Blanca Rodriguez såg ut som ett stort frågetecken när hon kom ut till den blå gallerdörren för att öppna för dem – igen. Och kanske fanns det också en antydan till bekymrade drag kring hennes breda mun?
– Perdón att vi tränger oss på så här igen, fru Rodriguez, inledde hon. Men jag skulle vilja växla några ord till med dig. Får vi komma in?
– Naturligtvis.
Chilenskan släppte in dem och gick före bort mot trappan.
– Nej, vänta lite, fru Rodriguez! utbrast hon och lade en hand på Molinas axel för att stoppa honom.
Nu såg Blanca Rodriguez än mer undrande ut.
– En sak här inne, fru Rodriguez, på ditt lilla kontor … Hon nickade in genom dörren, som fortfarande stod öppen. Blanca gick tillbaka.
– På vägen ut förra gången noterade jag det här brevet. Bara sådär i ögonvrån. Kanske läste mina ögon i själva verket fel, kanske registrerade de i förbifarten bara orden som någon sorts bild.
Molina såg frågande på henne och Blanca Rodriguez steg in i rummet och tog brevet från klämman på väggen.
– Det är ju bara från skatteverket, invände hon och gav henne det.
– Men det är inte innehållet som intresserar mig. Det är ditt namn, ditt fulla namn … Blanca Luna Rodriguez Sanchéz.
Den chilenska kvinnan såg sammanbiten ut när hon lyssnade.
– Så här, fru Rodriguez … dina två förnamn betyder ”vit måne” på danska, och i ett av sina brev skriver fru Bulbjerg utförligt till sin syster om den vita månen som hennes vän. Jag har läst brevet många gånger. Jag kan naturligtvis inte citera det ordagrant, men fru Bulbjerg skriver något i stil med:
Månen är min förtrogna. Den vita månen så långt, långt borta är min vän. Den lyssnar. Den frågar. Den förstår mitt språk. Den vidkänns min uppgift. Att det inte kan vara annorlunda. Tänk att jag inte lärde känna månen förrän här nere, sådär på riktigt. Vi är ett omaka par i vår vänskap. Så mycket mer unik då. Fråga månen, den vet bättre än alla andra.
Blanca Rodriguez bet sig i underläppen medan hon lyssnade. Hon svarade:
– Det är en slump, señora Franck. I mitt hemland Chile har alla två förnamn och två efternamn. Jag använder bara ett, det är helt normalt. Jag är övertygad om att fru Bulbjerg inte kände till mitt andra förnamn, Luna.
– Det stämmer inte. Sigrid nämner dig i direkta ordalag för sin syster. Du är Blanca Luna, ”den vita månen” som hon skriver så ingående om. Jag vill be dig lita på mig. Jag är här för att hennes syster gett mig sina käraste ägodelar – alla breven … För att hon vill ha sinnesro. För att hon önskar att de skyldiga till hennes systers död ställs till svars. Därför, fru Rodriguez, har jag rest hela vägen hit från Danmark. Tro mig, det är sanningen. Varför skulle jag ljuga för dig?
Den åldrande chilenskan bet sig fortfarande i läppen när hon strök bak sitt silverhår. Blicken som varit så fylld av lugn under deras första besök flackade.
– Ursäkta mig bara, jag är strax tillbaka, sa den före detta städerskan och försvann över den lilla gården och in i huset.
– Señora Franck … du hittade skatten till sist. Inte vid jasminen utan på månen. Jag märker det på henne. Det stämmer, sa Molina med ett brett leende.
Efter en liten stund var fru Rodriguez tillbaka. Hon hade ett kuvert i handen. Hon tog upp ett papper ur det, satte på sina läsglasögon och tittade först på Molina, sedan på henne och tillbaka på Molina igen.
– Jag har en fråga till dig, señora Franck, sa hon.
– Äntligen.
Den chilenska kvinnan läste från brevet.
– Vad hette de två pudlar som de danska systrarna Benedicte och Sigrid Ryttinger hade som barn?
– Öh, det vet jag inte, självfallet inte. Men jag kan ta reda på det. Momentito!
Hon tog upp sin mobil, bläddrade fram numret och ringde upp. Det gick många signaler innan någon svarade.
– Benedicte Bjørk.
– Det är Margrethe Franck. Jag ringer från Fuengirola. Vi befinner oss i en något underlig situation här … Vi är hos din systers städerska, Blanca. Hon har just ställt en kontrollfråga, som kräver ett slags lösenord, och jag tror det är en fråga som du kan besvara. Vad hette de två pudlarna ni hade som barn, du och din syster?
Det blev tyst i andra änden en kort stund. Sedan kom svaret:
– Det var inte pudlar, det var schäfrar. De hette Rollo och Riff.
– Strålande. Talar du förresten spanska?
– Den är något rostig, men visst. Jag är ju en språkmänniska. Jag är utbildad korrespondent.
– Jag aktiverar högtalaren nu, vill du vara så vänlig att ge mig din förklaring igen. Jag tror det är det bästa sättet att övertyga henne på.
Benedicte repeterade sitt svar. Fru Rodriguez såg något förvånad ut, men nickade under tiden. Sedan började de två kvinnorna samtala med varandra. Hövliga fraser och hälsningar.
Strax därpå gjorde fru Rodriguez ett tecken.
– Jag har träffat fru Bulbjergs syster några gånger, señora Franck. Svaret är rätt, men jag vill gärna se den danska kvinnan när jag pratar med henne. Det är ett krav. Jag ringer ofta till min familj i Chile via datorn. Kan du ordna det?
– Benedicte? Har du Skype eller något annat program som man kan ringa med? Det måste vara med kamera, så att fru Rodriguez kan se dig?
– Nej, inget sådant alls.
– Ingen Iphone, Ipad eller någon annan typ av surfplatta?
– Nej, bara min bärbara dator, och den har ingen kamera.
– Okej, det är tydligen ett krav, det där med kameran. Jag försöker komma på något. Jag ringer upp igen.
Hon svor medan hjärnan gick för högvarv. De var en hemlig armé om bara tre man, varav ingen befann sig i närheten av Odder. Ingen teknisk avdelning att koppla in. Såvida inte … Hon skulle bli tvungen att ringa Mossman.
*
Girlangerna av tvätt fladdrade lätt i vinden, som kom insvepande från havet några hundratals meter bort. Den hade lyckligtvis ökat i styrka, men det var fortfarande stekhett att sitta stilla i solen.
Hon trummade otåligt med fingrarna mot låret. Det hade gått nästan två timmar. Hon satt med Molina på takterrassen. De hade druckit en ny omgång kaffe och fru Rodriguez hade serverat färsk frukt.
Chilenskan hade varit vänlig och tillmötesgående. Många fler leenden än förra gången. Kanske hade den forna städerskan blivit lättad vid utsikten om att slippa bära på sin hemlighet efter så många år?
Ändå hade Molina inte lyckats lirka ut så mycket som en endaste förklaring ur henne.
– Låt oss vänta tills efter mitt samtal med fru Bulbjergs syster.
Så vänligt men bestämt hade Blanca Luna avvisat honom.
Själv hade hon återvänt till sitt hotell för att hämta sin Ipad. Det skulle bespara dem en del tekniska besvär. Det fanns wifi både på Møllebakken och Calle de la Iglesia.
Nu väntade hon på den förstärkning som höll på att ansluta sig till deras hemliga armé – Christian Sonne från Århus. Mossman hade övertalat honom att hjälpa dem i denna pressade situation. Så snart Sonne slutat jobba på Bauhaus skulle han köra raka vägen till Odder med sin Ipad, så att de kunde få till stånd ett gammalt hederligt videosamtal via Facetime.
Det hade snart gått en timme sedan Sonne slutade. Han borde vara i Odder när som helst nu.
Blanca Rodriguez kom tillbaka med mer kaffe. Hon hann bara slå sig ner bredvid Molina när mobilen ringde.
Det var Sonne, äntligen på plats hos Benedicte Bjørk på Møllebakken i Odder. Han stod i parets vardagsrum. Han fick hennes mejladress och lade på. Kort därefter kunde de se varandra med utmärkt kvalitet när videosamtalet startade.
– Okej, Sonne, nu låter vi dem prata. Tusen tack för hjälpen! Hon gav Ipaden till fru Rodriguez och följde koncentrerat med. De två kvinnorna hälsade på varandra för andra gången på kort tid. Den här gången kunde de se varandra under samtalets gång.
– God dag igen, fru Bjørk. Ni är er lik. Och lik er syster också, ser jag nu efter alla dessa år …
– God dag, fru Rodriguez. Tiden går och vi med den, säger man inte så? Jag hoppas ni och er familj mår bra. Jag vill också gärna tacka er för att ni vill hjälpa oss nu.
– Såklart, jag var bara tvungen att se er. Få känslan av att … saker och ting går rätt till, att det är er önskan att jag berättar vad jag vet. Min familj flydde från Augusto Pinochets regim. Jag är misstänksam av naturen. Därför bad jag om detta samtal, ansikte mot ansikte.
– Jag förstår, allt är i sin ordning. Får jag säga du, Blanca?
– Naturligtvis, kära du. Jag gör likadant. Jag har en universitetsutbildning, i historia, precis som din syster, men jag fick aldrig användning för den. Man måste ju leva. Vi var tvungna att få in en fot i det nya landet. Därför blev det så att jag började städa hos folk. Men det har varit ett bra liv här i Spanien. Vi har aldrig saknat något. Våra tre barn har bra utbildningar, och jag har alltid varit tillfreds. Och mina finaste stunder har jag haft med din syster, Sigrid. Hon var en underbar människa …
Hon lutade sig fram för att bättre kunna se. Ansiktet på Ipaden var en närbild. I Odder torkade Benedicte Bjørk bort en tår.
Blanca Luna fortsatte:
– Du skulle bara veta … så många samtal vi hade på terrassen. Visst, jag städade ju också, Sigrid var min arbetsgivare, men frågan är om vi i själva verket inte snarare blev bästa väninnor. Hon var mycket intresserad av min familjs historia och villkoren i Chile, och hon berättade om sin egen familj. Om er pappa och allt det där … Hon var även hemma hos mig här vid ett antal tillfällen. Jag tror aldrig hon berättade det för sin man. Jag gissar att hon njöt av att träffa mig här i dessa kretsar, där inga andra danskar fanns då de nästan uteslutande umgås med sina egna landsmän eller andra skandinaver. Världen här nere var för snäv för Sigrid. Åh, jag har tänkt mycket på Sigrid under alla dessa år; om du någonsin skulle knacka på min dörr och fråga efter …
Benedicte, som kämpade med en klump i halsen, harklade sig:
– Jag har tagit alltför lång tid på mig för att vänta och se … alltför lång tid på mig att samla mod, Blanca. Och nu är min familj utplånad. Jag är den sista. Sigrids son mördades ifjol. Av samma mörka krafter.
Nu rann tårarna fritt nerför de danska kinderna i en sådan mängd att Benedicte inte hann torka bort dem.
– Det gör mig ledsen att höra. Jag träffade honom några gånger, hennes pojke, när han var här nere och hälsade på. En snäll gosse. En trevlig ung man. Mycket lik sin mamma, gissar jag.
För en kort stund uppstod en tystnad de bägge kvinnorna emellan, innan Benedicte samlade sig.
– Men nu är det dags att ställa de skyldiga till svars. Det är det enda jag önskar innan jag dör … att rättvisa skipas, att det hela inte varit förgäves. Det är jag skyldig min syster. Och hennes pojke. Jag har skickat Margrethe Franck. Henne kan du lita på.
Blanca Luna Rodriguez Sanchéz nickade, vände sig mot henne, nickade igen och log.
– Hon står alldeles bakom mig. Nu litar jag på henne. Alldeles strax ska jag följa Sigrids instruktioner och ge henne det som Sigrid anförtrodde till mig. Två saker bara … Om du någonsin kommer ner hit måste du lova att komma och hälsa på, okej?
Benedicte nickade.
– Och klipp av en liten gren från en jasminbuske och lägg på hennes grav, är du snäll. Som en sista hälsning från mig.
Benedicte nickade i en ström av tårar. De två kvinnorna vinkade och tog avsked. Blanca reste sig. Hennes ögon var fuktiga. Hon viskade:
– Så grymt livet kan vara …
Hon skakade sorgset på huvudet. Så gaskade hon upp sig och sa högt och bestämt:
– Señora Franck, nu vill jag be dig följa med mig ner i källaren.