Jorge och Javier åt frukost. Två rostbröd med feta lager Nutella.
Det här hotellet: skabbigare än det i Pattaya.
Billigare än det i Pattaya.
Ännu fler horor än i Pattaya.
Jorges flos höll på att ta slut på allvar – Mahmuds sjukhusräkning tärde på tillgångarna värre än Javiers fnaskaffärer. Ändå var han glad att Javier valt att följa med honom.
Klockan: halv elva.
De väntade på den nya snubben – Martin hette han. Hägerström i efternamn. Äkta svenssonnamn. Killen var rålasse – inte som Jimmy och Tom som var lassar men betedde sig som betongbarn. Martin Hägerström, liksom – hur kunde man heta något så svennigt?
Just nu låg Hägerström fortfarande och dunade. Han sov mycket, den där snubben.
Javier snackade om att han var trött fast han druckit tre burkar Krating Daeng, thailändsk Red Bull.
”Så när får Mahmud komma ut, tror du?”
”Senast jag var där sa de att de inte visste. Skruvarna i armen har vridit sig på nåt sätt. Sen har han fått sjukhussjuka också, vet du vad det är?”
”På sjukhus ska man väl bli frisk?”
”Ja, men det sprids sjukdomar där också, smart ass. Sjukhussjuka, det är nån bakterie som heter stafylo-cock, sa de till mig. Det är inte bra, alltså. Och han delar rum nu, blev för dyrt med ensamrum, så han vill verkligen därifrån.”
”Det förstår jag. Vem delar han med?”
”Lite olika. De kommer och går.”
Javier tog en klunk från sin fjärde burk. ”Brudar?”
Jorge visste vad som skulle komma nu – något skämt om att Mahmud kunde få ligga. Jorge: svintrött på Javiers fixering.
Javier väntade inte på Jorges svar. ”För om det är brudar, kanske han kan få till en snabbis då och då. När de sover?”
”Mmm … men du din lille ibne skulle väl inte banga om en sån där shemale låg i rummet heller?”
Javier drack medvetet ljudligt. ”Jag älskar Thailand.”
Jorge sa: ”Mahmud kommer ut snart. Men till dess vill jag ha fixat ett ställe. Så vi kan sätta igång direkt. Och den här Hägerström ska hjälpa mig. Du vet, han fick ju kicken från polisen. Och sen har han hjälpt min polare i Sverige med massa grejer. Min polare säger att man kan lita på honom, men jag litar inte på nån gammal snut.”
”Det ska man aldrig göra. Men jag kan inte fatta varför du vill driva ett ställe här nere? Jag vet att cashen håller på att sina. Men det finns ju andra, bättre grejer, än att driva ställe.”
”Är du skön, eller? Du såg ju vad som hände med Mahmud. Vi kanske måste stanna här ett tag och jag vill inte göra nåt som drar blickarna till sig.”
”Ryssarna, de svinen.”
”Det är naturens lag. Hemma också. Vi käkar svennarna som pepparkakor. Somalierna och irakierna käkar oss som kom på åttiotalet som minibaklavas. Och ryssarna käkar oss alla som om vi var små piroger med frön på. Ryssarna.”
Ändå: på eftermiddagen träffade Jorge Martin Hägerström ensam. Nästa morgon skulle de ha möte med en thailändsk gubbe som ville sälja sin sportpub. Jorge ville snacka igenom upplägget innan.
De satt på hotellets restaurang igen. Hägerströmsnubben såg inte ut som de vanliga européerna här nere. Skjorta i stället för t-shirt. Ordentliga skor i stället för foppatofflor eller flip-flops. Framför allt: långbyxor i stället för shorts. Det gjorde ett bra intryck: Hägerström var mer lik thailändarna än turisterna.
Expliten varit här nästan en vecka nu, men hittills hade han inte gjort mycket. Bara snackat kort med Jorge om att han skaffat en mäklarlista och frågade runt bland thailändarna om något var till salu – men just nu var han den ende som fanns. Och Jorge behövde komma igång med något snart.
Men en annan grej: Hägerström haft med sig ett kuvert till Jorge från Sverige. Han sa att det kom från JW. Jorge öppnat det – några hopvikta papper. Han såg inte vad det var. Han vek upp dem. Det första handskrivet:
Mannen! Jag fick tag på lite information som kan intressera dig. Titta på papperen jag lagt med. Sen fattade jag att du har det knapert just nu. Skickar ner lite pengar om du behöver.
Längst ner: ett kodnummer till Western Union. Tusen euro. JW – en najs människa.
Och papperen var riktigt speciella. Faktiskt: råhemliga, insider-dokument. Det var en kopia av något snutregister. JW måste ha någon fin kontakt som fått ut skiten ur polisens innersta. Snutar läckte ofta riktigt illa – vilket bevisade: de var hycklare allihop.
Aina hade grym koll. Fokusperson: han själv. Först en sida med olika bilder på honom. Olika alias: J-boy, Jorge Bernadotte, Rymmarn. Personuppgifter, adresser till olika lägenheter där han bott, vilka bilar han ägt, när han daktats senast. Och mer grejer: misstankar. Jorge Salinas Barrio: en av södra Stockholms centralfigurer avseende kokainsmuggling och langning. Utdrag ur Allmänna spaningsregistret, tullkriminalens papper, Belastningsregistret. ”Jorge Salinas Barrio befinner sig enligt Internationella enheten och Interpol för närvarande sannolikt i Thailand. Ytterligare information saknas.”
Sedan kom de otrevligare grejerna. De listade hans kontaktnät, bekanta, polare. Grejer från förr: folk han dealat till, folk han köpt av, snubbar han suttit med, killar som han hotat för att de försökte sno hans revir. De listade alla som besökt honom på Österåker, brudar han knullat, hermanos han bott hos.
Sedan kom ett specialavsnitt: misstankarna om Tomtebodastöten. Han kopplades till Babak som kopplades till Range Rovern. Men i övrigt hade de inte mycket. Jorge visste: fanns också en förundersökning med fler detaljer – men det värsta borde synas i den här sammanställningen.
Han pustade ut.
Ändå: svindlade nästan – aina satt på så mycket information. De visste typ mer om honom än han själv. Pustade ut igen: så skönt att han var i Thailand.
Sist kom det värsta av allt: de listade familjen. Mammas, Paolas och hans kusin Sergios personuppgifter, arbetsplatser, inkomstförhållanden, vilken relation Jorge hade till dem. Positiv, neutral, negativ. De listade fan till och med Lill-Jorges dagisfröknar. Fyra år gammal – vad fan hade han med det här att göra?
Äckligt. Han hatade bängen. Hatade Sverige. Hatade ett samhälle som skulle dra in ett oskyldigt barn i det här.
Hägerström snackade förhandlingsteknik. I Asien: alltid vara artig, köra kapun khap-rejset, inte stirra i ögonen. Aldrig hetsa upp sig. Inte säga nej, nej, nej och spela benhård. I stället säga ja, ja, ja men sedan ändra sig. Le och låtsas som att man redan var överens fast man låg mil ifrån varandra.
Expliten sa: ”Det spelar ingen roll om du har rätt. Om de har försökt lura skiten ur dig. För om du hetsar upp dig så visar du att du har tappat kontrollen och förlorat. Då har du noll respekt hos thailändarna. Man måste alltid behålla lugnet.”
Jorge lyssnade, försökte ta in Hägerströmsnubbens råd. Han skulle bara köpa ett kafé, sedan kunde den här liraren åka hem igen.
Hägerström sa: ”De kommer aldrig kunna visa nåt skriftligt på vad de omsätter. Så jag eller du måste få rätt att kolla in stället på nära håll i några dar. Se hur mycket folk som besöker det, beräkna ölåtgången, om de betalar beskyddaravgift till nån Seedangfamilj, kolla dagskassorna.”
Jorge skrattade. ”Vem tror du att jag är? Så där är det ju hemma också. Alla lurar alla. Det är bara att bevaka cashen som räknas.”
Ändå: han uppskattade Hägerströmsvennens tankar. Det var bra att ha honom med.
Nästa dag förhandlade de med thaigubben. De sågs på sportbaren. På ena sidan bordet satt Jorge och Hägerström. På andra sidan satt farbrorn och hans två söner.
Allt snack på thai. Hägerström babblade på. Jorge följde hans instruktioner: bockade och bugade som en tolvåring som får hälsa på kungen. Så fort thaigubben tittade upp la Jorge på bredaste smajlet.
Mötet tog en och en halv timme. Hägerström förklarade hela tiden vad som hände.
Det fanns ett stort problem – gubben ville ha betalningen i cash, up front. Inga överföringar, inga delbetalningar. Hägerström försökte få gubben att gå med på en tremånadersplan, låta Jorge komma igång med stället.
Gubben rubbade sig inte – allt på en gång eller ingen deal.
Fuck.
Fuck, fuck, fuck.
Jorge skulle aldrig ha råd.
Inte ens om han lånade pengar av Javier, Jimmy och Tom skulle det funka. I så fall skulle han behöva åka hem och gräva upp resten av cashen.
Det var bara att glömma.
Det knackade på dörren. En av tjejerna som brukade stå i receptionen tittade in. Jorge låg på sängen och kollade teve.
”Mister, there is a man wants to talk to you. Phone.”
Jorge reste på sig. Gick ner till receptionen. Fanns inga lurar på rummet på det här stället.
”Tjena, läget?”
Det var Tom. Han lät stressad. Jorge undrade vad som hänt.
”Det är sjukt, alltså.”
”Vad har hänt?”
”Thaipolisen har gripit Babak.”
”När då? Varför?”
Tom lät som han skulle börja tjura.
”De tog han på natten. Jag och Jimmy var ute och festade. Tydligen klev de bara rätt in på hans rum. Det gäller grejen i Sverige.”
”Hur kan du veta det?”
”Vi fick ett meddelande om vart de tagit honom. En polisstation i närheten. Vet du hur thailändska stationer ser ut? Deras arrestceller har galler helt fritt ut mot polisstationens öppna entré, man kan gå fram och surra med dem som sitter där om man bara betalar vaktsnutarna lite, tusen bath, typ. Så jag gjorde just det.”
”Åh fan. Bra gjort. Vad hände?”
”Jag pratade med honom i en kvart. Babak har informerats om att det finns en internationell arresteringsorder mot honom. Att de kommer hålla en förhandling om utlämning till Sverige. Han har träffat en thailändsk advokat också. Det tar minst två veckor innan de kommer tillåta att han skickas hem. Thailand och Sverige har tydligen inga utlämningsavtal så allt måste gå genom ambassader och sånt. Fattar du?”
”Ja, ja. Helvete också. Vad sa han mer?”
”Han är inte glad, Jorge. Han är jävligt pissed off alltså, det vet du redan. Och nu har han sett papper från Sverige med misstankarna mot honom. Du har blåst honom, mannen.”
Jorge fattade inte vad Tom snackade om. Han hade blåst Finnen, de andra grabbarna inklusive Tom själv. Men han hade fan inte blåst Babak.
Tom sa: ”De har informerat honom om hans bil, Range Rovern. Han har fått reda på att den jagats av snuten några veckor före rånet. Med Mahmud och dig i. Och med hans luvtröja i. De kopplar biljäveln ännu starkare till honom nu. För luvtröjan har synts på kameror. Och det hade ingen berättat för Babak.”
Jorge fattade. Han: en idiot.
Han: en IDIOT.
J-boy kutat från Babaks bil när han och Mahmud haft gannen med sig. Grejen varken han eller kompisen berättat för Babak. Och nu rikoschettade den med full kraft.
Han sa: ”Men det hände ju fan inget den gången. Det där spelar ingen roll. Han får skärpa sig.”
”Det är skit samma vad du tycker. Babak sa att om du inte ser till att hjälpa honom hemma i Sverige så kommer han gola ner dig som en riktig tjallarbög.”
”Vad är det för skit?”
”Förstår du segt eller? Han kommer lägga dig om du inte ser till att han går fri.”
Hjärnstillestånd.
Tankekortslutning.
Idétystnad.
Jorge visste inte vad han skulle tänka.
Vad han skulle göra.
Vad han skulle svara.
Han trodde han nått botten.
Och så kom det här.