”Fett najs att se dig, brushan!”
Peppe i arbetskläder. Hantverkarbyxor i kamouflagemönster, svart Harley-Davidson-keps och collegetröja med text på bröstet: Support your Local Bandidos. Samma silhuett som senast på Babaks tjugofemårsparty: som en apa. Överbreda axlar och så långa armar att han typ kunde klia sig på hälen utan att böja sig.
De dunkade varandras ryggar. Jorge kunde inte låta bli att gilla Peppe. De satte sig ner vid bordet: McDonken i Kungens Kurva.
Jorge åt två Quarter Pounder Cheese. Njöt av att slippa thaimaten.
Ett viktigt möte för Jorge. Han ville låna arbetsverktyg av Peppe för att gräva upp resten av cashen. Med lite röta: han kunde ha sexhundra lax i handen redan i kväll. Han behövde bara en schysst Peppe och några timmar vid gömstället.
Peppe snackade på som vanligt. Han jobbade som snickare. Jorge fattade ju: mest en fasad, men det var inget fel på sådant – alla behövde en fasad.
Peppe berättade att han skulle bli farsa. ”Fast jag bara brukar komma på lökarna, helt sjukt alltså, hur kunde det bli en knodd av det?”
Peppes humor. Jorge gratulerade och flinade.
Peppe undrade om Babak, Tompa, de andra. Jorge duckade ämnet så gott han kunde. Uppenbarligen visste inte Peppe att Babak förts till Sverige. Fast tidningarna trumpetat ut i flera dagar nu: Tjugofemåring misstänkt för Tomtebodarånet gripen i Thailand.
Peppe surrade på om sina vanliga smarta planer. Byggbranschens luftfakturor, Skatteverkets senaste kontrollmetoder, bemanningsföretag med duktiga killar från Latinamerika som skottade snö från taken för fyra euro timmen.
”Det är snart vinter, vet du. Och varenda bostadsrättsförening i den här stan är livrädd för att snö och is ska falla ner på nån lirare. De pyntar vad som helst för lite skottning. Vi sätter upp bolag för jobbarna, sen hyr vi in dem till vårt bolag där vi har alla grejer. Jobbarbolaget betalar gubbarna varenda euro svart. Det drabbar aldrig vårt bolag om Skatteverket gnäller.”
Jorge sa: ”Det låter ju grymt. Då har du massa spadar och grejer, antar jag?”
Det var mörkt ute när Jorge parkerade pickupen. Han lånade den av Peppe. Där bak låg proffsgrejer. Stora spadar, ett spett, kättingar, spännremmar, handskar och blåställ.
Han kunde sova i bilen i några dagar också. Peppe behövde den inte direkt.
Kanske skulle allt lösa sig ändå.
Försiktighet hans högsta mandiamento just nu. Han hade flyttat runt som en hemlös under dagarna i Sverige. Bott hos Paola, mamma, Mahmuds syrra, till och med hos svenne-Rolando. Han kollade registreringsnumret på varenda bil som betedde sig mysko – sms:ade Vägverket. Medborgarservice: de svarade med ett sms inom tre minuter. Registrerade ägaren av bilen. Syntes direkt om det var polismyndigheten som försökte spana i civilkärra. Han undvek sina hemtrakter, mer än på nätterna. Han gav inte ut sitt kontantkortsnummer till någon. Han köpte ett par solbrillor och la sig till med hiphopstilen i gången. Fixade rytmen. Gungade armen. Högerbenet tog en liten omväg i steget. Nigga with attitude. Känsla som om han rört sig så hela livet. Förhoppningsvis skulle det göra honom till lite mindre sig själv.
Allt påminde honom om när han varit på rymmen från kåken, fast då hade han kört stuket fullt ut och smetat in sig med brun utan sol också. ”Rymmarn.” Babak kunde knulla sin morsa. Nu var det han som satt på häktet.
Han klev ur bilen. Sätraskogen. Granar och tallar och lövträd. Gruset knastrade. Han öppnade bakdörrarna. Vattentornet syntes hundra meter längre bort som en fet magic mushroom. Han plockade ut kättingen och remmarna. Gick in fyra meter i skogen. Han tände pannlampan. Försökte känna igen sig.
Han lät skenet svepa över löven. Mossan. Det gulnade gräset.
Det var kallt i luften. Kanske fem grader. Han huttrade till. Grankvistar hängde ner och skymde sikten. Han gick fram och tillbaka. Sparkade undan kottar och grästuvor.
Han sökte efter stället. Platsen där de gömt stålarna som de aldrig visat de andra grabbarna eller Finnen.
Han gick tillbaka till vägen. Kollade in mot skogen. Vänster höger. Höger vänster. Ljuskäglan var som en liten prick i en mörk granmassa.
Sedan såg han dem. Tre stenbumlingar på rad. Fem centimeter mellan varje sten. Han mindes hur de slitit för att få dem på plats. Säkert hundrafemtio pannor per sten.
Han gick fram. Visste att det inte var någon idé att försöka leka World's Strongest Man. Han böjde sig ner. Virade spännremmen två varv runt den största som låg i mitten. Fäste kättingen i spännremmen. Drog kättingen till bilen, fyra meter bort. Fäste den i dragkroken.
Startade motorn. Körde lååångsamt framåt.
Det var för mörkt för att se något i backspegeln.
Han öppnade bildörren, böjde sig ut, lyste med pannlampan. Följde kättingen bort i mörkret. Stenen hade rubbat på sig. Det räckte.
Han hoppade ut. Hämtade spettet och spaden. Satte på sig nabbhandskarna.
Stenen dragits en halvmeter. Ett runt platt avtryck syntes i gräset och jorden där den legat. Han högg med spettet.
Han tänkte inte på någonting. Bara grävde och högg. Enda som gällde nu: få upp flosen och dra tillbaka till Thailand. Han tänkte skita i iraniern. Skita i om den där idioten golade ner honom. Skita i Rikskrim som skulle lysa honom värre än en självmordsbombare. Han hade ett pass som funkade. En polare där nere som kommit ut från sjukhuset.
Det kändes så enkelt.
Genomsvettig. Keff känsla i fingrarna. Hur kunde så många rötter hinna bildas på bara en sommar? Han mindes inte alla småstenarna heller. Var kom de ifrån? Grodde småsten i jordgropar, eller?
Han tittade. En hög med jord vid sidan av hålet.
En meter djupt.
Han hade ont i ryggen.
Han fortsatte gräva.
Hackade med spettet för att mjuka upp jorden. Krossa rötterna. Peta undan stenarna.
Efter ungefär en timme: en plastpåse.
Legat åttahundra i värdeväskorna, men han gett tvåhundra till den där iranska fittan. Vem tackade honom för det nu? Vilken idiot han varit. Han borde ha klippt Babak direkt i stället.
Han böjde sig ner.
Pulsen: BPM i prestissimo. Svetten rann ner i ögonen. Han kände sin gamla tjatiga mage igen. Fy fan vad trött han var på den.
Han behövde kliva ner i gropen. Han tog tag i toppen av påsen. Den behövde grävas upp försiktigt.
Han tog en mindre spade i andra handen. Försökte gräva små, små tag åt gången. Ville inte förstöra påsen.
Han höll på i tio minuter.
Sedan: påsen låg helt fri. Han tog upp den.
Kunde inte bärga sig.
Han kände vikten av sexhundra tuss i femhundringar och hundringar.
Han började knyta upp den.