De hade släppt Hägerström direkt efter förhöret. Naturligtvis. De kunde inte ha något på honom, förutom möjligen när han tappat greppet på Östermalmstorg. Men de ställde inga frågor om den lilla fadäsen.
Kanske skulle de kalla honom till förhör igen. Kanske skulle de sätta span på honom. Han måste vara försiktig. Måste prata med kommissarie Torsfjäll.
Så fort han slog på telefonen pep den till. Missade samtal. Inspelade meddelanden. Sms-symboler bubblade upp på displayen.
Det var JW och Torsfjäll som försökt nå honom. Båda med ungefär samma frågor: Vad fan hade hänt? Hur hade Jorge kommit undan?
Hägerström bestämde träff med JW på Sturehof. Han promenerade dit hemifrån. Det var kallt ute. På vägen köpte han en ny telefon med ett nytt abonnemang – hans gamla skulle med stor säkerhet snart bli avlyssnad. Han ringde upp Torsfjäll.
Kommissarien ville först inte prata. Hägerström sa att han ringde från ett nytt SIM-kort. Torsfjäll svängde hundraåttio grader. I stället för fåordig, motvillig: kommissarien blev halvgalen.
”Hur i helvete kunde det där hända?”
Hägerström försökte svara.
Torsfjäll skrek: ”Har du sett löpsedlarna i dag? Har du sett att internettidningarna nämner dig?”
Hägerström försökte säga något.
Torsfjäll gick på. ”Det är en jävla tur att vår lilla Operation Ariel Ultra är riktigt UC, annars hade jag väl blivit nedringd i dag som nån jävla presstalesman. Fy fan för de där kommunistjournalisterna, de är helt konsekvensneutrala. De ger blanka fan i vad de raserar.”
Hägerström försökte lugna kommissarien. Det fanns bra grejer med det hela.
Torsfjäll stannade inte upp. ”Jag börjar bli jävligt trött på den här operationen. Jag funderar på att lägga ner. Vi lyckades gripa den här Javier. Våra ekobrottsutredare kanske lyckas få ihop tillräckligt mot JW. Jag är så jävla trött i dag. Vad är det för jävla insatsklåpare vi har i det här landet, förresten? Va? Beter sig som några jävla fjollor. Kan de inte gå in på ett vanligt kafé och gripa två personer? Hur svårt ska det vara egentligen? Jävla bögfasoner.”
Hägerström räknade. Torsfjäll hade lyckats säga ”jävla” sju gånger på mindre än trettio sekunder. Han försökte få in några lugnande saker igen.
Till slut mojnade kommissarien.
Hägerström sa: ”På ett sätt är det bra att tidningarna skriver. Jag får högre förtroende bland Jorges och JW:s folk. De ser att jag är med på allvar. Vi kommer att få tag på Jorge, det är jag säker på. Oroa dig inte.”
”Men den där lille svartskallen kan ju sticka tillbaka till Thailand vilken minut som helst. Han har ju uppenbarligen ett pass.”
”Ja, men hans sedlar är färgade. Och det ska JW hjälpa honom med. Förstår du? Han kommer att kontakta JW. Och jag har koll på JW. Vi kommer att kunna gripa Jorge. Och kanske JW också, åtminstone för försök till penninghäleri.”
Torsfjäll lät lite nöjdare. ”Okej, du har en poäng. Men den där sprätten ska inte bara dömas för penninghäleri, honom ska vi ha för grövre brott. Du måste bara få reda på var de har sitt material.”
”Jag försöker, tro mig. Och det finns en till grej. Jag har en liten överraskning för JW i dag. Nåt han själv tjatat om. Nåt som kanske kommer få honom att använda mig ännu mer.”
Två dagar senare. Andra måndagen i oktober. Alltid. Alla seriösa var ute i skogen. Halvtomt på kontoren i City. Brunstperioden för älgarna var över. Det betydde älgjakt.
Hägerströms överraskning: han hade ordnat så att JW fick vara med på älgjakt med efterföljande middag hos Carl på Avesjö.
En fin höstdag. En lång dag i skogen. Samling klockan åtta på morgonen. De var tolv stycken, allt som allt. Jagade med hund. Två inhyrda hundförare rörde om i såten. Jägarna på pass i tornen runtomkring. Tre såtar under dagen: tre gånger tre timmar. Tidig lunch i jaktmagasinet. De åt gulaschsoppa i plastburk på stående fot. Mellan varje såt tog de en recap. Några rökte en cigg. De flesta drack kaffe. De fick en genomgång av hundförarna, diskuterade bästa bilvägen till nästa ställe, fixade med gevären. De snackade jakt, gemensamma bekanta och business hela tiden.
Vid dagens slut var en pinntjur och två kalvar fällda – Hägerström var en av hjältarna. Det var han som klippte ettårstjuren.
För Hägerström innebar jakten en annan fullträff. Han och JW hade legat på pass i samma torn i alla såten. JW hade fått låna en egen klass 1-studsare av Hägerströms bror. En Blaser R93 med lyxkikarsikte: Swarovski Z6.
JW var i sjunde himlen.
Hägerström såg hur han kämpade för att inte verka för imponerad.
Men han var mer uppspelt än när han muckade från kåken.
Och framför allt: det här var JW-jaktmark på ett affärsmässigt plan.
På kvällen var det middag på Avesjö. Hägerström, Carl, JW och nio vänner till Carl. Hägerström kände igen de flesta från förr. Carl levde efter principen att nya vänner är inga vänner. Fredric Adlercreutz var där, så klart. Han betedde sig som vanligt mot Hägerström. Kanske, tänkte Hägerström, är han också gay.
Tre var nya ansikten för Hägerström. Affärsbekanta till Carl, de var undantagna hans regel.
Det var första gången Hägerström tagit med en vän. JW var mer än tio år yngre, men Carl var några år yngre än Hägerström så där var åldersskillnaden inte lika stor.
Inhyrd personal lagade maten. Hundförarna fick åka hem. Middagen kom på bordet. Förrätten bestod av rårakor med gräddfil och löjrom.
Bara herrarna kvar. Carls närmaste. Alla advokater, finansmän, fastighetsklippare.
Alla hade gjort samma livsval: karriären var nummer ett.
Alla hade samma bakgrund.
Alla satt antingen med ärvda pengar eller hade fruar med ännu mer ärvda pengar.
Hägerström spanade in JW.
De andra hade jeans och skjorta, några hade kavaj. Loafers eller bruna seglarskor på fötterna. Alla var välklädda men ändå avslappnade. De här killarna var stekarnas stekare för tio år sedan, de behövde inte bevisa sig för varandra längre. De var vuxna nu.
JW å andra sidan körde knivvassa pressveck på röda bomullsbyxor, vit skjorta med mörkblå blazer. Berlutiskor influgna från Paris. Han toppade det hela med guldmanschettknapparna Tre kronor med röd bakgrund.
Kanske detaljer på ytan. Grunden var ju densamma. Men Hägerström såg det. Och han visste att Carl såg det. JW var lite för mycket, helt enkelt. Han undrade om JW själv uppfattade skillnaden.
De andra var välklippta, men frisyrerna låg lite si och så efter en hel dag med jägarmössa i ett älgtorn.
JW å andra sidan hade uppenbarligen varit på toaletten och fixat till sig. Hans hår låg som en hjälm, slickat bakåt.
De satt på renoverade rokokostolar med sebraskinn. Carls fru var inredningsintresserad. Det låg en vit duk på bordet. Ovanför tallrikarna stod tre olika kristallglas från Orrefors som Hägerström kände igen. De var hans och Tin-Tins bröllopspresent till Carl när han gifte sig för sex år sedan. Silverbestick, tallrikar och servetter som Carls fru ärvt från sin mormor med Fogelklouättens vapen broderat i snirkliga stygn. På bordet stod jättestora kandelabrar med levande ljus. Hägerström kände igen dem också. De kom från hans mormor, grevinnan Cronhielm af Hakunge.
JW:s ögon var stora som förrättstallrikarna.
Hägerström tänkte att killen måste lära sig att spela mer cool.
Carl hälsade alla välkomna. ”Då vill jag att vi höjer glasen för en lyckad jakt i dag. Även om jag inte lyckades fälla nåt i år. Ha ha.” Alla höjde glasen, sippade på förrättssvinet: Chablis Cuvée Tour du Roy Vielles Vignes.
Hägerström fortsatte att studera JW.
Han trevade efter besticken. Sneglade för att se vilken tallrik som var hans brödtallrik. Torkade sig för ofta med tygservetten.
Han som satt bredvid JW på andra sidan, Hugo Murray, höjde sitt glas mot Hägerström.
”Skål för dig, Martin. Du var ju för fan den enda som fick fälla nåt festligt i dag.”
Martin höjde glaset. Såg Hugo i ögonen. Nickade. Log. Sa: ”Och vem fällde gaffeltjuren förra året?”
Hugo garvade till. Nickade. Markerade med glaset mot Hägerström. Såg sig omkring. De andra skålade också. Alla lät blicken vandra längs bordet. Sedan ställde de ner glasen.
På väggarna hängde tavlor. Greve Gustaf Cronhielm af Hakunge, originalet. Samma gubbe som Hägerström hade på väggen hemma. Fast på den här tavlan höll han upp två fasaner som han skjutit. Tavlor på hans tre söner, en av dem var Hägerströms morfar. Gubben dog när Hägerström var fyra år gammal. En ny bild hängde på ena kortsidan: ett fotografi på pappa i motorbåten med Vretaviken i bakgrunden.
Hägerström tänkte på vad pappa skulle ha sagt om han sett honom och Javier hand i hand i Bangkok.
De fortsatte äta. Hägerström vässade öronen. Han hörde hur Hugo pratade med JW.
”Så vad gör du när du inte ligger och trycker bredvid Martin i ett torn?”
JW sa: ”Jag förvaltar mina pengar, som alla andra.”
Hugo artighetsskrattade. JW tvångsskrattade.
”Jaha, just det ja. Och vad gör du när du inte förvaltar dina pengar?”
”Jag jobbar med kapitalförvaltning.”
Hugo var mindre artig, mer intresserad på riktigt. ”Jaha, kör du själv eller?”
”Ja, det kan man säga. Jag jobbar med en kille nere i Liechtenstein. Gustaf Hansén, känner du honom?”
”Nej, jag tror inte det. Hur gammal är han?”
”Ungefär fyrtiofem.”
”Var han på Enskilda förut?”
”Nej, på Danske Bank.”
”Okej. Det kanske är Carl-Johans farbror. Känner du Carl-Johan Hansén?”
Servitriserna bar in varmrätten. Boeuf bourguignon på älg med mandelpotatis. Köttet fällt på Avesjö förra året, så klart. Vinet: Chambolle-Musigny 2006, direkt från Carls vinkällare.
JW och Hugo höll igång samtalet.
Hägerström fortsatte lyssna.
JW sa: ”Vad gör du själv?”
”Jag sitter på Investkapital. Håller på lite där.”
”Okej. Var då?”
”På tradingen.”
JW försökte samma grej tillbaka. ”Känner du Nippe Creutz då? Hans syrras kille är väl på Investkapital.”
Hugo såg ut som ett frågetecken. ”Det har jag inte hört talas om. Men jag har varit lite pappaledig på sistone.”
”Trevligt, eller?”
”Absolut. Jag körde fredagseftermiddagarna med fru och barn. Mer än så går ju inte, vet du. Men det var jättetrevligt. Barnflickorna måste ju också få ledigt då och då. Ha ha.”
Hägerström undrade om JW visste att Hugo Murray praktiskt taget ägde Investkapital AB.
Han hörde Hugo vända på frågeleken. Förhöra JW.
”Var utbildade du dig?”
”Vilken skola gick du gymnasiet på?”
”Var har dina föräldrar sommarställe nånstans?
JW navigerade snyggt.
”Jag bodde utomlands.”
”Jag gick på amerikansk high school i Belgien.”
”De har ett litet ställe i Provence.”
Hägerström tänkte: Det var inte bara kläderna, frisyren och manschettknapparna. En sanning blev tydlig. Ingen utomstående kunde riktigt komma in i den värld han själv kom ifrån. Det spelade ingen roll hur mycket pengar du tjänade, att du bodde på rätt adress, klädde dig rätt eller var övertrevlig, kunde namedroppa hundra namn och tjänade enormt mycket pengar. Oavsett om du jagade, var medlem i Värmdö golfklubb, skaffade dig hus på dyraste gatan i Torekov eller körde finaste bilen.
Det var omöjligt. Du kom inte in. Du blev aldrig en av dem på riktigt. För de var som en familj. Du kunde inte luras genom perfekt bordsskick, rätt Moderatvärderingar, medlemskap i Nya Sällskapet eller nedlåtande kommentarer om populasen i Farsta. Du blev genomskådad – för känner vi inte dina föräldrar, dina syskon eller åtminstone har hört talas om din familjs gård i Sörmland så är du inte en av de våra. Antingen tillhör du oss eller så gör du det inte. Enda sättet var att födas in.
Hägerström själv hade varit polis, sedan plit. Hur bra passade det in i Carls värld? Han klädde sig inte som de andra, han levde inte som de. Han var fan homosexuell. Ändå accepterade de honom som en bror – för de visste var han kom ifrån. Deras föräldrar kände hans föräldrar. Deras farföräldrar hade känt hans morföräldrar. De såg hans anfader på väggen. De visste att de kunde lita på honom.
Middagen avslutades. De reste på sig. Gick in i rökrummet. Carl delade ut cigarrer. På väggarna hängde jakttroféer och fler tavlor på Cronhielm af Hakunge-gubbar.
De drack cognac och calvados. De snackade business och jakt.
JW gjorde bra ifrån sig. De gillade honom. Även om han inte var en av dem så ville han vara det. Det var okej.
Hägerström hörde hur han fyllde ut de fem tomma åren i sitt liv – åren då han egentligen suttit inne. Han pratade om jobb på amerikanska banker och kontakter med skatteparadis. Han beskrev beachen i Nassau, restaurangerna i George Town och hotellen i Panama. JW nämnde i förbifarten hur man kunde vara lite smart. Kanske investera något genom någon där nere, slippa att Byråkrat-Sverige tog så stor del av kakan.
Hägerström kunde se nyfikenhet i några av männens ögon. Han ville att JW skulle fortsätta försöka ragga potentiella kunder.
Han kunde inte höra allt JW sa resten av kvällen. Men han hörde honom prata med Fredric.
”Jag älskar Panama. Där har de såna där bearer shares, som löpande skuldebrev ungefär, fast tio gånger bättre. Det betyder ju att ägarna till bolag kan vara fullkomligt anonyma. Du vet, den som innehar aktiebrevet är ägare i bolaget, men hans namn finns inte registrerat i nåt register eller behöver stå på aktiebrevet. Inte ens banken behöver veta vem ägaren är. Det blir som på den gamla goda tiden, när det fanns schweiziska nummerkonton. Det är inte många länder i världen där det funkar längre.”
Fredric såg inte ointresserad ut.
JW fortsatte: ”Man kan ju till exempel sätta in tre luffare som styrelsemedlemmar, så att den verklige ägarens namn inte syns i styrelsen heller. Ägaren kan till och med utse dem genom fullmakt. Man kan ha en advokatbyrå där nere som sköter allt pappersjobb. Myndigheter världen över kan spåra transaktioner hur mycket de vill, de kommer ändå aldrig få reda på vem ägaren är. Det är underbart. Eller vad säger du?”
Några timmar senare satt Hägerström och JW i en taxi på väg in till stan. Klockan var två på natten. De satt i baksätet.
JW var halvblarig och hellycklig.
”Fan vad najs, Martin. Fan vad schysst att ta med mig, alltså.” Som väntat. JW skulle stå i skuld. JW skulle vilja komma ännu närmare Hägerström, för det här hade varit paradiset för honom.
Men framför allt skulle JW kanske vilja att Hägerström sammanförde honom med någon av männen på nytt.
Han sa: ”Undrar vad som händer med Javier?”
JW smajlade. ”Who cares, liksom? Han kommer bli dömd, klantskalle, tycker jag.”
Det var kolmörkt utanför. Värmdös skogar, åkrar och villaområden såg kalla ut.
Precis innan de skulle åka hade Carl frågat om de kunde gå upp till övervåningen.
Han hade tittat Hägerström i ögonen.
”Martin, vad är det för kille du har släpat med dig?”
”Hurså?
”Blev du kompis med honom när du arbetade på fängelset, eller?”
”Vad är det med dig? Han är ju trevlig. Alla gillar honom här.”
”Det bryr jag mig inte om. Hugo berättade vem han är. Vet du vem han är?”
”Skärp dig, Calle. Vad fan är ditt problem?”
”Din kompis, JW, som har ätit och frotterat sig i mitt hem i kväll, har suttit inne massor med år för knarkbrott. Och nu börjar han snacka med Hugo Murray, Fredric och de andra killarna om att göra svarta affärer med Gustaf Hansén, öppna konton i offshorebolag i Panama och sånt.”
”Så farligt är det inte. Fredric ville träffa honom igen.”
Carl sa: ”Det får stå för honom, i så fall. Jag tycker att det är pinsamt.”
Hägerström kände på sig att han var mycket nära ett genombrott. JW inte bara litade på honom, och såg att han kunde ordna kunder – JW ville vara nära honom. Nu behövde han bara en liten uppgift: var någonstans de hade sin hemliga bokföring. Tillräckligt stark bevisning. Fysiska dokument som skulle visa allt han sysslade med.
De åkte över bron in mot Nacka. Vattnet nedanför var mörkt. Villornas fönster syntes som små stearinljus på avstånd. Så här tätbebyggt hade det inte varit när Hägerström växte upp. Han kom ihåg gamla Värmdövägen. Det brukade ta två timmar ut till Avesjö. Nu för tiden tog det fyrtiofem minuter.
JW vände sig mot honom. Fokuserade blicken. Hans röst var gravallvarlig. ”Varför, Martin? Varför?”
Hägerström undrade vad det här handlade om.
”Varför?” sa JW igen. ”Varför har du jobbat som polis och som plit när du har allt det där?”
”Vad menar du?”
”Du har allt man kan drömma om. Pengar, vänner, vanor. Varför har du jobbat med det du har gjort?”
Hägerström strök handen genom håret. ”Jag har min bror och jag har kanske vanor, vad vet jag. Men du måste förstå att jag har inga pengar. Jag är praktiskt taget pank. Det enda jag äger är min bostadsrätt och den är ordentligt belånad. Jag gjorde en jävligt dum grej för några år sen. Vill helst inte gå in på det, men följden är att jag inte har några pengar lagda på hög. Tvärtom, jag är desperat efter kontanter.”
JW lutade sig tillbaka. ”Ändå, om jag var du skulle jag inte ha jobbat som plit.”
”Nej, men det gör jag ju inte längre.”
”Så du behöver pengar?”
Hägerström smajlade snett. ”Mer än nånsin.”
JW sa: ”Jag kanske har ett jobb för dig. Det är skitenkelt. Det enda du behöver göra är att ta med en väska till en plats åt mig. Du får trettio kakor för det.”