Hägerström satt på fel sida av bordet. Han hade suttit fler gånger än han kunde räkna på andra sidan, där nu förhörsledaren och det så kallade förhörsvittnet, den andre polismannen, satt. Han flinade inombords åt situationen. I dag var kriminalinspektör Martin Hägerström inte den som förhörde, i dag var han den som blev förhörd. Pravat brukade säga att de skulle leka tvärtomleken. I dag skulle Hägerström leka tvärtomleken med krinsp Jenny Flemström och krinsp Håkan Nilsson.
Det här borde bara bli ett rutinförhör, sedan borde de släppa honom. De fick inte hålla honom mer än sex timmar med mindre än att en åklagare fattade beslut. Och han kunde ju inte vara misstänkt för något. Han hade bara tagit en kaffe där på taxifiket med Jorge och Javier. Bara befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle.
Ändå var han besviken. Inte på sig själv egentligen, för det var inte hans fel att tillslaget blivit ett stort tumult. Insatsstyrkan hade agerat orutinerat. De borde ha haft civilare på plats inne på fiket och de borde ha haft bilar som spärrat av gatan utanför. De borde ha bojat Jorge först, inte försökt boja honom efter Hägerström.
Han undrade om Jorge kommit undan.
Han undrade hur Javier mådde.
Krinsp Flemström förklarade det formella. ”Jaha, Martin, vi ska alltså hålla ett förhör med dig nu. Du är ju före detta polis, så du känner till det här. Jag kommer snart att sätta på bandspelaren. Vill du ha nåt att dricka innan vi börjar? Kaffe, vatten?”
Hägerström log igen för sitt inre. De försökte bjuda på något att dricka för att få honom att känna sig komfortabel. Han skakade på huvudet, tackade nej.
Jenny Flemström knäppte på diktafonen.
”Då är det förhör med Martin Hägerström, närvarande är kriminalinspektör Jenny Flemström och kriminalinspektör Håkan Nilsson. Det är den 8 oktober och klockan är tre på natten. Vi spelar in förhöret.”
Hägerström tittade på Flemström. Hon höll en penna i handen, knäppte kulspetsen fram och tillbaka.
”Berätta vad du gjorde på Kafé Koppen i kväll.”
”Jag var bara där för att ta en fika med en bekant, Javier heter han.”
”Hur känner du honom, då?”
”Vi lärde känna varandra i Thailand för några veckor sen, jag har inte känt honom länge.”
”Är ni bra vänner?”
”Nej, vi har känt varandra så kort tid.”
”Hur länge var du i Thailand, då?”
”Runt tre veckor.”
”Vad gjorde du där?”
”Semester. Jag har jobbat i Bangkok tidigare, så jag känner lite folk där.”
”Hur lärde du känna Javier?”
”Vi råkade bo på samma hotell i Phuket.”
”Umgicks ni mycket?”
”Ja, vi sågs nästan varje dag på slutet, men det var bara några dar.”
”Vad heter han mer än Javier, då?”
”Det har jag ingen aning om.”
”Hur kan du inte veta vad han heter i efternamn, låter inte det lite märkligt, tycker du?”
”Inte alls, vi hade inte den typen av relation. Vi drack bara öl och gick på barer och så.”
Flemström fortsatte ställa frågor. Hon antecknade. Nilsson antecknade också i bakgrunden. När det här var över skulle Hägerström ringa krinsp Flemström och lära henne ett och annat om förhörsteknik. Hon var för snabb, ville framåt i förhöret för fort. Hon hann inte etablera mönster.
Kanske borde han säga som det var, att han var UC-operatör i en viktig operation. Men det skulle kunna riskera hela utredningen. De var inne i ett känsligt läge nu. Han fick spela med, helt enkelt. Han hade inget att frukta: han var bara en vanlig polisman i en ovanlig situation.
Flemström kom in på andra områden.
”Berätta lite om din bakgrund.”
”Vad vill ni veta?”
”Vad arbetar du med?”
”Jag är arbetssökande. Tidigare var jag kriminalvårdare på Salbergaanstalten. Och innan dess vet ni ju vad jag gjorde. Jag blev uppsagd från polismyndigheten i våras. Jag bor i Stockholm och har en son som bor med sin mamma på Lidingö.”
”Jaha. Vad söker du för sorts jobb, då?”
”Väktarjobb, plitjobb, såna grejer.”
”Hur försörjer du dig, då?”
”Jag bor billigt och jag har lagt undan.”
”Var bor du?”
”På Östermalm. I en bostadsrätt, en trea på Banérgatan.”
Hägerström såg rakt in i Flemströms ögon. Hon reagerade tydligt när han sa hur han bodde. Han hade fått samma reaktion många gånger av poliskollegor. Det signalerade inte direkt medelklass. Fast Flemström tänkte med säkerhet: Hur kan en före detta polisman och kriminalvårdare ha råd med en bostadsrätt på Östermalm?
Hon fortsatte. Lutade sin överkropp in över bordet, mot Hägerström.
”Och Jorge Salinas Barrio, hur känner du honom?”
”Jag känner inte honom.”
”Har du träffat honom förut nån gång?”
”Ja, om ni menar Javiers kompis så en gång, också i Thailand.”
”Känner han Javier bra?”
”Ja, det tror jag. Jag tror de är goda vänner. De kände i varje fall varandra redan före Thailand.”
Kriminalinspektör Flemström lutade sig tillbaka. Nöjd över svaret. Återigen: förhörsteknik av den simplare graden. Luta dig in när du attackerar, luta dig ut när du fått vad du önskar. Hon fortsatte.
”Vad gjorde han på Kafé Koppen, då?”
”Jag har ingen aning, jag visste inte att han skulle komma. Kanske hade Javier sagt till honom.”
Det var kallt i förhörsrummet. Hägerström tittade på elementet som hängde på väggen. Det var antagligen stendött.
Flemström fortsatte: ”Babak Behrang – är det nån du känner?”
”Nej.”
”Har du hört talas om honom?”
”Nej, ingen aning.”
”Mahmud al-Askori, känner du igen det namnet?”
”Nej, aldrig hört, aldrig träffat.”
”Nehej. Hur är det med Robert Progat, då?”
”Nej, samma sak.”
”Tom Lehtimäki?”
”Samma sak. Vilka är de?”
Flemströms svar kom snabbt: ”Här är det vi som ställer frågorna.”
Hägerström tänkte än en gång att hon var så uppenbart oproffsig. Rätt teknik hade varit att försöka knyta band med honom, att försöka få honom att känna sig bekväm, känna att han inte hade något att frukta. Inte att snäsa av honom på det här sättet. Han tittade mot Håkan Nilsson, försökte se om han förstod det Hägerström förstod.
Han fick ungefär lika mycket reaktion som av elementet på väggen. Nilssons blick var iskall.
Han tänkte på Javier igen. Hoppades att insatsstyrkan inte skadade honom allvarligt. Hägerström skulle bli släppt härifrån snart. Javier skulle med all säkerhet bli kvar, det var ju tanken med tillslaget. Det kändes konstigt.
Han funderade på vad han hade gjort.
Hur skulle det här sluta? Hur skulle han få träffa Javier igen?
*
Från: Lennart Torsfjäll [lennart.torsfjall@polis.se]
Skickat: 8 oktober
Till: Leif Hammarskiöld [leif.hammarskiold@polis.se]
Kopia:
Ämne: Operation Ariel Ultra; Korvryttaren
OBS! RADERA DETTA MAIL EFTER LÄSNING
Leif,
Jag mailar dig denna arla morgonstund för att du inte skall chockas alltför mycket över morgondagens tidningsrubriker. I natt skedde ett tillslag där operatören, med internt kodnamn Korvryttaren, var inblandad.
Som du känner till har Korvryttarens uppdrag främst varit att infiltrera och samla information beträffande grov ekonomisk brottslighet. Han har därvid lyckats komma nära Johan, JW, Westlund, som misstänks vara en av huvudmännen bakom de stora penningtvättupplägg som Ekobrottsmyndigheten för närvarande utreder inom ramen för Projekt Bläckfisken (se min bifogade PM). Under de senaste veckorna har Korvryttaren även fått en ingång till en grupp yrkeskriminella s k nysvenskar vilka misstänks ligga bakom värdetransportrånet mot Tomteboda. Jag har själv styrt honom i denna riktning då jag anser att vi på så sätt kan slå två flugor i en smäll.
Vid tillslaget för ca tre timmar sedan greps en av de misstänkta. En annan av de misstänkta, Jorge Salinas Barrio, lyckades undkomma under spektakulära former och är fortfarande på fri fot, men intensiva insatser pågår i skrivande stund. På grund av Tomtebodarånets natur och Korvryttarens bakgrund som polis kan media väntas slå upp nattens misslyckade insats stort. Jag vill därför informera dig om varför Korvryttaren befunnit sig på platsen för tillslaget. Jag hoppas innerligt att man har lyckats gripa Salinas Barrio när du läser detta, så att vi slipper chikaneras ytterligare av vår kära vänstervridna press.
Det skall också tilläggas att Korvryttarens s k läggning inte tycks ha påverkat operationen i övrigt.
Jag ringer dig även i morgon klockan nio. Tveka inte att kontakta mig när på dygnet du vill.
Slutligen föreslår jag att vi fortsätter med vår överenskomna krypteringsnyckel för dessa mail.
Lennart