Natalie var klar. Adam gick ut först genom hotellutgången.
Det var natt utanför. Många bilar till vänster, på hotellparkeringen.
Adam pekade. ”Där står min bil.”
Hennes händer började darra. Ansträngningen att gå lugnt genom hotellobbyn slog tillbaka.
Hon hade inspekterat sig själv noggrant innan hon åkte ner. Hennes hand och underarm var inte helt oväntat blodiga. Hon tvättade sig på toaletten i korridoren utanför, säkert i fem minuter. Inspekterade varenda millimeter tills hon var hundratio procent ren från blod.
Inom några minuter skulle någon upptäcka Stefanovic. Antingen ryssarna eller någon av hans egna män. Det fick bli som det blev. Hon hade hämnats pappa.
Hon såg Adams bil: en Audi.
En man kom fram mot henne från andra sidan bilen.
Natalie stirrade in i hans ögon.
Ett brett ansikte. Gråa ögon. Mellanfärgat hår.
En självklar självsäkerhet. En lugn, avslappnad blick.
Det var Semjon Averin.
Han höll i något. Natalie hann inte se vad det var.
Då: helvetet brakade lös runtomkring dem.
Hon såg snabba rörelser i ögonvrån.
Hörde vrål: ”Det här är polisen. Lägg er ner.”
Hon såg Adam stirra med uppspärrade ögon.
Hon såg Semjon Averin höja sin arm.