För första gången blandade hon in utomstående.
Goran och Thomas hade rått henne. Eller närmare bestämt, det var Thomas som kommit upp med namnet: Gabriel Hanna. På ytan känd som handlare av skyddsvästar, armykängor och paint ball-pistoler. Två butiker i Västerås, en i Örebro och en i Eskilstuna. På det: Sveriges ledande hemsida för militärtillbehör. Dörrvakter, militärfetischister och snutwannabes älskade honom. Men enligt Thomas: i undre världen – Gabriel Hanna mer känd som något äkta. Mälardalens krutkung, handlare av varmt stål, heta varor. Kort sagt, Gabriel Hanna: den tyngsta illegala vapenhandlaren i Mellansverige. Kanske i hela landet.
Natalie, Goran och en ung snubbe med luvtröja gick längs en korridor. Några Jack Vegas-automater stod längs de svartmålade väggarna. En läskautomat. En godis- och smörgåsautomat. Sedan en smal trappa uppåt. Killen tände ljuset när de kommit upp till första våningen.
Natalie spanade in rummet. Det var stort. Täckte hela övervåningen på fastigheten. Bjälkar i taket. Linoleum på golvet. Vit strukturtapet. Fyra stora spelbord med grönt filtmaterial i bordskivan i varsin del av rummet. I mitten: ett stort roulettbord i mörkt trä. Runt spelborden fanns kontorsstolar med åttiotalskänsla: svart plufsigt läder och armstöd i trämaterial. På väggarna hängde planscher för olika internetspelbolag och tidningen Poker.
De hade klivit in på Västerås Gaming Club. En halvsvart spelklubb för snubbar som ville bränna cash på poker, roulett och tärning. De borde åtminstone försöka få till lite mer glamour-feeling – det skulle gynna spelandet. Å andra sidan: det här var landsorten – kanske ett roulettbord räckte för att västeråsarna skulle känna sig som stekare.
Natalie och Goran satte sig i varsin stol vid ett av spelborden. Lädret i dynan pyste när det trycktes ihop. Killen snackade dålig svenska. ”Han komma snart.”
Goran sa: ”Vi har inte hela dagen på oss. Ring honom.”
Killen hade en tatuering med en örn med utsträckta vingar på högra underarmen. Natalie visste tillräckligt: det var assyriska standardgaddningen.
Killen stoppade ner händerna i fickorna. Upprepade vad han just sagt. ”Han komma snart.”
Sedan gick han nedför trappan.
Goran hade förvarnat. Det var ett spel – vem väntar på vem. Vem böjer sig för vem. Vem knullar vem i röven. Och just nu var det de som ville ha information, då fick man ligga underst en stund.
Tjugo minuter senare kom Gabriel Hanna uppför trappan med killen i släptåg. Han såg inte ut som Natalie tänkt sig. Han var välklädd. Välrakad. Välkammat hår i snedbena. Ljusblå skjorta, mörkblå kavaj och beigea chinos med pressveck. Ärligt talat: Hanna såg ut som värsta advokaten, påminde till och med om JW. Det enda som kanske skiljde honom från Stockholmsstilen: feta sömmar längs skosidorna. Gummisula. Framför allt: skorna var råspetsiga. Natalie tänkte på vad Lollo brukade säga: ”Mycket kan köpas för pengar, men inte smak.”
Hanna smajlade. Räckte fram handen.
”Hej hej, vad fint att ni orkade komma hit.”
Västeråsdialekt. Trevlig stil. Trevligt tonfall, trots dialekten. Inte direkt så Natalie tänkte sig en handlare av något så olagligt som vapen.
Han satte sig ner. Nickade åt killen, som gick iväg.
Natalie sa: ”Jag är glad att du kunde träffa mig.”
Hon la upp bunten med papper från förundersökningen på spelbordet. Enligt Goran: om någon visste saker om illegala vapen i det här landet, var det Hanna.
Lillkillen kom tillbaka med tre burkar cola.
Hanna tog emot dem och vände sig mot Natalie. ”Vill ni ha?”
Gorans burk pyste när han öppnade den.
Gabriel Hanna skämtade, skojade, drog kurdvitsar.
”Vet ni varför alla kurder läser läxorna uppe på taket?”
Natalie ville komma till saken.
Hanna besvarade sin egen fråga. ”För de vill få höga betyg.”
Han skrattade åt sitt eget skämt.
Sedan började han läsa Natalies papper. Det var tyst i Västerås Gaming Clubs lokaler i femton minuter.
Springpojken lekte med sin mobil. Goran stirrade rakt framför sig. Natalie tänkte på Viktor. Han brukade också garva åt sina egna skämt. De hade inte setts på en vecka. Senast de sågs pratade han nästan bara om sin pengakris och sina nya affärsidéer. Natalie ville mest sätta på honom. Det fick henne att glömma all skit en stund. Men sedan hade Viktor börjat dilla om att han trodde att det fanns folk i Thailand som hade med mordet att göra. Att han visste några kriminella snubbar som dragit dit kort efteråt. Snubbar som inte gillat pappa.
Hanna bläddrade långsamt. Höll kroppen i samma läge, som en vaxfigur. Vapenhandlaren koncentrerade sig till max.
Natalie tänkte: Gabriel Hanna är en seriös kille. Professionellt sätt mixat med humor. Social kompetens, lätt att tycka om. Hon fattade varför han nått långt. Någon gång i framtiden kanske de kunde göra business. Hon tänkte på JW – hon borde träffa honom igen, han eller Bladman måste ge henne rätt information.
Minuterna gick.
Hanna tittade upp. ”Jag har varit i den här branschen tillräckligt länge.”
Goran vände sig mot honom. Natalie lyssnade.
Han sa: ”Man kan aldrig vara hundra på nåt. Men jag tror jag vet varifrån den här ammunitionen, granaten och sprängdegen kommer.”
En dag senare klev Natalie ur sin Golf i Lill-Jansskogen. Som vanligt: Goran i släptåg. Utan honom kände hon sig ensam numera.
En märklig plats. Även om hon varit där många gånger med pappa så tyckte hon nu att den kändes fientlig.
Framför henne låg ett backhoppningstorn. Pappa brukade bara kalla det för Tornet. Han hade köpt stället för några år sedan genom en bulvan. Ett fallfärdigt gammalt torn från vilket det gick en backhoppningsramp mot en slänt på en äng i skogen nedanför. Själva rampen hade inte använts på trettio år och i Tornet hade en mountainbikeklubb hållit till. Pappa renoverade stället. Slog ut väggar, byggde nya trappor, fixade golven. Installerade restaurangkök på nedersta planet. Tog dit en kock och personal. Det var perfekt för konferenser och företagsevenemang.
Och nu höll Stefanovic till där. Bulvanen lierat sig med honom – formellt kunde inte Natalie göra mycket.
Hon kände hettan stiga i henne för varje steg. Stefanovic: ett jävla cp. Stefanovic: ett as. En izdajnik.
Hon måste lugna sig. Spela sina kort rätt. Ta tre djupa andetag.
Hon måste hantera situationen som ett proffs.
Högst upp i Tornet: ett stort rum. Fönster i tre riktningar. Man såg ut över Lill-Jansskogen. Bort över Östermalm. Längre bort såg hon Stadshuset, kyrktornen och höghusen vid Hötorget. Längst bort: Globen skymtade. Stockholm bredde ut sig. Hennes stad. Hennes revir. Inte svikarens territorium.
En soffgrupp, ett bord med sex stolar runtomkring, en minibar mot den fönsterfria väggen, fylld med flaskor.
I soffgruppen: Stefanovic.
Marko, Stefanovics muskelman, satt på en av stolarna.
Stefanovic reste på sig. Puss-puss-pussade. Körde några artighetsfraser, utan hjärta.
Natalie tyckte att hans ögon såg vattnigare ut än vanligt. Han hade kvar en Bluetoothsnäcka i ena örat.
Natalie satte sig vid bordet. Goran stod kvar vid dörren.
Stefanovic sa: ”Vi behöver väl inte åhörare?”
Han gestikulerade åt sin gorilla, Marko. Snubben reste på sig, gick ut. Natalie nickade. Goran klev också ut.
Hon och Stefanovic.
Hon sa: ”Det var längesen jag var här.”
Han sa: ”Det är ett bra ställe.”
”Det är pappas ställe.”
”Nej, vi vet båda två att det är Christer Lindberg som äger det.”
Hon brydde sig inte. Gick direkt på saken. ”Stefanovic, du var min pappas närmste man. Jag vill att du berättar för mig vad som pågår.”
Stefanovic svarade på serbiska. ”Du får nog precisera vad du menar. Jag har aldrig dolt nåt för dig, gumman. Jag lovar.”
Han slog handen över hjärtat, som om han haft något.
Det fanns ingen anledning att mörka längre.
”Okej, då vill jag att du förklarar vem Melissa Cherkasova är.”
Stefanovic rörde inte en min.
”Natalie, lilla vän, din pappa drev många verksamheter. En del mer lukrativa, andra mindre, det vet du ju. En del helt lagliga, andra inte. En del riktade sig till allmänheten, en del bara till män.”
”Jag vet vad du pratar om.”
”Bra. Ibland behövs tjejer för att stämningen ska lättas upp och det ska bli trevligt. Särskilt internationella kunder anser att vackra kvinnor ska vara med på kvällen när man äter middag eller går på klubb. Så: Melissa Cherkasova var en så kallad eskortflicka. Det är inget konstigt med det. Varför frågar du om henne?”
”Vad vet du mer om henne?”
”Ska du inte svara på min fråga först?”
Natalie tänkte inte pressas. Hon svarade: ”Nej, jag vill veta vad du vet mer om Cherkasova.”
”Okej, men sen får du svara på min fråga. Och jag vet inte mycket, kan jag säga. Jag känner till att hon slutade arbeta för oss för flera år sen. Möjligen hade din pappa nån enstaka kontakt med henne efter det. Det är inget jag vet nåt om. Men nu är det du som svarar.”
Natalie sa inget. Hon tänkte på JW – killen hade utstrålning. Och han hade hjälpt hennes pappa och nu Stefanovic med något som gick utöver de sedvanliga metoderna för att undvika skatt.
Hon tänkte på vad hon mer visste. Hon hade sett en grön Volvo i parkeringshuset där pappa skjutits och en grön Volvo hade kört omkring på hennes gata dagarna före mordet, det kunde vara samma fordon. En man med handskar körde biljäveln. Thomas hade försökt få parkeringshuset under Globen att ta fram bilder från sina övervakningskameror – tyvärr var de raderade för länge sedan. Natalie tänkte på fnasket Cherkasova som träffade politikern Bengt Svelander, som i sin tur träffat Stefanovic på en restaurang i stan, som i sin tur träffat JW. Före detta fnasket Martina Kjellsson som påstod att det var pappas folk som beordrat Cherkasova att filma när hon träffade politikern. Thomas forskat mer om Svelander – politikergubben satt bland annat i utrikesutskottets kommitté för Östersjökoncessioner.
Thomas hade förklarat: ”Det är de som bestämmer över Sveriges ekonomiska zon i Östersjön. Och närmare, som bestämmer över om ryssarna ska få bygga den där enorma gasledningen, Nordic Pipe, på havsbotten.”
Och nu satt Stefanovic här och ljög rakt upp i hennes nysminkade ansikte.
Natalie svarade till slut. ”Stefanovic, jag säger så här. Jag vet att nåt pågår som involverar Cherkasova. Men eftersom du inte tänker berätta för mig så tror jag att vi har pratat färdigt här i dag. Men jag förväntar mig att du från och med i dag redovisar alla affärer som startats av min pappa till mig. Jag har inget emot att du bedriver egen verksamhet. Men det som är mitt, är mitt.”
Det här var slutet – det här var början. Hon hade tagit steget. Klargjort sin inställning. Stefanovic måste rätta in sig i ledet eller försvinna. Nu väntade hon på hans svar. Hon kände sitt hjärta picka som en liten fågels.
Vad skulle han svara?
Hon tänkte på pappa. Hans resa: uppgång och fall. Hur han slagit sig in i det svenska samhället. Skaffat sig en position. Hjälpt så många landsmän. Brutit igenom segregationen: accepterats av svenskarna som en granne i villaförorten, som en maktfaktor i stan.
Stefanovic öppnade sakta munnen.
Han log. ”Natalie, jag har sett dig som min egen dotter. Och jag såg Kum som min egen bror. Du kan vara trygg i att jag kommer hedra honom i allt jag gör. Men han skulle ha skrattat gott i dag om han hört ditt utspel. Du är en söt tjej. Du är en gullig person. Men inte mer än det. Den här branschen passar inte för kvinnor.”
Natalie väntade på fortsättningen.
Stefanovic sa: ”Det visste Kum, och det vet jag. Så jag ber dig nu för sista gången: Sluta spela att du är din pappa. Ta Goran med dig och gå härifrån, det räcker nu. Jag har redan sagt åt dig att inte ägna dig åt den där förundersökningen. Så lyssna nu på vad jag säger: Kom aldrig tillbaka hit. Släpp vad som hände med din pappa. Kräv aldrig nåt av mig igen. Jag vill inte bli din ovän.”
Natalie reste på sig. Skakade på huvudet.
Stefanovic tittade efter henne.
Hon öppnade dörren.
Goran stod utanför. Kanske fattade han vad som hänt.
De gick nedför trapporna.
I hennes huvud: Skulle hon fixa det här?
Hon hade ingen aning. Men en sak visste hon – pappa skulle inte ha skrattat åt henne i dag.
Hon hörde hans röst i sitt huvud. ”Lilla groda. Du tar över.”
*
Mindre än ett halvt år efter att jag var i Stockholm förra gången satt jag i en taxi igen, på väg från Arlanda in till hotellet. På väg till ett jobb.
Och det var inte bara det att jag var i Sverige igen, i samma stad som mitt senaste uppdrag. Det handlade om samma folk som förra gången, samma människor.
Samma familj.
Det var osannolikt. Men det var så det var.
Jag frågade mig om det verkligen kunde vara en slump.
Fast den här gången tänkte jag göra det snyggare än sist. Städerskan och parkeringshuset var två pinsamma minnen.
På vissa språk kallas vi clean up men, det ligger i sakens natur att det ska vara just rent när vi avslutar jobbet. Faktum var att misslyckandet i garaget under kampsportsgalan fortfarande störde mig enormt. Min brist på professionalism gnagde, mitt klantiga utförande påminde mig om komplexiteten i mina operationer. Men det fanns fler verkliga problem också. Den svenska polisen var säkert inte klar med sin utredning än. De borde inte ha något som pekade mot mig. Men vem vet – någon kunde ha hunnit ta ett foto på mig när jag avlossade de där skotten. Någon kunde ha råkat se mig i bilen utanför Kranjics hem när jag spanade. Någon kunde ha noterat registreringsskylten på hyrbilen, kontaktat hyrbilsfirman, hittat bilen och sökt efter dna i den. Bilen var självklart hyrd i ett annat namn, men ändå.
Taxichauffören hade satt upp ett slags taxilegitimation i en klämma framför passagerarplatsen. Jag läste hans namn. Vassilij Rasztadovic, uppenbarligen från forna Jugoslavien. Jag tyckte inte om hans utseende. Han påminde mig om domaren som dömde mig till Gulag.
Jag tilltalade honom på engelska, dolde min brytning så gott det gick. Det spelade egentligen ingen roll. Jag reste i nytt namn, med nya handlingar och nytt kreditkort. Men jag ville slippa onödiga frågor.
Jag kände mig avslappnad när jag steg ur. Månaderna som jag tillbringade på Zanzibar hade gjort mig gott. Jag bodde alltid i samma bungalow, mindre än femtio meter från stranden. Jag åt alltid frukost på samma hotell. Jag joggade alltid samma runda längs stranden och upp i byn. Jag hade en kvinna där som av någon anledning gick med på att vänta på mig. Eller så var det jag som väntade på henne. Hon hade säkert andra när jag var borta.
Jag var utvilad.
Jag var koncentrerad.
Jag var sugen på det här jobbet.
Mitt mål den här gången var att döda Natalie Kranjic.