Natalie fick blod på byxorna. Små mörka fläckar över knäna. Kanske skulle det försvinna i tvätten. Hon sket i det, fick slänga byxorna annars. Vad som måste göras måste göras. Det skulle bli fler blodfläckar framöver.
Hon satte sig ner på en plaststol. Slöt ögonen. Såg bilder rulla förbi från dagarna som gått.
Melissa hade fortfarande inte hört av sig på söndagen. Natalie väntade till måndagen. Hon ringde på kvällen från två olika telefonnummer. Cherkasovas telefon var avstängd, inget telefonsvararmeddelande. Hon försökte ringa på tisdagen igen. Hon bad Sascha sms:a henne. Samma sak – noll respons.
Då bestämde hon sig för att åka hem till henne.
Där ute: lägenhetshusen på ena sidan, en stor skola på andra sidan. Solna: inte ghettoförort som de södra territorierna eller längre bort längs blåa tunnelbanelinjen. Inte finförort som där Natalie bodde eller de andra norra villaområdena. Solna: någonstans mittemellan. Som vaniljglass. Som mellanmjölk. Som Kungsholmen i förhållande till Östermalm och Söder.
Adam mötte henne och Sascha på gatan.
Han hade ringar under ögonen. Han sa: ”Jag har väntat i bilen sen klockan fem i går eftermiddag. Varken sett henne gå ut eller in.”
”Vi får se”, sa Natalie. Hon fick onda aningar. En liten klump i magen.
Adam kunde koden till porten där nere. Han öppnade.
Fanns ingen hiss. De gick uppför trapporna.
Natalie plingade på dörren. De väntade.
Tyst inne i lägenheten.
Hon plingade igen.
De knackade.
Adam tryckte örat mot dörren.
”Det är helt tyst där inne. Hon kanske sover.”
De knackade igen.
Inget hände.
Adam kände på dörren.
Den var öppen.
Det här kändes fel.
Adam som värsta kommandosnuten: drog sin pistol och höll den framför sig.
Det här kändes fett fel.
De gick in.
Natalie stod i hallen, tittade sig omkring. Hon såg in i vardagsrummet. Soffkuddarna och dvd-filmerna låg på golvet. En bokhylla var vält. Gardinerna var nedrivna. Pocketböcker, inramade fotografier, små dockor, askfat och cigarettpaket över hela rummet. Till och med en pizzakartong var sliten i småbitar.
Fan.
Sascha ropade från köket. ”Här inne har nån röjt ordentligt. Vi ska inte röra nånting här, tycker jag.”
Hon tog några kliv mot köket.
Hon hörde Adams röst. Den var skakig.
”Natalie, kom hit.”
Han var i sovrummet. Hon gick dit i stället. Lilla klumpen i magen växte till apelsinstorlek.
Gardinerna fördragna där inne. Dunkelt ljus. Alla byrålådor utdragna. Toppar, kjolar, strumpor och trosor över golvet.
Det luktade konstigt. På sängen låg Melissa med ett blodigt täcke över sig. Hon hade något slags trasa i munnen.
Döden hade målat henne i sina egna nyanser – långtifrån en smickrande bild. All färg var borta från hennes ansikte. All glans var borta från hennes hud. Allt sött var borta från hennes ögon. Melissa hade sett rädd ut första gången Natalie förföljt henne. Men skräcken som nu syntes i hennes blick var något annat. Hur döden än såg ut, så hade den inte sett bra ut för Melissa Cherkasova. Hundra procent säkert.
Adam böjde sig ner och drog bort täcket.
Melissas kropp var sargad. Lakanen och madrassen var blodiga.
Hennes händer var hopdragna med buntband.
Hon hade brännmärken på brösten och på insidan av låren. Hon hade blodiga sår på armarna och magen. Hon var blodig kring underlivet. Hon hade två skotthål i bröstet.
Adam höll för sin mun. Natalie kände apelsinklumpen i magen röra på sig snabbt. Hon sprang till toaletten.
En halvtimme senare hade Thomas kommit dit. Han parkerade en skåpbil precis utanför porten. Natalie och grabbarna väntade i sin bil.
De gick in tillsammans.
Lukten var tydligare nu. Eller så var det bara att Natalie visste vad som fanns där inne.
Thomas och Adam gick in i sovrummet. Natalie väntade i hallen. Sascha utanför i bilen, telefonen redo ifall snuten av någon anledning skulle dyka upp.
Thomas kom ut. ”Fy fan, vilka svin. Har ni rört nånting?”
Natalie sa: ”Jag har rört vid dörrhandtag, inget mer. Sen kräktes jag i toaletten också.”
Adam sa: ”Jag drog undan täcket, annars bara dörrhandtag.”
Thomas la armarna i kors. ”Okej, vi måste städa undan efter oss själva. Sen tycker jag vi tar hand om kroppen, för säkerhets skull.”
Thomas delade ut order. Plockade upp grejer ur en bag.
”Använd de här disktrasorna. Torka av handtag, handfat, badrumsgolv och alla andra ytor som ni har varit nära. Använd överdrivet mycket med Cillit Bang. Lägg alla sängkläder i en svart sopsäck.”
De jobbade i tjugo minuter. Thomas: Mr Wolf i Pulp Fiction på riktigt.
Stora frågan: hur skulle de få ut Cherkasova?
De la ner kroppen på utbredd plast på golvet. Thomas vände upp och ner på sängen. Det var en enkel modell, vanlig skumgummimadrass. Han tog upp en sticksåg, stoppade i kontakten. Sågade upp sängen underifrån. Lyfte ner kroppen i sängramen. Såg ut som en kista. De täckte över det hela med madrassen och mer svart plast. Tejpade ordentligt med silvertejp.
Thomas gick ut i trapphuset. Skruvade ur varenda lampa – för nyfikna grannars skull. De bar ner sängen. Melissa inuti som en tung lyxmadrass.
Adam åkte iväg med kroppen i skåpbilen.
Thomas sa: ”Jag tror inte de fick materialet. Hon verkar ha stått ut med mycket. De skulle inte gjort allt det där mot henne om de fått grejerna. Och jag tror inte nåt finns här inne. De har letat överallt.”
Natalie tittade upp. Hon satt fortfarande. Framför henne stod Goran, Bogdan och Sascha. Kylrummet innanför köket på Restaurang Bistro 66. Stället tillhörde en gammal kamrat till pappa.
På hyllorna: mjölkpaket, juicepaket, selleribuketter och andra grönsaker, massor med lime och citroner. Drinktillbehör i mängd. Stora frysboxar på golvet.
Över hyllorna: gladpack. På golvet: presenning. Hela rummet var inplastat.
Det var bra tänkt – för på golvet låg Marko.
Natalie reste på sig. Fyra dagar sedan de funnit Melissa Cherkasova torterad och mördad i sin lägenhet. Thomas hade hittat materialet till slut. En dvd-skiva fasttejpad bakom ett avloppsrör i tvättstugan. Sammanlagt: tjugosju minifilmer. Tre olika gubbar, tre olika hotellrum. Typ tre olika perversioner. En av dem var politikern, Svelander, en var okänd, en var en högt uppsatt polischef som Thomas kände igen. Svelander verkade digga analsex. Okände svennen ville bli avsugen. Sistnämnde ville klä ut Melissa till skolflicka, boja fast henne och sedan köra S&M-grejer i tretimmarspass.
Natalie hade skickat Sascha för att informera Martina Kjellsson. Hon skulle få veta hälften av vad som hänt: ”Melissa är försvunnen, det är inte vi som ligger bakom. Försök inte kontakta henne, ring inte polisen eller nån annan. Vi tar hand om det här själva.”
Natalie såg sjuka bilder. Melissas uppspärrade ögon. Trasan de stoppat i hennes mun. Hennes skadade underliv.
Marko hade blodiga jeans. Trasig t-shirt. En fet guldring på lillfingret.
Natalie gick fram till honom. Goran just gett honom en omgång.
Han kved: ”Låt mig gå nu.”
Hon sa: ”Varför?”
Han spottade ut en tand. ”Jag vet inget om vad som hände med din pappa.”
”Jo, det tror jag.”
”Nej, för fan. Jag svär. Jag har inte den blekaste. Han hade många fiender. Man kan säga att han fick skylla sig själv.”
Det han just sagt: Natalie kände en storm inom sig.
Hon sparkade honom i ansiktet. Han spottade blod.
Hon fick mer blod på byxorna.
Hon sa: ”Och Cherkasova då?”
Marko spottade ut ytterligare en tand. ”Snälla, det var inte jag som hade ihjäl henne.”
”Det skiter jag i. Det var i varje fall du som slog sönder Fitness Club och gjorde det ni gjorde mot receptionisterna.”
Hon sparkade honom igen.
Ännu en tand föll på golvet.
Goran skrek: ”Du har valt fel sida, din jävel.”
Natalie tog Gorans basebollträ. Slog Marko över benen, magen. Körde ner toppen med full kraft i hans ansikte.
Hans näsa blev slamsor. Han skrek.
Det bubblade rött ur hans mun. Blod. Tänder. Slem. Läppsubstans.
Natalie höjde rösten. ”Håll käften, ditt svin. Vad hände med min pappa?”
Stormen i henne dundrade mot pannbenet.
”Jag har ingen aning.” Markos röst lät desperat.
Hon stampade honom på pannan.
Han grät, snorade, bad om nåd.
Hon såg bilder på Melissa flasha förbi igen. Hon slog med base-bollträet på kuken.
Han skrek som en dåre.
Hon slog honom igen på samma ställe.
Han fortsatte skrika. Gråta. Hosta.
Hon svingade med båda händerna, som en golfklubba.
Han fick bara fram ett pipande ljud.
Han tystnade.
Natalie torkade bort svett ur pannan. Lugnade sig. Tittade på Goran. ”Klipp av hans lillfinger med ringen och skicka till Stefanovic. Sen, avsluta honom.”
Hon gick ut ur kylrummet. Sascha i släptåg.
Hon duschade inte i vanliga duschen vid sitt rum, i stället tog hon den i källaren. Mamma sov. Sascha var där uppe. Klockan var halv ett.
Hon blötte håret och masserade in schampo: Redken All Soft. Böjde huvudet bakåt och sköljde. Sedan kramade hon ur håret, vred ur det som en trasa. Hon tog balsam: samma märke, Redken All Soft. Lät det verka en stund. Duschade kroppen och armarna. Filade hälarna med en fotfil som hon hade glömt att den låg här nere. Sedan slog hon om till takduschen. Satte sig ner på golvet. Lät det varma vattnet regna över hela henne. Det immade på duschkabinens glasdörr. Hon öste på extra mycket duschcreme: Dermalogica Conditioning Body Wash. Tvättade sig samtidigt som vattnet rann. Det skummade på golvet. Hon insåg att hon inte rakat benen på flera dagar. Hon sköt undan duschdörren. Klev ut, det droppade på golvet. Hon letade efter en rakhyvel i badrumsskåpet. Det fanns ett oöppnat paket. Hon klev in i duschen igen. Lät vattnet rinna. Rakade benen med långsamma drag.
Det var skönt att slappna av.
Hon tänkte inte på kriget med Stefanovic. Hon tänkte inte på Melissa. Hon tänkte inte ens på pappa. Hon bara njöt av värmen och av att mjukas upp av vattnet.
Hon såg JW:s ansikte framför sig.
Hon visste vad han tyckte om hennes aktioner mot Stefanovic, även om han inte nämnt det igen.
JW skulle ha återkommit med någon form av upplägg – när de sågs på Teatergrillen andra gången hade han lovat att hjälpa henne. Dels genom att Bladman skulle redovisa allt som rörde pappas tillgångar och se till att ge henne och hennes advokat full behörighet, dels genom att välja sida: hon gick inte med på att de skötte affärer för Stefanovic som egentligen var hennes.
De hade pratat på telefon två gånger. Han slingrade sig, sa att det tog tid. Att det var svårt. Natalie ville ringa honom igen och igen och igen. Inte bara för att få honom att leverera. Hon ville höra hans röst också. Höra hans bortförklaringar. Goran förbjöd henne, men han förstod ju inte hur hennes hjärta bankade varje gång hon såg ett okänt nummer på mobilen.
Senare satt hon i köket, fortfarande i badrock. Åt keso med tomat. Halvhög på Citodon och valeriana – hon kunde ändå inte sova. Ringde några samtal. Thomas. Goran. Saker hände hela tiden. Nyheten om vad de gjort med Marko skulle vara ute om max två dagar. De fick vänta på Stefanovics reaktion. Det här borde få honom att tänka om.
Hon la ner telefonen. Måste verkligen gå och lägga sig nu.
Innan hon rest på sig ringde det på hennes telefon igen. Skyddat nummer. Varken Goran, Bogdan eller Thomas körde med sådant. Inte Adam heller.
Det var Viktor.
”Var fan har du varit?”
Natalie orkade inte med hans tjafs.
”Hemma, och med grabbarna. Inga konstigheter.”
Viktor lät gråtfärdig. ”Jag har inte hört av dig på en vecka.”
”So?”
”Jag hör konstiga saker om dig.”
”Om du hör konstiga saker så är det skitsnack.”
”Jag hörde att du varit ute med Lollo och nån snubbe, Axel Jolle eller nåt sånt där, raggade stenhårt på dig och du bara flinade. Han bjöd på drinkar, försökte få med dig hem hela kvällen. Du bara tog emot.”
”Har du hört vad vi gjorde senare på natten då? Riktigt intressant, faktiskt.”
”Vad gjorde ni?”
Natalie tog en tugga keso. ”Har du inte hört det?”
”Nej, vad hände? Jag svär alltså, om du har varit med honom är det slut.”
”Okej, men ta reda på vad som hände då innan du ringer och gnäller.”
Hon klickade bort honom. Nu fick han ta och ge sig. Det här var sista gången. Tjafsade han en gång till, fick det vara slut.
Innan hon hann lägga ner telefonen på bordet ringde den igen. Skyddat nummer nu också. Var det Viktor som inte fattat budskapet?
Hon svarade inte.
Ett sms pep till: Du har ett meddelande på ditt mobilsvar. Hon lyssnade av det. ”Du har ett meddelande. Togs emot i dag, klockan noll två och tjugoett.”
Hon kände på sig att det skulle vara något jobbigt.
”Det här är Mischa Bladman. Jag talar för mig själv och för JW. Sluta hålla på med det ni gör. Er konflikt river sönder stan. Och nu har Moskva börjat tröttna. De ringde mig just och bad mig framföra att de vill se resultat och inte ha nåt strul, oavsett vem som har materialet. Natalie, ring mig direkt.”
*
När förändringarna kom fanns mycket för oss att göra. Den ryska ekonomin gick igenom ett stålbad. Den som ville fram måste ta chansen vid rätt tillfälle, ha rätt kontakter och viljan att lägga liv för sina fötter. Och just det var lyckan för min bransch.
Det fanns många från KGB, GRU, Stasi, Securitate, som var beredda att lösa folks problem. Själv kom jag, via omvägen i Gulag, från OMON – och fick min utbildning vid Gorkovskijinstitutet.
Vi ombildade oss snabbt så att vi passade den nya marknadsekonomin. När vi väl lärt oss hantverket ur en privatiserad synvinkel insåg vi hur många jobb som fanns. För egentligen var det vi sysslade med den ultimata marknadsliberalismen: den starkes överlevnad, utan statliga interventioner.
Och vi kom från staten, så när staten ombildades var vi redan en del av den ombildningen. Många trodde staten skulle upphöra i Ryssland. I själva verket blev den starkare än tidigare. Vi, staten och marknaden – banden var obrytbara.
En del av de gamla rävarna är döda i dag. Andra har avancerat inom organisationerna, gjort att oligarkerna kommit dit där de är i dag. Många har själva blivit avtoritety av rang: Orechovskaja banda, Ismajlovskaja, Malysjevskaja… det är bara exempel på grupperingar som styrs av sådana som jag.
Få av dem är fristående, få är lika aktiva som jag är inom min bransch.
I Italien har sådana som vi alltid behövts. Cosa Nostran, Ndranghetan och Camorran anlitar i och för sig oftast sina egna män, men de behöver ändå folk utifrån ibland. För frassarna fanns jobb i Nordafrika och les DomTom. Det stolta Frankrike har alltid haft behov av att kontrollera sina kolonier och forna lydstater. Oljans kraft och längtan efter makt är större än vad de flesta förstår. I Storbritannien och i Irland har våra tjänster använts när Nordirlands problem skulle lösas. Ibland kallades vi också in när The Gangsters of London och Manchester behövde markera sina revir. I Skandinavien och Tyskland gjorde ryssarna och balterna framsteg. De beställde oss när de behövde rensa i de egna leden.
Jag var drygt tre år inom OMON innan jag blev dömd. Men det räckte. Jag hann bli en mästare på det jag gör. Vi utförde uppdrag i Nagorno-Karabach och i Georgien. Jag deltog i attacken på Lettlands parlament. De som hörde mitt namn och visste vem jag var kände alla samma sak. Fruktan.
Större jobberbjudanden började komma från Moskva. Från före detta vapenbröder, från banker som hade problem med myndigheterna, från oligarker som fick problem med varandra. Och senare, efter några år, fick jag uppdrag från hela Europa. Det var inte bara indrivningar, tillrättavisningar och personskydd. År 2001 fick jag mitt första internationella uppdrag: att avliva en turkisk hallick i Frankfurt som försökt ta över fel gator.
Jag kunde döda då, men jag hade ännu inte lärt mig organiseringen runtomkring. Skulle någon som kan den här branschen studera mitt tillvägagångssätt när jag avslutade turken skulle han skratta åt mina misstag. Men det är historia i dag, precis som misslyckandet i parkeringshuset.
Jag ser inte tillbaka.
I Sverige gick tiden långsamt. Hon hade lärt sig av sin pappas misstag. Hon var försiktigare än en avtoritet i clinch med Putin.
Men det gjorde ingen skillnad. Jag fick betalt för att vänta.