LÖRDAGEN DEN 26 OKTOBER

Jag har en vidrig huvudvärk och har varit superdeppig hela dagen .

Jag har i stort sett gett upp hoppet om halloweenfesten.

Om det inte sker ett större mirakel kommer den INTE att bli av.

Dessutom har jag viktigare saker att oroa mig för.

Som till exempel min knäppa syster Brianna. Hennes fobi för tandfen verkar vara på väg att förvärras.

Jag tycker att mamma och pappa på allvar borde fundera på att sätta henne i något slags terapi.

Varenda natt i förra veckan väckte Brianna mig för att jag skulle följa med henne på toa, eftersom hon inte vågar gå själv.

Och det som bekymrade mig mest var faktiskt INTE att hon väckte mig mitt i natten.

Det var SÄTTET hon väckte mig på som höll på att driva mig till VANSINNE!

Det var en himla tur för mig att Brianna inte hade PETAT UT ögat på mig än.

Så jag gjorde vad varje fullt normal, dödstrött, vansinnig GALNING skulle göra i min situation.

Jag lovade Brianna att jag skulle DÖDA – jag menar, göra mig av med – tandfen, så att hon kunde börja gå på toa själv. Då skulle jag få sova igen på nätterna.

Mitt i natten smög Brianna och jag oss ner i köket för att göra en specialsprej som skulle hålla tandfen borta.

NIKKIS HEMGJORDA FEBEKÄMPNINGSMEDEL

1 dl mineralvatten

3/4 dl vinäger

1/2 dl filtrerad tonfiskolja

1/2 dl filtrerad sardinolja

1 tsk pressad vitlök

1 tsk lökpulver

Häll ingredienserna i en flaska och skaka kraftigt i en minut eller tills det är blandat. För bästa resultat, spreja rikligt på områden där fen inte är önskvärd. Kommer att hålla feer och de flesta flygande insekter borta i 23 år. Rester kan förvaras i kylskåp upp till 7 dagar och användas som kryddstark vinägrettdressing till sallad.

Okej, jag erkänner att jag hittade på receptet i stunden, för att lura Brianna att tro att febekämpningsmedlet skulle funka på riktigt.

Jag hällde vätskan i en tom sprejflaska och den såg faktiskt riktigt verklig ut. Det enda lilla problemet var att sprejen LUKTADE ungefär som en död valross. En het sommardag. I gassande sol.

Brianna oroade sig och var rädd att fen skulle bli arg på oss om vi sprejade på henne.

Som den där gången när pappa sprejade på bålgetingarna och de jagade honom runt trädgården i fem minuter, tills han gömde sig bakom några soptunnor.

Det var min lysande idé att jag skulle ha skyddsdräkt på mig. Jag hade inget annat val än att spela med, så att Brianna skulle tro att fesprejen verkligen fungerade.

Brianna rotade igenom sin leksakslåda och räckte mig sitt blå cyklopöga med snorkel.

Hon sa att cyklopögat skulle skydda mina ögon mot sprejen och att fen inte skulle kunna klösa ut dem om hon blev typ RIKTIGT våldsam.

Ärligt talat var jag mer orolig för att Brianna skulle klösa ut ögonen på mig.

Sedan gav Brianna mig sitt leksakstennisracket med en trasig sträng att ha som fesmälla.

Dessvärre började cyklopögat imma igen så fort jag satte på mig det.

Och jag hade svårt att andas genom snorkeln.

Jag kände mig som

SPREJMINATORN!

HASTA LA VISTA, LILLA FE!

Jag sprejade Briannas säng, skrivbord, lampa och stol med febekämpningsmedlet.

Sedan sprejade jag bakom gardinerna och i leksakslådan.

Jag tänkte just ge upp för natten, när Brianna började dra ut saker under sängen, så att jag kunde spreja där.

Sedan började hon dra ut skräp ur garderoben, så att jag fick spreja där inne också.

Och hon ville absolut att jag skulle spreja hennes Hello Kitty-ryggsäck, Barbie-CD-spelare och mjukisdocka, bara för säkerhets skull.

Jag försökte övertyga Brianna om att hon inte hade någonting alls att vara rädd för.

För OM tandfen verkligen HÖLL TILL i hennes rum, så var hon säkert totalt indränkt i stinksprej nu. Den där stackars fen skulle bli tvungen att skynda sig tillbaka till felandet och lägga sig i badkaret med badskum, tomatjuice och skurmedel i minst en vecka.

Men då började Brianna gnälla jättehögt och säga att vi måste spreja hennes strump- och underbyxlåda.

Och jag bara: “Shhhh! Tyst med dig innan du väcker mamma och pappa! Annars kommer vi att få jättemycket skäll BÅDA TVÅ!!”

Snart började det gurgla i sprejflaskan för att den var tom.

Jag försökte få ut de sista dropparna, när det plötsligt klickade till i handtaget och dörren saaaaakta öppnades.

Brianna och jag stirrade på dörren och sedan på varandra.

Och jag bara: Vad i …??!!

“Åh nej! Det är F-F-FEN!” stammade Brianna skräckslaget.

Sedan slank hon in i garderoben och smällde igen dörren efter sig.

Tyvärr så var det inte fen.

Jag önskar nästan att det hade varit det.

I stället var det …

MAMMA och PAPPA!!

Det syntes tydligt att de INTE var glada.

Men det riktigt läskiga var att det började rycka i pappas högra öga.

Jag antog att det måste vara för att rummet stank av sardiner, tonfisk och vinäger.

Okej. Jag kunde fatta om mina föräldrar kanske var lite sura.

Klockan var två på natten och vi hade just total–förstört Briannas rum.

Och sprejat så mycket bekämpningsmedel att det skulle räcka för att sanera två små väldigt illaluktande, fluginvaderade grisfarmar.

Det var då det slog mig att jag kanske, bara kanske, hade dragit hela feskämtet ett steg för långt.

Dessutom började jag känna mig lite yr och vimsig av sprejen.

Eller kanske hade jag drabbats av syrebrist för att jag hade andats genom snorkeln oavbrutet i en kvart.

Jag funderade på att gömma flaskan med febekämpningsmedel och leksakstennisracketen bakom ryggen och försöka se naturlig ut.

Så naturlig jag kunde, med tanke på att jag stod där i pyjamasen, med ett blått cyklopöga och snorkel.

Mina föräldrar hade inte rört sig ur fläcken, de bara stod och såg chockade ut.

Dessvärre lät jag som Darth Vader när jag pratade och andades genom den där snorkeln.

Fast med en riktigt grym läspning.

“Hej, Babba! Hej, mamma! Väääääs. Hur är det? Föråt thå bycket att jag bäckte er. Väääääs. Jag bara jobbade bed ett vetenskapligt experiment och det blev lite thtökigt i Briannath rum. Väääääs. LUKE, JAG ÄR DIN FAR!! Väääääs.”

Lyckligtvis skrattade mamma och pappa åt mitt skämt.

Sedan förklarade jag att jag bara testade en ny hemgjord kombinerad insektssprej, vinägrettdressing och luftrenare som hette Sardinernas sommardans.

Och att det var ett extrajobb jag gjorde för att få meritpoäng.

Till idrotten.

Meritpoäng är alltid bra!

När Brianna kom utkrypande ur garderoben visste jag att det var ute med mig. Jag skulle få utegångsförbud för all framtid om hon skvallrade om mitt lilla påhitt.

Men hon gav mig sitt fulla stöd och sa till mamma och pappa att hon hade hjälpt mig att göra en specialsprej för att bli av med ett litet kryp i sitt rum.

Tack gode Gud att hon inte berättade för dem att det lilla krypet var tandfen!

Mina föräldrar utgick helt enkelt från att det var en stor skalbagge eller något och köpte hela historien.

Hoppas nu att Brianna äntligen har kommit över sin fefobi.

En sak är säker …

Jag ser fram emot att få börja sova igen utan att vara rädd för att vakna och upptäcka att ena ögat ligger på kudden och stirrar på mig.

BLÄÄÄ!

SÅ SJUKT VIDRIGT DET SKULLE VARA!!