Färgglada lyktor dinglade i träden. En Usherlåt gungade i bakgrunden.
Tom tillbaka från Bangkoks kasinon. Gått åt helvete så klart – efter tio dagar var han kemad och klar, gul som en postlåda. Fick ta minibussen tillbaka till Pattaya – Jorge fick boka och betala den.
Jorge tyckte ändå om att Tompa kommit tillbaka. Lehtimäki den enda som inte tjurade.
”Jag har träffat en snubbe som ska lära mig fuska på tärning. Det är big business här. Tärningsspel alltså”, sa Tom och låtsasslängde ut tärningar på bordet.
Jorge garvade: ”Lehtimäki, du är för skön, alltså. Ger aldrig upp.”
Tom sa: ”Du får fyra mot ett på att jag kommer lyckas med tärningsfusket.”
Jorge sa: ”Du får åtta mot ett på att du kommer bli blåst.”
Babak – vaken för en gångs skull – la sig i: ”Ja du, Jorge, du verkar ju ha koll på det här med att blåsa folk.”
Tystnad kring bordet. Just då ingen musik från ställets högtalaranläggning. Bara vågornas ljud som slog upp mot stranden. Sköljde upp som den dåliga stämningen.
Jorge visste: samma bilder i allas huvuden. De upphuggna värdelösväskorna på golvet i lägenheten. Bredvid i högar: knappt två och en halv futtiga mille. Efter uppdelning: de skulle känna sig fett fattiga. Och då visste de ändå inte fullt ut vad Babak menade med ”blåsa folk”.
Det hade blivit jidder där i lyan. Javier klagade. Robert bara satte sig ner, händerna för ansiktet. Jimmy började gnälla. Babak ballade ur ordentligt: tjafsade med Mahmud. Tjatade om större andel. Risken han tagit. Hur de aldrig skulle fixat det utan Range Rovern.
Den enda som inte sagt något var Finnens snubbe. Han bara rafsade ihop Finnens andel. Stoppade ner flosen i två bagar. Kanske fattade han att ingen, inte ens insidern, hade kunnat veta hur många väskor eller hur mycket flos som skulle finnas. Att nu var det bara att slicka såren och förbereda nästa stöt.
Efter att snubben stuckit: jiddret storstartade igen. Nära knas på riktigt. Babak kukade ur ännu värre. Började knuffa på Mahmud och Jorge. Tom och Robert fick hålla i honom. Alla surade. Alla skrek. Alla klagade på utdelningen.
Jorge höll sig svinlugn – sååå skraj att Babak skulle säga något om värdeväskorna han lurat undan.
Det hjälpte inte att Jorge lovade stå för biljetterna till utlandet. Att han sa att han skulle ta ett snack med Finnen om det här. Till slut: Jorge skar ner på sin egen andel – skänkte trettio lax extra till var och en.
Och nu, här i Thailand: Babak tjafsade igen. Käftsmällar hängt i luften säkert tio gånger sedan de kommit ner till Pattaya. Men fortfarande: Jorge ville inte jiddra för mycket med Babak.
Babak fortsatte: ”Ska du svara, eller? Vem är det egentligen som har blåst vem här? Jag tog för fan störst risk av alla, eller hur? Vi använde min bil.”
”Vi var ju fan tvungna, hjullastaren hade ju fraktats bort av de som ägde den!”
”Jo, jag vet att de upptäckte den, men jag är den enda som är efterlyst för den här grejen, eller hur?”
Babak tystnade.
Jorge tittade upp. Insåg direkt: något var fel.
Vid bordet stod två snubbar. En thailändare och en som såg östeuropeisk ut.
De sa något till Mahmud på risig engelska. Jorge fattade: det var folket som gnällde på att kompisen sålt gräs.
Östsnubben tog ett steg fram. ”Du måste betala, du har brutit mot reglerna här. Försökt ta från vår marknad.”
Mahmud på ännu risigare engelska: ”Vad pratar du om? Jag har inte gjort nåt sånt.”
Thaisnubben ställde sig bredvid östsnubben som böjde sig ner över bordet. ”Du måste betala. Så är det. Vi vet att du bosatt dig här. Och jag ger inte ett fuck för vad du säger. Senast i morgon klockan tolv. Vi kommer till ditt hotell.”
Mahmud försökte protestera igen.
Snubbarna redan på väg bort från bordet.
Mahmud reste på sig. Klev efter. Araben: inte den som folk satte sig på hur som helst.
Fem meter från bordet. Han hann ikapp dem. Östkillen vände sig om.
Mahmud sa: ”Vem fan tror du att du är?”
Jorge tittade sig omkring. Såg servitriserna stå stilla borta vid bardisken. Deras mörka ögon: uppspärrade. Han följde deras blickar. Längre bort, vid entrén till stället: fem thailändska killar. Stilen solklar. De: inte stora, inga särskilda färger eller kläder. Ändå fattade han direkt – tillräckligt bra koll på Thailand för att se de små ärren i ansiktena, tatueringarna på händerna, bootsen på fötterna.
Jorge reste på sig. Klev efter Mahmud. Grep tag i hans axel. Höll tillbaka honom.
Sa: ”Okej, okej. Min vän kommer betala. Oroa er inte. Senast i morgon klockan tolv. Ni har mitt ord på det.”
Mahmud försökte säga något på svenska. Jorge, vass på rösten: ”Nej, vi tar det sen.”
Ryssen eller vad han var nöjde sig. De gick bortåt.
De fem snubbarna vid entrén vände också på sig.
Långsamma steg. Tydlig kontroll. Medveten signal.
I morgon klockan tolv.
Senare på natten: Jorge gick längs strandkanten. De andra killarna hade dragit vidare. Till sina favvostrippbarer, spelhålor, tjejer just den här veckan.
Han fattade inte vad som höll på att hända. Skallen var på rast när han var med de andra. Han behövde tänka för sig själv. Fundera. Bestämma sig. Vad fan skulle han göra?
Han läste svenska tidningar varje dag på nätet. Dagarna efter stöten var det stora rubriker där hemma. Ett nytt helikopterrån. Rånare lurar polisen igen. Väktare skadad efter rånattentat.
Han trodde att det skulle lugna sig. Bytet var ju litet. Media fattade väl galoppen: småpengar var inte sexigt.
Men sedan: Väktare i kritiskt tillstånd. De hänsynslösa rånarna. Väktaren förlorade synen och kommer bli rullstolsbunden. Familjen och Sverige i chock.
Det var sicko. Väktarjäveln som stått närmast sprängramen: riktigt illa skadad. Nära att dö.
Nu: en helt annan liga. Grov misshandel. Grovt rån, med säkerhet. Försök till mord?
Joder – de skulle aldrig brytt sig om det där valvet. De hade varit för stressade på grund av hjullastarfiaskot. Finnen kanske fått ritningarna för kort innan, inte hunnit kolla vilken sprängladdning som funkade. Förbannade Finne.
Idioter.
Dessutom var Babak efterlyst och anhållen i sin frånvaro – det stod i blaskorna, även om han inte nämndes med namn där. Och i senaste artikeln Jorge läst hintade snuten om vad de höll på med.
Polisen bekräftade i dag att den tekniska analysen från en av de misstänkta flyktbilarna har gett vissa resultat. Flyktbilen, en Range Rover, användes också för att forcera grindarna till Tomtebodas postterminal. Bilen, som påträffades brinnande i ett skogsparti i Helenelund utanför centrala Stockholm, har länge varit polisens hetaste ledtråd.
Trots att Range Rovern var helt utbränd har polisens tekniker lyckats säkra vissa spår från bilens baksäte som nu har analyserats. Spåren visar dna från personer med kopplingar till den misstänkte gärningsman som sedan tidigare anhållits i sin frånvaro.
Polisens pressansvarige, Björn Gyllinger, kommenterar fynden så här:
– Det här bekräftar bara vår teori att nåt gått snett. Varför skulle annars rånarna använde en bil med klara kopplingar till dem? Det visar också hur den nya dna-tekniken utvecklats, det vi använt här kallas LCN-analys och är mycket avancerat.
LCN (Low Copy Number) dna-teknik innebär att prover med ytterst liten spårmängd analyseras.
– Vi klarar av ner till tio celler för att använda tekniken, säger laboratorieansvarig vid SKL, Jan Pettersson, till Aftonbladet.
– Det räcker med att nån satt sin handflata mot en ruta, så kan vi spåra dna i fettet från handen. Det är nästan som science fiction. Men jag vill tillägga att vi även har andra bevis som knyter den misstänkte gärningsmannen till rånet. Vad kan jag inte gå närmare in på, då skulle utredningen kunna störas.
Kriminalångesten.
Hjälpte inte att Jorge knaprade Stesolid, Atarax, benzo och all möjlig thailändsk skit han kom över.
Kriminalångesten kröp omkring i honom som en kackerlacka.
Han tänkte på att thailändska tullmyndigheten hade fotat alla som kom in i landet vid passkontrollerna. Han vaknade kallsvettig över att de behövt skjuta de där äckliga hundarna vid helikopterbasen – polisen skulle försöka spåra ammunitionen. Han drömde mardrömmar om handsvett som avgav dna-spår.
Jorge tappade aptiten. Sprang på toaletten sju, åtta gånger per dag. Gick ner i vikt som en tjackpundare.
Kriminalångesten höll fan på att ta över.
Och nu: ryska maffian med thailändsk support som ville pressa Mahmud.
Pattaya – han hatade stället.
Han gick förbi ett strandparty. Fortsatte bortåt längs strandremsan.
En soft vind i ansiktet. Chillade nerverna.
Han visste vad de måste göra. Vad de borde gjort för länge sedan.
I morgon måste de dra.
Han hade hellre väntat några dagar. Men nu var det för sent.
Han tänkte på Krabi, Koh Phi Phi, kanske Koh Lanta eller Phuket.
Han och Mahmud kunde ju kafébranschen. De borde kunna driva något litet hak där nere. Bli Jorge kung Bhumibol i stället för Bernadotte?
Han svängde upp mot strandpromenaden. Ville tänka klart sina tankar över något att dricka.
Ett ställe längre fram. En blå skylt: Poppy's Bar. Såg inte ut som ett horställe. Varken thailändska eller ryska brudar där inne.
En barstol i baren. Han satte sig. Beställde en kopp te. Bartendern kollade på honom som om han var bög.
Bredvid honom satt några backpackerbrudar som måste ha hamnat fel – Pattaya var inte för dem. En hade dreadlocks och en t-shirt med text på: Lisbeth Salander for president. Kanske var hon svensk.
Han tänkte på sin polare JW. Jetsetwannaben från Norrland. Grabben som Jorge lärt känna när de dealade kola för fem år sedan. En bra vän. Han visste att han muckat för några dagar sedan.
Om han och Mahmud ville köpa ett ställe skulle de behöva hjälp. I vanliga fall skulle ju Tom Lehtimäki varit perfekt. Men inte just nu: shunnen inte i skick – missbrukade spel som en tonåring från Malmvägen puffade röka. Lehtimäki gick inte att lita på förrän han lugnat sig.
Och de andra? Javier ville bara jaga brudar och brudliknande homos just nu. Jimmy var för pantad och längtade för mycket efter sin brud i Sverige. Babak var djävulen i ett par flip-flops. Jorge skulle knäckt iraniern för länge sedan – om han inte suttit på vetskapen om hur J-boy blåst Finnen.
Han behövde någon annan.
Han ropade till sig bartendern. Frågade om telefonnumret till Poppy's Bar.
Han klev fram till backpackerbrudarna. Jorge knackade på henne med dreadlocks.
”Excuse me, can I ask you a favour?”
Tjejen svarade på bra engelska. Men inte tillräckligt bra.
Han sa: ”Är du svensk?”
Bruden kollade på honom. Samma reaktion som alltid här nere – bara för att man var blatte trodde inte svennarna att man kunde vara på semester.
Jorge sa: ”Du, jag skulle behöva skicka ett sms till en polare i Sverige, men har ingen laddning på min lur. Har du en mobil?”
Tjejen skrattade till. ”Det har väl alla nu för tiden?”
”Alltså, det är panik. Jag betalar dig?”
Tjejen log igen. Hon hade fina ögon: melerade kanske. Svårt att säga i Poppy's Bars blå/röd/gröna belysning.
Hon gick med på förslaget. Hennes lur var en billig sort. Det spelade ingen roll.
Jorge drog iväg ett sms till numret han hade till JW. Mannen, det är din favoritlatino. Ring 0066-384231433 om du har tid.
Det var eftermiddag i Sverige nu.
Nästa morgon. Tidigt. Klockan var bara halv elva. Mahmud borde vara vaken – araben gick ju och la sig före midnatt kvällen innan. Jorge redan packat sina egna grejer.
Han gick förbi poolen.
Mahmuds bungalow låg femtio meter bort. Han knackade på dörren.
Mahmuds trötta röst hördes inifrån. ”Vem är det?”
”Det är jag. Öppna.”
Tog mer än fem minuter innan han öppnade. Boxershorts och linne. Samma målningar i taket som i Jorges bungalow. Rummet svinstökigt i bakgrunden. Shit, det här kunde ta tid.
”Kompis, vi måste dra. I dag, före klockan tolv.”
”Men vafan, du sa ju att vi skulle pynta de där tjing tjong-lirarna.”
”No fucking way. Vi drar. Jag tänkte Krabi eller Phuket. Jag har idéer på gång, förstår du.”
Fyrtio minuter senare: Jorge hjälpt Mahmud att packa. Snubben verkade samla på sololjor, dvd-kopior och snortrör. Men Jorge ville få med eller slänga allt. Inte lämna onödiga spår.
Mahmud ville inte överge de andra grabbarna. Jorge övertalade honom så gott han kunde. Försäkrade. Lovade.
Garanterade: ”Det är bra att vi är isär ett tag. Blir ju bara tjafs med Babak hela tiden. Och när vi etablerat oss kan de komma efter.”
De gick iväg med sina resväskor till receptionen i hotellet bredvid. Beställde en minibuss söderut. Den skulle gå om två timmar. Sedan gick de tillbaka till Queen Hotel och checkade ut.
Klockan var kvart i tolv.
Mahmud sa: ”Mannen, jag kommer sakna fittorna i taket.”
De gick mot sina vespor. De skulle lämnas tillbaka och betalas. Återigen: Jorge ville inte ha strul.
Han hoppade upp på sin vespa, startade den.
Mahmud gjorde likadant.
De körde ut på huvudgatan.
Havet till vänster. Luften klar. Jorge tänkte: Så här tidigt har väl Mahmud inte varit uppe sen vi kom hit.
Vesporna dammade.
Då: skrikande däck.
Folk som vrålade runtomkring.
En stor pickup, Toyota Hilux, i för hög fart.
Den körde mot Mahmud.
Prejade araben.
Mahmud försökte väja. Körde upp på trottoaren.
Toyotan körde efter.
Folk slängde sig åt sidan.
Jorge visste inte vad han skulle göra.
Han gasade, försökte hålla koll. Köra efter.
Bilen stötte till Mahmuds vespa där bak.
Vespan vinglade. Jorge skrek åt honom att försöka köra ner på stranden.
Vespan vinglade igen.
Folk sprang åt alla håll.
Jätte-Toyotan gasade.
Den körde på honom igen. Dunkade i vespan med full power.
Jorge såg Mahmud: bild för bild.
Kompisen flög som en strandboll genom luften.
En hög båge.
Havet i bakgrunden.
Mahmud slog i marken sju meter bort.
Allt dog.