Den rödhåriga
Ingmar Bergmans studentexamen närmade sig och med den ett prov i modersmålet. Han var en flyhänt författare och hade redan visat sina talanger i konsten att uttrycka sig skriftligt. En tidigare uppsats om en ung man som besöker en prostituerad underkändes dock av en chockerad lärare, som trott att skildringen byggde på Bergmans egna erfarenheter. Nu valde han ett mindre kontroversiellt ämne – ”Några huvuddrag i Selma Lagerlöfs författarskap”. Det är en välformulerad analys med bara några få ilsket röda korrigeringar av examinatorn Arthur Johnson, som gav krian litet a i betyg, vilket på den tiden betydde ”med utmärkt beröm godkänd”.
Karin Bergman hade börjat att dagligen skriva om vad som hände i familjens liv och i juni var spänningen i prästhemmet hög. Det var ”oroliga dagar med Ingmar” och tröttsamma på flera andra sätt, skrev hon utan att precisera sig. Hon tog sömnmedel men hade ändå svårt att sova. Tre av sonens skolkamrater hade kört i studenten och dagen efter, den 12 juni 1937 var det dags för Ingmar att visa att han inte slarvat sig genom läroverket. ”Måtte han få kraft att vara lugn och sansad, ty därpå beror oändligt mycket. Och om det inte går, måtte vi då här hemma vara sådana, att vi kunna hjälpa honom igenom det svåra.”
Slutbetyget innehöll fyra små a:n, resten pendlade mellan ”icke utan berömd godkänd” och ”med beröm godkänd” och sammantaget klarade detta honom ut från Palmgrenska samskolan, iförd den vita mössan till den väntande familjen, medan de som kört i slutproven fick smyga ut bakvägen, barhuvade och med svansen mellan benen.
Latinet var hans akilleshäl. Han blev underkänd, vilket inte överraskar med tanke på hur han senare skildrar ämnesläraren Caligula i manuset till filmen Hets. Enligt Marianne Hööks Bergmanbiografi berodde misslyckandet dock på att han dagen innan latinprovet tvingats delta i begravningen av en av pappans ämbetsbröder, och upplevelsen ska ha påverkat honom så starkt att han blev sjuk och skrev underkänt.
I skolans årsredogörelse antecknades att Bergmans tillämnade levnadsbana skulle ske på Stockholms högskola, där litteraturstudier, främst i Strindbergs dramatik, för professor Martin Lamm väntade.
Examensdagen var vacker och strålande, med en friskhet i luften efter nattens åskväder. Ingmar Bergman hämtades på skolgården i en vagn dragen av vita hästar. På Storgatan 7 möttes han av sång, skålande och hurrande. Det var äntligen fest i prästhemmet.
Tre dagar senare var det studentmiddag. Hela salongen på tredje våningen var inredd med långbord dekorerade med blåklint och prästkrage, små studentmössor och levande ljus. Det var en glad och ljus stämning. Hans klasslärare, magister Bredberg, höll tal. Alla tycktes lyckliga och flickorna var söta och stiliga. ”Jag tror att alla var nöjda”, skrev Karin Bergman i dagboken.
I slutet av juli åkte hon på en månadslång resa till Italien med två väninnor. De gjorde ett uppehåll i Sydtyrolen, och den internationella postgången lyckades med bedriften att vidarebefordra ett långt brev från Ingmar Bergman till mammans logi på hotell Albergo Torre i den lilla byn Goudon i den italienska kommunen Chiusa d’Isarco två mil nordost om Bolzano. Han firade sommarlovet i Dalarna, med utgångspunkt i Våroms, sommarhuset i Duvnäs, och han gjorde cykelutflykter.
Det var knapert med pengar. Tre stadiga mål mat om dagen kostade 3 kronor och 25 öre, vandrarhemmens sängavgift var 50 öre och matsäck (limpa, smör och choklad i termos) kostade ytterligare 50 öre. Så Ingmar Bergman tog för vana att bara äta två mål mat; frukost klockan nio och middag vid sextiden. Men det gick ingen nöd på honom. Snart, skrev han hem, rullade han runt lika bra som cykeln. Han var solbränd, och ibland regnade det så mycket att han inte ens behövde bada. Dalarna visade sin fulaste sida, tyckte han, men måste ändå medge att det är förunderligt vackert. En nittonårig naturromantiker var född och hans rapport var angelägen. Han ville berätta om sina upptäckter, och det var av någon anledning endast avsett för hans mors ögon vilket han var noga med att påpeka.
När jag reser häruppe har jag märkt att jag hittat någonting. Detta mäktiga landskap med de långa åsarna och de väldiga skogarna överensstämmer på något sätt med mig, mitt sätt att tänka och känna. När jag ser en underligt jättestor sten ligga där i den gröna skogsdagern och hör att den stenen lär vända på sig när den hör kyrkklockorna från Falun, så fascinerar den tanken mig. Jag kan tänka mig att i stenen bor ett troll, som när han hör kyrkklockor tycker han rids av maran. Han kastar sig fram och tillbaka i stenen och den rör sig. Jag går ut en kväll ensam i skogen och sätter mig vid en murken jättestor fura som sträcker de uppfläkta rötterna i luften. Jag ser rakt fram, men jag är övertygad om att om jag ser mig om skulle en varelse stå där grönögd vildögd rödhårig med piggade tänder och titta på mig i smyg – huldran. Ens fantasi, vyssjad till ro genom film, teater och storstad vaknar till verksamhet i skogarna häruppe. Jag känner mig absolut harmonisk, absolut lycklig och glad. Jag vet att en människa är så mycket sällan och jag vet att jag ska stoppa’t i en termos så att det håller sig. [...] Man behöver nog en sån här tillvaro ibland också. En som är utan regler eller bestämmelser, då man rår sig själv och inte är någons slav eller herre. Mor får väl se själv hur härligt det är. Men inte skulle jag vilja resa till ”la bella Italia”. Dalarna skall hädanefter varda mitt land par préferance. Jag tycker precis att jag har hittat en bit av mig själv här. Hoppas det inte är en chimär utan verklighet. Om det är det kanske Mor och jag kommer att kunna förstå varandra bättre hädanefter. Ja, det här är det längsta brev jag skrivit på år, och så pratsjuk har jag nog aldrig varit förr. Men jag ville Mor skulle veta. Men det är konfidentiellt som en förtroendesoffa. Mors egen Pute.
När Karin Bergman återvände efter sin Italienresa umgicks hon med sin yngste son i Smådalarö. Dagboksanteckningarna vittnar om harmoniska dagar. ”Ingmar och jag! Vi ha promenerat lite mer idag och på aftonen gick jag ut ensam. Vi ha talat om att vi skulle vilja äga en gul liten gård med vita knutar någonstans [...] Ingmar sitter ikväll och spelar orgel [...] Ingmar och jag har också gått en promenad. Vi ha våra dagliga vanor och det är så trevligt. Måtte jag kunna vara sådan i stan att jag får behålla honom.”
Det finns flera möjliga förklaringar till att Ingmar Bergmans känsloliv var i extra stark rörelse. En var att han hade träffat en ung kvinna. Eller rättare sagt, han hade känt henne sedan skolan och började uppvakta henne strax efter studenten efter att han förlorat all kontakt med klasskamraten Anna Lindberg, som han under ett förfärligt ögonblick trott att han gjort med barn.
Marianne von Schantz (”Cecilia von Gotthard” får hon heta i Laterna Magica) var rödhårig, klyftig, slagfärdig och betydligt mognare än han själv, skriver Bergman i sina memoarer. Han förstår i efterhand inte varför hon valde just honom bland alla kavaljerer. Han betraktade sig som en usel älskare och en ännu sämre dansör, som dessutom oavbrutet pratade om sig själv.
Marianne von Schantz bodde med sina föräldrar i en ödslig paradvåning på Östermalm, tills pappan en dag hamnade på sinnessjukhus, gjorde en sköterska med barn och flyttade till landet, långt bort från huvudstaden. Mamman isolerade sig efter skandalen i våningen, gick sällan ut och visade tecken på sinnesrubbning.
Medan Karin Bergman fortfarande var kvar i Italien skrev sonen ännu ett långt brev till henne. Han hade kommit till Smådalarö efter sin ”smått rumphuggna” resa i Dalarna. Varför den plötsligt blivit avbruten är oklart, men nu befann han sig i alla fall med pappan på familjens skärgårdsnöje och stämningen var minst sagt sval mellan far och son.
När jag kom hemdimpande trodde far att jag hade något sattyg i bakfickan så han blev lömsk och undrade huruvida jag dukade upp historier. Dessutom ansåg han att jag kunde ha gjort den resterande delen av resan solo och inte komma hem så här och så där och störa hans sinnesfrid. Hade jag inte smädat? ... Der einmal lügt dem glaubt man nie. Jo, jo. I alla fall. Dag kom hem och far reste med systern. Jag for till Gripsholm, och så tillbaka. Mor vet, brottslingar får komma och anmäla sig hos polisen då och då – ibland en gång om dan. Jag tvangs att skriva ett kortbrev var dag till far för att tala om vad jag gjorde. Och vilket förtroendefullt förhållande mellan far och son, utropade Courths-Mahler!![Hedwig, tysk författare, förf anm]
Bergman skrev att han åt, sov och badade – och åt igen. Och så kom han till saken:
Det är bara det att jag blir lite romantisk nån gång. Sätter mig solokvist och längtar smått efter en ung dam med rött hår. Rätt olikt mig, förresten. Men det går ju över ganska kvickt. För övrigt anser jag henne vara en prima varelse trots att far aldrig har kunnat lära sig skilja på person och sak. Men för att det inte ska bli värre så biter jag igen om att alltsammans var mitt fel och endast och allenast mitt. Hans släta hövlighet mot Marianne och smågnagande misstro mot mej, vilken jag nu har ett nytt förtjusande exempel på, gör mig ibland blixtrande arg. Men jag tiger och håller i en stol. Men inte för min egen skull. För övrigt är allt bra och någon ”väpnad neutralitet” existerar inte mellan oss. Antagligen kommer det aldrig gå att ta ur far att Marianne har gjort mig till en första klassens lögnhals. Förresten, vad betyder hans åsikt? En liten olustkänsla.
Brevet är skrivet den 9 augusti 1937 och Ingmar Bergman, som föregående sommar varit gäst i nationalsocialisternas Tyskland, gav avslutningsvis uttryck för sin avsky för kommunismen, vilket hans pappa antagligen hade uppskattat. Men det var alltså Karin Bergman som fick ta del av sonens utfall mot den norske journalisten, författaren, dramatikern och marxisten Nordahl Grieg och hans pjäs från 1935, Vår ära och vår makt, som under våren satts upp på Dramaten i Stockholm med Ivar Kåge, Georg Rydeberg och Signe Hasso i ledande roller. Pjäsen utspelar sig visserligen under första världskriget och handlingen kretsar kring krigets profitörer, men egentligen var den helt samtida. Griegs dramatik under den här tiden var skarpt kritisk till nazismen och västmakternas oförmåga att agera, och han propagerade istället för Sovjet som ett bålverk mot kanslern i Tyskland.
Och så har jag läst slut ”Vår ära och vår makt”. Jag ser på den helt annorlunda nu än innan resan. Det förvånar mig bara att jag inte har sett det förr. Nordahl Grieg bara skriker och gormar och sprutar rödaste socialismen var han kommer åt. Han slår på en trumma som dånar som ett tordön, men det blir bara tomma puksmällar av hela konserten. Det erkännes att han har ett tekniskt mästerskap – dock ej för teatern utan för filmen. Det verkar som om han till den grad domderat att han vridit mun ur led. Och så bara rött, rött. Och den gick på kungliga svenska dramatiska teatern. Är det inte en ren skandal? Visserligen hade man satt agitatorn i tvångströja, men där fanns i alla fall tillräckligt kvar av blinkningar åt öster och näveskakningar åt söder. Det har sina avigsidor med en alldeles fri press. [...] Nog borde väl norrmännen akta sig för allt för vänliga svansviftningar åt farbror Stalin.
Han skrev lyriskt om sina minnen från sommaren i Tyskland, om hur kontinentaltåget rullar ut från Centralstationen i Stockholm och påståendet att han får ”dyka in i Berlins häxkittel” framstår som mer erfaret än det antagligen var. Självsäkerheten är typiskt tonårsaktig, och att Sovjetunionen skulle utgöra det största hotet är ett bra exempel på ungdomligt kategorisk analys, inte minst med tanke på att det var Hitler och inte Stalin som tre år senare invaderade, ockuperade och under fem år terroriserade Norge.
Även om ynglingen Ingmar Bergman inte direkt önskade livet ur norrmannen så blev världen en marxistisk dramatiker fattigare när Nordahl Grieg dog i december 1943 då han som observatör befann sig i ett brittiskt bombplan som sköts ned över Berlin.
Vad det var han har ljugit om, eller varför Erik Bergman tycktes ogilla föremålet för hans heta känslor, framgår inte. Men kanske är det bara som det brukar vara, att det fogliga barnet nu blivit nästan vuxen och börjat sin frigörelseprocess från en kontrollerande förälder som är på väg att mista sin kontroll. Och senare under hösten och vintern 1937 är det en delvis ny ton i Karin Bergmans dagbok beträffande yngste sonen. I oktober: ”I afton har Ingmar åter gjort mig stora bekymmer och jag kan inte tala därom med någon. Hur skall hans liv bliva?” Och i december: ”Ingmar har åter ett ryck av depression. Jag blir ibland förtvivlad över alla dessa nerver i vår familj. [...] Erik anar ej hur jag har det med Ingmar.”
Sommaren 1938 ryckte Ingmar Bergman in vid Kungliga Södermanlands regemente i Strängnäs, beläget vid Mälarens strand och med medeltida kvarter som breder ut sig kring den imponerande domkyrkan som såg Gustav Vasa väljas till kung på riksdagen som hölls i staden 1523.
Garnisonen är en samling klassiska kaserner i rött tegel och sandfärgad puts, pampigt kanslihus med officersmäss och ett knappt gevärsskott från vattnet. Regementets främsta bedrift var slaget vid Stäket i augusti 1719, då svensken slog tillbaka den framryckande tsarflottan både till sjöss och på land och hindrade att Stockholm, och därmed Sverige, föll i ryssarnas händer.
Bergman blev till sin egen förvåning en ganska duktig befälselev. Som många andra tyckte han att lumpen var en rätt förfärlig plikt, med obekväm tillvaro både i kasern och i fält, med nattövningar i hällregn, kompanichefens speciella lilla förtjusning. ”Jag säger inget om det. Jag skulle också tycka det vore roligt att mitt i natten kunna få kommendera upp två hundra man och tjugosex hästar för några timmars blåharv i lera och beckmörker. Lämpligast sätter man ett litet stearinljus mellan öronen på Rummel och lite konjak innanför vapenrocken, annars fryser man ihjäl och roligare kan man ha det.” Men han fick medalj i prickskytte, befordrades till vicekorpral och ansvarig för sex meniga, en vagn och tillhörande häst, Rummel. Bergman var en av kompaniets bästa kulspruteskyttar, och det hade han aldrig trott sig själv om, skrev han till mamman.
En av soldaterna hade fått varbildning i foten och en hade blivit sparkad av Rummel. De beordrades ut på nattmarscher, uppfunna av en person med ”horn och svans”, raljerade han. ”Att Rummel och jag klarade oss genom kärr, moras och urskog utan att svälta bör helt och hållet tillskrivas Rummels förtjänst. Men jag måste likafullt klå honom nästa dag när han var på en annan häst och i full fart med att sparka honom sönder och samman.”
Under permissionerna umgicks han med sitt ”hjärtas härskarinna” Marianne von Schantz. Han var så upptagen av henne att han slarvade med att rapportera till sin mamma om hur han hade det, vilket plågade hans redan dåliga samvete. ”Varje morgon har jag föresatt mig att skriva, men sen har det i vanlig ordning inte blivit något gjort. Mest beroende på att Marianne har haft semester. Det är alltid bra att ha något att skylla på”, skrev han den 1 augusti.
Han fifflade till sig ledigheter för att vara tillsammans med von Schantz och uteblev från regementets dag. Han åkte till Stockholm där de gick på bio, (”filmen var urtragisk”) gjorde utflykter i naturen och åt en ”sybaritisk supé” och dansade på restaurang Gondolen ovanför Slussen.
Han bad sin mamma om två saker. Först var det pengar, och det snart, annars kunde han inte komma ut till Smådalarö. ”Rik har jag aldrig varit, men nu är jag faktiskt riktigt fattig.” Sedan att von Schantz skulle få komma upp till Duvnäs en vecka under hösten. ”Skulle det bli invecklat eller konstigt? Mor förstår hur det vore att få visa Duvnäs för henne. Ja, som sagt, det var ju ett vågat litet förslag. Men roligt vore det. Nedrigt roligt.”
Ingmar Bergman väntade ivrigt på att få rycka ut, och han räknade pinnarna. Planen var att han skulle återuppta studierna i litteraturhistoria vid Stockholms högskola, men allt var osäkert. Tyskland hade i mars invaderat Österrike, Storbritannien och Frankrike hade ingått en försvarsallians, svenska riksdagen hade beviljat kraftigt höjda försvarsanslag, luftförsvarsövningar hade inletts i Sverige med att hela Stockholm mörklades. Sovjet befäste Leningradområdet på finskt territorium. Världen stod på randen till ett fullskaligt krig och den svenska försvarsberedskapen stärktes genom att en fjärdedel av de unga män som legat i lumpen under sommaren inkallades till ytterligare tjänstgöring.
I slutet av september undertecknade Tyskland, Italien, Storbritannien och Frankrike den så kallade Münchenöverenskommelsen, som innebar att Tjeckoslovakien tvingades lämna ifrån sig Sudetlandet (Böhmen, Mähren och Schlesien), som historiskt sett varit ett etniskt tyskt område men som sedan 1919 tillhört Tjeckoslovakien.
När premiärminister Neville Chamberlain återvände till London drog han den felaktiga och ödesdigra slutsatsen att han kommit hem med ett löfte om ”fred i vår tid”.
Erik och Karin Bergman följde med stigande oro händelseutvecklingen och i prästhemmet började de inse vem den tyske rikskanslern egentligen var. ”Det ser illa ut i världen nu. Kanske finns det ännu hopp. Ett oerhört ansvar vilar på Tyskland och Hitler. I Estland bäva de för de ryska massorna som kommer vältrande över dem om det blir krig. Jag hörde Hitlers tal i radio måndag kväll – det är som ett vilt djurs rytande, accompagnerat av massornas vrål. [...] Hitler har nu fått så mycket han begärt i Berchtesgarten. Västmakterna och Prag har gått honom till mötes. Börjar han nu, är han dömd. Idag låter det ljusare. Och denna fruktansvärda spänning! Undrar hur Putte tar sitt kvarhållande. Af tidningarna framgår det som om de rätt snart skulle få aflösning”, skrev Erik Bergman till sin hustru, och Karin Bergman noterade i sin dagbok: ”Vet ej heller nu, om pojkarna får rycka ut d. 27. Många värnpliktiga hålles kvar. [...] I afton har Ellen och jag suttit hos trädgårdsmästarens och hört Hitler tala i radio. Hårt, vilt låter det. Känner den mannen sitt fruktansvärda ansvar i dessa dagar? Ack, att stormakterna ville lyssna till Roosevelts vädjan för Fred. Eller äro vi mogna att mejas ned och förgås. [...] Mötet mellan Hitler, Chamberlain, Mussolini och Daladier har utfallit väl, och nu ser det ut som om freden i Europa är räddad.”
Karin Bergman gick, möjligen till Ingmars förvåning, med på att låta Marianne von Schantz hälsa på i Duvnäs. Han såg verkligen fram emot det. Han var medveten om att det antagligen skulle kännas ovant, inte minst för flickvännen, men han trodde att de skulle klara sig ”gott i vardagslag också”.
De var där i början av oktober, och det utvecklade sig till en långt ifrån friktionsfri vistelse. Karin Bergman såg att sonen mådde bra av kärleken till von Schantz för det ”strålar mycket ljus omkring honom”, men de kom ihop sig. ”Ingmar grep mig. Hur han ville hägna Marianne, så att inte ett ord av kritik skulle nå henne. Han kan älska en annan mer än sig själv. Gud give, att den gåvan ej tas ifrån honom. För övrigt blir där nog en kamp på gott och ont mången gång. Min Lill-Ingmar!”
Bergman och von Schantz förlovade sig trots allt, och hon upptogs i familjen och poserade på bilder i fotoalbumen. Karin Bergman såg hur de skrattade och verkade uppsluppna tillsammans, men hon förstod sig inte på sin blivande svärdotter. Det var något som inte stämde mellan dem. Hon hade helt rätt. De var ömsesidigt otrogna.
Bergman var en snygg yngling med ett charmerande leende som säkerligen kunde uppfattas som väl självsäkert. Sommaren 1938 träffade han Barbro Hiort af Ornäs, som han i ett brev till sin mamma ansåg sig ”lyckliggöra”. Deras första möte är som hämtat ur en samtida pilsnerfilm. Bergman passerade som av en händelse det Hiort af Ornäska huset i Smådalarö, såg en stol utanför som verkade bekväm och satte sig på den. Han visste inte att den var nymålad och att färgen ännu var våt. Det blev en hel del dråpligheter när Barbro Hiort af Ornäs och hennes mamma anlände och såg honom sitta där – en kostym som måste räddas och en stol som behövde strykas på nytt.
Mötet blev början på en sommarlång uppvaktning från Bergmans sida. Den tre år yngre flickan var måttligt intresserad, hon såg mest en ovanligt markerad näsa, men det undgick henne inte att han tycktes bli förälskad i henne.
Ingmar Bergman var som många unga män mån om att få sin attraktionskraft bekräftad, och möjligen hade han blandat ihop vem som blev förälskad i vem. Inför en tillställning hos familjen Hiort af Ornäs senare samma sommar skrev han till Karin Bergman att Barbro och hennes föräldrar inte kunde räkna med att han skulle gifta sig med henne.
De har varit så där fullständigt hårresande gästfria och rara mot mig, stackars hemlösa beväringsman. Oräkneliga gånger har jag käkat middag i den familjen. Man måste visa sin tacksamhet. Men hur? Likväl ämnar jag icke äkta husets yngsta dotter. Så tacksam är jag inte. Fast hon är förtjusande söt och rar och en smula förälskad. Men vilken kvinna kan motstå min charme? Ack ja. Vad sorts quarl har egentligen den stackars Marianne råkat i klorna på. Jag motser i det fallet hösten med verklig spänning. Nu har det gått så bra hittills, vad ska nu inträffa? För inte kan det välan vara lika storartat jämt?
Det kunde det inte, och det var von Schantz som till slut bröt förlovningen, ”med argumentet att det aldrig skulle bli något av mig, ett omdöme som hon delade med mina föräldrar, mig själv och min övriga omgivning”, skriver Bergman i Laterna Magica.
Slutet av 1930-talet och början av 1940-talet blev överhuvudtaget dramatiska år för Ingmar Bergman. Det var nu hans vuxna liv började på allvar. Han tog steget in i teatern, hamnade i fysisk konfrontation med sin pappa, flyttade hemifrån i vredesmod och träffade en ny kvinna. På flera fronter slets familjen nästan sönder av konflikter, ångest och oro. Det lillgamla och överdrivet kärvänliga språkbruket i korrespondensen mellan Ingmar Bergman och hans föräldrar är tidstypiskt men välvilligheten framstår som tillkämpad med tanke på alla spänningarna. Som han själv uttryckte det i ett av breven till sin mamma: ”För vi Bergmän är inte alltid lika förtjusande som när vi skriver brev till varandra och har familjefritt på tio mils omkrets. Nä! Just det! Detta bör min vördade och älskade Mamma nogsamt betänka.”
Ingmar Bergman kunde inte ha valt en mer färgstark plats att börja sin teaterbana. Gamla stan i Stockholm var ett samhälle i samhället som vid den här tiden präglades av usla bostäder, trångboddhet, förslummade hus. Kol- och veduppvärmning. Torrdass och rinnande kallvatten över en ho och en liten diskbänk av zink. Kallt och obekvämt. Ungkarlshotell med obefintlig sanitär standard. Langning och smuggling. Ölkaféer där alkoholister och arbetslösa sjömän trängdes. Belysning och renhållning snarast obefintlig. Skyhög arbetslöshet.
Mitt i detta förfall och elände hade Bergman fått engagemang som regissör på en liten teater, Mäster-Olofsgården, som drevs i Storkyrkans regi i samarbete med Stockholms Kristliga Studentförbund. Det var en gammal vän till familjen, Sven Hansson, som engagerat honom. Hansson hade arbetat på Sandbergs bokhandel som ägdes av Erland Josephsons pappa Gunnar, och Bergman var en flitig kund och uppskattad samtalspartner som gärna diskuterade teater under besöken.
Under de kommande åren satte Ingmar Bergman i rask takt upp ett antal pjäser på Mäster-Olofsgården, med bland andra hans gamla förtjusning Barbro Hiort af Ornäs i flera roller, samtidigt som han också engagerades av Stockholms studentteater och Sagoteatern i Medborgarhuset.
Han bodde hemma hos Sven Hansson efter ett våldsamt uppträde med sin pappa i september 1939, en händelse som satte djupa spår i hans relation till föräldrarna. I Laterna Magica skildrar Bergman vad som hände. Föräldrarna hade upptäckt att han var borta på nätterna, att han läste litteraturhistoria på Stockholms högskola mest för syns skull – trots att han där kunde fokusera på sin idol Strindberg – och att teatern tog all den tid som han inte ägnade åt en nyfunnen kärlek.
Han konfronterades med sitt ”dubbelliv” och ställdes till svars. Han uppfattade situationen som minst sagt hotfull och varnade pappan för att använda våld. Men Erik Bergman slog, och Ingmar Bergman slog tillbaka. Prästen vacklade till och blev sittande på golvet. Karin Bergman föll i gråt och vädjade till kombattanterna att ta sitt förnuft till fånga.
Margareta Bergman minns den dagen 53 år senare i ett samtal med Birgit Linton-Malmfors, som sammanställt Karin Bergmans dagböcker. Margareta var vid tillfället 17 år och gick fortfarande i skolan. Hon kom hem på frukostrasten och fann hemmet i uppror. Hon fick veta att brodern flytt hemifrån. I hans rum låg en bibel slängd på golvet, vilket var ett förfärligt brott i familjen, närmast en hädelse. Hon bevittnade hur Karin Bergman, sannolikt omtöcknad av sömnmedel, rusade genom salen, snubblade över en symaskin och siktade mot ett öppet fönster för att kasta sig ut och ned på Storgatan mitt emot Hedvig Eleonora kyrka. Men Dag Bergman, som kommit hem på besök från Uppsala, lyckades stoppa mamman.
Karin Bergman hämtade sig och skrev på kvällen i sin dagbok: ”En av de tyngsta dagarna i vårt liv, då Ingmar, som länge varit spänd och nervös och svår att komma tillrätta med, helt enkelt gått hemifrån. I morse när Mait [husjungfrun, förf anm] kom in i hans rum, låg där ett brev till Erik, där han omtalade sitt beslut, och att han ej står ut här hemma längre. Dag har också lämnat oss en gång för att komma i jämvikt, men hur olika var ej det. Skall detta sår någonsin läkas?”
Ja, och hur skulle det läkas? Kanske aldrig. Den följande tiden pendlade stämningen mellan Ingmar och Erik Bergman från fredstrevare till nya utbrott. Sonen sökte upp pappan på pastorsexpeditionen, skygg och känslig. Karin Bergman undrade om han någonsin skulle komma tillbaka till dem. Ibland lättade det mellan far och son och de tycktes enligt Karin Bergman ha det gott tillsammans. Hon var en mästare i skuldbeläggning och skrev: ”Och hur litet anar ett barn vad deras föräldrar gått igenom och går igenom av smärta, förödmjukelse och lidande.” Hennes make grävde sig djupare och djupare in i sorgen över sonen, samtidigt som han våndades över kriget. ”Det är som om en jordbävning dragit fram och tagit med sig något mycket dyrbart. Ty trots allt svårt stod Ingmar och jag varann nära och ibland kunde han vara förtjusande och så är han mitt älskade barn. [...] Ingmar sårar vårt hjärta på tusen sätt”, skrev hon och hoppades att gode vännen Sven Hansson skulle kunna få sonen på fötter.
”Han vill så ärligt hjälpa Ingmar. Måtte han lyckas, fast jag undrar om inte litet mer kärvhet vore av nöden. [...] Det ser ibland nattsvart ut men Sven Hansson hoppas, beder och tror. Och kanske ska han kunna hjälpa honom. Sven Hansson är en kristen, en verkligt kristen, och jag är tacksam att Ingmar är hos honom. [...] Stackars min Lill-Ingmar!”
Men Lill-Ingmar hade det efter omständigheterna bra. Han prövade nu vingarna på sitt alldeles särskilda sätt.