Jorge sket i kylan.
Kyla fanns inte för honom. För många ärr i hans historia. För många såriga minnen.
Jorge: sett det mesta. Cuttade snubbar, snetändande vänner, våldspåsatta brudar. Stockholms undre värld: hans hem. Hans skola. Hans dagis.
Men nu: det här var annorlunda.
I kväll – han: Beredd att dö.
I kväll: ni är jag, och jag är ni. Mitt blod renar oss alla från synd.
Hans mamma visste ingenting än. Jorge ringt henne – sagt att Paola och Jorgito åkt iväg några dagar.
Det var dags nu.
Han och Javier satt i en nytjålad Citroën. E20 söderut. På väg till Taxinge. Förbi Södertälje. Ett grustag.
Finnens snubbe meddelat platsen för en timme sedan. ”Ta med pengarna, kom ensam.”
Jorge fått femtiotusen på krita av JW i går. Pengarna låg överst i buntar med fejksedlar av papper som han själv klippt till. Gummisnoddar runt. Finnen skulle aldrig gå på det – men det var inte meningen heller, det räckte att det funkade några sekunder.
Javier: inte lika allvarlig. Han sa: ”Vilken fritagning, alltså. Även om de kniper mig i morgon så har det varit värt det.”
Jorge kunde knappt tänka på vad som skulle hända senare. Nu handlade allt om det här med Finnen.
Jorge sa: ”Varför kunde inte Hägerström följa med?”
Javier trummade med händerna på knäna. ”Han måste ta hand om sin son, sa han.”
Jorge tänkte: Hägerström var skum. Varför kunde han hänga med på fritagningen av Javier, men inte på uppgörelsen med Finnen? Varför sa han inget till Jorge om barn, men till Javier att han skulle vara med sin son?
”Har han barn?”
Javier nickade. ”Visst. Jag har sett bilder på hans son i hans lägenhet. Han bor sjukt lyxigt, alltså.”
Igen: Hägerströmsnubben var konstig. Jorge kunde fatta varför han kanske inte ville vara med nu – en fritagning med kalasjnikov kanske räckte för en dag. Och kanske skulle expliten faktiskt vara med sin son. Men varför hade han aldrig nämnt barn förut då? Och hur kunde han bo lyxigt?
Det var en till grej som kliade i Jorges skalle. Hägerström haft med sig massa hemliga polispapper till Thailand som JW skickat ner genom honom. Jorge såg framför sig hur han öppnade kuvertet och vek upp papperen för att läsa dem.
Inget konstigt med det – i vanliga fall. Men för några dagar sedan hade Jorge träffat JW och lämnat över de sexhundra laxarna. Han fick ett kuvert tillbaka. Han öppnade det och kikade ner. Ett vikt papper, texten syntes – ett namn på en bank.
JW hade sagt: ”Vi gör det här proffsigt. Du kommer att få fakturor och information från oss. Som du ser viker vi till och med breven som på riktigt.”
Jorge frågade: ”Hurdå?”
JW visade: ”Man viker alltid brev så att texten är utåt.”
Jorge inte kopplat. Förrän nu: Hägerström måste ha tjuvöppnat kuvertet som JW skickat ner till Thailand, läst det och lagt tillbaks det. Men vikt det på ett annorlunda sätt än JW.
Fast å andra sidan var kanske inte det heller så konstigt. Om någon skulle skicka med Jorge hemliga kuvert skulle han också göra allt för att tjuvkika.
Men sammantaget?
Exainan, expliten som sadlat om till g-wannabe? Hur troligt var det?
Han vände sig mot Javier. ”Fan, jag litar inte på Hägerström, alltså.”
”Det gör jag, snubben fritog mig för tolv timmar sen. Behöver jag veta nåt mer?”
”Men han är skum.”
”Vem är inte skum?”
”Han har varit snut, plit, han dök upp från ingenstans nere i Thailand.”
”Softa. Han fritog mig, säger jag ju. Plus, han var inte bara i Thailand för din skull. Han gjorde egna affärer också.”
”Vadå för affärer?”
”Han köpte smaragder och grejer.”
”Hur vet du det?”
”Han berättade det för mig. Han fick massa sms från sin syrra om att köpa sånt. ’Få hem dem’, och så.”
De körde vidare. Mörkret utanför: svart som Jorges tankar.
Undre världen inte hans värld längre. Paola, Jorgito var hans värld.
Han ville bara lösa det här med Finnen, sedan dra tillbaka till Thailand. Leva kaféliv igen.
Ändå: Hägerströmsnubben störde fokus.
Han tog upp sin lur.
Fyra signaler. JW:s röst.
”Ja, hallå.”
”Tja, det är jag.”
”Du, jag är lite upptagen just nu. Är det lugnt?”
”Nej. Vad gör du?”
”Jag väntar på att ett viktigt möte ska ta slut. Jag är på ett hotell vid Arlanda.”
”Din kompis, den här Hägerström. Det är nåt fett skumt med honom.”
”Varför? Han är med mig här nu.”
”Vad sa du?”
”Jag sa att han är med mig här på hotellet just nu.”
Femton minuter senare. De stannade bilen.
Javier klev ut. Jorges samtal med JW tagit snabbt slut. JW upptagen med annat. Jorge bara hunnit förklara om de skumma sms som Javier sett i Thailand.
Skit samma nu. Han måste fixa sin grej.
JW fick greja sina grejer.
Ändå: han var glad att Hägerström inte var med nu.
Han sa till Javier: ”Du tar kallen. Du går upp där borta. Du letar efter ljusen från den här bilen eller andra bilar. Du lägger dig på nån bra plats där du kan se mig och den här finnjäveln.”
Javier flinade inte. Bara höll stelt i automatvapnet. Han fattade nu: det var allvar. Jorge kände sig själv stelare än stel.
Han startade bilen igen. Skyddsvästen var tung.
Han åkte in mellan sandbergen.
Runtomkring honom: grustaget. Högar med sand, sten, grus. Allt täckt av ett vitt puderlager med frost. Eller kanske var det ett tunt lager snö. Vad var skillnaden egentligen? Bleka skuggor. Mörka stenbumlingar. Mitt emot bilen: en maskin, säkert sju meter hög. Något slags stenkross.
Tystnad.
En ensam plats.
En plats utan insyn.
En bra plats för Finnen.
Jorge släckte bilens strålkastare.
Mörkret – hans vän.
Han satt kvar i bilen. Lyfte luren. Ringde Javier.
Viskade: ”Har du hittat nåt ställe?”
Ljus från vägen som gick in i grustaget. Två bilar.
Jorge tände strålkastarna på Citroënen.
De körde in. Den bakre stannade vid infarten till grustaget. Blockerade utvägen.
Den främre bilen körde fram. Stannade. Behöll ljusen på.
Det ringde på Jorges lur.
En röst: ”Släck dina ljus. Kliv ur bilen.”
Jorge öppnade dörren. Klev ut. Strålkastarna mitt emot bländade honom.
Han kisade. Hörde dörrarna på bilen öppnas.
Två män kom ut.
Han gick fram fem meter.
En snubbe med läderjacka och svart mössa.
En snubbe med täckjacka och keps.
De stod tio meter bort. Deras ansikten syntes taskigt i motljuset. Armarna längs benen.
Kepssnubben sa: ”Har du cashen?”
”Ja, ni har ju sett mitt mms. Har ni min syrra och barnet?”
”Ja ja, de sitter där bak i den andra bilen.”
Tystnad. Kepssnubben lyfte ena armen. Silhuetten av en gann skymtade.
Jorge sa: ”Ingen av er är Finnen, det hör jag.”
”Nej.”
”Är han här?”
”Det ska du skita i.”
”Då blir det ingen deal.”
Kepssnubben sa inget.
Jorge var tyst.
Det ångade ur deras munnar.
Till slut sa kepssnubben: ”Okej då. Finnen är här, han sitter också i den andra bilen.”
Jorge sa: ”Jag vill att han kommer ut.”