ONSDAGEN DEN 16 OKTOBER

Jag tror jag DÖR!

Jag har ALDRIG skrattat så mycket i hela mitt liv!

Mamma gick upp extra tidigt i morse och prövade några hemgjorda skönhetsbehandlingar och avslappningsmetoder hon hade sett på TV.

Hon hade en ansiktsmask av havregryn och gurkskivor på ögonen. Och hon hade släckt alla lampor i allrummet för att meditera över meningen med livet.

Det var åtminstone vad hon sa att hon gjorde.

Fast jag tyckte mest att det såg ut som om hon satt i stolen och slappade.

Hur som helst så gick pappa in och tände lamporna och typ

FREAKADE UT TOTALT!

Han skrek så högt och gällt att jag trodde att det stora fönstret i allrummet skulle spricka.

Sedan, när mamma vaknade och hörde pappa skrika, fick hon totalpanik och tog tag i honom.

Och då skrek han ännu HÖGRE!

Pappa måste säkert ha trott att han blev anfallen av någon sorts havregrynsskorpig, gurkögd zombie klädd i rosaluddig morgonrock och med ett badlakan om huvudet.

Och DET låter ärligt talat riktigt läskigt, när man tänker efter.

Jag önskar bara att jag hade hunnit filma det här.

Jag kan slå vad om att det hade gett typ tio miljoner visningar på YouTube.

Sedan skulle någon producent ha gett oss sex miljoner kronor för att göra vår egen knäppa dokusåpa.

Åh hjälp! Jag skrattar fortfarande så mycket att jag får ont i magen!

!!!

Förresten så känns det inte alls bra, det här att Chloe, Zoey och jag ska vara med i den där städgruppen.

VARFÖR?

Jo, för när jag kom till skolan snackade alla om att elevrådet hade valt MACKENZIE till ordförande i halloweenfestkommittén!

SÅ HIMLA KUL DÅ !!

Självklart gjorde hon en stor fet grej av alltihop.

Hon hade till och med tagit på sig speciella kläder och ville att alla skulle kalla henne “Fröken Ordförande”.

Jag för min del tyckte att tiaran och rosorna var lite i överkant.

Inte för att jag var avundsjuk på henne eller något.

För typ, hur barnsligt skulle inte det vara?

Det första MacKenzie gjorde var att kalla till krismöte på lunchrasten.

Fast det var förstås ingen RIKTIG kris, inte vad jag kunde se.

Vi bara satt där, trettio stycken, i vår jätteaula och lyssnade när hon höll ett löjligt tal:

“Jag vill gratulera alla underbara medlemmar i min halloweenfestkommitté och berätta för er om min fantastiska vision för vad som kommer att bli den mest enastående tillställning i vår skolas historia. Som ett steg mot det målet bjuder jag nu in var och en av er till min egen födelsedagsfest. Som förresten har flyttats igen, till lördagen den 19 oktober, eftersom den krockade med konstprisutdelningen. Det är med stolthet jag erbjuder er den här möjligheten, i hopp om att vissa av er som är, hm … ska vi säga … socialt utsatta ska få chansen att uppleva hur det går till på en högklassig och spännande fest.”

Jag ramlade nästan av stolen!

Jag kunde inte fatta att MacKenzie just hade kallat mig för socialt utsatt inför alla andra, OCH bjudit in mig till sin FÖDELSEDAGSFEST!!!

VARFÖR skulle hon vilja ha med MIG på sin fest?!

MacKenzies tal fortsatte i ytterligare tio minuter och när hon äntligen slutade gav alla CPS:arna henne stående ovationer.

MacKenzie sa att grupperna för förberedelser, underhållning, PR, dekorationer och mat skulle träffas dagligen med början i morgon.

Men städgruppen – som för övrigt bestod av mig, Chloe, Zoey, Violet Baker och Theodore L. Swagmire III – behövde inga möten, “för man behöver inte kunna tänka för att städa”.

Jag märkte tydligt att MacKenzie behandlade oss i städgruppen som andra klassens medborgare och jag gillade det inte ett dugg.

Jag för min del tyckte att det var av största vikt att vi träffades minst en gång för att planera vår städstrategi.

Efter det här uppmuntrade hon alla att hitta på spännande och annorlunda halloweendräkter.

UTOM städgruppen förstås. MacKenzie visade skisser av den “supergulliga” dräkten som hon själv hade designat åt oss och som vi skulle ha på oss hela kvällen.

Det såg ut som en blandning mellan en rymddräkt och ett flanellunderställ med påsydda decimeterhöga platåskor.

Hon sa att vi lätt kunde få in tjugofem kilo skräp i var och en av de två stora fickorna framtill.

Och om vi måste gå på toa var det bara att knäppa upp en stor lucka därbak.

Jag såg in i MacKenzies små pärlformade ögon och förstod direkt att hon tvingade oss att ha den där löjliga “uniformen” för att vi skulle skämma ut oss för hela skolan.

Men hon bara log och fladdrade med ögonfransarna, hur oskyldig som helst.

När mötet äntligen var över sa jag till Chloe och Zoey att ALDRIG I LIVET att jag tänkte låta den där tjejen skämma ut oss på det viset.

Men de var så till sig för att de skulle gå på halloweenfesten att de inte ens brydde sig.

De sa att jag borde försöka samarbeta lite bättre och ge MacKenzies dräkt en chans.

För även om den var avskyvärd på papperet, så kanske den såg supergullig ut när vi väl provade den.

Jag var så arg att jag kunde SPOTTA!

MacKenzies möte var ett TOTALT och FULLSTÄNDIGT slöseri med tid.

Jag för min del skulle hellre ha ägnat lunchen åt att försöka att INTE spy upp den kulinariska blandningen av tonfisk- och köttfärslimprester!