Ivan Hasdic hade åkt hem. Hans sista ord: ”Jag vill att du ska veta att du alltid är välkommen ner till oss om det inte går som du vill här uppe. Vi tar hand om dig, tills det lugnat sig här.”
Natalie kysste honom på kinderna. I huvudet: en annan bild. En förhoppning. Efter att hon gjort vad som måste göras skulle allt lugna sig snabbt. Stefanovics snubbar skulle lägga ner. Hennes ekonomi återta sin normala form, eller bättre. Hennes män kunna fokusera på sina vanliga jobb igen – smuggling, amfetaminförsäljning, sedvanlig indrivning.
I dag skulle JW ha tryckt på sina knappar, ringt sina samtal, mejlat sina mejl. Faxat aporna, som han kallade dem som managerade tillgångarna där nere. Han skulle förhoppningsvis ha lyckats skeppa över alla åtta miljoner euro till konton som gick till andra konton som gick till konton. Ettor och nollor som transfererades långt bortom kontroll. Pengarna skulle ha slussats genom så många banker, växlingsinstitut, truster och jurisdiktioner att de var svårare att hitta än en tappad kontaktlins på Hell's Kitchens golv en lördagskväll. Och dessutom skulle spåren peka mot den här Gustaf Hansén-gubben. Hans namn fanns med på otaliga handlingar kopplade till de första kontona i kedjan. Många av de fullmakter som gått per fax i dag, såg ut att vara undertecknade av honom. En stor del av de internetstyrda klicken i dag: verifierade av koddosor som begärts ut av honom. Alla skulle inte gå på det – men Natalie fick klara av resten.
Och för det ville hon ha tio procent.
Men viktigast av allt: i morgon skulle de träffa ryssarna och Stefanovic.
JW hade lyckats få till ett möte. Natalie tänkte ta hand om svikaren då. Hon visste hur.
Hon låg i säkerhetsrummet i natt.
Hon kunde inte sova. Rummet var ungefär tjugo kvadrat stort. Fick nätt och jämnt plats en bäddsoffa, två stolar och ett litet bord. Bäddsoffan var utdragen: madrassen hård och obekväm. Hon tände sänglampan, tittade sig omkring.
På andra väggen satt fyra små teveskärmar. En visade vad kameran ovanför dörren till huset såg: grusgången upp, grinden längre bort. Den andra visade vyn från kameran ovanför köksingången: terrassen, en del av trädgården, den upplysta gräsmattan. Den tredje visade trappan ner till gillestugan. Hon skymtade mammas tavlor på kungen och räcket i mässing. Den sista visade vad kameran precis utanför säkerhetsrummet såg – gillestugan med soffan, filmduken i taket och löpbandet. Fönstren uppe vid taket var gallerförsedda. I en fåtölj satt Adam med sin mobiltelefon i handen. Han var vaken.
Bredvid teveskärmarna hängde en telefon och bredvid den en inplastad lapp med direktnummer: SOS, polisen, Adam, Sascha, Patrik, Goran, Thomas. Stefanovics namn stod högst upp, men var överstruket. Det fanns en larmknapp till G4S och andra knappar för att kontrollera larmsystemet i huset. Det fanns en extra mobiltelefon i en hängare och en Maglite ficklampa. I ett hörn stod en brandsläckare. På en krok hängde två gasmasker. På en annan krok hängde en elpistol.
På golvet stod en plastlåda. Hon visste vad som fanns i den: fyra petflaskor med vatten, en påse med nötter, Wasaknäcke med cream cheese och några konserver. Där låg ett första hjälpen-set, en necessär, ett paket wipes, en mobilladdare och en karta över Stockholm. Det fanns också ett ombyte till Natalie.
Meningen var att man skulle kunna klara sig minst tjugofyra timmar här inne.
Hon tänkte på vad Thomas sagt: ”Om nåt händer, ska du först försöka fly. Ta till säkerhetsrummet som en allra sista utväg – det är inte ett skyddsrum som klarar bombattacker. Det kan bara hindra en inkräktare en viss tid, tills vi eller polisen hinner komma.”
Natalie försökte slappna av. Stefanovic eller Vargen Averin borde inte försöka något i natt, i morgon skulle de ju träffa Moskva. Öga mot öga, bara hon, Stefanovic, JW och ryssarna.
I natt borde inget hända.
Ändå kunde hon inte sova.
Huset var så tyst. Hon kollade en av skärmarna igen: Adam fortfarande vaken.
Där uppe nånstans satt en livvakt till, Dani, för säkerhets skull.
Mamma var i Tyskland. Natalie skickat henne till släktingar för tio dagar sedan. De hade inte hörts sedan dess. Skönast så.
Hon tänkte på Semjon Averin. Han såg så avslappnat självsäker ut på den suddiga bilden från övervakningskameran när han körde Volvon. Han såg ännu mer självsäker ut på passfotot i John Johanssons namn. Som om ingenting i världen kunde rubba honom. Averins attityd påminde henne om pappa. Kunde hon känna samma sak själv? Kanske.
Hon tänkte på en gång när hon varit med pappa på Solvalla. Dessutom två gubbar från kommunens miljö- och byggnämnd – pappa ville bygga ut villan.
Det var en najs atmosfär i luften. Reklam för Agria djurförsäkringar tapetserade området. Varmkorv, öl och spelblanketter i allas händer. Högtalarna ropade ut dagens kommande lopp. Natalie var sjutton år gammal.
De satt i Kongressen Bar och Restaurang: à la carte-restaurang i sju plan, mitt för mållinjen. Den finaste delen av Solvalla: vita dukar, heltäckningsmatta, låg musik i bakgrunden, platta teveskärmar och massor med blanketter vid borden. De flesta runtomkring var gubbar i femtio-, sextioårsåldern – precis som kommungubbarna som slevade i sig gåslever och smuttade på champagne mitt emot pappa och Natalie.
Högtalarna basunerade ut dagens specialevenemang. Björn och Olle Goops häst skulle få segerdefilera inför publiken. Folk applåderade. Natalie var ointresserad. Hon iakttog männen runt bordet.
De pratade bygglov, detaljplanering och gud visste vad. Hon lyssnade egentligen inte, men hon mindes hur en av kommungubbarna sa: ”Det är viktigt att Näsbypark lever, tycker jag. Att vi inte gör det för svårt för folk att förändra sina hus så att de passar deras levnadssätt.”
Den andre kommungubben hade höjt sitt glas. ”Skål för det.”
Pappa sköt över två kuvert till gubbarna. Höjde sitt eget glas. ”Ingen kunde instämma mer än jag.”
Hans ansikte var så där avslappnat, självsäkert. Där fanns den totala tryggheten i att han visste vad han gjorde och att han gjorde rätt. Natalie hade inte undrat då. Hon accepterade bara att det var så pappa såg ut när han gjorde affärer. Men i dag funderade hon – var det kanske bara en mask som han la på när det behövdes?
Goran hade ringt för en timme sedan.
”Natalie, var är du?”
”Jag är i Näsbypark. Ska sova i säkerhetsrummet i natt.”
”Bra, vilka är där med dig?”
”Adam och Dani. Adam byts av klockan tre.”
”Natalie …” Goran andades tungt. ”Jag hörde att du ska träffa Stefanovic och försöka göra upp.”
Kanske lät hans röst orolig. Kanske var det irritation.
Hon sa: ”Ja, så är det. Jag tror det är bäst att vi slutar kriga.”
”Du har rätt. Det är nog bäst. Men är JW med och ordnar det här på nåt sätt?”
”Ja.”
Goran andades tungt igen. ”Natalie, lyssna på mig. Vad du än gör så har du mitt stöd. Alltid. Men ta det försiktigt med den här JW. Jag har sagt det förr, lita inte på honom. Det finns saker du inte känner till om honom. Saker du inte vill veta.”
”Som vadå?”
”Jag kan inte ta det nu. Men veruj mi, var försiktig.”
Natalie sträckte sig efter glaset med vatten som stod på golvet. Hon tog upp en tablett Xanor.
Hon sa: ”Berätta nu.”
Goran sa: ”Natalie, du måste lyssna på mig. Jag älskar dig. Det är inte bra att berätta nu. Men jag förklarar snart. God natt.”
De la på. Natalie stoppade pillret i munnen. Hällde i sig vattnet.
Lutade huvudet mot kudden.
Hon släckte sänglampan. Tänkte: Vad har Goran emot JW?
*
Svensk bankman död i bilolycka i Monte Carlo
Gustaf Hansén, bankman i Liechtenstein och Schweiz, omkom på söndagen i en bilolycka i Monte Carlo.
Gustaf Hansén slutade på Danske Bank för fem år sedan efter anklagelser om oegentligheter. Skatteverket inledde en utredning som blev nedlagd för två år sen. Sen fyra år tillbaka bodde Gustaf Hansén i Liechtenstein. Han var känd för sitt stora bilintresse.
Vid olyckan körde Gustaf Hansén en Ferrari California Cabriolet. Han hade alkohol i kroppen. Enligt källor inom Monacos polis misstänker man inget brott.
Gustaf Hansén blev 46 år.
TT