Persiennerna var neddragna i biblioteket. Dessutom var det mörkt ute. Natalie hade tänt vägglamporna och lamporna som stod på de låga bokhyllorna. Tapeterna reflekterade inte mycket av ljuset in i rummet. Allt fick ett mörkblått skimmer: kartorna över Serbien och Montenegro, tavlorna som visade olika krigsslag och floder i Europa och ikonbilderna på de heliga gubbarna.
Det kändes som på film. Men det var på riktigt.
Natalie satt i pappas läderfåtölj.
Ja – hon satt i den. Och runt henne, i de andra fåtöljerna, satt Goran, Bogdan, Thomas och en som hette Milad. Pappas män.
Hennes män.
Det var första gången hon bjudit in dem till biblioteket. Första gången hon kallat till möte. I och med det här skulle det bli mer eller mindre officiellt.
Natalie Kranjic var den nya ledaren.
Goran visste redan. Hon hade bollat det här med honom i veckor, och nu gav Stefanovics beteende henne inget val. Thomas hade väl också anat – fast att han ens satt här var ett stort steg. Snubben var svenne och hade ju faktiskt varit snut – nu i finrummet med de andra, i den innersta kretsen. Men Natalie litade på honom, han var trygg och hade stöttat henne i månader. Men viktigare: Goran intygade att hennes pappa känt på samma sätt. Det skulle räckt som anledning.
Säkerheten var uppskruvad som efter första attacken på pappa. Alla övervakningskameror och alarm var i funktion. Säkerhetsrummet påkopplat. Patrik bodde hemma hos dem på heltid. Schismen med Stefanovic var inte bara under uppsegling – den var ett faktum. Endast Gud visste vad den förrädaren skulle försöka sig på.
Thomas och Milad hade gjort den vanliga sökningen efter buggar. De hade lagt sina telefoner i köket och tagit ut batterierna. De hade kommit dit i olika bilar och parkerat på olika ställen. De ville undvika att grannar eller andra skulle börja undra. Folket i området visste vad som hänt med Radovan – de ville inte ha smuts i sin fina villastad. De ville fortsätta njuta av låtsas-Näsbypark.
Natalie övervägde att bjuda på whisky som pappa alltid gjorde. Men hon hade ändrat sig. En ny era. Det var hon som skulle sätta stämpeln på det här. Och hon gillade inte whisky, så varför skulle alla dricka det? Hon erbjöd dem att välja fritt ur baren i stället.
Bogdan tog en svag gin tonic.
Thomas tog en öl.
Milad valde cola.
Goran ville ha whisky. Johnnie Walker Blue Label – samma som pappa brukade bjuda på.
Männen såg allvarliga ut. Samtidigt fanns en stämning av förväntan i luften. Natalie trodde att hon förstod varför. De ville att hon skulle styra upp det här.
Hon tänkte på hur pappa bjudit henne på whisky i biblioteket inför några av dem. Det var hans signal: Natalie har mitt fulla förtroende – och ska ha ert förtroende också.
Hon hade sagt till mamma att hålla sig i teverummet eller köket. Det kändes skumt att ge henne order, särskilt med tanke på hur stämningen varit mellan dem på senaste tiden. Men det fanns inget alternativ, det gick inte att ha henne springandes fram och tillbaka mitt i mötet.
Natalie och männen småpratade en stund medan hon hällde upp i deras glas. Sedan satte hon sig i fåtöljen igen.
”Jag är tacksam och jag är så glad som jag kan vara.” Hon pratade svenska, inte serbiska. Framför allt för att Thomas skulle förstå, men också: hon hade nya idéer.
Natalie fortsatte. ”Ni vet att jag saknar min far varje dag. Ni vet hur jag har kämpat med sorgen sen det hände. Ni har respekterat det. Ni har stöttat mig. Men ni vet också att det finns de som skött det här på motsatt sätt.”
De fyra männen nickade. Natalie gjorde en paus. Kollade in dem.
Goran i sin vanliga träningsoverallsmundering. Huvudet lätt uppåtböjt. Inte på ett kaxigt sätt utan mer för att han var så uppmärksam på vad hon sa.
Bogdan i en röd tröja med Polo Ralph Lauren-gubben på häst i jätteformat på bröstet. Bogdans huvud rörde sig hela tiden när Natalie pratade, han nickade långsamt: accepterade vad hon sa.
Thomas i skjorta och jeans. Milad körde jeans och luvtröja med tribalmönster på. Båda lyssnade.
Natalie sa: ”För det första. Jag har fått ut material från polisens förundersökning. Snuten har analyserat splitter från sprängattentatet och patroner och sånt från mordförsöket i garaget och de har kommit fram till att det rör sig om en viss granat, en viss sorts sprängdeg och kulor från en viss typ av pistol. Vi har sen kontaktat Gabriel Hanna, ni vet vem det är. Han säger att han vet varifrån grejerna kommer. Han ser en koppling.”
Hon gjorde en paus igen. Kollade in männens intresse.
”Granaten, sprängdegen och vapnet kommer enligt Hanna från krogen Black & White Inn. Han vet att de har suttit på ett lager med just såna granater, att de haft tillgång till just sån sprängdeg och att de fick in ett parti ryska pistoler i början av året.”
Ett aha genom biblioteket. Alla kände till Black & White Inn. Puben var en institution i undre världen. En marknadsplats för allt möjligt. Goran hade förklarat för Natalie: Black & White Inn – bästa shoppingen i Stockholm om man var intresserad av självförsvar eller av att allvarligt skada någon. Men grejen var inte att de kände till Black & White Inn. Grejen var att puben till femtioen procent ägdes, genom bolag och målvakter, av Radovans dödsbo. Och värst av allt: det var Stefanovic som i praktiken rattat stället då Kum levde.
Kopplingen: Stefanovic – Black & White Inn – försäljningen av vapnen som dödat pappa. Kopplingen: Stefanovic försökte hindra Natalie att rota i förundersökningen. Kopplingen: Stefanovic ville ta över pappas imperium.
Ändå: en omständighet talade starkt emot att Stefanovic var inblandad – han satt själv i BMW:n när det smällde. Han kunde själv ha strukit med hur lätt som helst.
Så vem var då inblandad?
Natalie redogjorde för annan information som hon läst sig till i polisens förundersökning. Att tillvägagångssätten vid både mordförsöket och det slutliga attentatet pekade på någon med militär bakgrund, ett proffs. Att gärningsmannen använt en granat från forna Jugoslavien. Att Stefanovic inte bidrog en millimeter i förhöret.
Männen lyssnade tyst. Informationen kom inte som någon överraskning. Att det kunde vara någon med militär bakgrund från hemlandet var väntat. Men igen: att det fanns en koppling till Black & White Inn var inte väntat.
Natalie fortsatte analysera läget. Inte bara mordet – hon ville greppa hela bilden. JW vägrade ge henne full information och kontroll. Beogradska Banka strulade. Någon måste ha läckt till myndigheterna, det kunde inte vara en slump. Kronofogden jagade dödsboet med skatter, återbetalningskrav och utmätningshot. Hon fick ingen utdelning på de affärer som löpte på i Radovans namn, förutom de som Goran och Bogdan skötte.
Männen kommenterade saker hon sa. De flikade in information. De ville veta vad de skulle göra åt situationen.
Natalie gav instruktioner till Bogdan om att åka till Zürich och prata med banken där, försöka öppna den sista reserven – pappas bolags bankfack. Hon gav honom en fullmakt, hoppades att det skulle fungera. Hon nämnde inte att kontanterna här hemma skulle ta slut inom en månad.
Hon kom ihåg en gång när hon fått följa med ner. Kanske åtta år sedan, hon var en flicka då. Olika nycklar, koder, receptionister som log och pratade dålig engelska. Fack en masse. Pappa hade öppnat sitt, dragit ut det och tagit med det in i ett bås. Natalie fick vänta utanför.
Hon sa också till Bogdan att kontakta de garderober han brukat jobba med och meddela att betalning endast skulle ske till honom eller någon av hans grabbar. Hon beordrade Goran att meddela lastbilschaffisarna som tog in smuggelspriten och cigaretterna samma sak. Från och med nu levererar ni bara till Goran och dem Goran har godkänt. Hon bad Milad att återta kontrollen över amfetaminkranarna och hälerikontakterna.
Hon skulle återerövra vad som var hennes. Kalkylerat: Stefanovic skulle uppfatta det som en öppen konfrontation. Slutsats: det skulle bli krig på riktigt.
Det gällde att vara förberedd.
De diskuterade frågan en stund. De måste se till att alla underhuggare var på sin vakt. Skaffade säkerhetsvästar, beväpnade sig, aldrig gick ensamma. Alla jobb, om det så bara gällde att sälja några gram fultjack, skulle ske i grupp. Framför allt: Natalie skulle aldrig vara ensam.
Slutligen: hon tog upp Cherkasovahistorien. De andra skruvade på sig.
Hon var tydlig. ”Jag har fattat vad min pappa pysslade med. Ni behöver inte skämmas. Jag dömer honom inte, även om jag inte direkt blir överlycklig över att höra sånt. Han var min far. Det räcker för mig.”
Goran tog vid. ”Jag har forskat mer i det där. Politikergubben Svelander sitter ju i en nämnd för Östersjön. Jag har snackat runt. Din pappa var inblandad, det har jag fått reda på.”
Natalie: ”Hur då?”
”Jag vet inte exakt än. Men Stefanovic har ju instruerat den här, ehh … vad ska jag använda för ord, prostituerade kvinnan, att filma Svelander. Gubben har inflytande över rätten att bygga i Östersjön. Och ryssarna bygger en gasledning på botten av sjön. Så Stefanovic vill kunna pressa gubbjäveln med filmerna som den här kvinnan tar.”
Männen reinspekterade: viljan i ögonen, de svaga nickarna, deras hummanden. De fattade, de insåg, de greppade – det här var inte den vanliga småskaliga skiten. Det här var i en annan liga. Uppenbart. Och Stefanovic försökte köra det själv. Utan att Kums dotter fick sin del. Vilket as.
Goran sa: ”Det här handlar om ryssarna, om att din pappa hjälpte dem genom att använda flickan Cherkasova. Kanske hjälpte han dem på andra sätt också. Och nu kör Stefanovic rejset själv i stället. Det är inte okej.”
Natalie sa: ”Och var kommer den här JW in? Vi såg ju Stefanovic träffa honom.”
Goran tittade henne i ögonen. Han visste att de hade träffats. Hon visste inte vad han tyckte om det.
Han sa: ”Jag har ingen aning. Men han bygger system för att tvätta pengar. Han och Bladman måste spela med oss. Och nu när det är öppet krig med Stefanovic kan de inte leka strutsar längre. De måste ta ställning.”
De avslutade mötet. Männen såg nöjda ut – trots alla frågor. Äntligen hade hon tagit tag i situationen. Äntligen fick de en riktning.
Ändå kände hon sig bara hänvisad till sig själv. Hon levde i två världar samtidigt. Männen lyssnade på henne. Ändå var hon ensam.
Ensam med sin sorg.
Ensam med ansvaret.
Ensam med sitt hat.
Dagarna gick. Hon la juridikstudierna på hyllan. Hon jobbade frenetiskt. Nu gällde verkligheten. Hon ringde Goran, Bogdan och Thomas flera gånger varje dag. De ringde tillbaka, från olika telefonnummer eller Skype – de var säkerhetsfascister. Hon uppskattade att de lärde henne samma sak. Hon snackade, faxade, mejlade till American Express, SEB, Handelsbanken: räddade åtminstone något. Hon försökte få Beogradska Banka att förstå att Bogdan var hennes företrädare, ingen annan. Hon läste polisens förundersökning. Hon gjorde research om Black & White Inn – mest genom att snacka med Thomas och Goran, men också genom Mischa Bladman, som gick med på att plocka fram bokföring och andra handlingar. Hon kollade upp allt hon hittade om politikern som köpte sex av Cherkasova, om Östersjökoncessioner, om de andra gubbarna som betalade för Melissa. Hon gick runt i stan och kollade in restauranger, barer, pubar och klubbar som borde få besök av Bogdan eller någon av hans mannar för att ställa sina garderober under hans beskydd. Hon testade idéer om metoder att ta in amfetamin, att blanda ut tjacket, att förlägga laboratorier i Sverige i stället för i Baltikum. Det var nya grejer för henne – Milad förklarade från grunden. Hon funderade ut strategier för att möta Stefanovic – det var bara en tidsfråga innan skiten skulle träffa fläkten och han skulle börja agera. En sak var klar: hon – de – behövde pengar. Utan stålar skulle hon inte kunna driva det här projektet vidare. Utan stålar skulle hon inte klara ett krig mot förrädaren.
Hon vaknade klockan sex varje morgon. Somnade efter ett varje kväll. Drack åtta koppar kaffe varje dag, plus minst tre burkar Red Bull, käkade valeriana på kvällarna för att kunna somna. Hon åt hårdkokta ägg och tomater. Gick ner i vikt. Hon sa till Viktor att hålla sig undan. Hon skulle ringa honom: ”När jag känner mig okej.”
Hon chattade sporadiskt med tjejerna på Fejan. Skrev till Lollo att hon var för deppad för att gå ut.
Mischa Bladman låtsades som om det regnade. Han gick med på att sitta med Natalie för att allmänt få henne att förstå pappas bolags ekonomi. Sex av företagen var kursade. Några var vilande. Fyra fanns kvar. Kranjic Holding AB, Rivningsspecialisterna i Nälsta AB, Clara's Kök & Bar, Teck Toe AB. Ett antal bolag hade kontrollerats på ett eller annat sätt av pappa utan att han stått som formell ägare – Bladman var uppenbart nervös, ville inte diskutera ägandeandelar just nu. Visste inte vilken stjärthalva han skulle sitta på. Mischa Bladman sa det aldrig, men Natalie förstod – han hade tagit instruktioner från Stefanovic fram till nu.
Hon beställde en figursydd skyddsväst. Goran skaffade henne gorillor att alltid ha i släptåg, Adam och Sascha. Hon sov på hotell vissa nätter. De kollade under hennes bil, de placerade henne alltid längst bort från fönster, de lät henne aldrig gå först in någonstans. Hon studerade förundersökningen för tjugonde gången. Det måste finnas något där. Hon övervägde att informera polisen att hon visste varifrån vapnen kom. Hon satt i möten med advokaten och en annan skatteadvokat. Hon körde till Frihamnen och kollade in kajen och hur färjorna från Tallinn kom in – kanske kunde man slänga påsar med amfetamin från båtarna? Hon drack sex Coca-Cola per dag, åt ginsengtabletter varje morgon, knaprade Citodon för att dämpa huvudvärken från fem varje eftermiddag.
En dag ringde Goran. ”Han vill träffa dig igen”, sa han.
”Bra.”
”Natalie, ta det försiktigt bara.”
De sågs fyra timmar senare. Teatergrillen igen. Samma röda klädsel. Samma levande ljus. Samma avskildhet.
Adam, hennes livvakt i dag, fick stanna i bilen.
JW var klädd i mörkgrå kostym och grön slips.
Han öppnade rakt på sak: ”Det här är inte bra.”
Natalie antog att han menade situationen mellan henne och Stefanovic.
Han sa: ”Bladman känner sig pressad.”
Hon sa: ”Låt mig sköta mina saker, så kan du och Bladman sköta era. Och du var inte särskilt pigg på att samarbeta senast vi sågs.”
Han sa: ”Vi samarbetar med den som det passar oss att samarbeta med. Jag har många kunder. Din pappa var en av dem. Nu är Stefanovic en av dem.”
Natalie tänkte inte vika sig. Hon gjorde vad hon måste göra. Samtidigt behövde hon JW:s hjälp. Det var han och Bladman som hjälpt pappa med allt som Stefanovic nu försökte ta över. Dessutom var han inkopplad i Cherkasova–Svelander-historien.
Hon sa: ”Ge mig ett skäl till varför jag inte ska försöka ta tillbaka det som är mitt.”
Glittret i hans ögon igen. Kanske ett litet svagt leende i mungiporna.
”Äganderätten är den viktigaste rätten vi har. Tro mig, jag slåss för den. Men du måste också förstå realiteterna här. Jag kan inte ta ställning mellan klienter.”
”Du får ha dina principer, så har jag mina. Jag tänker ta tillbaka vad som är mitt. Du och Bladman får välja sida, helt enkelt.”
”Det kommer vi inte att göra. Men låt mig säga så här. Du vill ha nåt av mig. Jag vill ha flera saker av dig. Jag tror att vi ska kunna lösa det här. Ge mig lite tid bara.”
Han var annorlunda. Svensk – ändå samma snack och lugn som pappas män. Stekarlook – trots det spelade han i samma värld som hon. Han hade suttit inne – likväl beställde han vin med samma stil som pappa. Han spelade många olika matcher samtidigt. Precis som hon, kanske.
Och hela tiden: det där glittret i ögonen. Hon hade aldrig träffat någon som honom förut.
På kvällen sms:ade hon Viktor och bad honom komma över. Mamma var på yoga. De beställde pizzor som han plockade upp på vägen. Natalie skar loss kanterna och åt – LCHF-dieten utrangerad just nu.
Viktor undrade vad som hände. Varför hon aldrig ville träffas. Varför folk sa att de sett henne på stan med en annan kille. Natalie försökte förklara – situationen var dålig igen. Det var inte en och samma kille hon gick runt med. Det var olika livvakter.
Viktor tjatade vidare. Natalie ville inte prata mer om saken. Hon sa: ”Vi går in i teverummet i stället.”
Hon knäppte på teven och la sig i soffan med fötterna på soffbordet. Viktor satte sig bredvid henne. En work place-realityserie rullade på teven. Man fick följa advokaterna på en brottmålsbyrå i Stockholm.
Natalie la armen på Viktors lår. ”Känner du för att gå till min säng?”
Det var en omskrivning.
”Fan, Natalie, vi har inte setts på över en vecka, vi har knappt pratat, och nu vill du ligga, så här direkt?”
”Skärp dig.”
Han smajlade. ”Jag gillar dig.”
Hon sa: ”Dito.”
Ändå gjorde han ingenting. Bara satt stilla. Glodde på teven. En advokat babblade om hur oskyldig hans klient var bara för att kokainet som påträffats varit utblandat med lidokain.
”Kom igen, nu då.”
Viktor gjorde en lam rörelse att böja sig mot henne. Han var inte sugen, det var uppenbart. Men Natalie pallade inte vänta på att han skulle kåta upp sig. Hon knäppte upp hans gylf. Han hade Polo Ralph Lauren-kalsonger på sig. Hon tog fram hans slöa kuk. Masserade den.
Viktor sjönk ner med ryggen i soffan. Hon fortsatte smeka honom. Han ville verkligen inte just nu, märkte hon.
Men det var inte hennes problem. Hon strök med handen över hans ögon, fick honom att sluta ögonlocken. Hon drog ner förhuden. Slickade på ollonet.
Han gjorde läten. Det var ett gott tecken.
Hans kuk hårdnade till mellannivå. Hon tog den i munnen. Den smakade duschtvål och svett.
Han mumlade: ”Ska vi inte gå in till ditt rum?”
Hon ignorerade honom. Fortsatte suga tills han fick riktigt stånd.
Hon knäppte upp sina egna byxor. Klättrade upp på honom.
Han sa: ”Inte här.”
Hon nonchalerade honom, förde honom in i sig.
Hon höll sina händer mot hans bröst. Tryckte ifrån med armarna. Rörde sig upp och ner och åt sidorna. Kände honom inuti sig.
Hon slöt ögonen. Tankarna flödade. Hon rörde sig snabbare.
De skulle gå till Black & White Inn i morgon och ta sig ett snack med råttorna som sålt vapnen som använts mot pappa. Sanningen skulle fram nu.
Viktor halvlåg i soffan. Natalie fortsatte knulla honom – snabbare och hårdare rörelser. Hon hörde sina egna andetag.
Viktor var tyst. Skit i honom nu.
Hon förde hans händer mot sina höfter. Kände hur han tog tag i henne. Hon tryckte sig ner så långt hon kunde. Hans kuk nådde så långt det gick.
Hon var nära nu.
Vickade på rumpan. Tryckte sig framåt.
Upp och ner.
Hon såg masker och harlekiner.
Hon såg ett ansikte på insidan av ögonlocken.
Upp och ner.
Hon såg röda ridåer och stearinljus.
Hon såg ansiktet igen.
Det var JW.
Hon såg JW.