Attackerna mot Natalies ekonomi – dödsboets ekonomi. Hon måste förstå hur det kom sig att tillgångarna i Serbien upplösts. Hon måste ta tag i frågan om kontanttillgångar i Schweiz. Lösningen hette Mischa Bladman eller hans kumpan, JW. Det var de som hade lagt upp pappas utlandsekonomi.
Till det kom att Thomas sett Stefanovic träffa den här JW direkt efter att han träffat torsken Svelander – JW var inkopplad på något mer sätt. Hon ville veta mer. Hon måste få träffa JW.
Natalie pratade med Bladman – han ville inte säga mycket. ”Jag känner JW, vi jobbar ytligt ihop. Mer än så kan jag inte säga om honom. Han har inget med det här att göra.”
Natalie visste att han ljög, men samtidigt kunde hon inte pressa Bladman för hårt – han satt på livsviktig information.
Goran sa: ”JW, han är Sveriges svar på Bernard Madoff.”
Natalie frågade: ”Tror du han är med Stefanovic?”
”Jag vet inte. Den där killen är frilansare.”
Hon bad honom få tag på JW. Goran lovade dra i trådar.
Några dagar senare ringde han tillbaka. ”Jag har snackat med den här killen nu. Eller snarare, jag skickade en av mina killar. Förklarade för JW att vi inte accepterar att några upplägg eller affärer som har startats av Kum inte slutförs av oss. Men han var inte riktigt mottaglig. Du måste prata med honom personligen, tror jag.”
De sågs på Teatergrillen några dagar senare.
Hon gillade valet av ställe. Teatergrillen: internationell känsla. Global klass. Lyxförpackat på ett schysst vis.
Dramadetaljer överallt: abstrakta tavlor, harlekiner, maskeradmasker med långa näsor, skynken och draperier med ridåfeeling. Runda bås i halvcirklar kring bordet. Ljusa stenväggar. Vägglampor i form av teatermasker, röd heltäckningsmatta, röd fond i taket, röda fåtöljer – typ allt i rött. Fast borddukarna var vita. Avskildhet på rätt sätt. Bakom sätena sträckte sig avskärmande väggar. Man såg andra gäster i lokalen, men de kunde inte höra allt man sa.
JW satt redan i båset och väntade på henne. Han reste på sig.
Skakade hennes hand. Såg henne i ögonen. Hon log. Han log inte.
Han hade mörkgråa flanellbyxor med pressveck, dubbelknäppt kavaj och ljusblå skjorta med blåa manschettknappar med en kungakrona i guld på. Håret slickat bakåt som om han just kommit ut ur duschen.
De satte sig ner. JW beställde en Martini. Natalie tog in en Bellini.
De tittade igenom vinlistan.
De pratade gemensamma bekanta: Jetset-Carl och Hermine Creutz. De diskuterade uteställen i Stockholm: nya baren på Sturecompagniet, nya övervåningen på Clara's. De gick igenom Stockholmsveckorna i Saint-Tropez och Båstad.
JW lät som värsta stekaren – Natalie visste ju att killen just muckat efter mer än fem år. Hur posh var det, liksom?
JW beställde en flaska vin för sjutusen spänn.
De fick in maten. De började äta.
Natalie var förvånad över att stämningen var så lättsam. Gorans snubbe hade ju ändå varit en aning tuff mot JW. Hon re-checkade honom. Killen: en skådis. Killen spelade arketypen för en Stureplansbrat. En Jetset-Carl i kopieformat. En klättrare i ultrakoncentrat. Ändå fanns det något mer där bakom. JW:s ögon var intelligenta, gnistrande.
Natalie flyttade sig närmare honom på sätet. Deras kroppar nuddade nästan varandra.
Hon tog upp en bit fisk på gaffeln, men ångrade sig och lät den ligga kvar på tallriken. ”Jag vill diskutera affärer med dig, JW.”
Han tog en sipp på vinet.
Natalie fortsatte: ”Jag vet att du jobbade för pappa innan du försvann några år. Jag vet också att du inte alltid var helt okej med honom. Du hade gjort din tabbe. Men han lät det vara, så du fick hjälpa honom med delar av ekonomin. Min pappa förstod sig på människor, kan jag säga. Han tänkte att du blåser oss inte en gång till. Det gör ingen människa.”
Stearinljusens lågor fladdrade lätt.
Hon såg på hans ögon att han visste vad hon pratade om. Goran berättat för henne hur JW snabbt blivit en langarkung i pappas stall. Men precis på slutet hade han försökt köra en luring – fixat en egen grej med några andra män. Det sket sig, polisen grep både JW och de andra. Alla åkte in på långa straff.
JW sa: ”Ta det lugnt. Det där var länge sen. Men det snackas mycket nu, vet du. Om Stefanovic, Goran. Dig. Jag hjälpte din pappa. Men nu vill jag ha korten på bordet. Vad är det du vill?”
Natalie lyfte gaffeln med fisken igen. Stoppade in den i munnen. Hon tuggade ur innan hon svarade.
”Det är enkelt. Det är jag som rattar alla affärer som min pappa påbörjat. Det gäller alla samarbetspartners också.”
JW:s händer helt stilla på bordet. Manschettknapparna glänste. Natalie tänkte på hans naglar. Äkta svensknaglar: onödigt kortklippta, ofilade, opolerade. Så skulle aldrig pappas fingrar sett ut.
JW lutade sig framåt. ”Ni måste förstå att jag inte är som vilken liten källarkonsult som helst. I vanliga fall när folk vill ha råd går de till en mer eller mindre villig advokat eller revisor. I bästa fall låtsas de inte förstå vad det egentligen rör sig om. De är intränat blåögda och sen snickrar de ihop nåt som ska fungera. Men med mig är det annorlunda. Med mig kan man tala klarspråk och mina upplägg är direkt inriktade på att uppfylla mina klienters önskemål.”
”Men förstod du vad jag sa? Alla affärer som kommer från min pappa ska styras av mig. Ingen annan. Det inkluderar Stefanovic.”
Han förstod, det syntes. Men han förklarade att han inte visste exakt vad Stefanovic sysslade med. Bara att han såg till att pengar flyttades på rätt sätt fram och tillbaka. Han vägrade nämna några namn på personer eller banker. Men Natalie visste redan en huvudperson: politikergubben, Bengt Svelander. Ändå var JW tillräckligt öppen för att Natalie skulle få ut något av konversationen – han förnekade inte samröret med Stefanovic. Killen var ett proffs.
JW sa: ”Ni måste ju också förstå att jag inte vill få problem. Om jag låter dig ta över det här, vad säger jag då till din pappas förra gunstling? Det funkar inte så. Nu rullar det som det rullar. Det är ett maskineri som fungerar.”
Natalie vred på huvudet. Tittade JW rakt i ansiktet. Hade han inte fattat? Det som skulle rulla var hans huvud, om han inte gjorde som hon sa.
Nästa dag. Natalie satt i sin Golf. På väg söderut. Det var hon som körde – småbisarr feeling: bredvid henne – hopknycklad för att få plats – satt Goran. Han hade insisterat när hon plockat upp honom vid Gullmarsplan. ”Kör du. Det är ju din bil, boss.”
Samma kläder som alltid: overall och sneakers. Fast i dag med ärmarna uppkavlade. Hans biffiga underarmar avslöjade honom: ljusgröna gaddningar – dubbelörnen och Serbiska republiken Krajinas statsvapen. Natalie älskade de armarna – de hade hållit om henne den där gången nere i parkeringshuset under Globen. När pappa blivit skjuten.
De svängde av mot Huddinge. Trafiken var soft. Mitt på dagen, före rusningstrafiken. Den de skulle träffa borde vara hemma så här dags. Den de skulle träffa borde veta saker som var viktiga.
Golfen var skön att köra. Inte som något av Viktors feta försäljningsobjekt som hon lånade ibland, där en tåflört på gaspedalen fick motorn att braka loss som en isländsk vulkan. Ändå var Golfen kraftfull. Spänstig, liksom.
Hon och Goran var tysta. Natalie koncentrerade sig på att hitta. Gps:en meddelade vägval.
Goran sa: ”Natalie, du kör bra.”
”Tack. Du vet vem som var min körhandledare?”
”Jag vet. Han. Izdajnik.”
”Ja, han. Svikaren.”
”Din pappa var också en bra bilförare.”
”Det kanske var därför han hade alldeles för många bilar.”
Goran smajlade. Natalie log. Det var första gången hon skojat om pappa sedan han mördades.
De var tysta några minuter.
Sedan sa Goran: ”Du har humor. Precis som din pappa. Och du förstår dig på folk. Också precis som din pappa. Jag kommer ihåg när han skulle anställa mig i sin dörrvaktsfirma. Vet du vad han gjorde?”
”Nej.”
”Han hade ställt en snusdosa och ett cigarettpaket på bordet framför mig utan att säga varför. Intervjun började. Jag satt hela tiden och höll händerna i knäet. För jag visste hans knep, jag kände ju honom sen innan. De som snurrade på dosan eller paketet fick aldrig jobb. Din pappa testade folk så.”
”Varför?”
”På barerna i Belgrad sitter de hela dagarna och röker och snurrar sina cigarettpaket. Arbetslösa, arbetsskygga, latmaskar. Din pappa ville inte anställa såna. Han ville ha aktiva människor runtomkring sig.”
Natalie vände sig mot honom.
”Goran, jag är glad att jag har dig. Jag vet inte var jag skulle varit om det inte var för dig. Du får snurra hur mycket snusdosa du vill för mig.”
Till slut: villaområdet. Små platta hus. I snitt halva storleken mot husen hemma i Näsbypark. Det här: södra Stockholm – bara grejen att det fanns villaområden var emot logiken. Hon hade trott att de här territorierna bara innehöll lägenhetskomplex.
De körde längs villavägarna. Parkerade Volvobilar, Saabar och japanska familjebilar. Igen: en annan bilpark än i Näsbypark. Förutom Volvobilarna så klart: de fanns överallt i det här landet – fast där hon kom ifrån var det mest SUV-versionen och S60:or. Natalie tänkte att vissa svenskar var så pantade – älskade Volvo som de älskade kungahuset fast bilmärket inte haft något att göra med Sverige på säkert tio år.
Sedan tänkte hon på den gröna Volvon som Thomas sett återkomma på övervakningsfilmerna från hemmet. Det hade funnits ett råstort fel på kamerornas inställning: området över häcken och vägen bakom häcken syntes bra, men den nedre delen av vägen skymdes. Det gick inte att se registreringsskylten på bilen.
Thomas, Natalie och Goran försökte se andra detaljer som kunde leda dem framåt. Det var en gammal S80, normalt sliten, ljusa säten, ingen transponder vid backspegeln. Inga bilbarnstolar, inget skräp på instrumentbrädan, mörka bakrutor med något slags mörk fläck. Det var som att försöka identifiera ett grässtrå på en fotbollsplan.
De försökte urskilja vem som satt i den i stället. Det var en man, helt klart. Ganska storvuxen, med mörkt hår och djupt liggande ögon. Och han körde med handskar. Mycket mer än så gick inte att se, bilderna var pixliga. Ändå: Natalie var säker. Den som körde Volvon hade med mordet att göra.
Men de skulle aldrig kunna identifiera bilen utan registreringsnumret.
Trettio meter längre fram: huset de skulle till.
Hon parkerade Golfen.
De klev ur.
Himlen var gråblå. Huset var gulgrått – som en skitig vägg längs en motorväg.
Klarlagt: här fanns en koppling till Melissa Cherkasova. Både Natalie och Thomas hade sett henne åka hit flera gånger. Gå in, komma ut efter några timmar. Oftast mitt på dagen, när bara kvinnan i huset var hemma.
Klarlagt: hon hette Martina Kjellsson. Tjugonio år gammal. Mammaledig med ett ettårigt barn. Hon borde vara hemma nu.
Natalie ringde på dörren.
Efter en lång stund öppnades den. Kvinnan såg frågande ut.
Natalie skannade av henne i en sekund. Tätt sittande ögon. Mjukisbyxor. Flagnat nagellack. Ett smycke runt halsen: Hope.
Ett barn på armen.
Klarlagt: det var rätt kvinna. Den som Cherkasova brukade träffa.
Martina Kjellsson höjde ögonbrynen.
Natalie sa: ”Vi undrar om vi kan komma in en stund och prata lite.”
Hela tiden: blicken fäst på Martina. Natalie såg det direkt i hennes ögon – samma uttryck som hos Cherkasova: oro. Eller egentligen: skräck.
”Och vad vill ni prata om?”
Goran: två meter bakom. Kanske var det dumt att han var med.
Natalie gick rakt på sak: ”Vi vill prata om Melissa Cherkasova. Och vi vill gärna komma in.”
Goran tog ett steg fram.
Kvinnan höll i ytterdörren. Klar ovilja att öppna den mer. Goran sket i vilket – klev fram ett steg till. Tog tag i dörren. Sköt upp den. Föste kvinnan framför sig in i hallen.
Natalie stängde dörren bakom dem.
”Ni kan inte bara komma in så här. Jag har inget med er att göra.”
Hallen var städad. Till höger låg ett kök. På väggarna hängde bilder på barn och en segelbåt. Natalie pekade med hela handen. Martina gick motvilligt in.
”Vi vill bara prata. Vi vill dig inget illa. Jag lovar.”
Kvinnan stod kvar. Natalie bad henne sätta sig ner.
Martina satte ner bebisen i en barnstol som stod vid köksbordet. Det låg en genomskinlig plastskiva under stolen – antagligen för att skydda golvet från ungens kladdande.
”Jag har inget med er att göra. Jag vill att ni går härifrån”, upprepade hon.
Natalie kände sig trött. ”Vi kommer inte att gå förrän vi har pratat”, sa hon.
Hon satte sig ner. Kvinnan satte sig ner. Goran stod kvar i dörröppningen.
Köket var fräscht. Svartvitrutigt klinkergolv. Beige skåpluckor. En PH-lampa som hängde långt ner över köksbordet.
Natalie sa: ”Berätta för mig om Melissa Cherkasova.”
”Varför det?”
”Jag vet att du känner henne. Vi vet att hon har varit här.”
”Vad vill ni henne då?”
Natalie kände tröttheten igen. Varför skulle den här kvinnan göra det så svårt för sig? Hon ställde sig upp – stötte till bordet. En urdrucken kaffekopp darrade till.
”Det är jag som har frågor i dag. Om det är nåt du inte förstår så säg det. Jag vill bara att du ska berätta om den här Cherkasova. Och vi kan inte vänta hela dagen.”
Bebisen tittade storögt på henne. Martina såg gråtfärdig ut.
”Lova att ni går sen.”
Natalie satte sig ner igen. ”Ja, ja.”
”Jag känner henne bara ytligt. Vi träffades ute för nåt år sen. Hon är en bekants bekant. Sen har hon varit här och druckit kaffe, max tre, fyra gånger. Men det var ett tag sen.”
Natalie kände irritationen ta över tröttheten. ”Om du inte slutar ljuga nu blir det här jobbigt på riktigt. Jag vet att Cherkasova var här så sent som i förra veckan.”
”Ja, möjligen. Det kan kanske stämma. Vi ses då och då. Hon tycker så mycket om lilla Tyra här. Hon älskar barn.”
”Och mer? Jag vill veta mer. Vem är hon, vad gör hon?”
”Jag tror hon kommer från Vitryssland, men hon har bott här ganska många år. Hon snackar bra svenska. Hon pluggar svenska och engelska, tror jag. Har haft lite ströjobb och så där. Hon bor i Solna, så det tar tid för henne att åka igenom hela stan när hon ska hit.”
Natalie kände irritationen igen, den passerade en gräns nu. Hon böjde sig fram. Stirrade in i Martinas ögon.
”Det här är sista gången jag säger det.”
Hon tog tag i Martinas hand. Vände blicken mot bebisen i barnstolen.
”Om du inte börjar snacka nu, så kommer nåt mycket, mycket trist att hända. Jag gillar också barn, jag älskar gulliga ungar. Men jag gillar också folk som samarbetar. Det är motstridiga intressen i dag, känns det som. Och nu vill jag att du pratar på riktigt. Förstår du?”
Natalie tittade på kvinnan igen. Det hon såg i kvinnans blick var något annat än det hon sett förut. Inte rädsla. Inte skräck. Utan hat – hat så tjockt att det gick att skära med kniv.
Ändå började hon prata.
”Alltså, jag vet nog vilka ni är. Har aldrig förut varit med om att ni skickar en tjej som du, men jag vet ändå. Jag kan er typ. Och jag har ingenting att dölja. Jag har lämnat det där livet bakom mig. Så eftersom ni så gärna vill, ska jag berätta vad jag vet om Melissa Cherkasova. Och om ni sen inte låter mig vara ifred kommer jag gå till polisen direkt. Jag lovar, jag skiter i om ni gör mig eller min familj illa. Jag kommer se till att polisen griper er.”
Natalie satt bara tyst. Nöjd med att kvinnan pratade.
”Jag och Melissa är likadana. Förstår du? Jag har varit som Melissa. Och jag har tagit mig upp därifrån helt själv. Se vad jag har nu – allt som jag drömde om. Jag har man, villa, barn. Vi har en fin bil som står i garaget där ute. Jag är lycklig i dag. Och Melissa skulle kunna vara här i dag också, men hon vill nå längre. Jag försöker få henne att förstå att det här livet räcker. Men sånt kan du aldrig förstå. Du vet inte hur det är att vara på botten.”
Martina gestikulerade när hon pratade. Natalie tänkte: Det kanske är bra för den här kvinnan att få någon att berätta för.
Hon ville verka förstående. ”Nej, kanske inte. Men jag är också kvinna. Jag respekterar det du säger.”
”Det undrar jag. Och jag undrar om du verkligen kan förstå. När jag var sjutton år hade jag gått igenom mer än de flesta gör under ett helt liv. Jag kommer från en pissfamilj. Jag har fått stryk. Blivit utslängd hemifrån. Intagen på ungdomshem. Jag har blivit utnyttjad och lurad. Jag har testat alla droger ni kan tänka er, utom att injicera heroin. Jag har blivit sviken av alla som jag trodde älskade mig. Så till slut blev jag det som alla redan sa att jag var. Det började när jag läste på Komvux. Det var jag och två andra tjejer. Vi blev utbjudna på schyssta ställen, fick uppmärksamhet och drinkar. Men vi förväntades alltid ge nåt tillbaka, och det kändes okej att bjuda på det. Det sjuka var att det var en av lärarna som ordnade allting runtomkring. Sen snurrade det på fortare och fortare. Jag kunde tjäna tretusen kronor på en kväll och ibland behövde jag inte ens göra nåt med de där männen. Vi var några svenska tjejer, men de flesta andra var från öst. Jag höll på i några år, men jag visste hela tiden att jag skulle sluta när jag samlat ihop tillräckligt. Och sen hände en grej som gjorde att allt blev upp och ner.”
Natalie såg Goran röra på sig i ögonvrån.
Han klev fram till köksbordet. Sa på serbiska: ”Hon pratar för mycket. Det här är inget för oss att lyssna på. Be henne berätta om Cherkasova nu.”
Natalie skakade på huvudet. ”Nej, jag vill höra det här.”
”Men jag tror inte det är bra. Det kan vara saker som gör dig upprörd i onödan.”
Natalie nonchalerade honom. Nickade bara åt Martina att fortsätta.
”En av flickorna, hon kom från Norrland, försökte vara smart. Hon började samla information om männen och gubbarna som vi träffade. Vi var ju toppbrudarna, eliteskortservicen. Vi var de som de skickade ut när gubbarna betalade riktigt ordentligt. Vi träffade kunder som var mäktiga, och den här tjejen såg till att ha koll på vilka de var. Hon gömde mp3-spelare med inspelningsfunktion i nattduksborden, webbkameror dolde hon bland prydnadssakerna på hotellrummen och sen skaffade hon typ en spionkamera. Den såg ut som en penna. Hon fick dem allihop på bild. Men ni fick reda på att hon gjorde det hon gjorde. Och ni kunde inte tolerera att nån försökte skaffa sig egna fördelar. Så ni såg till att hon försvann.”
Natalie avbröt. ”Vad fan snackar du om? ’Ni’ – vad menar du?”
”Som jag sa: jag vet inte vem du är. Men jag vet att det var ni. Radovan Kranjics folk.”
Goran sa på svenska: ”Det räcker nu. Berätta om Cherkasova, inte en massa annan skit.”
Natalie visste inte vad hon skulle säga. Hon lutade sig framåt. Tog stöd med armarna mot bordet. Bebisen var lugn, satt med en skallra och viftade i sin höga stol. Natalie tittade på Goran. Hans ansikte var avslappnat, avslöjade ingenting av vad han tänkte.
Ingenting.
Kanske visste alla vad den här Cherkasovahistorien handlade om förutom hon. Kanske hade hon missbedömt Goran. Men det var en senare fråga. Hon skulle ta det med honom efteråt. Nu måste hon hålla sig lugn.
Inte visa någonting.
Kvinnan började prata igen.
”Okej, okej, jag ska berätta om Cherkasova. Men ni måste förstå varifrån jag kommer. Jag träffade Melissa på ett event för några år sen. En jättefest i en enorm villa några mil söder om Stockholm. Vi började prata allvar. Jag slutade några veckor senare. Hon hade precis börjat. Vi sågs några gånger efter festen. Sen gick det några år då vi inte hördes av alls, jag träffade Magnus och började leva det här livet. Men för ungefär ett år sen kontaktade Melissa mig. Hon var kvar, men ville verkligen sluta. Och det enda jag gjort sen dess är att stödja henne. Förberett henne för att ta sig ut. Hon kommer hit då och då. Vi pratar. Jag försöker guida henne. Hon behöver stöd. Det är allt jag kan ge.”
Natalie försökte koncentrera sig. Hon sa: ”Du nämnde Radovan Kranjic förut. Vad är Melissas koppling till honom?”
Martina såg ut som om hon faktiskt tänkte efter. ”Jag har ingen aning. Jag vet inte om hon nånsin ens träffade Radovan. De flesta av oss träffade honom aldrig. Vi visste bara att han var en person som alla var oroliga för. Vi träffade bara de som skötte ruljansen. Andra män. Hon har aldrig nämnt honom. Dessutom har jag läst att han är död nu.”
”Ja, det stämmer. Och Bengt Svelander, är det nån hon har nämnt?”
”Svelander?”
”Ja, en kund till henne.”
”En kund, jaha. Hon säger aldrig namn på kunder.”
”Han är politiker.”
Martina verkade fundera igen.
Natalie såg på henne att hon visste mer.
”Politiker? I Stockholm?”
”Ja.”
”Hon har nämnt en politiker. Men det borde ju ni veta.”
”Varför?”
”Det var ju ert folk som bad henne att spela in deras sessioner. Ni har väl lärt er hur mycket man kan vinna på att samla material.”
Tystnad i köket.
Bebisen jollrade.
Natalie sa: ”Okej, vi gör så här. Du berättar för Melissa att vi har varit här. Hälsa henne att hon inte får ge några inspelade grejer till nån förutom till mig eller Goran i fortsättningen. Inte till nån. Har du förstått vad jag säger?”
Martina nickade.
*
Aftonbladet
Skatteparadisen snart försvunna
Glöm tiden då rika svenskar kunde gömma undan förmögenheten i skatteparadis som Isle of Man.
Skatteverket har nu slutit avtal med flera länder – och kunnat få ut uppgifter om bankkonton och transaktioner, enligt SVT:s Aktuellt.
– Det finns inte längre många ställen att gömma pengar säkert, säger Jan-Erik Bäckman, analyschef på Skatteverket, till programmet.
Kan se kontoutdrag
Avtalen ger Skatteverket möjlighet att hålla koll på svenskars pengahantering utomlands genom att bland annat se kontoutdrag, följa transaktioner och se uppgifter om kontokort.
Bara hittills i år har Skatteverket dragit in 850 miljoner kronor från svenskars konton utomlands, enligt Aktuellt. Det är 160 privatpersoner som tillsammans tvingas betala 500 miljoner i utebliven skatt, samt 100 miljoner i skattetillägg. Dessutom har 375 ärliga personer frivilligt anmält tidigare oredovisade vinster, vilket gjort att Skatteverket dragit in ytterligare 250 miljoner.
Det senaste i raden av länder som undertecknat avtal med Skatteverket är Liechtenstein. Avtalet innebär också att det nu inte behövs en åklagares stöd för att begära ut information från de olika länderna.
– Vi behöver inte längre ha en brottsutredning för att få ställa frågor om pengar och inkomster utomlands, det kommer snart inte att finnas några platser kvar att dölja kapital, säger Jan-Erik Bäckman till Aktuellt.