Till Paris med Gun Grut
Det var på många sätt en ödets ironi att det var under inspelningen av Till glädje sommaren 1949 han träffade sin nya kvinna.
Frilansjournalisten Gun Grut hade kommit till Helsingborg tillsammans med Filmjournalens chef Gunilla Holger för att skriva om tillkomsten av Ingmar Bergmans nästa film. Tidningen var Sveriges svar på amerikanska Variety och den hade alla de stora stjärnorna på omslaget.
Några av scenerna togs i Helsingborg, där filmens förälskade par gifter sig i Rådhuset, vilket också Ingmar och Ellen Bergman gjort två år tidigare. På kvällen bjöd produktionsledningen på middag i Grand Hotels restaurang, där Ingmar Bergman hade sett Ellen dansa cancan på bordet några år tidigare.
Men nu var det den här frilansjournalisten som sysselsatte hans tankar. Efter middagen promenerade de utmed havet och inspirerade av stunden kysste de varandra i den varma och stilla natten. Gun Grut var en ”vacker högväxt idrottsflicka” med intensivt blå blick, ett stort skratt, vackra fylliga läppar, öppenhet, stolthet, integritet och kvinnostyrka, skriver Bergman i Laterna Magica. De träffades igen i Stockholm när inspelningarna var över, åt middag på den anrika fiskrestaurangen Cattelin och gick på bio. Helgen därpå reste de till Trosa, tog in på hotellet och steg upp först på måndagsmorgonen. Och bestämde sig för att rymma till Paris.
Men innan de tog flyget från Bromma, där de observerades av Expressens uppgiftslämnare, hade Bergman åkt till Göteborg för att bekänna för sin fru. ”Det var sent på kvällen, hon hade redan gått till sängs och blev glad åt det oväntade besöket. Jag satte mig på sängkanten utan att ta av regnrocken och berättade allt som fanns att berätta.” Det låter så geschwint, men just det här ögonblicket, och sveket överhuvudtaget, skulle förfölja Bergman resten av livet.
Ellen Bergman i sin tur ringde till sin svärmor och meddelade vad som hänt. ”Två svåra upprivande samtal”, skrev Karin Bergman efteråt i dagboken. Hon och maken befann sig i Leksand och prästen reste omedelbart till Stockholm för att träffa sin son och försöka tala honom tillrätta, men Karin Bergman hade inga större förhoppningar. Den 7 september, dagen före Parisresan, ringde Erik Bergman till sin hustru och berättade att de hade suttit i fyra timmar, mellan tio på kvällen och två på natten, och pratat. Sonen hade varit öppen och varm men också olycklig och oharmonisk. Innerst inne ville han inte resa men det skulle nog ändå bli så, hade han sagt med förmodligen tillkämpad trovärdighet, eftersom han av allt att döma brann av längtan till boulevarderna, kaféerna och teatrarna med sin nya förälskelse.
Hon föddes 1916 som Gunvor Hagberg, och växte upp i Linköping som enda barnet till mamma Ebba och pappa Robert, som var källarmästare på Frimurarhotellet. Hennes intresse för sport var så stort att hon blev elitgymnast och hon sprang 60 meter i finalen i skolmästerskapen på Stockholms Stadion – barfota, eftersom reglerna inte tillät spikskor. Hon hade trots all den tid hon måste lägga på idrotten toppbetyg i skolan.
Hon var sedan 1941 gift med ingenjören vid Patent- och Registreringsverket Hugo Grut. Tillsammans hade de två söner, födda 1942 och 1946, och bodde i en villa i Danderyd. Enligt vad hon senare skulle påstå under skilsmässoprocessen och den följande vårdnadstvisten hade maken varit otrogen mot henne långt innan hon träffade Ingmar Bergman. På samma sätt skulle Hugo Grut komma att anklaga sin fru för upprepad otrohet, bland annat med en ”utpräglad alkoholist” som han påstod att hon tagit med sig till villan i Danderyd medan barnen var hemma.
Gun Grut kontrade med att hennes make aldrig visat något större intresse för sönerna. När hon väntade sitt första barn hade Hugo Grut velat att hon skulle göra abort eftersom hans frihet annars skulle begränsas. Han ansåg inte att trohet inom äktenskapet hade något värde och skulle enligt hustrun ha uppmanat henne att ta sig en älskare. Hugo Grut skulle så sent som 1948 velat lämna sin familj, som sedan dess levt i ett slags uppbrottsstämning.
Att Gun Grut under dessa förhållanden inte drog sig för att åka till Paris med Ingmar Bergman är inte särskilt förvånande. Men, som Bergman nyktert konstaterar i sina memoarer, deras förälskelse bar redan från början ”all tänkbar ofärd i bagaget”.
Hotell Sainte Anne ligger i hjärtat av Paris, några kvarter norr om Tuilerierna och nationalteatern Comédie-Française och inte långt från Louvren och operan. Ingmar Bergman och Gun Grut tilldelades ett mörkt, unket och kallfuktigt rum som mest av allt påminde Bergman om en likkista. En tiotusenfrancssedel, vilket inte motsvarade mer än 150 kronor, fick portiern att istället öppna dörren till ett bekvämt rum åt gatan med stort badrum utrustat med färgade fönster, värmeslingor i golvet och stora handfat.
De åt varje dag på samma restaurang vars meny harmonierade med hans oroliga mage. Men en gång drabbades båda två av diarré när de typiskt nog befann sig uppe i Eiffeltornet; hissvakterna strejkade och de fick ta sig nedför alla trapporna till en taxi som med tidningspapper i baksätet körde dem tillbaka till hotellet.
Gun Grut skulle skriva om mode för Expressen och Bergman skulle både se film och teater och hjälpa sin yngre vän och kollega Vilgot Sjöman att färdigställa manuset till dennes första film. När Sjöman anlände med bussen från flygplatsen möttes han av Bergman och Grut, som omfamnade honom och hälsade välkommen till Paris.
Sjöman visste inte vem kvinnan egentligen var. Han noterade inte oväntat att hon var blond, svenska och duktig i franska när hon obehindrat beställde en taxi som körde honom till hans hotell. Hon var inte tolk och inte sekreterare; tillsammans med Bergman utstrålade hon något helt annat. Sjöman hade sett Bergman och Else Fisher arbeta tillsammans men detta hade han aldrig varit med om – en nyförälskad Ingmar i första stadiet av en kärlek. Det underlättade att han aldrig träffat Bergman i Göteborg och aldrig sett honom tillsammans med Ellen och barnen; han behövde aldrig plågas av någon känslomässig svekfullhet, skriver han i sina memoarer. Sjöman imponerades av Gruts person – en kvinna han kunde prata med, dessutom journalist och på sätt och vis kollega med Sjöman som skrev i tidningen Vi.
Han funderade på Bergmans och Gruts respektive familjer, övergivna av de båda förälskade rymlingarna, och vad som samtidigt hände med dem hemma i Sverige. En dag fick Grut ett brev från sin man Hugo. Bergman stod bredvid när hon öppnade brevet och Sjöman märkte hur han blev spänd, kritisk, överlägsen och ironisk. Vad brevet innehöll fick Sjöman aldrig veta, men det är ingen djärv gissning att herr Grut inte var nöjd med situationen.
Normalt åt de tre på en krog som hette La Potinière, som fått Bergmans godkännande, men de prövade också en restaurang i Pigalle. Menyn var handskriven och mångfaldigad med hektograf så bokstäverna flöt omkring i blålila oskärpa. Maten Grut beställde ”utan att utveckla alltför påtaglig moderlighet” petade Bergman i sig till hälften. Han gäspade och blev fnittrig och fyllde på Sjömans glas lite för mycket, så att Sjöman när de lämnade restaurangen snubblade till och klev ned i rännstensvattnet.
De slog sig ned på ett kafé och njöt av utsikten över staden, och Sjöman plockade fram sin nyinköpta kamera. Bilderna som sedan togs är en unik, svartvit, lite suddig och ibland felexponerad dokumentation av en snart världsberömd regissörs snedsteg i ett sensommarvarmt Paris. Bergman, i skjorta, slips och basker, och Grut, ”... profilen, underläppen, det kortklippta håret, koftan över axlarna”. Och Sjömans bilder av kärleksparet där de passerar ett skyltfönster i Montmartre, leende in i kameran, och sedan stående vid en brant trappa, avslappnat lutade över ett staket.
Sjöman var som en lillebror som såg upp på sin kunnigare och mer erfarne sju år äldre storebror. Och Bergman begick då och då en storebrors synder genom att injaga osäkerhet i sin beundrare. De hade träffats 1942 när Bergman regisserade En midsommarnattsdröm på Norra Latin där 17-årige Sjöman var elev. Else Fisher hade stått för koreografin och Sjöman hade fått spela en av rollerna. Senare hade Sjöman bett att få Bergmans synpunkter på sitt första drama, skrivet ”i ett svep under fyra upprörda sommarnätter”. De hade träffats på ett fik och Bergman hade bjudit på kaffet.
”Vad var det som gjorde att han hade sån auktoritet att jag genast trodde på vad han sa? Den där kaffetimmen på Norma märkte mig för år framåt: den byggde upp mitt självförtroende och band mig till honom i ett vänskapsberoende som bestått sen dess. Jag gissar att många av hans medarbetare knutits till honom på liknande sätt: han har hjälpt dem till självförtroende. Därmed var rollfördelningen given. Jag trådde efter en auktoritet; jag fick den – och började elevens typiska svängning mellan häftig beundran och rädd kritik”, skrev Sjöman tjugo år senare.
En eftermiddag när Gun Grut var upptagen av annat gick de på bio och såg Manon av fransmannen Henri-Georges Clouzot. Det var första gången Sjöman såg film tillsammans med ”Den Uttrycksfulle”, som han kallar Bergman, som ruskade både biobänken och sin kamrat, och kommenterade högt; en ström av stön, suckar och spydigheter.
Efter bion låter jag Ingmar förstå hur jag känt det. Han är störtförvånad: ”Att du ingenting sa!” ”Vad skulle jag ha sagt?” ”Bett mig hålla käft för fan!” Hur skulle det ha gått till? Han anar inte hur ohejdbar han verkar. Och hur han tynger på mina axlar: jag tappar all självständighet. Och vad händer om jag försöker? ”Generalskan var hemsk”, säger jag om Jean Anouilhs nyaste pjäs, Ardèle ou La Marguerite. ”Generalskan?!”, säger Ingmar. ”Hon var ju det enda som var bra i hela föreställningen!” Och så lutar han sig fram och motiverar varför hon var bra. Det är så det går till. Han sopar golvet med hela sin överlägsna erfarenhet och jag gömmer mig i ett hörn. Där sitter jag och skäms för att jag tänker skriva om Paristeater i tidningen Vi. Jag vet nog! Jag är kritiker, jag tillhör fiendelägret.
Sjömans svaga, underordnade ställning gentemot sin läromästare skulle senare spetsas till ytterligare. Men nu njöt de av allt Paris hade att erbjuda av kulinariska äventyr, utställningar, konserter och teaterupplevelser – Molières Misantropen, Flickan från Arles med musik av George Bizet.
Ingmar Bergman befann sig på behörigt avstånd från det som började hända hemma i Stockholm. Förräderiet mot hustrun och barnen fanns där som ett dis, ständigt närvarande men egendomligt stimulerande, skriver han i sina memoarer. ”I några månader levde och andades en djärv iscensättning som var omutligt sann och därför omistlig. Den skulle visa sig fruktansvärt dyr då räkningen kom.”
Det är därför aningen makabert att Ellen Bergman befann sig i Paris samtidigt. Varför hon hade åkt till den franska huvudstaden är oklart. Men hon bodde på Hotel du Ministère på Rue de Surène i närheten av Place de la Madeleine och inte så långt från Bergmans hotell. En kväll, då Bergman och Grut såg den franske skådespelaren Louis Jouvet i en pjäs av Jean Giraudoux på teatern Athénée, satt Ellen Bergman i bänken framför dem. ”Hon vände sig om och log. Vi flydde”, skriver han i Laterna Magica.
Ellen skrev senare till Karin Bergman och berättade vad hon varit med om. Om hon log på teatern mot sin svekfulle make så var det antingen hennes sätt att dölja alla tecken på sin egentliga belägenhet, eller så misstolkade Ingmar Bergman situationen. Mamman led med sin svärdotter: ”... där hon ligger sjuk ensam i Paris. Vad hon berättar är så svårt, att jag inte vet, hur man ska orka igenom det. [...] Måste man ej tro, att Ingmar är skapad på ett annat sätt än vi andra?”
Ellen Bergman hade redan börjat förbereda den skilsmässa hon bestämt sig för. Innan hon åkte till Paris hade hon varit hos en advokat, som sedan skrivit till Ingmar Bergman angående den äktenskapsmedling som lagen sedan 1915 föreskrev. De som ville skiljas skulle träffa en medlare och först efter det kunde domstolen döma till ett års hemskillnad. Bland de godkända skilsmässoorsakerna fanns att man levat åtskilda i tre år, eller två år om den ena maken gett sig av. Snabbskilsmässa kunde utdömas om en av makarna begått hor, medvetet smittat sin partner med venerisk sjukdom, försökt döda eller grovt misshandlat partnern, blivit dömd till minst tre års straffarbete, var missbrukare av rusningsmedel eller varit sinnessjuk i över tre år och ingen förhoppning om bättring fanns.
I Bergmans fall kunde otrohet konstateras, liksom att den ena parten gett sig av; om än tillfälligt, men vem kunde veta säkert?
I ett brev till sin svärmor hade Ellen berättat att hon trots den kommande medlingen var fast besluten att skiljas. ”Kanske Ingmar får det bäst så också. Så känner han inget tvång. Som han ibland tycks göra. Men å andra sidan vad är livet värt utan tvång. Ja, det är ett gränslöst misslyckande detta, men jag ser ingen annan lösning än skilsmässa. Och jag är så ledsen för Tant Karins och Farbror Eriks skull, men förlåt mig, men jag kan inte hjälpa detta. Förlåt! Hade gärna velat visa Mats och Anna; och Farbror Erik har ju inte sett någon av dem.”
Karin Bergman ansåg att svärdotterns beslut var hårt och kallt; ”Ingen återvändo för Ingmar. Hon tar ej emot honom igen. Jag skall aldrig glömma hennes sista hårda ord om honom. Men jag måste komma ihåg, att hon är så djupt kränkt, som en kvinna kan bli”, skrev hon i dagboken. Hon formulerade ett brev till Ellen Bergman, ett försök att förmå sin svärdotter att till varje pris stanna kvar i äktenskapet med Ingmar Bergman. Hon gav delvis Ellen (den starkare) skulden och tog sin son (den svagare) i försvar:
Kära Ellen, tack för Ditt brev igår. Det grep mig genom sin äkthet och värme. Men samtidigt smärtade det ju oss också djupt att Du nu envist ser en enda framkomlig väg. Jag förstår Dig, Ellen, men ändå. Du får förlåta mig, att det är en sak som jag går och tänker på, och som jag måste fråga Dig om. När du på nyåret var uppe i Sthlm och då talade vid mig om Dina gränslösa svårigheter med Ingmar, så var grundtonen i vad Du sade mig ungefär detta: jag vill försöka komma till en uppgörelse med Ingmar, och jag vill säga honom, att bara han är absolut ärlig mot mig så må han sedan handla hur som helst. Bara absolut ärlighet. Jag minns, att jag t.o.m. reagerade mot detta och sade att det blev ohållbart i längden, men då trodde du att du skulle orka om du bara visste att han var ärlig mot dig. Efter denna linje har Ingmar nu löpt iväg, hela tiden troende att du orkar om bara han är uppriktig mot dig. Och i sitt samtal med Erik upprepade han oavbrutet: Det är alls inte fråga om någon skilsmässa. Och Ellen var otroligt lugn när jag var nere och talade med henne. Att Erik naturligtvis påpekade, liksom jag på nyåret, att detta är i längden absolut ohållbart är ju självklart. Men jag ville bara fråga dig: sade Du, Ingmar, den där natten när ni [oläsligt] att om han handlade på detta sätt så blir det skilsmässa, eller gick Du på den tidigare linjen? I det senare fallet måste ju Ingmar säga, att Du sagt på ett sätt men handlat på ett annat sätt. Om det hade varit rättare att dröja med det absoluta avgörandet. Kanske säger Du mig, att jag är omoralisk om jag talar så. Nej, jag anser bara att den starkare måste vara absolut konsekvent och absolut trofast så länge den minsta möjlighet finns att börja på nytt. Kanske blir du ledsen på mig för detta brev. Det vore så mycket lättare att talas vid än att bara skriva, men du är ju nu onåbar för mig. Och när jag talade med Erik om denna min undran, så ansåg han att det var renhårigast av mig att skriva till Dig. Jag förstår, att Du resonerar så, att Du vill göra rent hus omkring Dig. Att Du inte orkar med smuts och oärlighet inpå Dig längre. Och Du tror, att Du gör detta för barnens skull men Ellen, ännu ta inte barnen ngn skada gm Ingmar, och kanske, om Du kunde hålla ut i trohet och fördragsamhet trots allt mot Ingmar, att Du till sist kunde vinna honom helt. Och då behövde Du ej lämna bakom Dig ett stort misslyckande som Du skriver. Förlåt mig att jag måste skriva detta. Troligen minskar det ej alls på Ditt handlingssätt. Men jag tror, att kärlekens uthållighet är till sist det enda tvång, som böjer Ingmar. Med varm hälsning från Tant Karin, som är tacksam för varje rad från Dig.
Att stanna kvar i äktenskapet för barnens skull var ju Karin Bergmans sätt att handskas med sin egen förtvivlan och längtan bort från prästen, så det är inte förvånande att hon reagerade som hon gjorde om hon ansåg att Ellen lämnade sitt äktenskap för barnens skull. Karin Bergman ignorerade helt det faktum att det var hennes son som förlöpt hemmet. Tvärtom ansåg hon alltså att Ellen borde kunna förlåta honom eftersom han ändå varit ärlig med sitt svek, och på det sättet förtjänat sin hustrus fortsatta kärlek och lojalitet.
Den logiken bet bara delvis på Ellen Bergman och prästfruns övertalningsförsök hade, precis som hon själv befarat, ingen verkan. Och om man får tro på vad Bergman själv skrev till vännen Herbert Grevenius fanns inte heller hos honom någon önskan till återförening: ”Vet du att Ellen hela förra hösten fordrade att få ta ut skilsmässa. Nu får hon göra det och jag tycker att det ska bli skönt. För mej och för henne, som klagat och beklagat sig i fem år över hur jävlig jag är. Nu vet både hon och jag hur jävlig jag är. Det tjänar inget till att ha samvetskval ska jag säga till dej. För de står ändå aldrig i någon som helst rimlig proportion till allt lidande man ställer till med.”
Men hur ilsket det än låter – den skyldiges fåfänga och utsiktslösa försök att rättfärdiga sina fullt medvetna synder – så kom just det här sveket och den här skilsmässan av alla svek och skilsmässor att förfölja honom livet ut.
Gun Gruts familj skickade en advokat till Paris för att tala henne tillrätta. Ingmar Bergman betraktade det omaka paret från hotellrummets fönster – den kortvuxne, ivrigt gestikulerande advokaten i ljusblå kostym och röd slips, Grut som förde handen genom det kortklippta askblonda håret, iförd högklackade skor och en svart tunn klänning som stramade över höfterna, noterar han i Laterna Magica. Varför Bergman tyckte att det var relevanta detaljer framgår inte, men den kontrastrika bilden är underhållande; regissören ser en filmiskt fullt gångbar scen och använder den.
När Grut återvände till hotellet på kvällen var hon uppriven och spänd, och Bergman misstänkte svartsjukt – med betoning på sjukt – att hon legat med advokaten.
Resan till Paris hade varit en tillfällig, romantisk flykt undan verkligheten. I Sverige väntade den infekterade skilsmässoprocessen mellan makarna Grut och det var ofrånkomligt att Ingmar Bergman drogs in i den på mer än ett känslomässigt plan. Samtidigt pågick dramat i hans eget äktenskap.
I slutet av oktober tog äventyret slut. Ellen Bergman kom tillbaka till Sverige strax innan maken och hans älskarinna. I telefon med sin svärmor lät hon trött, förtvivlad, sliten. ”Deras beslut att skiljas tycks avgjort och fastslaget. Ingmar har hela tiden varit i Paris med den kvinnliga journalisten som han reste dit med. Tänker nu komma hem. Blir det till min födelsedag? Hur ska det bli? Men allt går nog”, skrev Karin Bergman i dagboken i slutet av oktober. Dagen därpå kom sonen på besök. ”Blev så oerhört tagen av att se honom åter. Från hans sida var idel uppriktighet och det han berättade var ej lätt att höra. Erik är förunderligt stark mitt i alltsammans.” I december förstod hon att sonen var definitivt besluten att lämna sin fru och barnen.
Ingmar Bergman och Gun Grut flyttade runt i Stockholm. Först tog de in på ett pensionat vid Strandvägen, sedan återvände hon till sin och makens villa medan Bergman åkte till Göteborg för att arbeta med en sista uppsättning på stadsteatern. Han fick sedan, genom kontakter, tag i en liten lägenhet på Grev Turegatan i Stockholm där han flyttade in med ”fyra grammofonskivor, smutsiga underkläder och en sprucken thékopp”.
Hugo Gruts advokat Gunnar Sjöberg drog åt tumskruvarna. Lagen stod på mannens sida när kvinnan ansågs ha förlupit hemmet och för att inte riskera att förlora vårdnaden om barnen gick Gun Grut med på ett avtal som detaljerat reglerade den närmaste tiden. Avtalet, underskrivet den 17 november 1949, var på flera sätt märkligt. På grund av söndringen i äktenskapet skulle Gun snarast resa utomlands med ena sonen och stanna borta i tre veckor. Under den tiden förband hon sig att ”icke stå i förbindelse med regissören Ingmar Bergman”. De kunde alltså varken träffas, skriva eller ringa till varandra. Hugo Grut skulle ta hand om den andra sonen. När hon sedan återvänt hem måste hon bestämma sig för om äktenskapet skulle bestå. I så fall var Hugo Grut villig att medverka till det. Om hon kom fram till motsatsen förband sig Hugo Grut att medverka till snabbast möjliga skilsmässa och att hustrun fick ensam vårdnad om båda barnen. Två dagar efter avtalets undertecknande ändrade makarna Grut av någon anledning längden på hennes utlandsvistelse från tre till två veckor.
Ingmar Bergman befann sig nu i ett trefrontskrig. Landets filmproducenter hotade att stoppa all filmproduktion som en protest mot den höga statliga nöjesskatten, vilket för hans del skulle få allvarliga följder. Han hade redan två familjer att försörja och en ny på gång. Filmstoppet blev verklighet året därpå och Bergman fick sparken från Svensk Filmindustri, liksom från Lorens Marmstedts nystartade teater efter två misslyckade iscensättningar i rad. Ja, det fanns också en fjärde front – prästhemmet, där en alltmer ifrågasättande Karin Bergman tyckte att sonens förhållanden var ”bizarra”.
Våren 1950 började förhandlingarna i Södra Roslags domsagas häradsrätt och händelserna är intressanta för eftervärlden eftersom Bergman senare skulle komma att använda sig av detaljerna i sina dramer, framförallt i manuset till filmen Trolösa, regisserad av en av hans kommande och sedan svikna älskarinnor, Liv Ullmann.
Gun Grut hävdade inför sittande rätt att hon redan i början av september året innan berättat för sin make att hon varit otrogen med Ingmar Bergman, och att de nu var tillsammans, därtill med Hugo Gruts samtycke. Han å sin sida påstod att han först i januari fått kännedom om hustruns otrohet, inte bara med Bergman utan också med flera andra män dessförinnan. Båda krävde att få ensam vårdnad om barnen, och de anklagade varandra för att vara olämpliga föräldrar.
Rätten beslutade att inhämta ett yttrande från barnavårdsnämnden, en utredning Bergman upplevde som förödmjukande vilket inte är förvånande med tanke på vad som framkom:
Hugo Grut ifrågasatte starkt hustruns lämplighet som vårdnadshavare med tanke på de många fall av otrohet hon gjort sig skyldig till. Eftersom hon tänkte gifta sig med regissör Bergman skulle deras pojkar, om hustrun tilldömdes vårdnaden, få en styvfar som, var Hugo Grut noga med att påpeka, redan hade två misslyckade äktenskap bakom sig i vilka han hade fem barn. ”Med tanke på det liv, som enligt herr Grut föres i vissa film- och teaterkretsar i Stockholm, skulle barnen genom moderns giftermål med regissör Bergman komma in i en miljö, som var högst olämplig för dem.” Ja, det var så olämpligt hemma hos hustrun att barnen skulle kunna ta skada bara av att vistas hos henne. Till råga på allt var det finska hembiträde som Gun Grut anställt olämpligt för barnens uppfostran eftersom hon enligt herr Grut var ”krigsneurotiker”.
Gun Grut anklagade sin make för att vara nervös och ha lätt för att bli upphetsad, vilket gjorde barnen nervösa och besvärliga i hans närvaro. Hon berättade om hans ovilja att ha barn överhuvudtaget, att han uppmanat henne att både göra abort och söka sig en älskare och att han själv varit otrogen. Hon framhöll hur gott förhållandet var mellan hennes barn och Ingmar Bergman.
Barnavårdsnämnden hade pratat med släktingar och goda vänner till makarna Grut och inhämtat deras åsikter. Hugo Gruts kusin Marianne Bexelius och hennes make, generaldirektör Ernst Bexelius, hade sagt att Gun Grut tveklöst skulle ha vårdnaden om barnen. Hugo Grut med sin ryckiga natur och hetsiga sätt och sin bitterhet var på motsvarande vis inte lämplig som vårdnadshavare. Direktör E. Jacobsson och hans hustru Ingegärd ansåg att Gun Grut skulle få vårdnaden. Hon hade bättre hand om barnen än maken, som enligt paret Jacobsson led av sjuklig egocentricitet. Att han ville ha vårdnaden ansågs bero på sårad fåfänga, inget annat.
Läkaren Jacob Rosell vittnade om att svårigheterna i äktenskapet pågått långt innan Gun Grut enligt maken skulle ha börjat vara otrogen. Fru Loulou Semitjov ansåg att Gun Grut var ansvarslös mot barnen och hade visat stor omdömeslöshet då hon inte varit mer diskret med sina utomäktenskapliga förbindelser. Hon höll med om att den miljö som regissör Bergman kom från var direkt olämplig för barnen. Kapten William Grut, som var Hugo Gruts kusin, ansåg att Gun Grut visserligen var kapabel att ta hand om barnen men eftersom hon nu var tillsammans med regissör Bergman riskerade de att hamna i en olämplig miljö.
Barnavårdsnämnden fann att ingen av föräldrarna kunde anses vara olämplig men att man ändå rekommenderade att hustrun fick ensam vårdnad.
Under förhandlingen i häradsrätten den 8 november 1950 kallade Hugo Gruts advokat Gunnar Sjöberg den berömde regissören med det ifrågasatta umgängeslivet att vittna om sin relation med Gun Grut. ”På fråga av Sjöberg uppger Bergman, att det är riktigt, att han vid ett flertal tillfällen under det senaste året haft intim förbindelse med Gunvor Grut.”
För att bevisa att hennes rädsla för makens häftiga och obalanserade lynne var befogad kunde Gun Grut visa upp ett intyg på att hon behandlats för en skadad halskota. Hon påstod att det var maken som slagit henne så illa att hon ramlat i golvet, fast i läkarintyget stod det att skadan uppstått vid ett fall i en trappa.
Det som sedan hände skildrar Ingmar Bergman i sina memoarer, och senare i Trolösa. Under skilsmässoprocessen hade Gun Grut bestämt sig för att kliva ur sin förödmjukelse och ”vägrade att längre spela på mannens villkor”. Hon, de båda barnen och Bergman flyttade ihop i en fyrarummare på Grev Turegatan, bara något kvarter från enrummaren som han behöll som arbetslokal. De hade också tagit med sig Gun Gruts finska barnflicka, som passat pojkarna under Paris-vistelsen. Barnflickan behövdes verkligen eftersom Grut nu var gravid på nytt, den här gången med Ingmar Bergmans barn.
En novemberkväll ringde Hugo Grut och föreslog försoning och uppgörelse istället för fortsatt plågsam rättslig process. De kom överens om att uppsöka en advokat för att upprätta ett avtal och han bad nu att få träffa sin hustru ensam. Bergman försökte hindra henne från att möta sin make på egen hand, men hon envisades eftersom ingenjören hade låtit mjuk och eftergiven i telefonen. Han hämtade henne i bil efter middagen och de körde ut i Lill-Jansskogen. Efteråt, när Gun Grut återvänt hem, berättade hon att maken våldtagit henne.
Den uppslitande scen som följde har Bergman skildrat i manuset till Trolösa. Grälet, hans vansinniga svartsjuka, hennes utsatta belägenhet. ”På mindre än en timme dog våra möjligheter att gemensamt ta oss igenom krisen. Början till slutet var ett faktum, trots att vi klamrade oss samman i ett förtvivlat försök till försoning”, skriver han i Laterna Magica.
Avtalet mellan makarna Grut bestämde i detalj hur tvisten skulle lösas när det gällde vårdnaden. En annan av paragraferna stipulerade att ”Därest hustrun skulle ingå äktenskap med regissören Ingmar Bergman, skall hennes vårdnadsrätt tagas under omprövning”. Domstolen beslutade att under vissa givna förhållanden ge Gun Grut vårdnaden om barnen.
Saken var, åtminstone för tillfället, ur världen men de ekonomiska bekymren fortsatte. Bergmans ekonomi var skjuten i sank och han tvingades låna pengar av Svensk Filmindustri. Villkoret var att han skulle göra fem filmer mot två tredjedelar av sitt normala arvode och amortera av lånet på tre år.
Den 30 april 1951 föddes deras son, som döptes till Johan Ingmar Daniel. För att få igång värkarna hade de druckit champagne och kört omkring i Bergmans gamla Ford över det ojämna och skumpiga Ladugårdsgärdet. När han lämnat Grut i barnmorskornas vård åkte han hem och drack ännu mer, lekte en stund med sina gamla leksakståg och somnade på golvet.
Han skulle fylla 31 år om några månader, han var ännu gift med Ellen, på väg att gifta sig med Gun, han var nybliven pappa och hade ansvar för ytterligare fem barn. Sommaren 1952 skulle han göra en film som skulle komma att trassla in honom ytterligare i de ständigt pågående kvinnoaffärerna.