De hade kunnat gripa Jorge redan i går då Hägerström träffat honom. Jorge hade förklarat vad som hänt. Tydligen hade Babak snackat skit om Jorge. Sedan hade det läckt ut från häktet på något sätt. Skiten hade träffat fläkten big time. En galen jävel som kallades Finnen hade kidnappat hans syster och systerson.
Jorge hade försökt prata med Babaks advokat men fått kalla handen. Nu var han nära sammanbrottets gräns. Hägerström såg det i hans ögon, de var rödsprängda, uppspärrade, intensiva. Desperation blandat med panik.
Torsfjäll blev helt till sig. Nu skulle de ju kunna gripa Finnen också. Det skulle innebära ett stort framsteg för Stockholmspolisen. Och en garanterad befordran för Hägerström. En enorm seger för samhället versus buset.
Men det var inte Finnen som Jorge ville ha hjälp med. Han sa att han behövde frita Javier.
”Lyssna, alla mina homies är i Thailand. Jag behöver få loss Javier. Sen hoppas jag att han kan hjälpa mig med den här Finnjäveln. Och kanske du också kan hjälpa till med det. Men först måste Javier ut.”
Jorge spottade nästan på Hägerström när han pratade.
”Vill du hjälpa mig? Du får betalt så fort jag kommit tillbaka till Thailand.”
Hägerströms hjärta slog dubbla slag. Frita Javier: han såg sig själv och Javier hemma hos honom. De skrattade, kysstes, höll om varandra.
Å andra sidan var det en fullkomligt vansinnig idé. Fritagningar var alltid farliga. Innehöll hot, vapen, våld. Han måste prata med Torsfjäll.
Samtidigt visste han redan vad han tänkte svara.
Han lovade att tänka på saken och ringde Torsfjäll direkt.
Kommissarien hade blåst av gripandet av Jorge när han förstått att Finnen låg inom räckhåll. Men det här, ett fritagningsförsök, kom som en överraskning till och med för honom. Han undrade om Hägerström var säker på att det skulle leda dem till Finnen.
Hägerström kunde inte vara hundra, men ändå. Jorges syster och systerson hölls ju av den här Finnen. Och Jorge hade sagt att han behövde ha hjälp av Javier. Det måste leda mot Finnen.
Och faktiskt så struntade Hägerström i om det ledde till Finnen. Han ville så gärna få träffa Javier en gång till.
Nu satt han och Jorge i väntrummet på ett annat advokatkontor, Skogwall & Partners. Bert T Skogwall, som var Javiers advokat, skulle snart ta emot.
Ekpanel klädde väggarna. Tunga brittiska läderfåtöljer stod på de äkta mattorna. Spotlights i taken belyste de gamla tavlorna.
Det påminde Hägerström om hans pappas väntrum.
Tre minuter senare satt de i hörnrummet i paradvåningen, alias advokatkontoret. Kommendörsgatan och Grevgatan låg nedanför. En adress som Lottie skulle ha godkänt.
Rummet var inrett av en perfektionist. Antingen var advokat Bert T Skogwall ett färggeni eller så var han bara duktig på att anlita rätt inredningsdesigner. Väggarna var olivgröna. I bokhyllorna stod juridiska verk samlade där alla ryggar tycktes gå i olika nyanser av brunt. Framför några hyllor hängde frostade glasdörrar: bakom dem anades fler böcker. På golvet låg en gammal isfahan. Just det att den var sliten gjorde att den kändes ännu dyrare. Bakom skrivbordet hängde två tavlor. Båda bestod av stora runda färgcirklar i olika nyanser. Det kunde vara Damien Hirst.
Hägerström satte sig ner. Hans mobil var påslagen i fickan.
Han tänkte på sin bror. Bert T Skogwall såg annorlunda ut. Carl hade alltid mörk kostym och dämpade slipsar. Advokaten som satt framför Hägerström och Jorge såg uppenbarligen ingen nytta i det gamla talesättet verka men inte synas.
Skogwall hade i stället rosa skjorta, gula byxor och grön slips. Manschettknapparna var ofantligt stora och i slipsnålen satt en briljant som såg ut som om den var hämtad från Tin-Tins förlovningsring. Det vill säga minst två karat.
Hägerström tänkte: Den här advokaten ser ut som Pravats målarlåda.
Jorge sa: ”Vet du vem jag är?”
Bert T Skogwall hade en obestämbar dialekt. ”Självklart. Du är Jorge Salinas Barrio. Känd från din senaste flykt över Stockholms takåsar. Du är häktad i din frånvaro. Du är medmisstänkt tillsammans med min klient, Javier.”
Jorge nickade i takt med advokatens redogörelse.
”Och nu undrar jag vad du vill.”
”Jag vill bara att du ska framföra en sak till Javier. Bara två meningar.”
”Du vet att han har restriktioner.”
”Ja, jag vet. Är det ett problem?”
Advokaten snurrade på en penna. Den såg ut att vara i guld.
”Det beror på. Det är en stor risk att föra in och ut information. Jag riskerar min advokattitel.”
”Jag vet. Men jag är ingen man som krånglar till det. Om du hjälper mig, kommer jag hjälpa din klient.”
”Det låter bra. Men jag behöver veta att det gynnar mig också.”
Jorge la upp ett kuvert på bordet. Advokaten tog upp det. Öppnade det försiktigt, tittade in. Fingrade, räknade sedlarna som Jorge stoppat i.
Han stoppade kuvertet i innerfickan.
”Okej, vad är det du vill framföra?”
”Han måste se till att bli flyttad till Huddinge rättspsyk. Och du ska informera mig exakt när det händer.”
Hägerströms öron var större än en vädurskanins. Avlyssningsutrustningen kändes varm.
Advokaten höjde ögonbrynen. ”Det där sista med att jag måste informera ingick inte i vår överenskommelse.”
Jorge sa: ”Kanske inte. Men vi har spelat in det här samtalet på en mobil. Så nu ingår det i vår överenskommelse.”