ALLT STÅR INTE
PÅ FÖRPACKNINGEN

MITT TIPS ÄR ALLTID: Läs innehållsförteckningen! Där tvingas ju tillverkare – om än med små bokstäver – redovisa vad produkten består av. Men allt behöver faktiskt inte deklareras och även den medvetna konsumenten riskerar att få i sig sådant hon inte blir upplyst om.

Ingredienserna ska anges i fallande ordning efter den vikt de hade vid tillverkningstillfället. Som konsument kan du alltså veta vad producenten har använt mycket respektive lite av. Och det är förstås viktigt när du exempelvis ska jämföra två varor. Den inbördes ordningen på ingredienserna kan säga en hel del om kvaliteten. Vilken glass som verkar innehålla mest grädde eller vilka mandelskorpor som har mest mandel.

Så istället för att bländas av den vackra bilden på framsidan vänder du alltså omedelbart på förpackningen och studerar det finstilta. För det är ju ofta just vad det är, extremt finstilt. Ibland är texten dessutom tryckt mot en bakgrundsfärg som gör den extra svårläst. Ändå säger Livsmedelsverkets föreskrift att »märkningsuppgifterna skall vara lätta att förstå, väl synliga, klart läsbara och beständiga«. En regel som man tydligen ostraffat kan bryta mot.

I framtiden kan texten dock komma att bli mer lättläst. EU- kommissionen föreslår att den inte ska få understiga 3 mm, vilket är ungefär lika stora bokstäver som de du just nu läser. Skulle detta förslag klara sig igenom alla EU-instanser kommer det dock att ta flera år innan det blir en gällande förordning som företagen måste rätta sig efter.

Innehållsförteckning för Rydbergs lätta Skagenröra, som »vann« tävlingen om vilken produkt som har flest tillsatser (se s. 28).

Om du nu trots allt lyckas läsa de små bokstäverna är frågan vad du egentligen förstår. Flera undersökningar visar att en stor del av de europeiska konsumenterna anser att innehålls- och näringsdeklarationerna är kryptiska och därför svåranvända.

Och tillverkarna försöker förstås använda reglerna så fördelaktigt som möjligt för dem själva. I de fall producenten kan välja mellan att specificera en ingrediens och att ange en mer allmän beteckning går man efter det som förväntas se bäst ut i konsumentens ögon.

Uttrycket vegetabiliskt fett är exempelvis mycket vanligt, och står det inget annat kan man utgå från att det betyder billiga fetter som kokosfett och palmolja. Båda är ifrågasatta från hälsosynpunkt och palmoljan kan dessutom ha utvunnits på ett miljöskadligt sätt. Olivolja och rapsolja däremot har producenten inget emot att deklarera. Att den industriellt processade rapsoljan inte har så mycket gemensamt med den kallpressade olja du kan hitta på hälsokosthyllan är en annan sak. Det låter i alla fall bättre.

Samma logik gäller för artificiella och så kallade naturliga aromämnen. Om aromämnet inte preciseras mer ska man tolka det som att ett artificiellt aromämne har använts, eftersom tillverkaren annars gärna vill påpeka att ämnet är naturligt. I verkligheten är skillnaden oftast inte så stor, men ordet naturligt är förstås betydligt mer attraktivt.

Somliga tillsatser och ingredienser kan framställas både animaliskt och vegetabiliskt. Det gäller till exempel emulgeringsmedlet mono- och diglycerider av fettsyror (E 471) och gelatin. Säger fabrikanten inget om varifrån det utvunnits får man nog utgå från att det kommer från slaktrester av kor och grisar eftersom företaget annars aldrig hade försuttit chansen att plocka poäng hos vegetarianer, muslimer och judar.

Eftersom livsmedelsindustrin börjar känna av ett kundmotstånd mot det konstgjorda och tillsatsstinna försöker man nu skapa renare innehållsförteckningar, i branschen kallade clean labels. Ibland innebär det bara ett förändrat ordval medan det i andra fall betyder att man även byter ut vissa ingredienser.

Tate & Lyle som tillverkar det omdiskuterade sötningsmedlet sukralos marknadsför sig mot olika livsmedelsföretag med argumentet att innehållsdeklarationen kan bli konsumentvänligare om man använder deras produkt. »Med hälsa och näringsvärde högt på agendan är era konsumenter lika intresserade av baksidan på förpackningen som framsidan. Låt dem inte bli avtända av er innehållsförteckning! uppmanar tillsatsföretaget. Sukralos klingar enligt Tate & Lyle positivt i konsumentöron och dessutom finns en extra poäng: man slipper den oattraktiva formuleringen »innehåller en fenylalaninkälla«, vilket måste stå på alla produkter med aspartam.

Den producent som vill sanera sin innehållsförteckning kan faktiskt göra den helt fri från svårsålda E-nummer utan att ta bort en enda tillsats. Enligt reglerna kan dessa deklareras på två olika sätt, med eller utan E-nummer, och om man tycker att det låter bättre med citronsyra än E 330 är det fritt fram att välja det första alternativet. E-numret brukar dock skrivas ut om det kemiska namnet skulle låta ännu värre, som E 160f istället för beta-apo-8'-karotensyraetylester.

Dessutom kan tillverkaren ladda sin produkt med teknologiskt avancerade ingredienser som överhuvudtaget inte räknas som tillsatser utan som livsmedelsråvaror. De finns inte med på listan över E-nummer och slipper undan den hårdare kontroll som dessa tillsatser trots allt utsätts för. Exempelvis klassas den med saltsyra processade kolhydraten maltodextrin – ett pulver som används istället för naturligt fett – som råvara. Medan ingredienser som ska ersätta socker däremot betraktas som tillsatser.

Vissa ämnen som nyttjas i små mängder behandlas som tillsatser medan liknande substanser som används i betydligt större kvantiteter i ett livsmedel betraktas som råvaror. I andra fall kan den animaliska varianten, gelatin, vara en råvara medan det vegetabiliska alternativet, agar, räknas som tillsats (E406).

En del producenter anser säkert att det finns alldeles för många och snåriga regler för vad som måste deklareras. Men som konsument slås man av alla undantag. De som gör livet lättare för fabrikanten men knappast för kunden där hon står med den glättade och doftlösa förpackningen i handen och försöker utröna vad den kan tänkas innehålla.

Här är några av de upplysningar du går miste om när du läser innehållsförteckningen:

Vilka aromämnen som ingår i livsmedlet. Det finns cirka 2 800 kemiskt definierade substanser att välja på och de behöver bara anges med det föga upplysande ordet aromämne eller arom. Vilken eller vilka av råvarorna i den här produkten är så undermålig att man tvingats ta till ett specialdesignat ämne för att fejka fram en smakupplevelse? På förpackningen får man inte ens veta hur många aromämnen som tillgripits. I livsmedelsbyråkratins värld är de formellt inte att betrakta som tillsatser och har hittills kontrollerats mindre noggrant.

Vilket ämne som har använts som »bärare« av en tillsats. Dessa substanser, som förekommer i små kvantiteter, gör att tillsatsen kan lösas upp eller fördelas i mindre partiklar i livsmedlet. Ett 40-tal ämnen, som i sig räknas som tillsatser, är godkända bärare och behöver inte deklareras alls. Som propylenglykol i färgämnen, polyoxietylensorbitanmonostearat i ytbehandlingsmedel, ammoniumfosfatider i antioxidationsmedel, polyvinylpolypyrrolidon i sötningsmedel och glycerolmonoacetat i aromämnen. Och många av de vitaminer som industrin tillsätter är gelatinbaserade, vilket ställer till problem för vegetarianer och veganer.

Om produkten har spätts ut med vatten, förutsatt att vattenhalten inte är högre än 5 procent. Vatten är förstås mycket billigt och ett klassiskt sätt att dryga ut ett livsmedel med. Bara om vattenhalten överstiger 5 procent måste vattnet finnas med i förteckningen och då utan att mängden vatten behöver avslöjas. Andra ingredienser måste däremot deklareras hur små kvantiteter det än kan handla om.

Hur mycket luft varan innehåller. Luft är ju ännu billigare, och många produktionsprocesser går ut på att pumpa in så mycket luft som möjligt i livsmedlet. Detta gäller exempelvis glass där det i Sverige, till skillnad från i USA, numera saknas regler för hur mycket luft man får tillsätta. Bröd är en annan industriprodukt som ofta innehåller stora mängder luft.

Hur stor mängd av de olika ingredienserna som använts. De mer exakta proportionerna kan ju vara intressanta om du vill försöka ta reda på om exempelvis en majonnäs har gjorts på traditionellt vis. Men här får du veta mindre om den mat du ska stoppa i dig än om de byxor du har på dig. När det gäller klädesplagg måste man ju redovisa exakt vilka procentandelar av olika material som tyget består av. Detta behöver mattillverkaren bara göra i särskilda fall. Till exempel måste köttmängden i korv och bärinnehållet i saft deklareras. Även mängden av den råvara som finns i produktens namn och avbildad på förpackningen måste anges. Det är därför du med liten stil kan se att såsen med de stora vackra tecknade kantarellerna bara till 1,4 procent innehåller den läckra svampen.

Hur tillsatserna har framställts. Inte bara vegetarianer eller de som av religiösa skäl undviker vissa djur kan vara intresserade av att veta om produktens tillsatser har animaliskt ursprung. Enligt Livsmedelsverket finns det 45 tillsatser som kan utvinnas ur djur. Till exempel det vanliga emulgeringsmedlet E 471 och smakförstärkarna E 630–635.

Vilka tillsatser som använts under själva produktionsprocessen. De kallas processhjälpmedel och behöver inte deklareras alls om de bara används vid tillverkningen av livsmedlet och sedan inte finns kvar i det färdiga livsmedlet. Ytterst små rester kan dock ibland spåras i produkten. Som när nickel, vilket används vid framställning av härdad vegetabilisk olja, utlöser allergiska reaktioner hos nickelallergiker som äter livsmedel där oljan ingår.

Detta undantag försvårar även för den som vill avslöja fuskbakat bröd. I den industriella processen används ett flertal enzymer – bland annat för att göra brödet extra fluffigt – som inte behöver anges på förpackningen. Somliga av dessa kan ha framställts animaliskt, till exempel fosfolipas som då utvinns ur grisens bukspottkörtel.

Vilka bekämpningsmedel eller hormoner som använts. Inget tvingar odlaren att ange vilka bekämpningsmedel som tomaten du köper har sprejats med. Inte heller behöver uppfödaren deklarera vilka hormoner eller mediciner han gett sina djur eller att lax och värphöns matats med speciella substanser för att ge färg åt fiskkött och äggula.

Vad en alkoholdryck består av. Av någon anledning behöver öl som är starkare än lättöl samt vin och sprit inte innehållsdeklareras. Det enda som måste anges är om man tillsatt svaveldioxid till vinet för att förhindra att det oxiderar. På i stort sett alla viner står det därför, av allergiskäl, »innehåller sulfiter«. I övrigt hålls konsumenten okunnig om de tillsatser som finns i flaskan.

Vilka ingredienser som ingår i vissa sammansatta livsmedel. Detta undantag kallas 2-procentsregeln och går ut på att man inte behöver deklarera innehållet i somliga särskilt specificerade ingredienser om de inte uppgår till mer än 2 procent av produkten. Det gäller till exempel hallonsylten på en kaka, chokladspånen på en tårta eller apelsinnektaren i en sås.

Mina slutsatser. Trots alla dessa undantag vore det huvudlöst att säga att man lika väl kan strunta i innehållsförteckningen. Tvärtom, denna genomgång av produktens sammansättning är ju det enda konsumenten har att utgå från. Här finns många viktiga sanningar, om än i liten stil.

Mina tips.

1. Den kortaste innehållsförteckningen är oftast den bästa.

2. Acceptera inga ingredienser som du inte ens kan uttala.

3. Fundera över vilka ingredienser du själv skulle ha använt om du gjort detta livsmedel.

4. Rata produkter som består av en massa annat.