Natalie var öm i fötterna, hon hade fått blåmärken av att sparka Marko.
Klockan var nio på kvällen. Det hade inte ens gått tjugofyra timmar sedan hon gett den där lille svikaren vad han förtjänade. Det hade gått ännu mindre tid sedan Mischa Bladman ringt och sagt att ryssarna blandade sig i. Och då visste Bladman ännu inte om vad de gjort med Marko.
Ändå: han agerade snabbt. När hon ringt tillbaka och sagt att hon ville träffa JW ordnade han ett möte direkt.
Och nu satt hon här, i en av executivesviterna på Hotell Diplomat och väntade. Natalie var egentligen glad att Bladman ringt och gnällt om Moskva – det tvingade ju JW att träffa henne igen.
Sviten hade hörnläge ut mot Nybroviken, tydligen ritad av någon specialarkitekt. Sovrum med lyxsäng, vardagsrum med lyxsoffa och badrum med egen ångbastu. Badrockar från Pelle Vävare. Produkter från L'Occitane. Ljusa färger, enkla mönster, skira gardiner som släppte in höstljuset. Parkettgolv som knakade på ett gammaldags sätt, mer äkta än deras nylagda golv hemma i Näsbypark. Överallt stod fräscha blommor, till och med i badrummet.
Adam satt i soffan och lekte med sin telefon. Han såg lugn ut. Natalie visste att han hade minst två vapen på sig.
Hon hade öppnat balkongdörrarna. Femte våningen, borde vara säkert. Adam i vardagsrummet och en annan kille nere i lobbyn – sedan konflikten med Stefanovic satt igång på riktigt kände hon sig faktiskt bara trygg hemma i villan och på hotellrum.
Men rädslan fanns där hela tiden ändå. Som en ilning längs ryggen, som en känsla av att hon hela tiden var iakttagen. Hon slutade dricka vanliga Red Bull och körde bara med Red Bull Energy Shot – inte för att de var så mycket starkare, utan för att de gick fortare att få i sig. Hon drack två åt gången. Hon tog valeriana för att komma ner i varv. Hon gjorde kamomillte för att lugna sig. Hon kunde inte bestämma sig. Ville hon bädda ner sig och sova eller ville hon vara vaken tjugofyrasju?
Hon tänkte på de preliminära resultaten från Ulf Bergström, kriminalteknikern på Forensic Rapid Research, privatlabbet de anlitat. Han hade inte hittat användbar dna. Men på två pistoler hos Black & White Inn hade de hittat fingeravtryck som var tillräckligt tydliga för att vara sökbara. Den som köpte sprängdegen, det ryska vapnet, antagligen en Stetjkin, och Glocken, hade även rört vid de pistolerna. Natalie övervägde att överlämna informationen till snuten så att de kunde söka i sina register. Thomas avrådde henne. Han ville försöka själv – kanske kunde han få tillgång till registren utan att de formellt behövde blanda in polisen. Om några dagar trodde han att han skulle veta om det var möjligt eller inte.
Det ringde på hotelltelefonen. Natalie svarade.
”Du har besök här nere.”
”Be honom legitimera sig.”
Det var tyst en stund i telefonen, sedan sa receptionisten: ”Johan Westlund. Han säger att han kallas JW.”
”Okej, släpp upp honom.”
Samtidigt som hon la på ringde det på hennes mobil. Hennes kille nere i lobbyn rapporterade att JW var på väg upp.
Det knackade på dörren. Adam tittade genom titthålet. Öppnade dörren.
Natalie tog ett djupt andetag – JW såg helt fantastisk ut. Håret var inte lika hårt tillbakastruket som senast de setts. Hans rock och kavaj såg ut att sitta som en extra hud över skjortan som måste vara av grymt fin bomull – den glänste trots att ljuset utifrån var tunt. Manschettknapparna hade varsin grön sten infattade i sig. De matchade näsduken som stack upp ur hans bröstficka.
Men framför allt var det hans blick. JW:s ögon lyste. Natalie tänkte: Han är jävligt härlig. Och han vet att vi ska förhandla i dag.
De kramades. Han log inte. Natalie sa till honom att behålla rocken på och visade ut honom på balkongen.
De satte sig ner. Natalie hade en kappa på sig och en scarf runt halsen.
Situationen en annan i dag: hennes krig med Stefanovic eskalerat på allvar. JW kände sig antagligen pressad att agera. Som det skulle vara – stoppa-huvudet-i-sanden-lekarna var slut nu.
Hon gick på direkt: ”Din kollega sa att de från Moskva börjar tröttna. Berätta mer.”
JW rullade tummarna. ”Jag har redan sagt till er att ni måste sluta.”
”Är du min chef, eller?”
”Nä, men jag talar inte för mig själv. Moskva är irriterade.”
”Berätta mer, tack.”
Han sa: ”Det är inte bra för den här stan med alla spänningar. Moskva anser till exempel att du och Stefanovic leker kurragömma med information som de behöver. Jag vet inga detaljer, men så kan det inte fortsätta.”
Natalie måste hålla sig lugn. Hon var inte i balans – hon kände sig upphetsad, oroad, stencool på samma gång. Förhandlingssituationen: så mycket som stod på spel. Samtidigt: hon såg JW framför sig, naken. Hon såg honom kyssa henne. Hon var Natalie Kranjic – hon styrde spelet. Hon tog för sig av det hon ville ha.
Hon sa: ”Kom in i sovrummet med mig.”
Hon såg på hans blick att han förstod.
De gick in genom vardagsrummet. Adam tittade inte ens upp.
De stängde sovrumsdörren bakom sig.
Hon ställde sig nära JW. Hans ansikte en huvudlängd upp. Hon tog ett myrsteg fram.
”Vi måste kunna lösa det här, eller hur?”
Han böjde ner huvudet, hon kände hans andedräkt, den luktade spearmint.
Hans ansikte kom nära hennes. Hans haka nuddade vid hennes kind.
Hon tog tag om hans nacke. Tryckte honom mot sig. Kysste honom.
De slängde sig på sängen. Hon rullade upp på honom. Han smekte henne över rumpan, höfterna, låren.
Han sa: ”Du är så jävla läcker.”
Hon sa: ”Du ska inte spela så hård.”
Han småskrattade.
Hon tog av honom kavajen och började knäppa upp hans skjorta.
Han pussade henne på halsen. Sedan fortsatte han kyssa henne på ögonlocken och pannan.
Sängen var ännu skönare än den såg ut. Natalie sträckte sig bakåt. JW låtsasbet henne i örsnibben och i läpparna.
Han kupade händerna över hennes bröst.
Hon fick av hans skjorta. JW var vältränad. Mindre än Viktor, men ändå med tydliga bröstmuskler och okej mage. Hon slickade honom på bröstvårtorna.
Han stönade.
Hon drog ner hans gylf och tog fram hans kuk, slickade honom på ollonet, tog den i munnen, höll den om roten med ena handen och svalde den helt.
Han stönade högre.
Hon ville inte att han skulle komma. Hon släppte honom och kröp upp. Han knäppte upp hennes byxor och drog av dem. Hon hade rosa Hanky Panky-trosor på sig.
Hon förde ner hans huvud mot sitt skrev.
Han kysste henne på insidan av låren. På utsidan av trosorna – varm andedräkt genom dem.
Han tog av henne trosorna. Kysste henne på fittan.
Hon kände hur han särade på blygdläpparna med fingrarna.
Hans tunga sökte sig försiktigt fram där nere.
Han förde upp ena handen mot hennes bröst, nöp försiktigt i en bröstvårta.
Hans tunga fortsatte virvla där nere. Närmade sig sakta klitoris.
Hon kände hur han masserade hennes fitta med andra handens fingrar.
Lapade med bred tunga, smal tungspets, sidledes, fram och tillbaka, om vartannat. Han rörde den i cirklar.
Hon spände kroppen. Hon vred sig nästan.
Han slickade snabbare och snabbare.
Det gick som stötar genom henne.
Hans tunga var överallt.
Hon skrek. Hennes kropp i konvulsioner.
Hon kom.
De låg stilla. Hon hade fortfarande hög puls.
Någon minut senare satte hon sig på honom. Hon var våt. Hans kuk gled lätt in.
Han rörde underkroppen. Hon rörde sig i takt.
Natalie kände honom i sig.
Hon böjde sig framåt. Han tog tag om hennes rumpa.
In och ut. Han smekte hennes bröst.
Sängen skumpade i samma rytm som de.
Hon såg hur han andades snabbare.
Hon kände svett på sin rygg.
Såg svett på JW:s panna.
De rörde sig i takt.
Hans kropp dunkade mot lakanen.
Det var nära att gå för henne igen.
Hon kände rusningen genom kroppen.
Pulserande stötar genom underlivet, genom magen, ryggen.
Njutningsvågor drog genom hjärtat.
Hon skrek.
Det var oklart om han också kom.
De låg bredvid varandra. De hade inte sagt mycket än.
Natalie sa: ”Du är åtminstone bra på ett sätt.”
”Du med.”
”Låt oss prata färdigt.”
Han smajlade. ”Okej, jag tror det ska gå bättre nu när vi brutit isen.”
Hon sa: ”Vad vill du ha för att gå över till min sida?”
JW stirrade upp i taket. ”Ert krig måste upphöra. Det förstör affärerna. Jag vill att du är lika trogen mig i business som jag kommer att vara mot dig. Och jag har ett förslag.”
Natalie väntade.
JW sa: ”Jag vill att du ska se till att en viss sak händer.”
”Vad?”
”Jag kommer till det. Ha tålamod.”
Han log.
De pratade, länge. Bollade idéer. JW kom med förslag. Natalie berättade vad hon behövde hjälp med – JW visste det mesta redan. Natalie ville förstå exakt hur han jobbade. JW var ovillig att berätta.
Natalie sa att om hon inte förstod, hade de ingen deal.
Han gav med sig, förklarade sin verksamhet – det tog över en timme.
Han var pedagogisk, grundlig. Verkade nästan som att han njöt av att förklara. Visa hur smart, mångfacetterad, avancerad han var. Framför allt: hur mycket pengar han hanterade.
Först: nyckeln till framgång stavades förflyttning, allt styrdes av förflyttningar.
Förflyttning från ett ekonomiskt system till ett annat. Förflyttning från smutsiga till rena områden. Förflyttning i en cykel. Förflyttning i tre vitala steg: placering, döljande, återinförsel. Utan dem fanns ingen sluten cirkel.
Igen grunderna: placering, skiktning och att återintegrera pengarna i den legala ekonomin.
Första steget: placering. Medlen kom nästan alltid i kontanter. De måste föras in i det finansiella systemet på något sätt. Cash var livsfarligt, inget väckte så mycket misstankar som en massa sedlar.
Steg två: döljandet. Skiktning för att distansera pengarna från källan. De använde flera system, flera transaktioner. Bolag, privatpersoner, truster, sekretessjurisdiktioner. Överföringar mellan konton i olika banker världen över.
Sista steget: integrationen i den legala delen av ekonomin. Återinförseln av pengarna så att de kunde konsumeras eller investeras utan risk. Så att allt såg rent och lagligt ut.
JW och hans folk kontrollerade, la upp upplägg, konsultade i alla led. Han sa: ”Vi ger inte bara råd, vi implementerar hela kedjan. Vi utför det vi pratar om.”
Men EU:s och OECD:s regleringar pressade på. Antiterrorlagstiftning försökte hindra gränsöverskridande fiffel. Många länder hade lagt ner banksekretessen. Schweiz slängde in handduken redan för flera år sedan. Flera Kanalöar gav upp förra året. Liechtenstein var på gång. Och även de svenska bankerna var mycket försiktigare nu. Ingen ville bli känd som svartbanken. När du ville göra en inbetalning måste du ofta svara på frågor och visa giltig id-handling. Så fort de tyckte att en transaktion verkade ovanlig eller om de inte förstod bakgrunden började de nosa. Vad var syftet med transaktionen, var kom pengarna ifrån och vad skulle de användas till? De ville se avtal, kvitton, fakturor eller andra grejer som styrkte dina förklaringar. De ville veta exakt vem som satte in vad.
Målvakter var också svårare att använda. Bankerna ville se bevis på att du ägde mer än tjugofem procent av företaget, att det var du som hade det bestämmande inflytandet. De ville veta att du var den verkliga huvudmannen. Precis det en kriminell ville dölja.
Men JW hade en bra ingång, sa han. Männen i valutaväxlingskoncernen som han samarbetade med såg till att de små tuttorna bakom växlingskontorens diskar aldrig ställde frågor.
Huvudprincipen var ändå att bara göra saker som såg normala ut. Inget som drog blickarna till sig. Det skapade bra relationer med bankmännen på andra banker också. Skapade rutiner, förtroende. När det väl fanns på plats, kunde beloppen ökas.
Bladman kontrollerade tre bolag med någorlunda riktig verksamhet: försäljning av elektronikvaror, finansiella konsulttjänster och en cateringfirma. Det viktiga: de bolagen hade kunder på riktigt, de hade reella intäkter, de dealade med verkligheten. Målvakter stod som ägare, men de kunde visa upp bankkonton, falska aktieböcker, reviderade utlåtanden.
Elektronikbolaget: fanns en webbsida, en tjej som satt i ett call-center, till och med ett litet lager i Haninge. De sålde laptops för femton miljoner per år. Grejen: åttio procent av köpen var på låtsas. Insättningar på konton gjordes utan att någon vara köpts. Det smarta: i böckerna såg allt normalt ut. För banken var det inte så lätt att se att åtta av tio insättningar gjordes av samma tjugo personer hela tiden.
Konsultbyrån: samma princip. Fanns en verklig kontorslokal, en anställd snubbe som hjälpte småföretagare med bokföring, riktiga telefon- och internetabonnemang. Bolag runtom i Sverige betalade för capital consulting. Byrån omsatte över tjugo miljoner per år. Grejen igen: åttio procent av tiden snubben fakturerade hade inte inträffat. Men de kunder som fanns var på riktigt – det var en styrka.
Cateringfirman: de hyrde in sig i ett kök i en källarlokal på Ringvägen. Fanns en anställd kock. De levererade luncher, middagar, businessbufféer för tretton miljoner per år. Mååånga anställda, som kostade lön. Grejen: kocksnubben var spelmissbrukare, åttio procent av käket var påhitt. De anställda fanns bara i fantasin.
De hade andra bolag också, där verksamheten bara var fejk rakt igenom. Antikmöbler, bilservice, solarier och exportbolag – mycket var pappersprodukter. Det spelade ingen roll – företagen såg ut som om de omsatte miljoner per år. Kontantintensiva branscher – perfekt. Bankerna tyckte att allt såg normalt ut när de dumpade tio lax per dag i serviceboxarna. Men det bästa var ändå exportbolaget. Alla betalningar kom från utlandet: uppblåsta fakturor som motsvarades av nolleveranser.
JW kontrollerade hårt: beloppen fick inte växa i onödan, de måste motsvara vad hittepåföretagen kunde förväntas dra in per dag, och de måste sättas in i gamla skrynkliga sedlar.
Sammantaget: de hade ett stort antal placeringsverktyg. Många sätt att få in illegala kontanter i systemet.
Men de körde inte allt via bolagen. Mycket satte de in rakt av med smurfar – uteliggare, alkoholister och minikriminella. Inga knarkare eller spelmissbrukare, de gick inte att lita på. Insättningar i cash direkt hos Western Union, Moneybooker, Forex och framför allt hos valutaväxlingskontoren där JW:s samarbetspartner styrde. De undvek Hawala-ställena och Afrikafolket – där var terrorhysterin för stor. Smurfarna gjorde småinsättningar på under tiotusen kronor åt gången, direkt till de svenska bolagens konton eller till bolag utomlands. Det blev mycket ändå: en snubbe kunde vandra runt stan och göra femton insättningar på en dag.
Och sist men inte minst: ofta använde de mulor direkt. Lastade resväskor med tusen hårt packade femhundrasedlar, fyllde lönnutrymmen i bilar med eurosedlar, lät någon fattig människa åka ner med magen full av diamanter. Det var farligt så klart – mulan kunde upptäckas eller blåsa dig. Det var därför JW behövde farliga vänner. Rätt organisation måste stödja honom. Mulorna avskräckas från dumma försök.
Summa summarum: JW påstod att han placerade mer än hundra mill per år på säkra ställen.
Andra steget var mer raffinerat. Själva skiktandet.
Det fanns bolag i Liechtenstein, Cayman Islands, Isle of Man, Dubai och Panama. De hade till och med köpt en egen brevlådebank på Antigua där de kontrollerade rubbet. Northern White Bank Ltd – JW älskade namnet. Skulle de få ögonen på sig kunde de själva bestämma om de ville stänga hela banken och förstöra bokföringen. Oops, det började just brinna hos oss – vilken himla otur.
De öppnade bankkonton för bolagen i samma stater eller i andra länder med ännu bättre sekretess. De hade walking accounts i över tio länder som de slussade alla insättningar genom. Idén: banken hade tydliga instruktioner att alla inkommande medel automatiskt skulle transfereras vidare till nästa bank i nästa land. Men inte för fort, om en insättning slussades vidare direkt fattade de hederliga bankerna misstankar och deras varningssystem signalerade. Instruktionerna var att tömma kontona över nittiodagarsperioder. Bit för bit. Dessutom: ännu tydligare instruktioner att om någon myndighet hörde av sig och frågade om någon transaktion måste banken informera banken i det andra landet som då måste slussa pengarna vidare direkt. Det skapade kluriga vägar för storebror att följa. Ännu bättre: det skapade ett early warning system om något skulle skita sig.
Uppläggen och struktureringen varierade beroende på kund och storlek på beloppen.
Mycket låg i europeiska länder och i Karibien. Men saker förändrades nu, sa JW. Egentligen var det bästa landet Panama och vissa emiratstater.
Det bästa av allt: JW hade enrollerat den perfekte bankmannen. Han ville inte säga namnet, men gubben hade tydligen varit vd och chef på ett bankkontor för Danske Bank. En fin man. En man av den verkliga affärsvärlden. ”Min man vid fronten”, som JW sa.
Gubben bodde nere i Liechtenstein, men reste för det mesta runt i världen. Drev själva managementbolaget, Northern White Asset Management, och brevlådebanken, som fixade allt. Gubben hade kontakterna med offshoreinstitutionerna och advokatbyråerna som hjälpte till med falska fakturor, trustupplägg, certifikat och annan dokumentation som behövdes för att ge sken av legitima transaktioner.
Han såg till att fakturor skickades, att bankerna ställde ut kreditkort. Kort sagt: gubben höll i alla trådar. Och gubben skapade förtroende. Både hos folket där nere och hos kunderna här hemma.
Sist men inte minst: införseln. Återintegrationen av pengarna i den legala ekonomin. Det sista steget. Det viktigaste steget. Alla ville kunna använda sina tillgångar fritt, utan att bli misstänkta.
JW hade tänkt ut huvuduppläggen. Många kunder krävde speciallösningar. Ibland lånade utländska bolag ut pengar till kunden. Lånen förklarade varför kunden från ingenstans kunde ha så mycket pengar. Ibland köpte utländska bolag fastigheter av kunden till toköverpris. Vinsten var ju helt laglig, även om den måste skattas. Ibland sattes truster upp som gjorde verkliga investeringar på börsen: vinsterna var vita som snö fast grundpengarna var blodiga. Ibland betalade helt enkelt bolaget i Panama för kundens sjukförsäkringar, villa eller den nya sjuttio fot långa motorbåten. Hur skulle myndigheterna i Sverige någonsin få reda på att kunden hade en Sunseeker yacht på marinan i Cannes?
Men JW:s favoritupplägg var ett annat. Det var magiskt snyggt, samtidigt ohyggligt enkelt.
Pengarna kom ner till kundens bolag i något bra land. Bolaget slöt avtal genom JW:s Northern White Asset Management och öppnade bankkonton i en större, välkänd bank. Den banken ställde ut kreditkort till Northern White Asset Management för kundens bolags räkning. Kreditkorten skickades upp till kunden i Sverige.
Alltså: helt plötsligt hade kunden tillgång till ett kort kopplat till alla pengarna han skramlat ihop genom bankrån, utpressning, knark, koppleri eller bara vanligt skattesmiteri. Och på själva kortet stod aldrig någon människas namn. Ingen kunde koppla kunden till alla pengar som spenderades. Allt gick genom Northern White-bolaget i stället.
Det var så simpelt. Det var så snyggt.
JW flinade. ”Jag har själv ett MasterCard Gold. Utställt av en Bahamasbank, Arner Bank & Trust. Och pappa staten kommer aldrig ens att veta om att jag konsumerar som en oligark.”
Natalie lyssnade.
JW sa: ”Vi har mer än tvåhundra kunder i Sverige. Alltifrån din farsas folk till finanseliten på Djursholm. Alla vill komma undan. Och alla kommer undan med hjälp av mig, Bladman och min lyxgubbe där nere.”
Ärligt talat, Natalie var imponerad. Av storleken, antalet klienter och komplexiteten. Mest av allt var hon imponerad av att han lyckats driva det hela från kåken.
”Hur klarade du det därifrån?”
Han garvade: ”Jag fick hjälp, om jag säger som så.”
JW reste sig och klädde på sig.
Natalie satte sig på sängkanten. Drog på sig trosorna och knäppte behån.
Hon sa: ”Så du vill att kriget upphör, du vill att jag jobbar med dig. Men du hade ett förslag till. Nåt mer du ville ha av mig. Vad är det?”
”Som jag sa: jag vill för det första att du bara anlitar mig i framtiden.”
Natalie drog på sig byxorna. ”Det är inget problem.”
”För det andra vill jag ha din organisations fulla protektia när skiten träffar luftkonditioneringen.”
Hon såg frågande på honom. Undrade om det hade med Melissa Cherkasova att göra. Med politikern Bengt Svelander? Med ryssarnas bygge genom Östersjön, Nordic Pipe?
Natalie sa: ”Du har redan sagt det där. Vad vill du mer?”
JW tittade henne i ögonen. ”Jag vill att du dödar Stefanovic.”
I någon sekund visste inte Natalie vad hon skulle säga. Det var så direkt på, så oväntat och brutalt för att komma från JW. Men hon hämtade sig snabbt – det här var hennes verklighet.
”Jag vill inget hellre. Men det är inte så lätt att klippa den där jäveln, ska jag säga.”
”Jag har förstått det. Men jag kan hjälpa dig. Han litar på mig. Jag kan ge dig vad du behöver. I utbyte mot det ska du få vad du vill ha.”
JW reste på sig, öppnade dörren och klev ut.
Adam satt fortfarande i soffan, såg inte ut som om han rört sig ur fläcken.
Natalie tittade ut genom fönstret. Ner på gatan.
Hon såg JW komma ut från hotellentrén. En vit Audi körde upp till honom. Hon såg en man i förarsätet.
Han hade cendréfärgat hår. Något med honom kändes konstigt. Natalie kunde inte säga vad. Han påminde henne om Thomas.
Hon stirrade på Audin.
Hon såg en klisterlapp på bilens bakruta: Hertz.
Bilen rullade iväg. Klisterlappen syntes genom bakrutan.
Det var en hyrbil. Antagligen för att JW ville äga så lite som möjligt som syntes i register.
Sedan tänkte hon igen. En hyrbil.
Bilar kunde ju hyras av vem som helst. Så klart.
Vilken idiot hon varit.
Hon slet upp telefonen.