejen med Skype – polisen kunde inte höra även om de avlyssnade någon av deras mobiltelefoner.
Den före detta polisen hade ringt henne två veckor senare. ”Tjena, det är jag, Thomas Andrén.”
Natalie såg till och med en liten videobild av Thomas på skärmen.
”Jag ser det. Har du kommit nån vart?”
”En bit. Hon heter Melissa Cherkasova, hon kommer ursprungligen från Vitryssland, men har bott här i fem år. Hon talar svenska och bor ensam där i Solna. Hon är tjugofem år gammal och verkar inte ha nåt vanligt jobb.”
”Så vem är hon. Vad gör hon?”
”Om jag säger så här: hon träffar män på hotell.”
Natalie blev tyst. Tog några andetag. ”Vilka män?”
”Hittills har jag sett henne träffa två olika. Två gånger vardera. På Hotell Sheraton.”
”Vilka då?”
”Den ena är britt och verkar bara vara här i affärer. Den andre är svensk, medelålders. Jag vet inte så mycket mer om honom. De kommer inte ner och möter henne utan hon går till deras rum. Men jag har några foton på gubbarna.”
Natalie tog några andetag till.
”Thomas, ta reda på allt du kan om dem.”
*
K0202201134445
Förhör
Tid: 5 juni, kl. 09.05–09.16
Plats: Södersjukhuset, Stockholm
Närvarande: Stefan Rudjman ”Stefanovic” (SR), förhörsledare Inger Dalén (FL)
Utskrivet i dialogform
FL: Jag ska börja med att förklara för dig att du inte är misstänkt för nåt. Det här förhöret hålls upplysningsvis och du har informerats om anledningen. Det gäller alltså händelsen på Skeppargatan för en tid sedan sedan.
SR: Mmm, jag vet vad det handlar om.
FL Då undrar jag om du kan berätta hur du känner Radovan Kranjic.
SR Vi är ytligt bekanta.
FL Men du befann dig ju också i bilen, eller hur?
SR Ja, det är väl rätt uppenbart, det är ju därför jag ligger i en säng här.
FL Just det, hur mår du förresten?
SR Kunde varit bättre.
FL Så, om jag frågar så här Varför åkte du med Radovan i bilen?
SR Vi skulle hämta hans dotter.
FL Och hur bra känner du Radovan?
SR Det har jag ju svarat på redan, vi är bekanta. Hej, hej liksom, inte mycket mer än så. Och jag kan säga nu på direkten att jag kommer inte ha många svar på dina frågor, för jag vet absolut ingenting om det här. Jag känner knappt Radovan, jag känner ingen i hans familj, jag har ingen aning om nånting.
FL Okej, men hur blev du bekant med Radovan från början, då?
SR Det minns jag inte.
FL Var det flera år sen eller bara några månader sen?
SR Det kan jag inte riktigt komma ihåg.
FL Har ni några affärer ihop?
SR Det tror jag inte.
FL Har du varit hemma hos honom?
SR Nån enstaka gång bara.
FL Men känner du hans dotter, då?
SR Det har jag ju redan sagt att jag inte gör. Är jag misstänkt för nåt, eller? Du håller ju på som om jag är nån jävla mördare. Jag satt för fan i bilen, jag har legat på det här stället i mer än en vecka nu. Jag är ett offer här, eller hur?
FL Det har du rätt i, formellt är du målsägande i den här utredningen. Men jag måste ändå ställa lite frågor, som du förstår. Vi vill ju veta så mycket som möjligt om Radovan för att kunna utreda den här händelsen.
SR Okej, men jag minns inte mer nu. Jag har sagt allt jag vet.
FL Men då frågar jag om lite andra saker. När satte du dig i bilen?
SR Minns inte.
FL Nähä. Men satt Radovan redan i bilen när du satte dig i den?
SR Minns inte.
FL Hur länge åkte ni i bilen tillsammans då?
SR Ingen aning.
FL Har du åkt i bilen förut?
SR Ingen kommentar.
FL Vad hade du gjort tidigare under kvällen? (Tystnad)
FL Vill du inte svara?
SR Ingen kommentar.
FL Varför vill du inte svara? Du är ju inte misstänkt för nåt.
SR Jag har inga fler kommentarer. Vi kan avsluta det här nu.
FL Varför? Vi försöker bara utreda det här så bra som möjligt.
SR Ingen kommentar.
FL Vill du inte bidra till att lösa det här? (Tystnad)
FL Va?
SR Ingen kommentar.
FL Men det kan ju uppfattas som lite konstigt att du inte vill medverka. (Tystnad)
FL Jaha, okej, jag uppfattar det som att du inte vill säga nåt mer. Då avslutar vi det här förhöret. Klockan är 9.16.