På Arlanda igen. Jorge tänkte på tjejen med dreadlocksen som han träffat när han kom tillbaka till Svedala. Sjukt sammanträffande att de stött på varandra.
Nu: redan för lång tid i svenneland. J-boy fixat det han kom för. Cashen uppgrävd. Sexhundra laxar i en laxask.
Nu: dags att sticka tillbaka. Greja kaféet där nere. Slå sig till ro. Låta åren gå. Softa med Mahmud.
Förlusten: Javier gripits – fanns inget Jorge kunde göra åt det. Shunnen lika med idiot som kommit hem. Ändå kände han sig ledsen för Javiers skull.
Flosen hade han gett till JW. Polarn lovat att fixa degen. I stället för att växla eller tvätta den – han skulle få ner den till något konto i Liechtenstein, sedan in på asiatisk bank. Shit, polarn JW var schysst – tog bara fyrtio lakan för besväret. Jorge skulle få ett kreditkort kopplat till pengarna.
Efter flykten över taken i Vasastan – Jorges nojighet nått nya nivåer. Han såg mörka Saab 9-5:or en gång i minuten. Sms:ade Vägverket tio gånger per dag.
Han drömde sjuka mardrömmar varje natt. Varannan gång såg han Javier i en arrestcell på häktet – de spolade honom med brandslangar. Skrek: ”Var är Jorge, berätta!” Varannan gång såg han Babak ringa Finnen från en insmugglad mobil: ”Jorge snodde dina cash.”
Jorge bytte härbärge varje dag. Han köpte en vintermössa och drog ner över öronen. Han skaffade en palestinasjal och drog över hakan. De fick gärna tro att han var en Taimour Abdulwahab med politisk fixering – bara ingen kände igen honom.
Han väntade bara på i dag: flyget till Bangkok skulle gå klockan fyra.
Jorge: Rymmarn.
Fortfarande en kung?
Fortfarande J Bernadotte Bhumibol?
Knappast – han ville bara bort nu. Skita i allt. Babak fick väl gola ner honom – åklagaren skulle inte palla jaga honom ända till Phuket. Lill-Jorge och Paola fick klara sig själva några år. Javier fick ljuga så gott han kunde för att inte bli dömd.
Jorge tänkte dra nu.
Han satt i avgångshallen på terminal fem. Svindyra croissanter och apelsinjuice. Planet skulle gå om en timme. Thailand – I am waiting for you. Incheckad och klar. Bara handbagage, ett pass som bevisligen funkade, en motortidning att läsa på planet: klockrent. Han hade inte gått igenom säkerhetskontrollen än. Ju mindre tid inne på terminalen desto bättre – han kände sig instängd där inne.
Han hade faktiskt ringt mamma. Sagt adios. Förklarat att han älskade henne, Paola och Jorgito över allt annat. Hon bara grät. Jorge såg två ord på insidan av ögonlocken när de lagt på: Mamá trató – Mamma, du försökte.
Croissanten smulade överallt. Han satt så han kunde se en skärm med flightinformation. Femtiofem minuter kvar.
Han tänkte på vad Mahmud brukade säga: ”Huvudsaken är att man dör grov.”
Och nu: Hur skulle Jorge dö? I en skabbig lägenhet i Phuket? Som en kafékung i en fet bungalow vid havet? I svenskt fängelse? Han visste inte, och just nu sket han i det. Bara han kom med det här planet.
Javiertankar igen. Han lämnade kompisen här. Men grundregeln var att alla fick klara upp sin skit själva. Han kunde inte vara hermanons morsa, kunde inte torka latinovännens stjärt.
Sedan tänkte han på senaste samtalet med Mahmud.
”Jag kommer tillbaka i övermorgon.”
”Okej, bra. Och degen?”
”Fixad. JW ordnar.”
”Great.”
”Är det nåt du vill jag tar med till dig härifrån, nån mat, penis?”
”Penis har jag redan så det är okej. Men kan du inte köpa såna där Malacofiskar?”
Jorge log för sig själv.
Planet skulle gå om femtio minuter nu. Han längtade efter Mahmud.
Det darrade i hans ficka. Någon ringde på hans telefon. Det var Paolas nummer.
Hennes röst stressad. Hon nästan viskade.
”Jorge.”
”Ja, vad är det?”
”De är här.”
”Vem då?”
”De bankar på dörren. De säger att de tänker slå in den om du inte kommer hit och betalar.”
”Vem säger?”
Jorge hörde sin egen röst: svag. Kände sin egen skalle: det hettade.
Paola sa: ”De kommer från nån som heter Finnen. De säger att du lurat dem. Jag sa att du inte var i Sverige, men de tror inte på mig.”
I Jorges huvud: dåliga bilder. Paolas rädda ögon. Jorgito med blåmärken i ansiktet. Vad fan skulle han göra?
Han hörde skrik i bakgrunden. Han hörde Paola ropa. ”Stick härifrån. Jorge är inte här.”
Han hörde bankningar.
”Jorge, vad ska jag göra?”
”Är Jorgito där också?”
”Ja, jag har låst in honom på hans rum. Vad ska jag säga?”
Jorge tittade på skärmen längre bort. Fyrtio minuter till avgång. Fyrtio minuter till lugn och ro.
Han höll sitt pass och boarding pass i ena handen. Mobiltelefonen i andra. Vrålen i bakgrunden. Bankningarna. Han hörde inte ens vad Paola försökte säga.
Mahmuds ordspråk i huvudet: huvudsaken är att man dör grov – hur grovt skulle det vara att lämna sin syrra i sticket?
Jorge skrek i luren: ”Öppna inte dörren. Jag kommer.”
Taxin körde i hundrafyrtio. Jorge stuckit fram en femhundring extra. Chauffören lovade köra så fort han vågade.
Det skulle ta minst trettiofem minuter till Hägersten. Jorge försökte se Paolas dörr framför sig. Hur tjock kunde den vara? Vad skulle den klara av? Borde inte grannarna reagera om någon försökte bryta upp den? Borde han ringa polisen?
Sista tanken kändes overklig: han hade aldrig ringt polisen i hela sitt liv.
Han ringde Paola igen. Hon svarade: oljudet i bakgrunden värre. Hennes gråt värst.
Han vrålade: ”Paola, du måste ringa polisen. Du MÅSTE. Jag lägger på nu, så ringer du mig när du snackat med polisen.”
De la på.
Jorge väntade.
Inte för mycket trafik på motorvägen. Han stirrade på mobilens display.
Fanns det någon han kunde ringa dit fortare? Fan, alla han kände som skulle kunna ställa upp var ju utomlands, satt på häktet eller hade blivit överhederliga. Förutom den här Hägerströmkillen och JW – men nej, de var inte av rätt kaliber.
Displayen var mörk. Varför ringde hon inte tillbaka?
Jorge tryckte in senast slagna nummer.
Signaler gick fram.
Hennes telefonsvarare gick igång.
Han ringde igen. En, två, tre signaler.
Nu svarade hon. Inget oväsen. Paola grät. ”De är här inne nu, förstår du? Jag har låst in mig med Jorgito i hans rum.”
”Jag är på väg. Ringde du polisen?”
Samtalet bröts.
Jorge försökte ringa igen.
Bara: ”Det här är Paolas telefonsvarare, du vet vad du ska göra efter signalen.”
Han höll telefonen hårt i handen.
Sedan gjorde han något som han aldrig trodde han skulle göra.
Jorge ringde aina.
Tjugo minuter till Paolas dörr.
Taxichauffören körde mot fler än tre rödljus. De värsta minuterna i hans liv.
Han såg en radiobil nere på gatan.
Han sprang uppför trapporna.
Brytmärkena i dörrkarmen syntes tydligt. Dörren stod på glänt.
Han hörde mansröster inifrån lägenheten.
Han kikade in. Skymtade två polismän där inne.
Han hoppades de hunnit i tid. Samtidigt: han kunde inte gå in om det var poliser där inne. Han försökte lyssna igen. Paolas röst? Jorgitos röst?
Han hörde ingenting.
Jorge gick nedför trapporna.
Han ringde Paola.
Signaler gick fram.
En man svarade. ”Vem är det?”
Jorge hoppades att det var en av polismännen.
”Det är Paolas bror.”
Rösten sa: ”Vi har henne och grabben.”
Han fattade direkt – han hade kommit för sent.
Han sa: ”Era jävla fittor. Släpp henne och barnet. De har inte gjort nåt.”
Rösten sa: ”Finnen vill ha sina pengar. Finnen vet att du blåste honom.”
Rösten hade en lätt brytning. Jorge kunde inte säga vilket språk.
”Fan snackar han om? Jag har inte blåst honom.”
”Vi vet. Fåglar har kvittrat från häktet. Ni tog undan tre värdeväskor. Finnen vill ha sin deg.”
Joder. Maricon.
Mammaknullarkuk.
Fanns inga ord som räckte – Babak-putan måste ha golat. Jorge undrade hur informationen läckt ut. Iraniern satt ju med restriktioner.
”Släpp min syrra och barnet.”
”Vi gör ett utbyte. Du kommer med cashen som du snodde, åttahundra tuss. Vi kommer med det du vill ha.”
”När?”
”Så fort du vill.”
”Var?”
”Vi ringer om det. Har du pengarna?”
Jorge såg framför sig de tvåhundra han gett bort till Babak och påsen med de sexhundra som han lämnat till JW för tvätt och insättning på utländska konton.
Han svarade: ”Ja.”