ONSDAGEN DEN 23 OKTOBER
Jag låg hela natten och vände och vred mig och sov knappt någonting.
Jag drömde också den mest fruktansvärda mardröm.
Jag var på halloweenfesten och dansade, utklädd till chokladkaka.
Av någon anledning hade jag ingen känsel i tårna, fötterna och benen.
Plötsligt insåg jag skrädkslaget att hela kroppen höll på att smälta ner i en pöl av varm chokladsmet.
Fastän jag förtvivlat skrek efter hjälp bara skrattade alla på festen och började doppa fruktbitar i mina nedsmälta kroppsdelar.
Snacka om TRAUMA!
Puh, vad jag var lättad när jag insåg att det bara var en dum mardröm.
I morse samlades städgruppens medlemmar i biblioteket för att ha ett krismöte om halloweenfesten.
Och det VAR verkligen kris, för vi var tvungna att besluta om vi skulle ställa in den eller inte.
Jag satt i biblioteket och skrev i dagboken medan jag väntade på att de andra skulle komma. Då kom Brandon inklivande.
Jag blev förvånad att se honom. Särskilt som han hade verkat undvika mig de senaste dagarna.
Brandon lade en hög med böcker på disken och tvekade en aning, som om han var lite nervös eller något.
Till slut gick han fram till mig.
“Jo, hm … hur går det med halloweenfesten?”
“Det BLIR ingen fest. Har du inte hört det? MacKenzie hoppade av. Och tog med sig praktiskt taget ALLA andra i kommittén.”
“Men du och några till år väl fortfarande kvar?”
“Tyvärr så ska vi ha ett möte om tio minuter för att ställa in festen”, sa jag med en blick på klodkan. “Jag väntar bara på att de andra ska komma.”
Brandon lade armarna i kors och suckade. “Vad trist. Jag såg fram emot att gå dit.”
Jag måste erkänna att han FAKTISKT såg lite besviken ut. Och av någon anledning gjorde det mig bekymrad.
“Äh, du och MacKenzie kan säkert hitta på något annat att göra på halloween. Ni kanske kan gå runt och köra bus-eller-godis?”
Jag kastade huvudet bakåt och gav upp ett litet låtsasskratt för att dölja mitt spydiga tonfall.
“MacKenzie? Vem har sagt att jag skulle gå med MacKenzie?”
“Hm… alla!”
“Oj då. Jaha, då har väl alla fel då”, sa Brandon och ryckte på axlarna.
Jag stirrade misstroget på honom. Wow, var det sant! Sa han just att han INTE skulle gå med MacKenzie! VAD?! Hur kunde han INTE gå med MacKenzie?
“Någon borde berätta det för henne. Hon har redan bestämt dräkter åt er.”
Brandon tittade ut genom biblioteksfönstret som om han blev totalt uttråkad av samtalet. “Det har jag gjort. Hon frågade om jag ville gå med henne och jag sa nej.”
“Sa du NEJ till MacKenzie?” sa jag och försökte att inte låta förvånad.
HUR kunde han säga nej till MacKenzie? VARFÖR skulle han säga nej till MacKenzie? Ingen säger NÅGONSIN nej till MacKenzie!
“Hon sa att hon skulle ställa in alltihop i så fall”, sa Brandon och såg riktigt irriterad ut.
“Men hallå, vänta lite nu! Menar du allvar? Sa MacKenzie att hon skulle ställa in festen för hela skolan om du inte ville gå med henne?”
“Något i den stilen.”
“Hur kunde hon?! Det är ju helt … SJUKT!”
“Ja, hon gillrade en fälla för er.”
Jag försökte få in i skallen vad jag just hade hört.
“Okej. MacKenzie hoppar alltså av och eftersom festen har blivit inställd kommer ingen någonsin att fåreda på att hon ljög om att ni skulle gå tillsammans. och i slutändan blir alla i hela skolan förbannade på OSS i stället för på HENNE! OTROLIGT!”
“Om ni ställer in festen vinner hon”, sa Brandon sakligt.
“PRECIS! Det här är bara så … WOW!! Jag fattar inte hur vi någonsin ska klara det.”
Brandon log brett och blinkade mot mig. “Du kommer säkert på något. Jag är rädd att MacKenzie har träffat någon hon inte kan rå på.”
“Men ärligt talat, har du sett städgruppen?! DU borde verkligen vara rädd! MYCKET rädd!!”
Mitt fåniga lilla skåmt fick oss båda att kikna av skratt. Det var rätt konstigt, men när jag pratade med Brandon fick jag inte bara ett helt nytt perspektiv på saker och ting, jag mådde odkså MYCKET bättre.
Snart pratade vi om skolan och sådant där. Det flöt på jättebra tills han log mot mig typ lite blygt och såg mig rakt in i ögonen.
Självklart började jag rodna som en galning.
Sedan blev det så tyst att vi kunde höra klockan i biblioteket tidka.
Jag tror att han också var lite generad, för han bet sig i läppen och började trumma med fingrarna på tidningshyllan.
Plötsligt slog han sig för pannan och tittade på mig så där lite fånigt fast gulligt.
“Åh! Jag glömde nästan bort vad jag kom hit för.”
“Ja, jag med.” Jag traskade bort till lånedisken och tog hans hög med böcker för att skriva in dem i systemet igen. “Det ser inte ut som om någon av dem är försenad. Ska du lämna tillbaka …”
Brandon lät mig inte prata färdigt. “Nej, ärligt talat så kom jag in hit för att fråga om du vill gå med mig på festen?”
Jag bara gapade och stirrade på honom.
Jag kunde INTE tro mina öron.
“Vänta lite. Hörde jag rätt? Du frågade om jag …”
“Ja, det gjorde jag.”
“Åh! Ja… okej. ABSOLUT! Tror jag väl”, stammade jag och rodnade värre ån någonsin. “Om det nu BLIR någon fest.”
Jag försökte låtsas som om jag inte brydde mig så mycket. Men inne i huvudet tjöt jag bara
JAAAAA 
!!
“Schyst”, sa Brandon, samtidigt som han nickade och såg ganska lättad ut. “Coolt. Och tala om ifall jag kan hjälpa till på något sätt.”
“Jadå! Och tack! Alltså … för att du frågade mig.” Jag log med hela ansiktet och kunde inte sluta.
“Äh, det är lugnt. Okej, jag sticker nu. Vi ses på biologin.”
Fortfarande lite omtumlad såg jag honom gå till dörren och försvinna ut i korridoren.
ÄNTLIGEN!
Brandon ville gå med mig på halloweenfesten!!!
Jag var så lycklig att jag drog i gång mim “glädjedans”
Snart kom Chloe, Zoey, Violet och Theo och vi inledde vårt möte.
När jag berättade för dem om MacKenzie och varför hon hade frånsagt sig ansvaret för skolfesten trodde de knappt sina öron.
Vem hade kunnat tro att den där tjejen kunde vara så självisk, svekfull och manipulativ.
Snacka om ONDSKEFULL! Jämfört med MacKenzie är Snövits elaka styvmor snäll som ett lamm.
Bara så ni vet …!
När mötet var slut hade vi kommit överens om två saker.
För det första skulle vi INTE låta MacKenzie komma undan med sin fula lilla plan.
Och för det andra skulle eleverna på WCD få den bästa halloweenfesten NÅGONSIN!
Och det skulle vara städgruppens förtjånst 
!!
Det enda som bekymrade mig var att jag skulle få lite mer att göra än jag hade tänkt mig.
Jag skulle:
1. Hjälpa till på balettskolans halloweenkalas
2. Jobba i festkommittén
3. Göra den där “Min dejt år med i bandet!”-grejen med Chloe och Zoey
OCH
4. Vara Brandons dejt på festen!
PÅ EN OCH SAMMA GÅNG!
Jag hade gått från “socialt utsatt” till “socialt eftertraktad” på bara en dag.
Men jag var ganska säker på att alla krockar i tidsschemat skulle lösa sig smidigt till slut.
Jag menar, se bara på de där Hollywoodtjejerna.
Är de inte med på vartenda party i varenda stad på samma gång, samtidigt som de umgås med sina bästisar och killar?
Hur svårt kan det VARA, om de klarar det?!
Och alla vet att de där kändisarna sammantaget har lägre IQ än en tandställning.
Den goda nyheten är att min tid som inte-så-populär partytjej äntligen är över.
!!