Jorges huvud fyllt av bilder.
Hur han sprang uppför trapporna. Han hörde skrik nedifrån. Snutar, taxichauffören. Kanske grannar.
Dörrar med namn på brevinkasten. Fyra på varje våning.
Ingen egentlig plan, det här var inte hans hemtrakter, men han tänkte fan inte ge upp när han kommit så här långt. Rymmarn – han skulle vara just det i natt.
Aina borde tvingas stanna några minuter: chaffisen där nere med låtsaspuffran hängandes rakt mot ansiktet satt som en stoppkloss.
J-boy flåsade. Hans hjärta bankade snabbare än han sprang.
Hur många våningar hade det här huset egentligen?
Svaret kom direkt. Han stod framför en dörr som såg ut att vara av plywood. Den var låst. Slutet på trappan, inga lägenheter, såg det ut som. Däremot kartonger på golvet, något slags generator och massa sladdar. Han lyfte generatorn. Den vägde säkert femtio kilo. Han höll på att knäcka ryggen.
Han stapplade till. Trillade nästan. Sedan rätade han på sig. Höll generatorklumpen framför sig, krampaktigt. Dundrade rakt in i den stängda dörren.
Ljudet lät som om huset rasat ner över honom. Det dammade.
Det skramlade. Han slamdunkade generatorn rakt igenom. Två noll till J-boy.
Han tittade sig omkring. Plywoodskivan bakom honom hängde på ett gångjärn. Han fattade varför det stått kartonger och en generator utanför – de höll på att bygga om den här vinden till en jättelägenhet.
Högt i tak. Balkar där uppe. Tre stora hål med hårdplast över på olika ställen i taket. Oregelbundna pelare överallt. Målarpenslar, sladdar och arbetshandskar i stora backar på smutsgrå skyddspapp som låg på golvet. Byggmaskiner, stegar och brädor lutade mot vitmålade väggar.
Jorge hann inte stanna och kolla – hann bara tänka medan han greppade en stege: Svennarna älskade sina renoverade vindsvåningar som hans homies älskade sina fixade BMW:s. Alla ville ha något att pimpa. Alla ville ha något att skryta med. Skit i att det inte gick hiss dit upp och var fem trappor att gå, kanske med barnvagn. Strunta i att halva golvytan inte gick att stå upprätt på för att taket lutade inåt. Who cares att fönsterkuporna var så djupa att de skulle få bo i halvmörker året runt. Lassarna: lika kåta på status som alla andra – de gillade bara skummare grejer.
Han ställde upp stegen. Klättrade upp mot ett av hålen i taket. Slog på hårdplasten med en skruvmejsel han hittat i en av backarna. Här skulle de uppenbarligen bygga takfönster.
Han petade in skruvmejseln. Stegen svajade. Han bände. Drog i hårdplasten. Slet bort små spikar och tejp.
Han hörde ekande skrik nedifrån trapphuset. De var på väg upp.
Han fick grepp med fingrarna nu. Hårdplasten skar in. Han sket i vilket. Han använde båda händerna. Han hängde i den. Den bågnade inåt nu. Han klättrade ett steg upp.
Kände nattluftens kyla slå emot honom. Han tog av sig ryggan.
Stegen gungade.
Han höll på att tappa greppet.
Han lyckades trycka undan tillräckligt mycket för att häva sig upp. Petade upp ryggan.
Båda armbågarna uppe på taket nu. Han stod på tå på stegen.
Han kom upp med överkroppen. Han rev sig på några småspikar som satt kvar.
Hårdplasten skrapade honom på ryggen. Han sparkade undan stegen.
Han kravlade upp med resten av kroppen. Det hade börjat regna igen.
Taket var antagligen halt som i helvetet.
Han hukade sig. Halkade sig fram. Försökte kika ner på gatan. Det behövdes inte: saftblandarnas ljus färgade husväggarna blåa ända hit upp.
Kukarna där nere kunde mobilisera hur mycket de ville – Rymmarn var på g.
Han kom till slutet på huset. Nästa hus: lägre. Taket: fyra meter längre ner.
Fortfarande verkade de inte ha kommit upp på taket bakom honom.
Han hoppade. Flög.
Som om han svävade i luften. Iskalla droppar pickade hål i hans ansikte. Han såg saker i slowmotion. Han såg sig själv falla. Han såg sin fot böjas fel i gräset utanför murarna. Han såg hur han sprang från Österåkeranstalten mot friheten. Smärta i ankeln, strålade upp i benet. Fuckade stegen.
Det fick inte hända igen. Han landade.
Tog emot sig med både armarna och fötterna. Som en katt.
Som Spindelmannen.
Han sprang vidare. Det här taket var bättre, plattare, mer betongmaterial – inte lika halt.
Rusa. Öka.
Helt blöt på ryggen. Ryggsäcken hoppade upp och ner. Var det regn eller var det svett? Mitt i hetsen en tanke om sin svett. Hans lukt nu: skarp, stark, stressad.
Vidare över nästa tak.
Han pressade sig.
Sakta aldrig in, J-boy – sakta aldrig in. Livet är ditt att ta för sig av.
Han såg slutet på kvarteret längre fram. Att hoppa över till nästa hus: omöjligt. Minst femton meter. Han måste ner på något sätt.
Han tittade sig omkring. Han hasade sig fram till kanten på taket. Fötterna före. Livrädd att halka.
Han satte ena foten på stuprännan. Tryckte till. Den kändes stadig.
Han satte dit andra foten. Han vek ner kroppen. Försökte hålla fast i en takplatta med ena handen.
Böjde ner huvudet. Tittade över takkanten. Shit – säkert tjugo meter ner. Han fick fet svindel.
Sedan kollade han igen: rakt nedanför honom, en balkong.
Gud fanns.
Jorge öppnade ögonen. Bilderna försvann. Ett dygn och fem timmar sedan han flytt från snutattacken.
Han hade pajat balkongdörrens fönster försiktigt. Öppnat den. Smugit genom lägenheten. Kanske sov någon där inne. Ytterdörren var bara att öppna inifrån. Han gick tyst nedför trapporna. Där nere fanns två portar, en ledde till utgången mot innergården. Han tog den. Hoppade över några staket till andra innergårdar. Klev ut på andra sidan kvarteret.
Gatan utanför var stendöd.
Han tillbringade natten och nästa dag utomhus. Vandrade fram och tillbaka i Västermalmsgallerian. Snattade kexchoklad på Ica Supermarket och köpte ett kontantkort. Funderade på vem han vågade ringa.
Körde en klassiker från förr: köpte personuppgifter av en pundare vid Fridhemsplan för tusen spänn. Natthärbärgena debiterade pundarens socialsekreterare. Snubben losade sina bidrag – men ville hellre ha snabba cash till horse.
Jorge tog in för natten på Karisma Care vid Fridhemsplan, i sitt nya namn.
Och här låg han nu. En obekväm madrass. Massa oroliga människor runtomkring honom. Spelade ingen roll – han hade kommit undan.
Han reste på sig. Gick ut till allrummet. Pinnstolar och en sunkig soffa. En teve i ett hörn. En telefonautomat i ett annat hörn. Snubbar som såg ut som sextio fast de säkert inte var mer än trettio. En liten reception. Stor anslagstavla mitt emot receptionsdisken med reklam för Situation Stockholm: möjlighet att bli utdelare. Folkhögskolans kurser: rabatt för hemlösa. Informationsfoldrar avseende bidragsformer. Kurser i bikramyoga i Mälarhöjden.
Fuck that shit.
Jorge ställde ner ryggsäcken på golvet. I den: ett pass och tolvhundra femhundringar. Han måste ge sedlarna till JW så att han kunde växla in dem. Sedan måste han fixa biljett tillbaka till Thailand.
Han kände sig trött.
Han ringde Paola från telefonautomaten. Gav henne sitt nya nummer. Sa inget om vad som hänt. Orkade inte just nu.
Han ringde Mahmud i Thailand. Kompisen visste redan att J-boy plockat upp de sexhundra. Förklarade allt som hänt förra natten. Javier gripen. Hägerströmsvennen kanske också gripen. Allt åt helvete.
Mahmud gnällde.
”Babak tänker ju gola ner dig. Kanske mig också. Vad fan ska du göra åt det?”
”Du kan inte bara svika Javier.”
”Kan du inte frita dem?”
Jorge utan svar. De avslutade samtalet.
Han satte sig ner igen.
Vad fan skulle han göra?
Han lutade sig bakåt.
En av snubbarna i allrummet såg ut som Björn, hans gamla fritidsledare.
Grått skägg. Flint uppe på huvudet. Vita hårstrån på sidorna. Snälla ögon.
Jorge: kanske åtta år. Björn: fritidsledaren som var en gud på att rita. Alla killar bad honom rita grejer. Ubåtar, kameler, Ferraribilar. Björn blinkade. Rynkorna vid ögonen spred sig över ansiktet. Han såg ut som jultomten.
Jorge plus polarna spöade på de svagare. Förklarade för tjejer som kaxade att de var horor. Härjade i kuddrummet: klistrade fast kuddarna i golvet med lim de snott från träslöjden. Bajsade i hinkar som de ställde i ventilationsgångarna så det stank en hel vecka. Fröknar och fritidsfolk försökte styra upp dem. Ha samtal. Ha utskällningar. Skriva påhittade kontrakt för hur man fick bete sig.
Ingen brydde sig. Svennepersonalen var som gläfsande pudlar. Alla grabbarna råkade ju ut för hårdare tag hemma ändå. Fritidsfolkets försök att uppfostra dem blev bara töntigt.
Den enda de respekterade var Björn. Med honom höll de sig coola. Och sa han ifrån, lydde de direkt.
Björn: som en vis gammal gubbe.
Jorge önskade att han kunde vara här nu. Rita något för honom.
Bara en ubåt.
Det hade räckt.