Natalie satt mitt emot Lollo på Brasserie Godot på Grev Turegatan. Adam väntade utanför. Hon pallade inte ha livvakten med när hon träffade Louise.
Stället: kreativa väggmålningar, designerlampor i taken, ännu mer designade ljusstakar på borden. Belysningen skruvad till perfektion – tillräckligt stark för att se alla. Tillräckligt svag för att vara smickrande. Bakgrundsmusiken var softad: något jazzigt, något svängigt, något väldigt mycket nu. Priset på drinkarna från hundrafemtio pix och uppåt. Priset på varmrätterna snittade runt en halv tuss. Priset på en flarra Mutta ville Natalie inte ens tänka på.
Kort sagt: very glassig känsla.
Folket: ariska assvenska A-laget samlat. Crème de la crème, folk som såg fräscha ut fast det var höstrusk ute. Folk som tillbringade somrarna i Troppan, på Gotland eller i Torekov. Natalie kände vissa och kände igen ännu fler. Jetset-Carl, Hermine, med flera. Absolut ingen som hette något i stil med Natalie eller i närheten av namn som Daniella eller Nadja. Ingen som hade föräldrar födda i forna Jugoslavien. Det passade sig helt enkelt inte här.
En snubbe två bord bort såg att hon höjde blicken. Han flörtade vilt med henne.
Natalie vände sig mot Lollo igen. Hon hade en kortkort kjol och ett par Louboutin med klackar som kanyler. Toppen hade ett mönster bestående av bilder på körsbär. Natalie visste att den var svindyr. Ändå: den visade för mycket. I vanlig ordning hade Louise puffat upp sina redan overkliga tuttar så att de nästan nuddade hakan.
Natalie tittade ner på sin förrätt: Ankleverterrine med granatäpple, portvinsgelé, anklårsrilette och rostad brioche. Hon längtade efter vanlig kålsallad.
Allt runtomkring henne kändes främmande. Fånigt. Nästan frånstötande. Hon kände sig som en turist på det här stället. Det här var inte hennes värld längre. På ett sätt var det som att hon kommit hem – när hon satt i biblioteket med männen kände hon sig mer bekväm än hon någonsin gjort med Lollo, Tove och de andra, fast de pratade om mycket konstigare saker.
”Var det gott?” frågade Lollo.
Natalie petade i maten. ”Mmm. Helt okej.”
”Har du sett att Jetset-Carl är här?”
Samma gamla fixering vid B-kändisar och Stureplansbrats.
”Mmm.”
Lollo sa: ”Har du sett Fredrika där borta? Hon kan ju inte gå i sina skor. Tjejer som knäar fram i högklackat är det värsta som finns, eller hur?”
Natalie tittade bort mot tjejen Lollo pekat ut. Hon såg inget konstigt med hennes gångstil. Snubben två bord bort försökte fånga hennes uppmärksamhet igen. Natalie nonchalerade.
Hon tänkte på JW – undrade hur han skulle ha gjort det. Killen där borta var så plump och oraffinerad.
Sedan de setts senast dök JW ofta upp i hennes tankar. Okej, han var viktig för affärerna. Han kanske visste något om politikern. Men det fanns andra som var viktigare. Ändå: JW släppte henne inte. Hon ville träffa honom igen. Hon fick känslan att han fanns där i kulisserna hela tiden. Verkade veta mer än någon annan. Verkade hålla i fler trådar än till och med Stefanovic. Men det var inte bara det – det var vem han var som lockade också. Han utstrålade en självkänsla som attraherade henne, väldigt starkt. Dessutom var han dubbel på många sätt – precis som hon själv.
Lollo pratade på. Om nya krämer från Dior. En ny nattklubb i Paris. En ny blogg på nätet. Natalie lyssnade med ett halvt öra.
Hon flöt bort igen.
Goran ringt i går. Han och Thomas hade gått till Black & White Inn några dagar tidigare. Goran: i vanliga fall kortfattad, militärt rak och enkel. Men om det här hade han gett en målande beskrivning.
Han hade gått direkt fram till kvinnan i baren – alla visste att hon var inkörsporten till sidobusinessen på det här stället – och sagt på ryska: ”Jag vill prata med dig efter stängning. Vi väntar.”
Klockan ett bommade stället igen. Bartendrarna ställde upp stolarna på borden, började skura golven. Kvinnan tog med Thomas och Goran in bakom bardisken. Genom köket och ut på andra sidan. Korridoren luktade av rengöringsmedel och vitlök. En man kom ut från ett rum. Visiterade dem snabbt. Sedan gick han tillbaka in. Kvinnan öppnade en annan dörr. Hon, Goran och Thomas satte sig på smutsiga stolar i ett litet kontor. Inga krusiduller. Direkt på sak.
Hon frågade vad de ville köpa.
Goran svarade på svenska. ”Vi vill ha information.”
Kvinnan låste hans ögon. ”Det säljer jag inte.”
”Vet du vilka vi företräder?”
Kvinnan fortsatte titta på honom.
Han sa: ”Vi vill inte ha problem. Du vill inte ha problem. Men du vet vad som hände Kum Rado. Vi måste undersöka det. Det har även ditt folk förståelse för. Eller hur?”
Kvinnan svarade inte.
Han fortsatte förklara. De visste från säker källa att Radovan mördats med vapen och sprängmedel som inhandlats på Black & White Inn. Han ville veta vem som köpt grejerna.
Kvinnan hade inte släppt hans blick. ”Det har jag ingen aning om. Det vet ni. Vem tror ni att jag är. Nån som kontrollerar passnummer och fingeravtryck på alla vi gör affärer med?”
Goran vek inte undan. ”Kanske inte, men vi har våra sätt att kontrollera sånt. Jag vill att du meddelar ditt folk att vi vill se alla föremål som han har tagit i.”
”Vad menar ni? Ni får återkomma i morgon.”
Goran sa: ”Vi menar att du ska ta fram alla föremål som han har vidrört. Och du får ringa ditt folk nu.”
Så hade det gått till. Black & White Inn gick magiskt med på Gorans krav, mot tiotusen i kontanter.
Han hade gått ut i bilen igen. Hämtade den som väntade i baksätet: Ulf Bergström. Kemist och före detta anställd på SKL – numera delägare i ett eget laboratorium, Forensic Rapid Research AB. Ett privat alternativ till statens kriminaltekniska myndighet.
Ulf satt hela natten inne på kontoret. Penslade, tejpade, topsade. Enligt kvinnan: den som köpt vapnen hade även tagit i en väska, två pistoler och fyra granater. Det var nästan ett halvt år sedan. Chanserna att hitta något var mindre än att få en parkeringsplats på Östermalm efter klockan tio en söndagskväll.
Ändå var det värt ett försök.
Ulf Bergström hade lovat att återkomma så fort som möjligt med resultatet av proverna.
De hade ätit upp. Natalie föreslog att de skulle ta en cigg på uteserveringen.
De gick ut. Tände varsin Marlboro Menthol. Luften var sval. Infravärme sprutade från upphängda element.
En servitör kom fram med en bricka med två glas champagne och sa: ”Han där borta bjuder på det här.”
Natalie såg flörtsnubben vinka till henne.
Lollo sa: ”Vet du vem det där är?”
”Nä.”
”Inte jag heller. Men han verkar inte helt fel, tycker jag.”
Natalie bara skakade på huvudet.
Lollo frågade hur det var med Viktor.
”Vi ses inte mycket och han är rätt jobbig.”
”Oj då. Hur då, liksom?”
”Jag vet inte. Det har varit så länge. Jag stör mig på honom. Han fattar inte att jag är ledsen ibland och tänker på pappa. Antingen vill han bara göra massa saker hela tiden eller så jobbar han stenhårt. Jag har inte tid med det. Vet du, jag tycker han är en riktig nolla.”
”Men kanske ni ska åka bort och bara få lite kvalitetstid med varandra?”
Lollo kom med dåliga förslag. Natalie hade verkligen inte tid att resa bort just nu.
”Nej, jag vill inte det. Det går inte nu. Dessutom skulle jag bara irritera mig på honom ännu mer. Vi tjafsade i går.”
”Nämen, gumman. Om vadå?”
”Han är svartis. Började tjata om att jag träffar nån annan och så. Men det är skitsnack. Jag har en assistent ibland, det är allt. Men det fattar inte Viktor. Han tycker att jag inte svarar när han ringer. Att jag inte kan förklara vad jag har gjort. Men det är också skitsnack. Det är bara det att jag inte vill berätta allt för honom.”
”Men kan du inte förstå honom, ens litegrann?”
”Nej, inte efter det här med pappa och allt. Och sen har han mage att börja fråga om jag kan låna honom pengar. Förstår du?”
”Vad fräckt.”
Lollo hejdade sig själv. Hennes ögon flackade. Hon sa: ”Han där borta vinkar till oss igen, han vill att vi kommer över till hans bord. Ska vi inte gå dit?”
Hon pekade på flörtkillen. Snubben: mörk kavaj, uppknäppt randig skjorta, rosa slips där han lättat på knuten i halsen.
Natalie var inte det minsta intresserad.
”Nej, jag tror jag ska hem nu”, sa hon till Lollo.
Louise såg besviken ut. ”Kom igen nu, gumman. Jag tycker du ska ha lite roligt.”
Natalie ställde sitt glas på bordet.
”Skämtar du?”
Adam höll sig på behörigt avstånd, ungefär fyra meter. De gick mot hans bil som stod parkerad nere på kortsidan av Humlegården. Kvällen var mörk. Det blåste. Kanske fem grader i luften. Det kliade i Natalies ena kontaktlins.
Hon ångrade inte att hon snäst av Lollo. Sedan pappa mördats kände hon sig inte nära de där tjejerna längre. De fick hålla på med sina små liv tills de mognade om några år.
Tankarna fladdrade i hennes huvud som löven i Humlegården. Kanske var hon full. Kanske var hon bara utpumpad efter den senaste tiden. Kanske behövde hon sätta sig vid en dator och försöka få ordning på allt som hände.
Kriget var igång där ute. Stefanovics reaktion kommit omedelbart efter att de setts i Tornet. Advokaten som förvaltade dödsboet efter pappa hade fått ett nattligt samtal av en okänd man som bröt på något östspråk. Personen lovade att sprätta upp magen på advokaten och hans fru om han inte gav Stefanovics målvakter firmateckningsrätt på flera av bolagen igen. Dagen därpå: Marko och två andra killar hade steppat in med basebollträn på pappas gym Fitness Club och gått loss på inredningen. När receptionisterna försökte stoppa skiten, blev de nedslagna och misshandlade. Två låg fortfarande på sjukhus, en med livshotande skallfrakturer. Två dagar efter misshandeln: en amfetaminkran hittade sin hunds huvud i bagageluckan på sin bil med en post-itlapp på golvet bredvid: Sista varningen. Sälj inte till Kranjic. Samma vecka: flera krogar i stan fick brev skickade till sig som luktade bensin. Meddelandena tydliga: Inga fler affärer med Kranjic.
Natalie tänkte: Kom igen, Stefanovic, du är inte Don Vito fucking Corleone. Du är en jävla loser.
Goran sa till Natalie att de måste slå tillbaka. Självklart skulle de slå tillbaka.
”Men hur?”
Han sa: ”Vi gör som vi är vana.”
Hon lät Goran kommendera krigets detaljer. De försökte tutta eld på Tornet. Stället klarade sig tyvärr med mindre skador. De kapade en lastbilslast med cigaretter som Stefanovics folk beställt. De slaktade Stefanovics finaste travhäst, Timba Efes. La in hästhuvudet i en jättekylbox och budade till honom. De tog en dörrvakt kopplad till Stefanovic till en lagerlokal i Huddinge och spräckte hans ena knäskål med en hammare. Det var en första hämnd för misshandeln på Fitness Club.
Natalie själv jobbade som en galning. Hon pratade och mejlade med bankerna varje dag. Hon diskuterade med Goran och Thomas. Hon gav order till Bogdan och andra. Planerade turer på stan med någon av sina livvakter. Hon tog kontakt med folk på kåken som snart skulle vara ute, donerade pengar till deras fruar. Hon donerade pengar till Riksserbiska Föreningen i Stockholm. Hon donerade pengar till Näsbyparks IF. Hon hade snart inte ett öre kvar – Bogdan måste till Schweiz mycket snart. Hon måste bara få allt klart med JW först.
Hon tog ett annat steg: hon kontaktade Melissa Cherkasova.
Plingade på hennes dörr till lägenheten på Råsundavägen. Adam och Sascha i bakgrunden. Klockan var tre på eftermiddagen.
Hon visste att Melissa var hemma, Sascha hade suttit i en bil och spanat mot lägenheten i tio timmar. Tjejen hade gått in, inte kommit ut.
Det blev mörkt i titthålet. Hon hörde en röst. Stark brytning, ändå korrekt svenska.
”Vad vill ni?”
”Jag vill bara prata. Jag heter Natalie Kranjic.”
Rösten på andra sidan lät svag. ”Jag vet. Du har redan pratat med mig när du pratade med Martina.”
”Ja, men jag vill prata med dig direkt. Jag lovar att inget kommer hända dig.”
Det rasslade i dörrkedjan på insidan.
Melissa stod barfota i tajta jeans och en löst sittande t-shirt. Osminkad, ofixad, orolig.
Samma blick som när Natalie förföljt henne.
Sascha stängde dörren bakom dem.
Melissa visade inte in dem i lägenheten. Natalie försökte spana. En liten tvåa med kök. Hon såg en soffa och ett soffbord. Hon såg en laptop och dvd-filmer på soffbordet.
De stod kvar i hallen.
Natalie sa: ”Jag vet allt om dig. Jag vet vad du gör. Jag vet vad du gjorde med min pappa i lägenheten på Björngårdsgatan. Jag vet vad du gör med politikern Bengt Svelander. Jag vet att du filmar allt.”
Melissa tittade ner i golvet.
Natalie fortsatte: ”Det är inget problem för mig, det du gör. Men Martina har väl sagt till dig att du inte ska lämna ut nåt av det materialet till Stefanovic? Lyssna på mig nu.”
Natalie tog ett andetag, sedan fortsatte hon. ”Jag kommer inte hålla på med din typ av verksamhet. Jag har sagt till mannarna att Stefanovic får fortsätta om han vill, men vi ska inte sälja eskortservice längre. Du får också göra som du vill, men jag personligen gillar inte den verksamheten. Förstår du?”
Melissa fortsatte att stirra ner.
”Men materialet tillhör mig. Det ska du ge till mig och inte till Stefanovic.”
Melissa rörde sig inte.
Natalie sa: ”Så, har du lämnat ut nåt till Stefanovic?”
Melissas röst var ännu svagare än förut. ”Nej, inte än. Men han vill ha.”
”Vem ska han ge det till?”
”Jag har ingen aning.”
”Jag fattar. Men då kan du ge materialet till mig nu.”
Melissa pekade på datorn. ”Jag måste lägga över filerna på en dvd eller memorysticka för att ni ska kunna få det. Det tar en timme.”
Natalie gillade vad hon hörde. Men hon ville inte stå här och vänta en hel timme.
”Då tar vi med oss din dator i stället. Jag lämnar tillbaka den snart.”
Melissa sa: ”Men ni vet inte vilka filer det är, det finns hundratals och många är suddiga.”
Natalie nickade. ”Okej, då säger vi så här: du laddar över materialet och hör av dig till mig så fort det är klart.”
Tillbaka i Stockholmsnatten. Hon och Adam gick längs Humlegården.
Melissa hade inte hört av sig. Natalie började bli otålig, men just nu fanns det mycket annat att ta tag i.
Tvåhundra meter ner såg hon Svampen på Stureplan. Ljusen studsade upp mot parken. Halvblariga brudar som stimmade på väg till Sturecompagniet. Partydesperata snubbar som skrek efter varandra. Ljuden av taxibilar som svischade förbi.
Hon funderade på vad hon skulle göra med Viktor.
Då: en av taxibilarna stannade precis bakom Natalie. Bromsarna tjöt.
Ena bakdörren slängdes upp.
En man kastade sig ut.
Hon vände sig om samtidigt som han kom ikapp henne. Han greppade hennes arm.
Hon hörde Adam ropa något.
Hon andades in kall luft.
En enda tanke: Är det kört nu?
Vad var det som hände egentligen?
*
ANMÄLAN
Polismyndigheten i Stockholms län
Anm. upptagande p-mynd: Stockholms län Dnr: 2010K30304-10
Enhet: Arl
Anmälningsdatum: 2 oktober
Upptagen av: Pa David Carlsson
Inskriven av: Pa David Carlsson
Anmälningssätt: Polisman i tjänst
BROTTSPLATS Områdeskod: 21A3049034900
STUREGATAN, HUMLEGÅRDEN, STOCKHOLM
BROTTSTID
Lördag 29 september kl. 23.00–23.10
BROTT/HÄNDELSE
Grov misshandel, olaga hot
SAMMANDRA
MÅLSÄGANDE:
Axel Jolie
VITTNE:
Saman Kurdo
Fredric Vik
MISSTÄNKTA:
Okända
Signalement:
MT1: Medelålders man, storvuxen, ca 190 cm, cendréfärgat hår i snedbena, svart rock, mörka jeans.
MT2: Ung kvinna, ca 180 cm, långt mörkt hår, mörka kläder.
FRITEXT
LKC mottog samtal från Saman Kurdo. RB 2039 och 2048 anlände till platsen.
HÄNDELSE
Mannen i buskarna är åter vid medvetande när Pa David Carlsson och Pa Emma Skogsgren först anländer. Personen i fråga är Axel Jolie. Han är berusad. Han har skador i ansiktet och huvudet. Han uppger att han blev överfallen när han stannade med en taxibil för att prata med en kvinna som han trodde att han kände. Den misstänkte mannen (MT1) kastade sig då fram och slet Jolie ur taxin. MT1 utdelade sedan slag mot ansiktet på Jolie så att han tappade balansen. MT1 tar sedan fram något som han uppfattar som ett skjutvapen och tvingar in Jolie i parken. Kvinnan (MT2) befinner sig hela tiden bredvid och skriker på Jolie. De går in ca 10 meter i parken.
MT1 föser sedan in Jolie i ett buskage. Jolie tappar åter balansen. MT1 sparkar honom i magen samt åtskilliga gånger mot huvudet. Därefter går MT2 in i buskaget. Hon slår Jolie i ansiktet med öppen hand flera gånger och skriker. Sedan tvingas Jolie att ställa sig på knä och be om ursäkt. MT2 sparkar då Jolie mot penis. Detta ger upphov till fruktansvärd smärta och Jolie förlorar medvetandet.
SKADOR
Axel Jolie uppvisar rodnader över pannan och ögonen samt kinderna samt blodvite vid höger ögonbryn. Han har blödningar på insidan av kinden. Han har ett ytligt sår på vänster öra. Han visar även upp rodnader på högerarmen samt vänster lår. Han är i ett chockartat tillstånd. Han vill inte visa upp penis.
VITTNESUPPGIFTER
Taxichauffören Saman Kurdo uppger att Axel Jolie steg på vid Linnégatan. Han bad honom köra långsamt och att sedan svänga ner på Sturegatan bredvid Humlegården. Det verkade hela tiden som om han tittade efter någon. När de såg aktuell kvinna vid parken bad han Kurdo att köra fram och stanna snabbt. Jolie slängde sig sedan ut och försökte prata och ta tag i kvinnan. Kurdo uppfattade det inte som att kvinnan kände Jolie särskilt bra. Hon var motvillig. Efter några sekunder hoppade en man fram och slog Jolie i huvudet. Jolie hamnade på gatan. Sedan sprang de alla in i parken. Kurdo hörde skrik från parken. Han ringde då polisen och försökte tillkalla hjälp från en man på andra sidan gatan.
Fredric Vik blev tillkallad av Saman Kurdo som stod utanför sin taxibil på Sturegatan. Han förstod först inte vad som hände. Han gick över och frågade Kurdo. Kurdo sa då att det pågick en misshandel en bit in i parken. Vik gick in mot parken, han hörde ljud där inne. Längre bort såg han två personer gå hastigt från platsen. Han såg inte hur de såg ut. Han tittade sig omkring. Han såg då Jolie liggandes i ett buskage, till synes medvetslös.
ÖVRIGT
Jolie körs till Karolinska sjukhuset för vård och dokumentation av skadebilden.
Jolie vill inte medverka till att ge närmare signalement på MT1 och MT2. Han uppger att detta kan vara farligt för honom. Signalementen baseras sålunda endast på vittnet Saman Kurdos uppgifter.