(Fyra månader senare)
Hägerström låg i sängen. Den var hård. Han tittade upp mot väggen.
Två fotografier på Pravat uppsatta med tejp. Det ena hade han själv tagit i Humlegården för ett år sedan. Det var Pravats ansikte i närbild med parken i bakgrunden. Det andra hade Pravat skickat. I mitten av fotot syntes en stor Legoborg med gubbar uppställda på murkrönet. Bakom borgen poserade Pravat – stolt över sitt fina bygge.
Hägerström tittade ut. Fängelsegården var grusig och kal.
Rättegången mot honom hade varat i fyra dagar och tagit slut för två veckor sedan. Fram till dess hade han suttit på häktet. Nu satt han här, på Kumla. Jämförde varenda detalj med Salbergaanstalten där han jobbat. Då tyckte han att fräscha väggar, rena duschrum och en fungerande teve på rummet bara var trams. Nu längtade han efter en enda yta som inte kändes smutsig.
Han kämpade inte emot åtalet. Bevisningen var robust. Transportvakterna kunde peka ut honom och de hittade krutstänk på hans täckjacka. Hans advokat gjorde ändå ett bra jobb. Åklagaren ville få Hägerström dömd för försök till mord. Fyra skott avlossade med en automatkarbin mot däcken på Kriminalvårdens transportbil den 17 oktober förra året. Endast tillfälliga omständigheter gjorde att ingen miste livet, menade åklagaren. Men Hägerström hade varit kustjägare, han kunde handskas med automatkarbiner. Advokaten lyckades visa att det aldrig funnits någon större risk för transportvakternas liv.
Han dömdes för försök till grov misshandel i stället. Tre års fängelse.
Torsfjäll hade besökt Hägerström redan i arresten dagen efter att han gripits på Radisson Blu Arlandia Hotel.
Kommissarien kom in i cellen ensam. Egentligen fick bara utredande polis och hans advokat träffa honom, men Torsfjäll hade väl sina metoder.
”God middag.”
Hägerström hälsade. ”Hej. Bra att du lyckades komma hit.”
Torsfjäll stod kvar på golvet. Det fanns inga stolar i arrestceller. Bara en enkel madrass på golvet.
Kommissarien skakade Hägerströms hand. ”Har de förhört dig än?”
”Bara ytligt. Men jag har inte sagt nåt om Operation Ariel Ultra. Jag väntade på dig.”
”Bra, för det finns inget att säga.”
Hägerström tittade på kommissarien. Hans tänder såg inte lika vita ut som förut.
”Hur fan kunde du få för dig att skjuta mot en häktesbil?”
Hägerströms tankar stannade upp. Torsfjäll hade ett helt annat tonfall än vanligt.
”Det var en del av jobbet.”
”Det är aldrig en del av jobbet att begå brott på det där sättet.”
”Nehej. Men vad menar du med att det inte finns nåt att säga om min roll som UC-operatör?”
”För du har aldrig varit det. Du blev uppsagd från polisen. Du har varit civil hela tiden.”
”Vad fan snackar du om?”
”Jag snackar om det som vi har sagt hela tiden, att du blev uppsagd från polisen. Eller hur?”
”Så har vi inte sagt. Jag blev uppsagd formellt. Men jag har varit kvar informellt.”
Torsfjälls ögon var döda. Han försökte inte ens möta Hägerströms blick.
”Det finns ingen sån distinktion inom polisen.”
Hägerström hörde sina egna andetag.
Torsfjäll sa: ”Det var en del av överenskommelsen, eller hur? Du har tagit risker. Jag är tacksam för det. Men du visste vad du gav dig in på. Du ska egentligen bara vara jävligt glad att du inte dömts för fler saker. Tänk själv: grovt penninghäleri, grov misshandel, skyddande av brottsling. Du skulle kunnat få många fler år för allt du gjort.”
Hägerström sa: ”Det där är kvalificerat skitsnack.”
Kommissarien ställde upp ett fickminne på bordet. Tryckte på knappen.
En inspelning. Hägerström hörde sin egen röst mitt i en mening. Sedan hördes Torsfjälls röst: ”Du är inte polis längre, du är kriminalvårdare med ett uppdrag. Du måste agera på egen hand utan immunitet.”
Kommissarien stängde av fickminnet. ”Jag sa ju till dig att du inte var polis längre.”
Hägerström bara stirrade. Han kom ihåg den där konversationen. Men han hade tolkat den helt annorlunda då.
Torsfjäll fortsatte: ”Och det förstår väl du också, att skulle jag medge att jag beordrat detta kan vi aldrig utföra liknande operationer igen. Dessutom skulle det ödelägga min karriär om det kom ut. Det vore synd.”
Kommissarien var ett slugt svin.
Hägerström hade bara en fråga kvar: ”Vad hände med JW?”
Torsfjäll ställde sig upp.
Han sa: ”Din klant.”
Tillbaka i cellen. Hägerström hade varit en idiot.
Samtidigt, givet att han nu inte varit anställd hos polisen, hade han kommit undan billigt, precis som Torsfjäll sa.
Hägerström hade kunnat försöka få polisutredarna att förstå att han varit UC-operatör, att han hela tiden trott att han var anställd polis och bara agerat på instruktioner från kommissarie Lennart Torsfjäll. Men hur stor var chansen att de skulle tro honom? Mejl eller sms från Torsfjäll var meningslösa att försöka skaka fram eftersom hans dator och telefon var beslagtagna. Torsfjäll skulle ha raderat allt viktigt för länge sedan.
Han hade kunnat försöka få polisutredarna att förstå att han åtminstone varit civil infiltratör. Men det var samma sak där. Hur stor var chansen att de skulle tro honom?
Och det fanns en annan, viktigare orsak, till att inte ens försöka. Om han skyllde på sin infiltratörsroll skulle han ta en annan risk: ett enormt pris på sitt huvud. JW, Jorge, Javier och andra skulle betala vad som helst för att se honom klippt, mulad. Död.
Utan Torsfjälls stöd att få kvalificerad skyddsidentitet skulle han vara ett lätt villebråd.
Det var ett helvetiskt val. Antingen skylla på infiltratörsrollen och kanske komma undan billigare från fängelset men leva resten av livet under dödshot. Eller ta på sig rollen som kriminell, och leva resten av livet med ryktet.
Han kom fram till att det var bättre att tiga. Fortsätta låtsas. Spela rollen.
Så han sa aldrig något till poliserna.
Han förklarade aldrig hur hans misstankeregister fyllts med påhittade händelser.
Han berättade aldrig om hur han träffat Mrado Slovovic och om alla möten i olika lägenheter med Torsfjäll.
Han försökte inte ens få dem att förstå varför han sett till att allt folk på avdelningen på Salberga fått knall så att JW blivit kvar ensam.
Han gjorde bara som Javier skulle ha gjort. Han knep ihop munnen och andades med näsan. Gav inga svar på polisernas frågor.
Han undrade varför. Varför hade Torsfjäll nyttjat och lurat honom? Han kom bara fram till ett svar. Kommissarien skulle aldrig ha fått okej från Rikskrim för att använda en polis – så att göra Hägerström civil var enda sättet.
Han skulle aldrig kunna jobba som polis igen. Inte som kriminalvårdare heller. Frågan var vilka jobb han skulle kunna få över huvud taget. Han skulle knappast få utökat umgänge med sin son. Dömd för försök till grov misshandel, lycka till.
Han tittade upp på bilderna av Pravat igen. Han var stolt över sin Legoborg. Så avlägset just nu. En dag skulle Hägerström berätta vad som verkligen hänt.
Han tog en tidning från bordet.
Vecklade upp den.
På mittuppslaget fanns en bild på Javier, på väg in i en rättegångssal. Han försökte dölja sitt ansikte med en häkteshandduk.
Rubriken: I dag är sista dagen i rättegången om Tomtebodarånet.
Hägerström visste inte vad Javier tyckte, de hade inte kunnat prata. Men han hoppades att Javier skulle hamna på samma anstalt som han. Kanske skulle det bli som ett eget litet liv inne, på något sätt.
Hägerström var tacksam över sina ärvda pengar. Men frågan var om det skulle bli något mer av den varan. Lottie var inte glad. Hon skulle hälsa på om två timmar, då fick han veta mer.
Just nu gick minuterna långsamt som under ett dåligt jaktpass.
Han försökte att inte tänka på vad hans bror och syster tyckte. Deras bror, Martin, före detta polis, före detta fångvaktare, numera dömd brottsling. De hade kanske kunnat ta ett grovt rattfylleri eller ett ekobrott, men efter det här skulle de nog aldrig prata med honom igen.
Att Lottie skulle komma på besök var ett under, bara det.
En timme och fyrtiofem minuter senare knackade det på hans dörr. En plit öppnade. Ledde honom till besöksrummet.
Väggarna var vita där inne. En soffa med vinröd galonklädsel. Ett träbord och två trästolar. En bricka på bordet. Några plastmuggar staplade i varandra, plastteskedar, en termos i plastmaterial med varmt vatten, en plastburk med Nescafé, en förpackning med Liptons tepåsar. Ingenting i metall. Ingenting som skulle kunna skada någon annan, eller skada den intagne själv. Det var standard.
Dörren öppnades.
Hans mamma såg förvirrad ut.
Lottie verkade äldre än när han senast sett henne. Håret gråare, rynkorna kring ögonen djupare.
Hägerström sa: ”Kom in.”
Hon var klädd i beige byxor och en kashmirkofta. Runt halsen hade hon en sjal. Hägerström kände igen mönstret, Hermès, så klart.
Hon gick fram till honom. Inga kindpussar, inga artighetsfraser, inga vilken-snygg-kofta-kommentarer. De kramades bara. Länge.
Hägerström kände hennes lukt. Hennes parfym. Hennes hår nuddade hans kind.
Han blundade. Såg Pravat som sprang mot henne hemma i hennes våning. Hur hon lyfte upp honom och ropade: ”Min guldklimp.”
Han sa: ”Jag är ledsen, mamma.”
De satte sig ner.
Lottie sa: ”Jag med.”
Hägerström hade bestämt sig. Allt skulle upp på bordet. Han tänkte berätta som det var.
De hade en timme på sig. Han pratade snabbt. Han berättade om hur Torsfjäll kontaktat honom. Om hur han lärt sig så mycket som möjligt om JW. Hur han blivit uppsagd från polisen på grund av ett påhittat slagsmål utanför en korvkiosk. Skälen för uppsägningen var bara fejk. Han förklarade hur Torsfjäll fixat honom en anställning på Salbergaanstalten. Hur han gjort allt för att nästla sig in, bli vän med JW. Hur han till och med tagit honom med på älgjakt hos Carl.
Lottie lyssnade.
Hägerström försökte se på henne om hon litade på honom eller inte.
Hon rörde inte en min.
När han var färdig sa han: ”Du kanske inte tror mig, mamma. Men jag vill att du kontaktar en man som heter Mrado Slovovic och ställer honom en enda fråga: Vem frågade jag honom om när han samarbetade med polisen.”
Lottie nickade.
Hon sa inget på en stund. Sedan sa hon: ”Och Pravat?”
Det var som om allt han just berättat var oväsentligt, det enda som räknades var hans relation till Pravat. På ett sätt kändes det skönt. Hon struntade i om han varit infiltratör eller inte. För henne var hans värld främmande i vilket fall. Bara det att han valt att bli polis en gång för mer än femton år sedan var oförståeligt.
Hägerström sa: ”När jag blir frigiven köper jag en villa på Lidingö. I området där Anna bor. Det är allt jag vet just nu.”
”Och mer?”
Hägerström undrade vad hon menade. Men det fanns en till sak han ville säga henne nu. Det var tid. Han hade lovat sig själv. Allt skulle upp på bordet.
”Det är en sak till som jag vill berätta, mamma.”
Hon pillade med fingrarna på sin sjal. Slog ner blicken.
Hägerström tänkte på J.A.G. Acke-tavlorna som hängde hemma hos henne. De tre unga nakna männen på en klippa mitt i havet.
”Jag är homosexuell.”
Lottie tittade upp.
”Martin.”
Paus.
”Det har jag vetat i tjugo år.”
*
Polisen hade försökt förhöra henne sönder och samman.
”Vad gjorde du på hotellet?”
”Vad gjorde du i konferensrummet?”
”Vilka andra var där med dig?”
”Såg du nånting hända med Stefanovic?”
Hon svarade undvikande hela tiden, insinuerade att någon annan mördat honom. Snutarna var inga dumbommar – de kände intuitivt att hon ljög, men de kunde inte veta om vad.
Hon satt häktad i tre månader. Till slut var de tvungna att släppa henne.
Hon hade varit i konferensrummet. Men det hade JW och tre okända ryska män också varit. Det gick inte att bevisa att det var just hon som mördat Stefanovic – det fanns inga dna-spår eller fingeravtryck på vapnet, hon hade torkat av det noggrant. Det fanns inga spår på henne. Ingen av alla de män som vistats nere i lobbyn skulle prata med polisen – det var en hederskodex. Och framför allt: ryssarna var försvunna – de passade som gärningsmän.
Hon satt i biblioteket och väntade på att ett möte skulle börja.
Hon tänkte inte på pappa lika mycket längre. Hon såg inte Melissa Cherkasovas ansikte framför sig lika ofta innan hon skulle somna.
Hon hade gjort det enda möjliga. Straffat den som skulle straffas.
Stefanovic hade sett förvånad ut där i konferensrummet när hon högg honom första gången. Sedan greps han av panik.
Det slipade handtaget på kammen sjönk in så lätt. Hon behövde bara ett hugg till för att vara på den säkra sidan. Hon väntade några minuter efter att han segnat ner. Det var blod över hela golvet.
Ingen utanför verkade ha reagerat. Alla mannar satt ju en trappa ner och väntade.
Och sedan, på parkeringsplatsen, hade hon mött Semjon Averin öga mot öga.
Men hennes tur i oturen: att polisinsatsen exploderat runtomkring henne.
Natalie hade fått sitta inspärrad tre månader på grund av att hotellet varit smockfullt med poliser. Ändå tackade hon dem – om de inte varit på plats skulle hon ha slutat som pappa. Vargen Averin skulle ha skjutit henne i huvudet på mindre än tre meters avstånd.
De grep JW och hans chaufför, Hägerström. De grep flera av mannarna, både hennes och Stefanovics. De lyckades inte gripa ryssarna och tolken. Och de lyckades inte gripa Averin. De måste också ha blivit överraskade av att han dök upp. Eller så hann de aldrig upptäcka honom.
Hon visste inte.
Hon lutade sig tillbaka i fåtöljen. På drinkbordet stod flaskor med Johnnie Walker Blue Label, Glenfiddich, vodka, gin, Coca-Cola och tonic.
Hon hällde upp ett glas Blue Label.
Om tio minuter borde de vara här.
Hon tänkte på JW.
Det måste ha funnits en läcka någonstans. Varför var annars alla poliser där? Kanske var det den där chauffören, Hägerström. Jorge, JW:s polare, hade ringt JW i lobbyn. Börjat snacka om att han inte var att lita på.
JW ringde och kollade lite grejer, till exempel med Hägerströms syster. Det stämde vad Jorge sa – Hägerström hade ljugit om skumma grejer. JW: övernojig som vanligt – tog inga risker. Han ringde Mischa Bladman på direkten.
Det var rätt reagerat. Tjugo minuter efter tillslaget mot Radisson Blu Arlandia Hotel slog polisen till mot MB Redovisningskonsults kontor. Tydligen visste de också var de hade sin hemliga lokal.
Över femton poliser stormade in, ställde Bladman mot väggen. Sökte igenom kontoret och extrakontoret med lupp.
Men de hittade nada.
Bladman en hjälte. Han och några assistenter hade hunnit radera hårddiskarna, se till att de viktigaste pärmarna försvann och tömma arkivet på kontoret och bokhyllorna i den hemliga lokalen på nolltid. Fått undan allt material med bevisvärde.
JW släpptes ur häktet samtidigt som hon. Fri som en fågel.
Han hade ringt henne och berättat. Ekopoliserna hade mycket material, men hans namn, konto eller underskrift fanns inte med någonstans. Målvakten Hansén hade gjort ett gediget jobb. Och Bladman agerat med extrem snabbhet.
Och nu var JW utomlands någonstans. Lät saker och ting svalna.
Just nu var det lite väl många här hemma som var förbannade.
Åttio försvunna miljoner skapade lätt frustration.
Men han skulle komma tillbaka – det hade han lovat Natalie.
Hon längtade.
Dörren till biblioteket öppnades.
Goran kom in.
De kindpussades.
Natalie hällde upp en whisky till honom. Han satte sig ner.
”De andra kommer vilken minut som helst.”
”Bra.”
Han sa: ”Ivan Hasdics snubbe ringde. De skickar upp grejer i morgon. De borde vara här på torsdag.”
Natalie tog en klunk av sin whisky.
”Bra”, sa hon igen.
De satt tysta en stund.
Goran sa: ”Sen har jag låtit Darko prata med din förra kille, Viktor.”
”Vad sa han då?”
”Darko fick förklara tydligt för honom. Men nu är de överens, han har förstått konsekvenserna. Han ska inte göra nåt som gör nån besviken.”
Natalie lutade sig bakåt. ”Bra”, sa hon, för tredje gången. Hon visste att JW skulle bli nöjd.
Biblioteket hade blivit fint. Hon hade tapetserat om. Ljusgröna tapeter i stället för de gamla mörka. Nya bokhyllor längs väggarna – ljusare, med kvadratiska utrymmen för böckerna. Tavlorna fick hänga kvar. Europa och Balkan. Donau. Slaget vid Kosovo polje. Porträtten av de heliga gubbarna. Kartorna över Serbien och Montenegro.
Men hon hade också satt upp en ny tavla: en inramad graverad karta över Stockholm från 1803.
Stan betydligt mindre då. Gamla stan, norra delarna och Söder och vissa delar av Norrmalm var bebyggda. Allt annat på den tiden var grönsaksland.
Stockholm: det var hennes revir nu. Hennes affärsområde.
Hon brukade undra vem hon var. Var hon en flicka som tvingats mogna för fort? Var hon en kvinna som axlat sin givna roll? Var hon student eller kriminell? Serb eller svensk?
Nu visste hon vem hon var – hon var stockholmare. Hundra procent.
Hon var Natalie Kranjic. Radovan Kranjics dotter.
Hon var nya Kum.
Hon var drottning över Stockholm.
*
Om tio minuter borde den komma. Han visste hur det brukade gå till. Domstolen faxade domen till häktets kansli. Häktets kansli skickade en springare upp till avdelningen. Någon på avdelningen lämnade över den till den häktade.
Rättegången hade varat i fyra veckor.
Han, Javier, Babak, Robert och Sergio. Och Finnen. Uppradade bredvid sina advokater i Stockholms tingsrätts säkerhetssal.
Media var på plats de första dagarna bakom plexiglaset. De tappade intresset när de långa förhören började.
Åtalet var komplicerat. Sammankokat ville åklagaren nita dem hårt.
Jorge Salinas Barrio, Javier Fernandez, Babak Behrang, Robert Progat och Sergio Salinas Morena har tillsammans och i samråd med andra den 6 juni med våld och hot om våld som för målsägande framstått som trängande fara olovligen med tillägnelseuppsåt tillgripit ett antal s k värdeväskor, innehållande kontanter, rikskuponger och lotter med ett sammanlagt värde uppgående till 4231432 kronor (av detta uppgick kontanternas värde till 2560300 kronor), samt i samband med detta uppsåtligen allvarligt skadat väktaren Suleyman Basak genom att utlösa en sprängladdning i hans närhet.
Anders ”Finnen” Ohlsson har anstiftat och styrt ovan nämnda handlingar genom att beställa rånet och instruera gärningsmännen.
På det kom åtalspunkter på grund av taxichauffören som fått en låtsaspuffra mot tinningen när Jorge flytt genom stan, och för fritagningen av Javier. Där Hägerström också varit med.
Åklagaren hade yrkat på åtta år för Javier, Babak och Sergio i sin slutplädering.
Hon yrkade på tolv för Jorge.
Ärligt, Jorge var ledsen att väktaren blivit blind och rullstolsbunden. Men det var ju fan inte meningen – det var Finnens fel, hans taskiga planering. Och taxichaffisen – det var aldrig någon fara. Det var ju bara en soft air gun: men det hade ju inte han vetat så klart.
Åklagaren och advokaterna hade krigat som galningar.
Dna-bevisning: handflatefett från Jorge i Range Rovern.
Hårstrån från Babak i en lägenhet där också en walkie-talkie hittats.
Hudceller från Sergio på en upphittad rånarluva.
Konstiga sms på Roberts egen mobiltelefon.
Kartor över Klarastrandsleden hittade på hårddisken i Javiers hemdator.
Och varför hade de flesta av dem lämnat Sverige dagarna efter rånet?
Det saknades så kallad direkt bevisning mot någon av dem.
Men mönstret, sambanden, de dåliga förklaringarna. Ändå behövde åklagaren robustare bevisning. Och det bästa som fanns var vittnen. Hon hade ett trumfkort där, tyvärr – de kallade dit Viktorjäveln. Snubben hade babblat som en nybörjare i polisförhören. Hans ord kunde få dem fällda allihop.
Jorges advokat sa att det var rökt för Babak och Sergio. För Jorge var det fifty-fifty.
Mycket hängde på vad Viktor skulle säga i sitt vittnesförhör.
Och för Finnen: åklagaren hänvisade till att en färgad sedel hittats på en av pizzeriorna som han drev – det var svagare än svagt. Men snubben skulle ändå dömas för skotten mot Jorge, Jorgito och Paola. Mordförsöket – räckte för att få in honom i minst åtta år.
Jorge tänkte på grustaget.
Han hade överlevt: slagit upp ögonen på en uppvakningsavdelning på Huddinge sjukhus. Tackade Gud att han burit skyddsväst. Njurar och lever hade klarat sig, trots att två kulor trängt in i ryggen.
Vad domen än blev, hur många år han än fick – han var en hel människa.
Paola hade hunnit slänga sig in i bilen.
Och Jorgito hade skyddats av Jorges kropp.
De levde.
Jorges plan klar. Blev han friad drog han. Kanske till något annat ställe än Thailand. Snutarna visste att han varit där. På något sätt verkade de också veta att han ville köpa ett ställe där. Kanske var det Hägerströmsnubben som golat.
Men ändå inte.
Dels: snubben tydligen själv fått tre år för fritagningen av Javier.
Dels: om snubben var en tjallare borde han ha berättat om vad Jorge gjorde vid fritagningen av Javier. Men inte ett ord från Hägerström. Så skumt nog: tack vare expliten skulle nog Jorge gå fri på den åtalspunkten.
Javier viskat något konstigt till Jorge häromdagen i rättssalen. ”Om jag döms tänker jag försöka komma till samma kåk som Martin. Och om jag går loss, besöker jag honom direkt.”
Det var skumt. Jorge tittade ner på papperen som låg framför Javier.
Han hade kluddat. Ritat streckgubbar och gamla taggar. Men en grej till – i marginalen hade Javier skrivit: Martin.
De var bättre polare än Jorge fattat. Mycket bättre.
Jorge tänkte på samtalet han just ringt från häktets telefon.
Han kom ihåg numret i huvudet: dreadlockbruden han träffat i Phuket och på Arlanda.
Telefonsignalerna lät annorlunda än i Sverige.
Sedan hörde han hennes röst.
”Sara.”
”Tjena, jag heter Jorge, vi sågs senast på Arlanda, jag vet inte om du kommer ihåg mig?”
Av någon anledning pirrade det i magen. Inte på det vanliga, dåliga sättet. Det här var annorlunda.
”Självklart. Jag tänkte just på dig. Var nånstans i världen är du?”
”Jag vet inte än. Var är du själv?”
”Indonesien. Ska du inte ta och komma hit?”
”Det vore najs. Jag väntar bara på en grej. En grymt viktig grej som jag måste få veta först.”
*
Stockholms tingsrätt
DOM Mål nr 931-11
Avdelning 55
PARTER
Åklagare
Chefsåklagare Birgitta Söderström
City åklagarkammaren i Stockholm
Målsägande
Väktaren Suleyman Basak Gröndalsvägen 172
117 69 Stockholm
Väktaren Peter Lindström
Pilbågsvägen 3
184 60 Åkersberga
Väktaren Johan Carlén
Backluravägen 29 C
149 43 Nynäshamn
Taxichauffören Pablo Gomez
Bredängsvägen 200
127 32 Skärholmen
Polismannen Olof Johansson
Tätorpsvägen 54
128 31 Skarpnäck
Tilltalad (antal tilltalade 6)
Jorge Salinas Barrio
F.n. Häktet Kronoberg
Sammanfattning av domskäl (urval)
Åklagaren har vad beträffar Jorge Salinas Barrio hänfört sig till ett antal så kallade indirekta bevis. Främst att Jorge Salinas Barrio är nära vän med flera av de medtilltalade, att han efter rånet lämnade Sverige samt att det i hans lägenhet påträffats ett visst kvitto. Åklagaren har även åberopat vittnesförhör med vittnet Viktor (sekretess).
Inledningsvis konstaterar tingsrätten att den omständigheten att Jorge Salinas Barrio är nära vän med flera av de medtilltalade inte i sig är en omständighet med särskilt högt bevisvärde för hans delaktighet i Tomtebodarånet på något av de sätt som åklagare har påstått.
Att han i nära anslutning till rånet lämnat Sverige är däremot naturligtvis ett förhållande som kan tala för att han velat fly landet för att han varit med om rånet. Någon säker slutsats att så var fallet kan emellertid inte dras. Inte heller detta förhållande har därför något större bevisvärde.
Av bevisningen är framför allt av intresse ett kvitto från Ica i Sollentuna Centrum avseende trettio rullar metallfolie vilket påträffats hemma i Jorge Salinas Barrios lägenhet samt ett dna-spår från honom vilket påträffats i den utbrända bil av märket Range Rover som användes för att forcera grindarna till Tomteboda vid rånet. I samma bil har säkrats avtryck från Babak Behrang samt Sergio Salinas Morena.
Till en början vill tingsrätten erinra om beviskravet i brottmål. För att kunna döma en tilltalad måste det vara ställt bortom allt rimligt tvivel att det har gått till såsom åklagaren har påstått i sin gärningsbeskrivning. Bevisbördan åligger helt och fullt åklagaren.
Den omständigheten att ett kvitto avseende metallfolierullar har påträffats hemma hos Jorge Salinas Barrio är mycket besvärande för honom. Han har i tingsrätten berättat att han tror att kvittot har hamnat hemma hos honom när en kamrat, som han inte vill namnge, var hemma hos honom på en fest. På kvittot har påträffats fingeravtryck, men dessa överensstämmer inte med Jorge Salina Barrios fingeravtryck. Det skall tilläggas att Jorge Salinas Barrio enligt åklagaren även är nära vän med flera av de medtilltalade. Även om Jorge Salina Barrios förklaring i viss mån framstår som en efterhandskonstruktion, framför allt med tanke på att han inte vill namnge kamraten som kvittot tillhör, kan inte tingsrätten utesluta att det har gått till som han har berättat.
Samma slutsats gör sig gällande beträffande dnaspåret från honom vilket påträffats i Range Rovern. Jorge Salinas Barrio har berättat att han är nära vän med bland annat Babak Behrang och vid flera tillfällen har lånat hans bil i sin kaféverksamhet. Detta styrks även av ett antal vittnesmål i målet. Tingsrätten kan inte utesluta att det har gått till som han har berättat.
Tingsrätten går nu över till att bedöma vittnet Viktor. Vittnet Viktor har i tingsrätten lämnat en helt annan berättelse än den han lämnat vid de polisförhör vilka åklagaren har åberopat. Vid polisförhören har han bland annat berättat att han i ett inledande skede varit inblandad i planeringen av rånet samt att Jorge Salinas Barrio var den som styrde rånarna. Åklagaren har framfört att dessa uppgifter som Viktor lämnade vid polisförhören skall vinna företräde framför vad han berättat under ed i tingsrätten. Skälet för detta är att Viktor måste ha utsatts för påtryckningar utifrån, i form av hot eller tvång, att ta tillbaka sina uppgifter. Åklagaren har emellertid inte närmare kunnat lägga fram vem eller vilka som skulle ha hotat eller tvingat Viktor att ändra sin berättelse i tingsrätten. Någon annan bevisning i denna fråga har inte heller lagts fram.
Viktors uppgifter, lämnade av honom dels i polisförhör, dels i tingsrätten, är motstridiga. De är även i många delar icke kontrollerbara. I kontrollerbara delar har emellertid båda berättelserna i vissa delar visat sig avvika från övrig bevisning.
Mot bakgrund av ovan, och med beaktande av de strikta beviskrav som gäller i brottmål, kan inte de sammantagna omständigheterna i målet – även om dessa är ytterst besvärande för Jorge Salinas Barrio – räcka för att åtalet skall anses styrkt bortom allt rimligt tvivel.
Åtalet mot Jorge Salinas Barrio för grovt rån skall följaktligen ogillas. Även åtalet för grovt olaga hot och försök till grov misshandel avseende fritagningen av Javier Fernandez skall ogillas. Han skall endast fällas för grovt olaga hot mot taxichauffören Pablo Gomez, våld mot tjänsteman mot polismannen Olof Johansson samt skadegörelse, till ett års fängelse. Av denna tid skall fyra månader anses redan verkställda genom Jorge Salinas Barrios häktestid.
Jorge Salinas Barrio skall därmed, med antagande att han friges villkorligt efter två tredjedelar av fängelsestraffet, verkställa fyra månaders fängelsestraff.
HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga (DV400)
*
Jag satt på förstubron framför min bungalow. En ananasdrink i handen. En hopvikt Izvestija på bordet bredvid.
Havet var blåare än vanligt. Som om det var vattnet som färgade himlen i dag och inte tvärtom.
Min kvinna var någonstans, jag visste inte riktigt var. Hon sa att hon skulle till sin syster på andra sidan ön. Men jag hade skuggat henne en gång när hon sa så. Det slutade hos en brittisk man som bodde två kilometer bort längs stranden.
Jag började bli rastlös. Fyra månader i rad på den här ön var för mycket för mig. Jag brukade säga att jag älskade tristess, men kanske var det bara en ursäkt för att få göra det jag gjorde.
Men nu var jag tvungen att vänta på att cirkusen i Sverige skulle lugna sig.
Jag ville inte ha någon kontakt med något som kunde koppla mig dit. Jag ville inte bli påmind.
Ändå hade min uppdragsgivare ringt mig för ungefär en månad sedan.
Vi hade aldrig pratat direkt tidigare. Bara kommunicerat via mellanhänder. Det var olycksbådande.
Han lät relativt ung på rösten. En tydlig svensk accent.
Han sa: ”Uppdraget är över nu.”
Jag sa: ”Självklart är uppdraget över. Jag vill inte sätta min fot i Sverige igen på minst fem år.”
”Jag hoppas att du inte ska behöva det.”
Jag ville inte ha den här typen av samtal. Mina uppdrag var affärstransaktioner. Aldrig något med personlig krydda.
Han fortsatte ändå. ”För mig personligen känns det avslutat. Jag känner henne nu. Jag vet att hon lidit på samma sätt som jag har lidit.”
Jag tog en klunk av drinken. ”Var det nåt särskilt du ville säga?”
Han sa: ”Nej, bara att det inte blir nåt mer nu.”
”Men det har du redan sagt.”
”Min syster mördades av dem för åtta år sen. Han som låg bakom det tog du hand om i explosionen. Och hans dotter tog hand om den andre som låg bakom. Och hon själv kommer alltid att sova lika dåligt som jag.”
”Du har rätt. Det är tillräckligt med dödande. Nu behövs inget mer dödande. Nu behöver du aldrig mer tänka på det här.”
Mannen verkade försjunka i tankar i andra änden av luren.
Jag sa: ”Det är över nu. Du kan gå vidare nu.”
”Kanske.”
”Jag lovar. Det är över.”
Jag hörde honom ta ett djupt andetag.
Vi avslutade samtalet.
Jag drack upp drinken.
Reste på mig, tog med mig tidningen och gick in i bungalowen.
Det var för hett ute.