Radisson Blu Arlandia Hotel: två kilometer från Arlanda. Enligt JW: ryssarna ville ha det så. De skulle bara stanna några timmar. Det som var bra var att Natalie uppenbarligen skulle få träffa de som bestämde på riktigt. Inte några Sverigeplacerade huliganer. Inte några underhuggare utan beslutanderätt.
Hon steg in i konferensrummet.
En man klev fram och drog med en metalldetektor över henne. Den knastrade – men pep inte. Han kände med handen över hennes armar, kropp och ben.
Mannens hand var täckt av svarta tatueringar.
I sofforna i hotellobbyn utanför satt Goran, Thomas och Adam. Sascha fanns i en bil utanför entrén.
I en annan soffgrupp hade hon sett Milorad och några andra av Stefanovics män.
Thomas hade också pekat och sagt till henne att en gammal poliskollega till honom satt i lobbyn. ”Han blev avskedad för ett halvår sen, men jag vet inte vad han gör här, faktiskt.”
Men Natalie visste vem det var: JW:s chaufför. Snubben som gav henne dåliga vibbar. Thomas sa: ”Jag tycker det verkar konstigt.”
Natalie kunde inte blåsa av nu. Om JW litade på den där chauffören fick hon också göra det.
Överenskommelsen: bara hon och Stefanovic – öga mot öga – inne i konferensrummet. Plus JW och ryssarna som medlare.
Hon såg sig omkring. Ett ovalt träbord med stålben. Vita väggar med inramade fotografier av flyplan. Spotlights i taket. Typisk mellanprishotellkänsla – Natalie bott på så många olika ställen de senaste veckorna att hon blivit överkänslig för vita väggar och skandinavisk design.
Det var mörkt ute. Gardinerna var fördragna.
På bordet stod fem glas och en flaska Absolut Vodka.
Vid bordet satt JW och två medelålders män. Ryssarna.
Natalie visste inte mycket om vilka hon skulle träffa. Men Thomas och Goran berättat det lilla de kände till. Och JW sagt några få ord också.
Solntsevskaja bratva: ett av de mäktigaste syndikaten. Antagligen världens största maffia. Sannolikt: Rysslands mest inflytelserika organisation – med global inriktning. Troligen världens farligaste människor.
Goran berättat att hennes pappa haft nära samarbete med avtoritety. Men det var inte som Natalie trott – att ryssarna kontaktat pappa för att få hjälp med något. Det var tvärtom. Pappa kontaktade dem för många år sedan med sitt budskap: Jag har hållhakar på personer i Sverige som kan vara intressanta för er. Jag säljer gärna hållhakarna till er när ni behöver.
Det gjorde henne stolt. Hon kände sig som jämbördig. Hennes pappa hade inte bara varit någon springpojke åt avtoritety. Han hade tagit initiativet, erbjudit dem något som de ville betala för.
De presenterade sig som Vladimir Michailov och Sergej Barsykov. Ansvariga för Skandinavien.
De skakade hennes hand. JW:s ögon blixtrade.
Mannen som visiterat henne fick agera tolk.
Vladimir Michailov sa: ”Välkommen. Jag hoppas vodka går bra?”
Natalie svarade på ryska: ”Da. Tak.”
De var propert klädda. Men annorlunda än JW eller Gabriel Hanna – ryssarnas kostymer var säkert lika dyra, men de körde annan stil: glansigare tyg, bredare axlar, vidare byxor. Hon tänkte på Semjon Vargen Averin.
Goran rått henne att bära smycken. En tvåkarats briljant i en enkel infattning runt halsen, en tjugoårspresent från pappa. I öronen Tiffany'sörhängena. På fingret en vapenring med Kranjicemblemet i gravyr.
Hon hängde av sig sin kappa. Under: en silkestopp med en mörk kavaj över.
I innerfickan hade hon kammen. Thomas gett den till henne i morse. Den var i kolfiber och låg i ett läderfodral. Grejen: handtaget var slipat. Natalie hade testat på ett papper hemma – det skar som en uppvärmd kniv genom hårgelé.
Dörren öppnades. Stefanovic kom in.
Samma procedur: tolkmannen sökte honom med metalldetektorn. Svepte med händerna över hans kropp. Han verkade vara ren: inte ens en mobiltelefon.
De var bortom tid och rum nu. De var i ryssarnas land. Kanske.
Vladimir Michailov välkomnade honom.
Han hällde upp vodka i glasen.
Den andre ryssen satt tyst och tuggade tuggummi.
Vladimir höjde glaset. ”Na zdorovje.”
De svepte vodkan.
Vladmir sa: ”Först och främst vill jag tacka herr J Westlund som lyckats få ihop det här mötet.”
JW tittade på Natalie. Sedan tittade han på Stefanovic.
Vladimir fortsatte. ”Se varandra i ögonen nu. För vi vill inte ha mer bråk.”
Natalie såg rakt över bordet, mötte Stefanovics blick. Det var som att stirra rätt in i en hajs ögon.
Hon sa: ”Det finns en miljon människor jag hellre skulle vilja kolla på än honom just nu. Men jag gör det för er skull.”
Stefanovic fnyste.
I ögonvrån: hon såg Sergej Barsykov le blixtsnabbt, sedan fortsatte han med sitt tuggummituggande.
Vladimir sa: ”Lugn nu. Låt oss prata i stället. Vi är här för att göra affärer. Vi har samarbetat bra i många år med din pappa. Det har varit lönsamt för alla parter. Jag beklagar verkligen hans öde.”
Han sänkte huvudet i en vördnadsfull gest. Sedan sa han: ”Men livet går vidare. Och affärerna går vidare. Våra intressen i de nordiska länderna växer för varje år. Rysk industri expanderar. Våra exportbalanser ökar. Men det finns mycket fördomar ute i världen mot oss. Så ofta behöver vi hjälp för att få en rättvis affärsmässig relation på fötter.”
Han förklarade i några minuter. Berättade om Nordic Pipe. Det handlade om att underlätta energiförsörjningen i Central- och Östeuropa. Om att undvika de återkommande bråken med Ukraina om gasnotan, bråk som gjorde priset på el högre för alla konsumenter. Om att lägga mer än trehundra mil med dubbel ledning från ryska Viborg till tyska Greifswald. Det rörde sig om hundratjugo mil gasledning på Östersjöns botten för att pumpa mer än femtio miljarder kubikmeter naturgas per år.
Siffrorna sa inte Natalie någonting. Men en sak var klar: det var business på hög nivå de pratade om.
”Vi gör nåt för det här landet också, men det verkar inte många förstå. När vi lägger ner ledningen rensar vi till exempel bort gamla minor. Vi har plockat upp fler än elva minor från havets botten. Men det är ingen som har tackat oss för det.”
Natalie och Stefanovic nickade i takt. De hade inte kommit hit för att få en föreläsning i naturgaspolitik.
Vladimir sa: ”För att kunna göra det här behövs hjälp. Vi har redan passerat och kommer att behöva passera många hinder.”
Tolken räknade upp svenska ord. Natalie var osäker på om han ens visste vad han själv sa. Expertstudier, miljökonsekvensbeskrivningar, officiella hearings. Esbokonventionen, Länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Försvarets forskningsinstitut, Sjöfartsverket och Transportstyrelsen.
Men en sak var uppenbar: det rörde sig om en extremt komplicerad beslutsprocess. Många personer som måste påverkas i rätt riktning.
Natalie tänkte på människor hon träffat de senaste månaderna. Vapenhandlarna Gabriel Hanna och kvinnan på Black & White Inn. Hennes bundsförvanter Goran, Thomas, Ivan Hasdic och de andra. Hon tänkte på kvinnorna Melissa Cherkasova och Martina Kjellsson. Och nu ryssarna.
Så många människor inblandade i ett nät av affärer. Människor som såg henne som en ledare. En som styrde. En som gav order.
Men vem var hon egentligen? Hon hade aldrig drömt om att leda en stor organisation. Och när hon tänkte efter, visste hon inte ens vad hon drömt om. Allt var vitt – allt hade varit möjligt. Kanske var det att leda hon var ämnad att göra ändå.
Vladimir började komma till slutet i sin redogörelse.
”Vi struntar i vem vi samarbetar med, bara det går smidigt. Den senaste tidens gräl mellan er obstruerar vår verksamhet. Människor blir nervösa. Viktiga personer vill inte ta emot våra tjänster eller våra gåvor. Beslut försenas, som försenar Nordic Pipe. Er osämja kostar mycket pengar varje dag.”
Natalie sneglade på Sergej Barsykov. Han verkade ha spottat ut tuggummit.
Vladimir sa: ”Ni måste komma överens på nåt sätt. Du, Kranjic, har material som vi behöver, och det har du också, Stefanovic.”
Det sista kom lite som en överraskning, att Stefanovic också hade material. Men å andra sidan var det inte så konstigt – mutoch utpressningsarbetet måste ha pågått på många fronter samtidigt.
Ryssarna och JW reste på sig. Meningen var att Natalie och Stefanovic skulle få diskutera i enrum. Hur de valde att dela upp marknaden i Stockholm var inte deras business. Solntsevskaja bratva lät dem göra upp själva.
Det fanns inga alternativ enligt Vladimir – när de kom tillbaka till konferensrummet om två timmar måste hon och Stefanovic vara överens.
Natalie satt kvar på sin plats.
Stefanovic mitt emot.
Han sa: ”Okej. Du hör vad de vill. Låt oss prata.”
Natalie kände med handen i innerfickan.
Kammen låg bra i sitt fodral.