Goran bokat ett chambre separée på kasinot. Ärligt – Natalie var inte längre så säker på att Gabriel Hannas Gaming Club i Västerås var så B-ig i jämförelse. Casino Cosmopol – det var stort, statligt, påstått superlagligt – men kasinot i Stockholm kändes ändå sjavigt.
Kanske hade det varit fräscht för sju år sedan när det öppnade. Nu: speglarna hade tappat sin glans, spelautomaternas knappar var slitna och heltäckningsmattornas ursprungsfärg var omöjlig att uttyda.
På väggarna: reklam för julbordet och nyårssupén. Skaldjursplatån för två för 799 kronor. Jackpoten på kasinot just nu: 32900000 kr – vid maxinsats: 37,50 kr. Samtidigt: informationsskyltar: Känner du att du spelar för mycket? – www.spelalagom.se. Svenska standardhyckleriet i ett räkskal – locka hit de stackars jävlarna med skaldjur och fet jackpot så att de spelar och drar in pengar till staten, men låtsas samtidigt som att det egentligen är bäst att inte komma dit över huvud taget.
Stället ockuperades av en tredjedel bedagade kärringar, en tredjedel asiater och en tredjedel snubbar i kortärmade skjortor. Natalie hörde Lollos röst i sitt huvud: gärna skämta och vara glad – men inte gå i kortärmad skjorta på kasino. Hon var glad att de hade ett eget rum.
De satt vid ett spelbord. En croupier delade ut kort. Natalie fick inga.
Hon, Goran och Thomas plus två till runt bordet.
Den ene: pappas gamla affärskollega från Belgrad, Ivan Hasdic. Den andre: hans livvakt.
Utanför rummet satt både Adam och Sascha och nere i entrén stod en kille till. All säkerhet var dubbel i dag.
Ivan Hasdic la ner sina kort på bordet. Vek upp ena hörnet av dem – tittade utan att röra ögonen.
Natalie spanade in honom. Hasdic: cigarettkungen, smugglingslegenden, den vandrande serben. Goran berättat: Radovan började göra affärer med Hasdic redan i mitten av nittiotalet. De kände varandra sedan kriget där nere. Pappa tagit in sina första trettiotusen paket cigaretter i en lastbil som fraktade aluminiumstavar. Tjänade en krona per cigg i snitt, efter att chaffisarna och tulltjänstemännen fått sitt. Det blev okej pengar. Deras relation utvecklades. Pappa började regelbundet ta emot lastbilar med cigaretter. Några år senare fick Hasdic problem med myndigheterna där nere. Pappa ordnade så att han fick uppehållstillstånd i Sverige, kunde hålla sig undan delgivning om anstiftan till mord tillräckligt länge för att polisen skulle droppa anklagelserna mot honom. Hasdic flyttade runt, bodde i Österrike, England, Ryssland, Rumänien. Han skeppade vitt till pappa – pappa skeppade stulna platt-tevear till Hasdic. Hasdic styrde upp med en av hallickkungarna i Rumänien – pappa hjälpte Hasdic att köpa travhästar som genom åren drog in mer än två miljoner euro i prispengar. Hasdic skickade upp pålitliga killar när pappa behövde förstärkning – pappa fixade så att Nacka kommun anlitade Hasdics arbetskraft när de skulle bygga ett nytt värmeverk.
Då: Ivan Hasdic hade älskat Radovan Kranjic som sin egen bror.
I dag: Ivan Hasdic en av Serbiens undre världs viktigaste män.
Nu: Ivan Hasdic lovat hjälpa Natalie så gott han kunde.
Natalies serbiska var knackig. ”Kum Ivan”, sa hon, ”stort tack att du kunde komma. Jag vill välkomna dig till Sverige. Senast vi sågs var under ännu mindre trevliga tider. Vi hann inte prata.”
Ivan hade närvarat vid pappas begravning, men hade flugit tillbaka samma eftermiddag.
Natalie ställde sig upp. Gick över till honom och räckte över en flaska Johnnie Walker Blue Label.
Ivan pussade hennes kinder: höger, vänster, höger.
Han tackade för flaskan. Han körde det vanliga dina-ögon-ärså-vackra-smickret. Han sa hur mycket hon påminde om pappa. Frågade om hennes mamma. Natalie duckade frågorna om mamma – deras förhållande var helt iskallt.
De satte sig ner igen.
Natalie gick rakt på sak. Hon började förklara vad hon visste om mordet på pappa. Vad hon fått reda på om Semjon Averin, alias John Johansson, alias Volk, Vargen.
Hon höll på i över en timme.
Ivan tittade hela tiden på sina kort. Fortsatte spela med Goran och Thomas. Fortsatte flippa med sina spelmarker. Fingra på tygpåsen som hela tiden fylldes på. Men Natalie såg på honom att han lyssnade. Ibland nickade han svagt. Ibland kliade han sig på hakan som för att minnas något.
Egentligen: Vad visste hon av värde i dag som hon inte vetat för en månad sedan? Okej, hon visste att gärningsmannen var en lejd yrkesmördare som hade ett visst namn. Ändå: Hon hade ju inte kommit ett steg närmare den centrala frågan – vem hade gett Averin uppdraget? Vem hade lejt honom? Vem var det egentligen som låg bakom mordet på pappa?
Kanske var det ryssarna. Kanske var det något svenskt gäng.
Samtidigt, hela hennes kropp skrek: Stefanovic. Kopplingen till Black & White Inn, det planerade övertagandet av pappas imperium, intrånget i deras ekonomi som skedde precis samtidigt som mordet. Och mera: Stefanovics sätt att svara i polisförhören, och att ingen förutom Stefanovic och möjligen mamma kunde ha vetat att pappa skulle befinna sig på Skeppargatan den där natten.
När Natalie snackat klart la Ivan ner korten. Han tittade upp. Mötte hennes ögon, men hans blick var frånvarande, som om han stirrade långt bort igenom dörren.
Han hade på sig en skjorta som såg grå ut, fast den nog skulle föreställa vit. Hans händer var grova och knogarna såg slitna ut, som gamla läderhandskar. Hans hår var grått. Det var svårt att säga hur gammal han var, han hade ärr och rynkor i hela ansiktet. Och Hasdics ansikte var som allt annat: grått.
Men hans röst hade en viss rytm. En lugn, trygg, säker ton.
Han sa: ”Det är inte bra, det du berättar. Det är inte bra alls.”
Han tog upp kortleken igen. Spelade ut ett kort på bordet. Goran och Thomas såg ut som om de inte visste vad de skulle göra. Ivan gestikulerade med handen – spela vidare.
De spelade en giv. Croupiern delade ut nya kort.
Ivan sa: ”Vargen kan vara här nu, i Stockholm.”
Natalie la händerna i sitt knä. Försökte slappna av.
Han fortsatte: ”Jag fick förhandsinformation av Goran här. Jag har pratat med folk hemma och hört mig för. Jag kan säga att Vargen Averin är mycket farlig. Förutom de dåd som Interpol uppenbarligen kopplar honom till har han utfört minst tio liknande attentat som jag fått reda på från annat håll. Och det finns säkert fler som inte mina källor känner till, men som varenda auktoritet i Ryssland vet om. Han är tillräckligt väl utbildad, han har samlat erfarenhet under åren och han har olika identiteter som han använder. De säger att han bara jobbar i high end-segmentet, som det heter på engelska, det vill säga, han tar inga uppdrag för under femtiotusen euro. I Ryssland kallar de honom en super killer, och som jag fått det förklarat för mig är det bara fyra andra yrkesmördare som fått den titeln före Vargen.”
Han tystnade en kort stund, lät allvaret sjunka in.
”Enligt mina källor kom han till Skandinavien för några veckor sen. Vi vet att han plockade upp vapen i Danmark och vi vet att han besökte en lägenhetsbordell i Malmö. Så tyvärr talar mycket för att han tagit sig norrut, hit. Och, får jag tillägga, risken är stor att han är här för att han vill dig nåt illa.”
Ivan fortsatte att berätta. Han redogjorde närmare för olika dåd som han fått information om. Han berättade detaljer om Vargens rykte i Östeuropa. Averin var en så kallad frilansare – han tillhörde ingen organisation. Han anlitades av avtoritety– ryska maffian – oligarker och centraleuropeiska brottssyndikat när det behövdes.
”I vanliga fall skulle jag säga: Vi söker upp hans mamma och pappa. Vi söker upp hans syskon och skär halsen av dem. Problemet är att Vargen Averin inte har några släktingar som nån verkar känna till, förutom hans dotter. Men hon har bytt identitet. Hans före detta fru och föräldrar är döda sen länge. Och om de hade levat hade han ändå inte brytt sig.”
Natalie kände sig kall. Hon tittade ner på sina händer. De darrade.
Hon sa: ”Kum Hasdic – vad är ditt råd?”
Ivan svarade snabbt. ”Om det är Stefanovic som ligger bakom det här måste du likvidera honom så fort du kan. Enda sättet är att slå till hårt och snabbt. Om Vargen Averin förstår att han inte kommer att få betalt från sin uppdragsgivare längre, slutar han jaga dig. Det är det enda rådet jag kan ge. Och blir det problem lovar jag att stödja dig så gott jag kan.”
Natalie tänkte: Det fanns bara en väg framåt.
Stefanovics öde var redan beseglat.
Hon måste bara förstå hur JW tänkte sig att det skulle gå till.
Hon träffade JW nästa dag på ett av hotellen där hon bodde. Han kördes dit av samme man som hon sett plocka upp honom vid Hotell Diplomat. Hon fick samma vibbar igen som av Thomas, fast ännu mera snutkänsla.
Hon och JW låg på hotellsängen. Nykyssta. Nyslickade. Nyknullade.
JW förklarade upplägget han tänkt sig för sin ekogrej.
I grund och botten var det samma faktorer som satt igång allt. Flera av de jurisdiktioner JW använde hade ändrat sina regler. Slopat stenhårda sekretessen, släppt in EU:s, FN:s och OECD:s inspektioner och internationell polis. Schweiz hade gett upp för länge sedan. Karibien hade fallit för ett halvt år sedan. Brittiska Jungfruöarna och Caymanöarna var senaste exemplen. Liechtenstein hade just skrivit på avtal om banköppenhet. Och nu började till och med paradiset framför andra, Panama, att vackla. Landets president hade skrivit på avtal om öppenhet med USA. Inom några år skulle EU få samma insyn. Så JW behövde flytta klienternas pengar. Han hade satt upp nya bolag i bättre länder: Dubai, Macao, Vanuatu, Liberia. JW och hans folk hade jobbat hårt. Kontaktat nya banker, ställt ut nya kreditkort till klienterna. De lät göra en inkråmsöverlåtelse av allt i Northern White Asset Management till ett nystartat bolag i Dubai: Snow Asset Management. Sedan behövde pengarna transfereras utan att bankernas varningssystem aktiverades.
Natalie greppade bara hälften av vad JW berättade, men hon förstod grundtänket.
Hälften av klienterna hade flyttat sina medel. Gustaf Hansén hade jobbat som en galning där nedifrån. Reste mellan länder som värsta utrikesministern. Träffade bankfolk, advokater, managing-folk i luftkonditionerade kontor. JW och Bladman gjorde pappersgörat. Fyllde i blanketter till banker och advokatkontor. Skrev ansökningar om nya kreditkort. Upprättade brev och fakturor. Kontrollerade att insättningar skett, faxade underskrifter, svarade på frågor från klienterna typ hundra gånger per dag.
De som fått sina pengar flyttade var nöjda hittills. JW & Co. hade fört över mer än åtta miljoner euro. Det skapade en grund att stå på. Ett förtroende för vad de sysslade med.
Men själva grejen: det var lika mycket kvar att föra över. De klienterna var otåliga. Oroliga.
Och JW var förberedd.
Han hade planerat för det här i mer än ett år. Satt upp bolag, truster, konton kopplade till konton – men utan att aktivera dem. Utan att föra över en enda krona än så länge.
Men snart skulle det ske: JW skulle sätta stenen i rullning. Trycka på knappen och utlösa en kedja av överföringar. I korthet: åtta miljoner euro skulle transfereras från befintliga konton över hela världen till nya konton – och därifrån till konton som var JW-kontrollerade. Klienternas pengar skulle bli JW:s pengar.
Han skulle bli åttio miljoner kronor rikare på en dag. En jättescam. En superstöld. Ett überbedrägeri som taget från en film.
Natalie sa: ”De kommer döda dig. Även om jag hjälper dig, det är ju hur många som helst som kommer vilja ha ditt huvud på ett fat.”
JW sträckte på sig. Han såg uppenbart nöjd ut.
”För det första: Ingen av dem kan gå till polisen med det här. Men de kommer att bli arga, det har du rätt i.”
JW:s leende var finurligt och ögonen plirande.
”För det andra så är alla grejer jag har gjort gjorda i Hanséns namn.”
”Jaha, men han kommer inte direkt sitta still när han får reda på det här.”
”Jo, han kommer att sitta mycket still. I sin bil. Gustaf Hansén kommer hittas i sin Ferrari på Medelhavets botten med mer än två promille i blodet. En tragisk olycka. För dem som blir lurade kommer det att framstå som att nån kund har gjort det.”
Natalie visste inte om hon skulle flina eller stirra.
JW sa: ”Men du har ändå rätt. Även om jag sett till att allt pekar på Hansén så kommer folk att bli lacka på mig. Jag är ju ändå inblandad i det här. Det är därför jag alltid behövt stöd av såna som er. Är man i min bransch måste man ha farliga vänner. Så jag kommer behöva din hjälp, Natalie. Verkligen.”
Trettio minuter senare. Återkyssta. Återslickade. Återknullade.
Efter JW:s ekonomiska genomgång: att ha sex med honom kändes som att leka med ett laddat vapen. Han var nästan för hal. För beräknande. För smart.
Hela det här upplägget var på en nivå som hon aldrig ens hört talas om. Okej, hon hade fortfarande mycket att lära – men hon hörde ändå Goran, Bogdan och de andra prata nästan varje dag. Hon hade diskuterat många planer, idéer – JW:s kupp slog allt hon kunnat drömma om.
Men nu behövde de snacka om den andra grejen.
Natalie sa: ”Jag har gjort som du sa. Låtit mina män approchera den här politikern, Svelander, med filmerna på honom och fnasket. Han blev skakis. Bönade och bad. Sa att vi kunde få vad som helst.”
JW sa: ”Bra, för då blir ryssarna helt galna. De där filmerna tillhör egentligen dem. Och de behöver dem för sin gasledning. Jag har försökt sätta upp ett möte med dem och Stefanovic. Ryssarna vill att ni lugnar er. Det är det hela, de kräver att ni slutar kriga, de vill ha materialet och ta hand om Svelander själva. Om några dar får jag tid och plats.”
”Om några dar.” Natalie tystnade.
Snart var det dags. Ett möte med Stefanovic skulle bli av. Ett tillfälle som svikaren helt och fullt skulle tro var planerat av objektiva personer. En situation han skulle känna sig trygg i.
Men egentligen: ett möte där Natalie skulle vara med och göra vad hon måste göra.
Stefanovic skulle bort.
För pappas skull.