LÖRDAGEN DEN 12 OKTOBER

I dag har varit den mest SPÄNNANDE dagen NÅGONSIN!

Jag kan fortfarande inte fatta att jag vann första pris och tretusen kronor i skolmästerskapet i avantgarde-konst !

I förra veckan lämnade Chloe, Zoey och Brandon in foton på tatueringsmönstren som jag hade ritat åt några i skolan. Fast utan att berätta det för mig.

Så jag blev helt galet glad när jag fick veta att jag hade vunnit! Vem hade kunnat tro att jag skulle slå MacKenzies coola modeillustrationer?

Och hjälp, vad hon gick i gång! Hon som hade skrutit för alla att hon skulle vinna.

Jag kan knappt vänta tills jag får lägga vantarna på alla de där pengarna.

Först hade jag tänkt använda dem till att köpa en mobil. Men jag kom fram till att det skulle vara smartare att spara dem till konstlägret nästa sommar. Jag investerar i min dröm om att bli konstnär, så jag kan sitta hopkurad i sängen hela dagarna i min älsklingspyjamas och rita i skissblocket, och faktiskt få betalt för det. NAJS !

Å andra sidan skulle det vara rätt coolt att använda pengarna till att piffa upp mitt ökentrista skåp.

Om jag köpte lite blingbling skulle jag garanterat få vara med i CSP-gänget.

Hur som helst så var nästan hela skolan med på avantgardekonst-banketten i dag.

Jag blev helt chockad när MacKenzie kom fram och gav mig en stor kram.

Men hon gjorde det nog bara för att göra gott intryck, för det hon sa till mig var inte särskilt sportsligt alls.

“Nikki! Grattis till förstapriset, sötis! Om jag hade vetat att domarna ville ha talanglöst skräp så skulle jag ha ramat in min pudels kräkfläckar och lämnat in dem som abstrakt konst.”

Helt otroligt! Tänk att hon bara sa så rakt i ansiktet på mig.

Hon hade lika gärna kunnat skriva

“JAG ÄR SÅ AVUNDSJUK!!”

i pannan med svart märkpenna. Det skulle förmodligen ha varit MINDRE uppenbart.

Jag bara: “Tack, MacKenzie. Du är så himla BARNSLIG. Gråt ut och GÅ VIDARE!”

Men jag sa det bara i huvudet, så det var ingen mer än jag som hörde. Mest för att jag är en i grunden trevlig person som inte gillar när det blir dålig stämning.

Det hade absolut inget att göra med att hon gjorde mig lite nervös eller något.

Chloe och Zoey satt bredvid mig vid middagen.

Och som vanligt fånade vi oss en massa och fick konstiga fnissanfall hela tiden.

När Brandon kom fram för att ta en bild av mig till skoltidningen och skolkatalogen trodde jag att jag skulle DÖ!

Han föreslog att vi skulle gå bort till atriet på andra sidan korridoren, där ljuset var bättre.

Först var jag glad att Chloe och Zoey ville hänga på, för jag var supernervös.

Men hela tiden som han knäppte bilder stod de precis bakom honom och gjorde pussminer åt mig och såg överdrivet förälskade ut.

Det var SÅ himla PINSAMT!!

Jag blev så arg att jag fick lust att gripa tag om halsen på dem båda två och klämma åt tills deras små skallar exploderade.

Men i stället skar jag bara tänder och hoppades att Brandon inte märkte hur de töntade sig bakom ryggen på honom.

Chloe och Zoey är jättefina och schysta kompisar, men ibland känner jag mig mer som deras barnvakt än deras bästis.

Som tur var för mig hörde de att det var dags för efterrätt och rusade tillbaka till banketten för att glufsa i sig lite till.

Och då blev Brandon och jag alldeles ensamma!

Fast det var rätt jobbigt och lite pinsamt, för i stället för att prata stod vi bara och stirrade på varandra och sedan i golvet och sedan varandra och sedan golvet och sedan varandra och sedan golvet.

Det höll på i vad som kändes som en EVIGHET!!

Sedan ÄNTLIGEN strök han sin rufsiga lugg ur ögonen och log så där lite blygt mot mig. “Jag sa ju att du skulle vinna. Grattis!”

Jag såg honom i ögonen och hjärtat började banka så högt att det vibrerade ända ner i tårna, på riktigt. Typ som att stå nära en bil som vrålar ut ens älsklingslåt, fast med rutorna stängda så att man inte riktigt hör melodin, men ändå känner basvibrationerna i sin innersta själ. Bombi-boom!! Bombi-boom!!

Och jag blev alldeles fladdrig i magen, som om den höll på att attackeras av en stor svärm med väldigt … vildsinta … fast ändå ömtåliga … fjärilar.

Jag förstod genast att jag hade fått ett återfall av BDS (Berg-och-dal-bane-syndromet).

Jag bet ihop tänderna och ansträngde mig så mycket jag bara kunde för att inte börja vråla ut ett lyckligt WIIIIIIIIIIIIIIII!!

I stället slängde jag ur mig något mycket, mycket värre.

“Tack, Brandon. Öh … har du smakat de där små söta grillade kycklingvingarna? De är faktiskt jättegoda!”

“Sa du … kycklingvingar?!”

“Japp. De är på bordet längst fram, vid bålen.

Det finns honungsglaserade också, och med stark sås. Men de grillade är mina favoriter.”

“Hm … nej, faktiskt inte! Jag har inte smakat dem.”

“Nähä, men det borde du verkligen… .”

“Fast alltså, jag … öh … tänkte fråga dig en sak …”

“Om kycklingvingarna?”

Brandon såg alldeles väldigt allvarlig ut.

“Nej. Jag tänkte faktiskt höra om … du …”

Jag höll andan och bara väntade på nästa ord.

“… jag menar, det skulle vara coolt om du ville”

“BRANDON!! Där är du ju!! Vilken TUR! Jag har letat efter dig överallt!”

MacKenzie kom instormande och kastade sig över Brandon, som en fotbollsback som försöker få tillbaka bollen.

“Du som är skolfotograf, du måste ta en bild på mig framför mina Fab-4-Ever-illustrationer. De tänker ta ner min monter!”

Sedan stod hon kvar och log mot Brandon alldeles GLOSÖGD, medan hon snurrade en hårslinga runt fingret.

Vilket helt klart var ett DESPERAT försök att HYPNOTISERA honom till att lyda hennes ONDSKEFULLA order.

“Snälla Brandon, skynda dig! Innan det är för sent!” gnällde hon flämtande medan hon blängde på mig typ helt äcklad, som om jag var en stor finne som plötsligt hade ploppat upp på hennes näsa eller något.

Brandon himlade med ögonen, suckade och log sitt lite fåniga fast gulliga leende mot mig.

“Men då … då pratar vi mer senare, Nikki. Okej?”

“Visst. Vi ses.”

När jag gick tillbaka till matbordet kände jag mig helt yr i huvudet och lite illamående.

Fast på ett väldigt BRA sätt!

Framför allt var jag nu totalt uppslukad av en brinnande nyfikenhet.

Brandon hade tänkt fråga mig något riktigt viktigt när MacKenzie helt bryskt hade avbrutit honom.

Vilket ledde mig till en annan uppenbar fråga som krävde ett svar:

VARFÖR ÄR JAG EN SÅDAN IDIOT?!!

Kycklingvingar?! Jag kunde INTE FATTA att jag hade pladdrat en massa om olika sorters delikata kycklingvingsmaker!

Inte konstigt att han inte frågade om jag ville gå med honom på festen.

Men det blev åtminstone en helt okej bild på mig.

Brandon är en GRYM fotograf!