Det var andra gången i livet jag besökte Stockholm för ett jobb.
Första gången var jag här på ett bröllop, som livvakt åt en gäst. Det var sjutton år sedan och jag var ung då. Jag kommer ihåg hur jag såg fram emot att dagen efter få festa runt i Stockholm och fixa blondiner. Själva bröllopet var en stor tillställning jämfört med de i mitt hemland. De sa att det räknades som stort även i Sverige, kanske var det trehundra gäster. Och visst, det var fint ordnat. Det nygifta paret kom ut ur kyrkan klädda i vinterpälsar. De hade ett litet barn också, en söt flicka, även hon i päls. Brudparet kördes från kyrkan i en släde som drogs av fyra vita hästar. Deras lilla flicka stod med sin barnvakt och vinkade på kyrktrappan. Luften var ren, snön gnistrade och himlen var klar. Jag minns vad jag tänkte: att Sverige måste vara det renaste landet i världen. Sedan såg jag gästernas ansikten. Vissa visade glädje och andra beundran. Men en sak visade de alla – respekt.
Han som gifte sig då var den jag skulle ta hand om nu: Radovan Kranjic. Det var ödets ironi – att ha sett det nya liv inledas som jag nu skulle avsluta.
Jag brukar inte känna efter. Tvärtom, jag dödar mig själv inför varje uppdrag. Jag är beställd, betald, oberoende – det finns inget personligt i det jag gör. Men att komma till Stockholm den här gången kändes på något sätt fullkomligt.
Cirkeln skulle slutas. En balans skulle återställas.
Så hände något.
Jag hade suttit i Volvon hela dagen. När jag kom upp på rummet bestämde jag mig för att rengöra mina handeldvapen. Jag hade införskaffat dem i Danmark där jag har kontakter – efter amerikanernas så kallade krig mot terrorismen reser jag inte in i EU med vapen längre.
Det var en Accuracy International L96A1 – ett prickskyttegevär av finare sort – och en Makarovpistol. Jag tog isär dem och la dem på en duk på sängen, rengjorda och blänkande. Det sista vapnet, en revolver, höll jag i handen.
Då öppnades dörren.
Jag insåg att jag glömt att låsa den, som jag annars alltid gör.
Det var en städerska. Jag undrade vad det var för skithotell jag bodde på egentligen, där personalen inte knackade först.
Hon stirrade på mina vapen i några sekunder. Sedan bad hon om ursäkt och började backa ut i korridoren.
Men det var för sent, hon hade redan sett för mycket. Jag reste mig, höll upp revolvern och bad henne komma in i rummet.
Hon såg vettskrämd ut. Jag har förståelse för det, det var meningen. Jag sa till henne att även dra in sin städvagn i rummet, och sedan stängde jag dörren bakom henne. Hela tiden riktade jag mitt vapen mot henne. Sedan lät jag henne städa mitt rum.
Det tog henne max tio minuter, det märktes att hon var van. Hon dammsög den lilla golvytan, torkade av alla ytor och sköljde handfat och toalett. Det var viktigt för mig att det blev noggrant gjort.
Under tiden packade jag min väska.
När hon var färdig bad jag henne titta ut i korridoren och se om det fanns någon där. Den var tom. Jag föste henne framför mig ut, och sa till henne att låsa upp något annat rum. Hon tog ett som låg två dörrar ner.
Vi gick in. Det var ett stökigt rum. Den som bodde där njöt tydligen av att plåga hotellstäderskor.
Jag stängde dörren.
Hon tittade på mig.
Jag höll upp en kudde.
Jag lyfte revolvern och sköt henne genom kudden, i ögat.