Hägerström lutade huvudet bakåt. Han kände en lätt värk i ryggen. Det var inget fel på flygplansstolen, men benutrymmet var trångt. Han hade suttit så här i nio timmar nu. Läst flygplansmagasinet och en deckare av Roslund & Hellström, kollat film och naturprogram på den lilla skärmen som satt tre decimeter från hans ansikte.
Han var på väg mot ett nytt moment i Operation Ariel Ultra. En oväntad vändning. Han var på väg till Thailand, på uppdrag av JW.
Han reste sig upp och trängde sig förbi de andra passagerarna. Han sträckte på sig. Försökte räta ut kroppen.
Det var ett stort plan med en trappa upp till övervåningen där första klass-folket satt. Hägerström önskade att han i varje fall skulle ha kunnat flyga Economy Flex, men det skulle väcka misstankar. En före detta kriminalvårdare betalade bara inte tjugofemtusen spänn för en resa till Thailand.
Han kollade ut över sätesraderna. Hägerström hade flugit den här turen flera gånger i sitt liv. Planet var fullt med den vanliga blandningen. Svenska medelklassfamiljer med ungar som sprang omkring och snorade och hostade i gångarna. Killar i grupper om tre, fyra stycken som varit småpackade ända sedan de checkat in. Ensamma män som flög i khakishorts och t-shirts och som personifierade sinnebilden av västerländska pedofiler, men egentligen kanske bara var businessmän. Slutligen var det thailändskorna själva, ensamma eller med barn, som skulle hem och hälsa på familjen.
Han slöt ögonen. Försökte sova. I stället började han tänka på saker han egentligen inte ville tänka på.
Efter Polishögskolan hade han avancerat i snabb takt. Polisassistent, polisinspektör. Då och då träffade han killar på Side Track Bar, Patricia och Tip Top. Han åkte själv till Amsterdam tre gånger och hängde på The Bent. Men han inledde aldrig några seriösa relationer. Det funkade inte. Och vid några tillfällen hade han till och med sex med tjejer.
Han levde dubbelliv, hemligt liv, garderobsliv.
När han fyllde trettio hyrde han restaurang Östergök och bjöd femtio personer, inklusive föräldrar och syskon. Ordnade födelsedagskalas. Nittio procent av talen handlade om att han var svärmorsdrömmen som aldrig gängade sig. Att han kunde få vem han ville men aldrig var nöjd. Att han inte haft en ordentlig relation med någon tjej sedan gymnasiet.
Han började tänka. Poliskollegorna blev sambos, skaffade barn, förlovade sig, gifte sig. Hans gamla polare gjorde det i omvänd ordning: förlovade sig, gifte sig, skaffade barn.
Det tog honom ett drygt år att förstå att också han längtade efter barn. Men han kunde inte prata med någon om det. Hägerström: före detta kustjägare, karriärhungrig polisinspektör på väg att befordras till kommissarie som längtade efter unge. Det passade inte. Men tankarna gav inte med sig – han funderade varje dag på hur han skulle träffa en tjej som det kändes okej med.
Men mest av allt ville han bara bort.
Tre månader senare kom ett erbjudande som en skänk från polisguden. Han fick möjlighet att begära tjänstledigt för en utlandsplacering hos Nordiska samordningsenheten i Bangkok.
Det var en bra tid i hans liv. Jobbet var inte alltför intensivt, men det var intressant. De typiska ärendena innefattade utlämnanden av skandinaver på flykt i Thailand och narkotika- och barnsexbrottslighet. Han lärde sig hjälplig thai och han lärde sig om den thailändska mentaliteten. Han umgicks med de skandinaviska polismännen på enheten och med några svenskar från konsulatet. Men på det stora hela var hans sociala liv fattigt. På fritiden tränade han eller promenerade runt i Bangkok. Han tillbringade mycket tid ensam. Hittade gaybarer och kände sig fri.
När det var mindre än två månader kvar av tjänstgöringen träffade han Anna. Hon jobbade som sekreterare på konsulatet. De sågs på ett cocktailparty som ordnades av samordningsenheten. Hon var trettiotvå år, kom från Tyresö och hade jobbat som vd-sekreterare tidigare. De delade samma längtan: barn. I övrigt undrade Hägerström om de egentligen någonsin delat något.
Ändå hade de börjat umgås mer och mer och faktiskt blivit bra vänner. I slutet av hans tjänstgöring förförde hon honom efter att de varit ute och ätit middag. Han trivdes med tanken då: att försöka starta en relation med någon som var en bra vän och som gärna ville ha barn. Tyvärr hade de ju svårare än väntat att få just barn, kanske delvis för att Hägerström så sällan ville försöka. Efter fyra års våndor adopterade de en pojke, det kändes naturligt att välja Thailand.
Pravat var ungefär ett år när han kom till dem. Både Hägerström och Anna upplevde sina bästa dagar i livet. De hade läst på, gått på informationsmöten, suttit i diskussionsgrupper. Han hade känt sig förberedd, och han visste att han skulle bli en bra pappa. Anna var också fin, egentligen. Problemet var bara att de funkade värdelöst i övrigt. Deras gemensamma mål i livet – att få barn – var uppnått, men det fanns varken kärlek eller sexuell attraktion mellan dem.
Tillbaka på planet. Tio rader bort spelade ett gäng överförfriskade killar hög musik på en dator med externa högtalare. Nio rader bort försökte en thailändsk kvinna nonchalera samma killar. Två rader bort snarkade en pappa vars unge äntligen däckat i hans famn. Alla killarna hade vita t-shirts med Niketext på. Själv reste Hägerström i vit skjorta som han kavlat upp ärmarna på. Han hörde pappas röst i huvudet: ”Man flyger alltid i krage.”
Om Göran varit med på den här flighten skulle han tvingat sin son att boka Business Class för att slippa horderna av white trashsvenskar. Fast pappa skulle aldrig använt just det uttrycket, white trash. Han skulle kanske ha kallat dem för husvagnssvenssons.
Göran hade brukat skoja om flygplan.
”Den svarta lådan ska ju klara allt. Den är gjord så att den klarar flygkrascher i havet, i öknen eller rätt in i bergstoppar. Så varför gör de inte hela planet i samma material som den?”
Det var äkta pappahumor.
Hägerström saknade honom.
Han satte sig ner. Klockan var halv tio på kvällen i Sverige.
Han rev upp filten ur plasten. Den var lila med orangea och gula streck på – som allt annat på Thai Airways flighter: sätena, kuddarna, heltäckningsmattorna på golvet, flygvärdinnornas uniformer, logotypen på flygplansvingarna.
Det var JW som hade ringt. Han undrade om Hägerström hade vägarna förbi, om han kunde skjutsa honom till gymmet. Deras relation byggde på att de möttes halvvägs. Hägerström en fin kille på väg ner, JW en fuling på väg upp.
De pratade om ingenting en stund. Precis innan JW skulle stiga ur sa han: ”Du kan thai, eller hur?”
”Ja, det har jag väl berättat för dig. Jag har bott där.”
”Jo, men det finns ju sju miljoner gubbar som till och med har thailändska fruar som inte ens kan engelska.”
”Jag är inte sån. Jag bodde i Bangkok i mer än ett år. Jag kan thai. Jag kan fan allt om Thailand. Vill du veta var de bästa brudarna finns, fråga mig. Vill du veta var man köper en nio millimeters billigast, fråga mig. Vill du veta vem du måste snacka med i Klong Teuy för att inte råka illa ut, fråga mister Martin Hägerström.”
”Fint, gubben. Jag förstår din poäng. Då har jag en fråga till dig.”
”Okej.”
”Du hjälper mig med körningar och ser till att jag mår bra.”
”Det vet du.”
”Har du nåt annat jobb på gång den närmsta tiden?”
”Nej, men jag har sökt ett väktarjobb i Stockholm.”
”När får du det då?”
”Jag vet inte ens om jag får det, men i så fall om fyra veckor.”
”Okej, då skulle jag vilja att du åkte till Thailand några veckor. Vad säger du om det?”
”Vadårå?”
”Jag har en polare där nere som behöver hjälp med lite business. Han har hamnat i strul, och behöver nån som kan Thailand. Jag pyntar halva resan. Förstår du?”
JW undrade egentligen inte, det här var en kommendering.
Kanske skulle det leda någon vart. Just nu hade Operation Ariel Ultra ändå gått i stå.