J-boy: kungen med många namn. El Bernadotto, El Bhumibolo, El fucko the policía. Han hann tänka: kalla mig vad ni vill – jag tänker inte åka in igen.
FTP – Fuck the Police.
Fyra svartklädda insatsaina rusade in. Hjälmar, skyddsvästar, mp5:or riktade mot Jorge, Javier och Hägerström. Skrek och gapade som bara snutar gör. Beordrade taxichaufförerna att försvinna därifrån. Två tryckte ner Javier på golvet. Två tryckte ner Martin Hägerström över ett kafébord. Två till hoppade in genom dörren. Kastade sig mot Jorge.
Han slängde sig undan.
De: proffs.
De: skrek att han skulle lägga sig ner.
Röda ljuspunkter från deras lasersikten dansade över Jorges kropp.
De: nollor.
Jorge slängde sig rakt mot en av dem. Måttade en box. Han var ingen slagskämpe, men den här gången: röta – perfekt träff. Han kände hur knogarna tog i näsan på grisen.
Men polisjäveln rörde sig knappt. I stället tog han tag i Jorges armar. Vek dem bakom hans rygg. Böjde honom framåt. Det knakade. Gjorde svinont.
Han skrek: ”Vad fan gör ni?”
Javier vrålade från golvet: ”Är ni helt sjuka i huvet, eller?”
Hägerströmkillen morrade: ”Ta det lugnt, för fan.”
Snutarna gjorde sin grej effektivt. Bojade upp Javier. La fängsel på Hägerström.
De fick jobba mer med J-boy. Han var riktigt lack nu. Adrena-linpåslaget: han blev som Hulken i kombo med värsta MMAfightern. Sparkade, slog, spände sig som en galning. Vevade med armarna, bet en av snutarna i fingret, genom handsken. Gjorde sig svårare än svår att handfängsla. Jorge: Vild. Galen. TOKIG.
Ändå: de fick bak hans armar igen. Han fick knän i ryggen. Han trodde att han skulle gå av på mitten. Han tuggade linoleumgolv. Han hörde Javier gapa. Han hörde klirret av handbojorna de tänkte sätta på honom.
Det var över nu. Planeringen med polarna, mötena med Finnen, VTR:et – hans livs stöt. Tiden i Thailand.
Han tänkte på Mahmud – kafépolarn skulle i alla fall klara sig. Han undrade om Tom och Jimmy fortfarande var kvar där borta.
De höll hans hand i något slags grepp. Tryckte mellan tummen och pekfingret. Började sätta på fängslet.
Då hände något. En snabb rörelse. En av poliserna föll åt sidan.
Den andre skrek något. Jorge vände på huvudet. Trycket mot ryggen lättade. Han tittade upp.
Andrés, snubben som jobbade på fiket, hade slängt sig över en av snutarna.
Brottningsmatch på golvet bredvid Jorge. Den ene polismannen försökte hålla en arm på Jorges rygg samtidigt som han försökte knuffa bort Andrés. En av poliserna som bojat Hägerström kastade sig mot tumultet.
Andrés: en stor snubbe. Snutarna hade problem.
J-boy: löpproffset, ghettokatten med nio liv. Kungen med många namn – det här var hans chans.
Han tryckte sig upp.
Javier låg med armarna på ryggen. Fortfarande med två ainas över sig. Omöjligt att rädda kompisen nu.
Jorge sprang ut.
Han hörde snutarna ropa i bakgrunden. Men Andrés var en hjälte – låg med två snutar under sig.
Regnade fortfarande. Mörkt på gatan trots gatubelysningen. Fyra ainas väntade på honom. I bakgrunden: vettskrämda taxichaufförer som hamnat mitt i årets gripande och inte kunde sluta stirra.
Han drog upp sin lilla överraskning.
I gropen där påsarna med pengarna legat, hade han också gömt en Taurus, 9 mm Parabellum, som blivit över efter VTR:et. Nu höll han den i handen.
Han kastade sig mot en av taxichaufförerna.
Tryckte upp gannen mot den stackars mannens tinning.
Han skrek: ”Rör ni er flyger hans huvud i luften.”
De fyra snutarna stannade upp.
Han såg två civilbilar köra fram långsamt längs gatan.
Jorge viskade till chaffisen: ”Nu ska du springa framför mig det fortaste du kan, till din bil.”
Snubben var kanske trettio år. Mörk skäggstubb täckte kinderna.
Jorge föste honom framför sig med vapnet. Det såg verkligt ut, en soft air gun-kopia av en Parabellummodell.
Chaffisen började småspringa.
Jorge sa: ”Fortare.”
Regndropparna slog mot hans ansikte som små pistolskott. Taxichaffisen flåsade. Aina stod några sekunder som förstenade. Sedan ropade de att han skulle stanna.
Jorge sket i vilket. Han skrek tillbaka att de skulle stanna, annars skulle det smälla.
Trettio meter längre fram: taxibilen.
Han sa: ”Ta upp dina bilnycklar, klicka upp bilen redan nu.”
Chauffören grävde i jackfickan medan han sprang. Fick upp nyckeln. Det klickade i bilen.
Jorge öppnade förardörren, tryckte in chaffisen. Satte sig själv där bak. Hela tiden replikan mot stackarns nacke. Han såg poliserna några meter bort.
Chauffören vred om nyckeln. Han snyftade. ”Jag har barn. Jag har barn.”
”Kör så fort du kan mot Odenplan.”
Jorge trillade nästan omkull när chaffisen rivstartade. Taxibilen: en Saab 9-5 med svarta lädersäten. En Aftonbladet nedstoppad i stolsfickan. En klisterlapp med prisuppgifter på fönstret. Så såg alla svenska taxibilar ut inuti.
Vindrutetorkarna svepte fram och tillbaka.
Han såg de två svarta civilbilarna köra efter dem.
Han kände sig lugn. Lutade sig bakåt. Lät tankarna löpa.
Han undrade varför Andrés hjälpt till. Misshandel, skyddande av brottsling, kanske något mer. Andrés dömde sig själv till kåken för att hjälpa Jorge. En äkta människa. En ängel. Jorge skulle återgälda honom.
Han såg bilder. Första gången han släpats hem till mamma av polis. Han var elva år. Hade hållit på flera månader – han och polarna drog från affär till affär varje eftermiddag, snodde så mycket de kunde bära. Ofta fick de slänga skiten i sopnedkasten. Det var en sport.
Så en gång blev han upptäckt. Snattat två påsar Bilar. Han och Sergio fick sitta och vänta i ett avräkningsrum tills polisen kom. Men innan kom butikschefen in.
”Vilka tror ni att ni är, jävla svartskallar.”
Jorge stirrade på honom.
Butikschefen klämde in hans kinder. Det gjorde ont.
”Jag ska nog ta och banka skiten ur dig, tror jag.”
Sergio reste på sig, sa: ”Lägg av med det där.”
Faktiskt: han älskade fortfarande Sergio för att han backat upp honom där inne i avräkningsrummet. Vissa snubbar var äkta av naturen. Kanske Andrés var en sådan.
Taxin körde upp mot Odenplan. Svängde kraftigt höger. Upp längs Karlbergsvägen. De tjöt om däcken. Poliskukarna var fortfarande efter dem. Jorge höll i sig i takhandtagen.
Han tänkte på VTR-cashen som han grävt upp i skogen. Visst: det var sexhundratusen. Men mierda: de flesta var färgade. Det var inte Finnens snubbe som hjälpt till att öppna de här värdeväskorna, han hade gjort det själv. Och han kollade inte sedlarna lika noggrant som den andra flosen heller.
Han ringde JW och frågade om sedlarna gick att få rena, eller enklare uttryckt – han behövde inte ha flosen snövit, han ville bara kunna växla dem och använda dem i Thailand. De sågs, JW bläddrade igenom högarna med cash. Konstaterade: ”Det går att få rent de här, men det tar lång tid, torkning och sånt. Jag rekommenderar att vi växlar in dem på några växlingskontor där jag har lite kontakter. De tar emot sånt, sätter bara lite sämre kurs. Det tar några dar.”
Ännu en motgång. Jorge skulle tvingas bli kvar i Sverige för länge. Han ångrade det nu, mer än någonsin.
Taxin svängde upp Norrbackagatan. Femvåningshus på alla sidor.
Jorge sa: ”Stanna här nu. Och gå ut.”
Civilbilarna körde precis in på gatan. Från andra hållet hörde Jorge sirener.
Han föste chaffisen framför sig. Det hade slutat regna.
De gick fram till en port. Jorge sparkade sönder glasdelen. Sträckte in vänsterhanden. Öppnade porten inifrån. Hela tiden låtsaspistolen mot taxichaufförens huvud.
De gick in. Han sa till chaffisen att sätta sig ner.
Han såg två målade snutbilar stanna, plus civilbilarna. Poliser som hoppade ut. De undrade väl vad han gjorde.
Han öppnade porten en aning. Han placerade chaffisens ena fot så att den låg i dörrglipan. Dörren hölls upp av den. Jorge visade hur han drog upp hanen. Sedan hängde han vapnet genom att placera det på dörrhandtaget.
Han tittade på chauffören. ”Förstår du? Om du drar undan ditt ben, slår dörren igen och då kanske den här puffran råkar gå av och avlossas mot dig.”
Snubben nickade. Jorge tänkte: Jag måste skicka honom blommor och be om ursäkt, när det här är klart.
Han sprang uppför trapporna i huset.
Hörde snutskrik genom porten nedanför.