Epilog ”Ty riket är ditt och makten och härligheten”
Den 20 december 1986 hade Ingmar Bergmans uppsättning av Shakespeares Hamlet premiär på Dramaten. I titelrollen sågs Peter Stormare och Ofelia spelades av Pernilla August.
”En av mitt livs bästa föreställningar, en av de hållbaraste, starkaste, intensivaste, argaste föreställningar jag gjort”, sade regissören.
Hans omdöme delades inte av alla. Tvärtom blev den starten på en rasande fejd på tidningarnas kultursidor. Det började med Dagens Nyheter-kritikern Tove Ellefsens recension av pjäsen. Hon ansåg att Bergmans version av Hamlet i bästa fall var ofärdig, med övertydliga och rent av löjliga inslag. ”Om Bergman ville reta mig har han lyckats! AMS-understödd Parkteaterrealism i kvadrat” och ”Nej, detta är inte en Shakespeare värdig Bergman. Eller en Bergman värdig Shakespeare” skrev hon bland annat och bröt därmed mot de oskrivna etikettreglerna; att inte såga en Bergman-uppsättning, i synnerhet inte när den ges på nationalscenen.
I Expressen ifrågasatte både Björn Nilsson och Agneta Pleijel Ellefsens recension, varpå hon svarade med en artikel under rubriken ”Får man vara recensent?” Då gav sig tidskriften 90tals chefredaktör Madeleine Grive in i fighten. I två välformulerade artiklar i Aftonbladet gick hon till storms mot regissörens ”knähundar” och ”fjäsket” kring Ingmar Bergman, som i hennes ögon gjort sig skyldig till inte mindre än fyra stendöda och tråkiga uppsättningar på den kungliga scenen: Fröken Julie, Ett drömspel, Kung Lear och Hamlet. Kritikerna hade, ansåg Grive, varit irriterande inställsamma och hon drog ut resonemanget till att omfatta allt som snurrade kring Bergmans person.
De båda Bergman-kritikerna utsattes för varsin massiv hatkampanj. Tove Ellefsen fick ett nattligt telefonsamtal från Peter Stormare, som hon avfärdat med att han i rollen som Hamlet poserat med arrogans och ironi och att det bara blev ”tröttsamt, entonigt och bitvis vrålande melodramatiskt”. Sådant skriver man inte ostraffat. Stormare hade till råga på allt på scenen sett ut som Bergman själv, iförd toppluva och skinnjacka och lånat regissörens kroppsspråk, och nu var han rasande. ”Om du kommer tio meter innanför min radie ska jag märka dig och elda upp dig.”
Ellefsen fick ta emot så mycket skäll för sin recension att hon och maken Per Lysander förlorade några av sina bästa vänner på kuppen. Ellefsen kunde förstå att en skådespelare som kanske gör sitt livs roll och får dåliga recensioner slår tillbaka på vilket sätt som helst, och polisanmälde aldrig Stormares mordhot. Däremot bad hon sina chefer kontakta Dramaten för att informera om att en av teaterns skådespelare hade hotat tidningens kritiker. Maken Per nämnde händelsen för dåvarande teaterchefen Lars Löfgren, men ingen ursäkt kom och saken lades till handlingarna. Löfgrens inställning var att han som teaterchef inte kunde lägga sig i vad Dramatens skådespelare gjorde på sin fritid, att en skådespelare kunde förväntas reagera på dåliga och osakliga recensioner och att en kritiker vackert fick finna sig i det, att Ellefsen borde polisanmäla saken om hon kände sig hotad men att hon ändå kunde vara helt lugn eftersom Stormare var den snällaste människan på jorden.
Ingmar Bergman bjöd sedan paret Ellefsen Lysander till Fårö i något de uppfattade som ett slags försoningsgest. Men de avböjde regissörens inbjudan. Per Lysander förstod att om de accepterat hade de blivit snärjda i hans nät, helt oskyddade där på ön mitt ute i havet.
De omedelbara reaktionerna på Madeleine Grives artikel var att Aftonbladet lät ett antal kända Bergman-skådespelare ta sin mästare i försvar: ”Det är ett skamlöst angrepp. Det skamliga ligger i att försöka klättra på Ingmar Bergman för att göra karriär. Det gör hon ju nu, den här tjejen som skrev artikeln” (Bibi Andersson) och ”Ett manus för papperskorgen. Det är skrivet av en som ser på Dramatens arbete som fan läser bibeln” (Jarl Kulle).
Dramaten-chefen Lars Löfgren ansåg att Grive måste lära sig ”spelets regler” och att hon var direkt teaterfientlig, och press- och marknadschefen Berit Gullberg var lika kritisk. Även Expressen instämde i kören och lät sin kulturjournalist Björn Nilsson ägna en dryg helsida åt att håna den uppstudsiga. Han avfärdade hennes kritik som ”en loska från Jante”.
Journalistkolleger passade nu på att ge det allmänna villebrådet Grive rejäla tjyvnyp: hennes kritik av Bergman var ”som att pissa i snö” och ett uttryck för en hel familj ”fördettingar”; med det åsyftades Grives pappa, den legendariske sportjournalisten. Men en och annan delade Grives kritik. Skribenten och översättaren Mario Grut (släkting till Ingmar Bergmans tredje hustru Guns ex-make Hugo Grut) sade att Dramaten är ett ”ställe som Bergman får ha som lekstuga medan han pensionerar sig. Det är pinsamt. Bergmans föreställningar har tappat balansen. De ligger väl i tiden, men känns inte äkta. Bergman är en stor regissör som tyvärr har dålig smak.” Ordkriget gav internationellt eko, och debatten refererades i amerikanska Time.
Till Madeleine Grive strömmade dock sympatiyttringarna in. Hon fick brev och samtal från skådespelare och andra som råkat illa ut under Bergman. Hon fick med egna öron höra hur de som inte ställde upp på regissörens villkor hotades med spolierad karriär.
En vecka efter hennes första artikel skrev Aftonbladet: ”Läkarna: Bergman behöver vila.” Regissören var överansträngd och det var de senaste månadernas hårda arbete som skulle ha tagit ut sin rätt. Hans uppsättning av Backanterna fick läggas i malpåse. Och Grive fick ett samtal från Dramaten.
”De sade att nu hade Bergman blivit sjuk och kanske skulle dö och att det var mitt fel. Då blev jag verkligen skärrad. Jag kände hur marken började gunga under mig. Det var nästan så att jag började snegla mot löpsedlarna dagarna efter. Det var ju aldrig min mening att det skulle bli så här. Jag hade ju bara velat sätta igång en teaterdebatt om formen, om stelheten, om Jarl Kulles dåliga rollprestation i Kung Lear och om schablonerna i Hamlet”, sade Grive i min artikel som publicerades i Nöjesguiden sommaren 1993.
Bergman hade fått stå ut med vassa omdömen under större delen av sitt yrkesverksamma liv. Vad det var som gjorde att just dessa båda recensenter skakade honom så på djupet kan vara svårt att förstå. Är det kanske så, som en del insett, att det inte alltid är kejsaren som reagerar, utan hans hov som ivrigt rusar till undsättning vid minsta ifrågasättande? Det är säkert sant i många fall. Men just den här händelsen tog Bergman så hårt att inte bara hans gamla vanliga magkramper och diarréer gjorde sig påminda. ”En dag ställde han sig på balkongen till lägenheten på Karlaplan 10 och funderade på självmord. Det var knappast allvarligt menat, utan mest ett sätt att spela ut sin depression och därmed minska på trycket”, skriver Mikael Timm i Lusten och dämonerna.
Det råder alltså ingen tvekan om att Ingmar Bergmans makt inte inskränkte sig till privatlivet utan i lika hög grad avspeglade sig i Sveriges kulturliv. Det är inget vågat påstående, det är snarare som att slå in en ganska öppen dörr. Men det finns ibland, som nu, anledning att erinra sig en och annan händelse för att belysa hur hans ord fått andra makthavare att oskadliggöras, eller åtminstone darra i sin kula. Och hur hans makt satt stopp för andra filmregissörer vars person eller arbete inte fallit honom på läppen.
När Sveriges Radio i slutet av 1980-talet stod inför omfattande nedskärningar hade Per Lysander just fått ett teatermanus i sin hand av Ingmar Bergman, En själslig angelägenhet. Manuset hade aldrig gått till produktion eftersom det hamnade mitt i separationen från Liv Ullmann, som Bergman ursprungligen skrivit rollen för. Lysander hade ett gott öga till Bergman och skulle senare som filmkonsulent inte ha tvekat att lägga alla andra manus åt sidan för att fokusera på ett som var skrivet av den store regissören. Som chef för Radioteatern hade han ett tydligt uppdrag; att återupprätta denna traditionstyngda kulturinstitution.
Bergman frågade vem han tyckte skulle spela huvudrollen i dramat. Lysander var inte alldeles säker när han föreslog Jane Friedmann, skådespelerska vid Stockholms Stadsteater. Det var inte solklart att föreslå någon som arbetade på den främsta konkurrenten till Bergmans älskade Dramaten. Men Friedmann var dotter till skådespelerskan Wanda Rothgardt, som haft en roll i Gustaf Molanders film Eva, baserad på en idé av Bergman. Enligt Lysander hade Bergman en gång varit förälskad i den tretton år äldre Rothgardt och nu tyckte regissören att det skulle bli intressant att arbeta med hennes dotter.
Så kom dåvarande radiochefen Ove Joansons beslut om nedskärningar som skulle vingklippa den teater som Lysander fått i uppdrag att förvalta och utveckla. Lysander berättade för Bergman vad som höll på att ske. När han en morgon kom till arbetet hade en tredjedel av teaterns personal omplacerats inom Sveriges Radio. Lysander ansåg att radioledningen med Joanson i spetsen lade sig i det konstnärliga arbetet genom att bland annat kräva en mer ”lättillgänglig” repertoar och att radioteatern fått för små resurser, och sade upp sig i protest mot nedskärningarna.
Men så hamnade Expressens löpsedel på landets försäljningsställen. Tidningen berättade om Ingmar Bergmans generalangrepp mot nedskärningarna inom Sveriges Radio och hans krav på Joansons avgång. ”Jag blev så oerhört förbannad när jag hörde hur radioledningen agerat”, sade regissören. Bergman hade sett fram emot samarbetet med Lysander men med dennes avgång hade han tappat allt intresse för att sätta upp sin radiopjäs. ”Hela kultursverige borde resa sig upp i protest mot vad som hänt.”
Dagen efter Bergmans angrepp på Ove Joanson kunde Expressen mycket riktigt rapportera om att delar av kultursverige protesterade mot radioledningens nedskärningar. ”Kulturslakt”, sade Sven Wollter. ”Ingmar Bergman har alldeles rätt. Och hotet gäller inte bara radioteatern, utan hela vårt kulturliv.”
Radiochefen var fortsatt stenhård i sitt beslut, men när Teaterförbundet, under ordföranden Tomas Bolme, hotade med blockad av samtliga radioproduktioner där förbundet hade medlemmar engagerade, vek sig ledningen efter medling av Lysanders tidigare chef på Stockholms Stadsteater, Lars Edström, sedan 1983 chef för Teatrarnas Riksförbund och tidigare Bolmes företrädare som ordförande för Teaterförbundet.
Bergman fick som han ville. En själslig angelägenhet hade premiär den 10 januari 1990. Med Jane Friedmann i huvudrollen.
Regissören Suzanne Osten, som jag intervjuade för artikeln i Nöjesguiden, ansågs höra till den speciella kategorin ”Bergmans barn”, de som har ansetts gå i hans konstnärliga fotspår; ett slags kulturens motsvarighet till ”Palmes pojkar”. Men Osten har haft en starkt kluven relation till Bergman, inte minst efter filmen Mamma där hon tecknar ett nidporträtt av Bergman som hon anser inte hjälpte sin kollega Gerd Ostens egen karriär som filmregissör.
Gerd Osten, född 1914, hade varit scripta under inspelningen av Bergmans film Skepp till Indialand 1947, men hon var främst känd som en av landets mest framstående filmkritiker under signaturen ”Pavane”, och som representant för en ny ung generation av författare och skribenter som ville forma den svenska filmen. Osten var en språkbegåvad frilansjournalist med rötterna i Göteborgs burgna överklass och som efter flera äktenskap utvecklat en paranoid personlighet och trodde sig vara förföljd. Hon fick under 1950-talet diagnosen schizofreni.
Mamma skildrar hennes kamp för att få göra film och Helge Skoog spelar regissören ”Bosse”, som ger Gerd Osten några professionella råd: skriv ett ordentligt slut; skaffa dig erfarenhet; jobba som scripta på min film. ”Bosse” är en lätt förklädd Bergman, komplett med basker och skinnjacka.
Kanske var det Gerd Ostens analyser av Bergmans filmer som fick honom att vilja hindra hennes karriär. Han var omvittnat fientligt inställd till de kritiker som han inte ansåg nådde upp till hans egen intellektuella nivå och som skulle tafsa på hans skapelse, tycka och tänka om den, förstöra magin i den, som dottern Anna Bergman har uttryckt det.
Läser man vad Gerd Osten verkligen skrev blir intrycket en blandning av ris och ros. När det gäller riset skrev hon om hur Bergmans ”moraliteter” började erövra filmproduktionen. Hon placerade hans film Fängelse från 1949 i den så kallade fyrtiotalistiska linjen inom svensk film och ställde den bredvid kollegan och Bergman-vännen Lars-Eric Kjellgrens Medan staden sover, och kallade båda filmerna just ”moraliteter”. Bergman hade, skrev Osten, inte förmått framlägga annat än en ”bottenlös defaitism som måste skrämma publiken”.
Om Sommarlek från 1951 skrev hon att Bergman sökte sig tillbaka till en glans som försvunnit, men att han inte hade någon ”riktig kontakt med den stämning han söker frambesvärja, sommarlovets och den första kärlekens. Episoderna verkar sötade, föga äkta. Det idylliska är inte Bergmans gebit.”
Osten levererade också en del kängor till Victor Sjöström, den av Bergman beundrade gamle mentorn och regissören som han gav huvudrollen i Smultronstället. Hon skrev att hans film Berg Ejvind och hans hustru från 1918 (Bergmans födelseår!) inte hör till de filmer som stått sig. Hon kallade den ”en yvigt gestikulerande melodram”. Det kanske räckte för att väcka Bergmans indignation.
Suzanne Osten var som ung en beundrande person. Hon sökte kontakt med starka regissörer och hon skrev till Ingmar Bergman redan som sjuttonåring, men fick inget svar. Hon tänker idag att han borde ha reagerat på hennes efternamn, och det var möjligen just det han gjorde.
Osten fick så småningom kontakt med Bergman. När Mamma gått upp på biograferna 1982 ringde han henne och berömde filmen. Och hon blev väldigt glad för det, inte minst med tanke på att den handlar om mamman och Bergman, om de patriarkaliska förhållandena i svensk filmproduktion, och om kvinnan som aldrig fick göra film.
Men när hon några år senare skickade honom manuset till Bröderna Mozart uteblev responsen – tills en vecka före inspelningsstart. Då kom det ett brev från Bergman där han skrev att det var det var det sämsta manus han läst och att han blivit oändligt besviken. Osten fick en chock, men svalde obehaget och gömde undan brevet. Hon berättade det inte för någon i filmteamet utan satte igång som planerat. Men hon kom aldrig ifrån känslan av att detta varit Bergmans raffinerade sätt att hämnas skildringen av honom i Mamma; att försätta henne i ett tillstånd av panik strax före inspelningen av Bröderna Mozart. Han, om någon, visste vilken effekt hans ord hade.
Men han var inte färdig med Suzanne Osten. Hennes film Skyddsängeln från 1990 hade nominerats i sju klasser till det prestigefyllda Felix-priset, som delas ut av European Film Academy, men det var bara Malin Eks birollsprestation som belönades. Istället vann den italienska filmen Porte Aperte.
Suzanne Osten kommer aldrig att glömma besvikelsen när hon och filmteamet anlände till festivalen i Berlin och såg att deras bord flyttats till en undanskymd plats under ceremonin; ett inte särskilt subtilt sätt att meddela det förväntade utfallet.
Vad hade hänt? EFA hade bildats 1989 med Ingmar Bergman som förste president och det var han som ledde juryns arbete. Han hade dock redan lämnat Berlin när prisutdelningen ägde rum. En av mina källor med insyn i turerna kring 1990 års Felix-pris sade att antingen gillade inte Bergman filmen som sådan eller så tyckte han att Osten hade blivit alltför framgångsrik. ”Att lägga så många som sju nomineringar i knät på Ingmar Bergman var nog en extra provokation.”
Osten själv fick av juryn veta att Bergman helt sonika sorterat bort Skyddsängeln och sett till att en film som inte ens varit nominerad vann. Hon skrev därför ett brev till honom och frågade varför han agerat på detta sätt.
”Han frågade om vi kunde ta det på telefon och det sade jag att vi inte kunde och så träffades vi. Jag hade blivit varnad av andra som sagt ’Konfrontera honom inte nu, se bara till att du ställer frågor på ett vänskapligt sätt’. Det fanns en rädsla för att jag skulle göra saken än värre. Men min anklagelse var ju att han gjort just detta av avundsjuka. Jag hade fått väldigt fina recensioner för den här filmen, det stod också att det var en Bergman-liknande film. Jag kan tänka mig att han ville bestämma själv vem som var hans efterföljare”, säger Osten.
När hon till slut mötte Bergman utspelade sig en vänlig konfrontation. Han satt insvept i filtar och var väldigt gammelmansaktig.
”Jag frågade av vilka skäl han hade valt att inte tycka att filmen var värd sina nomineringar. Han hade svårt att svara på det rent konstnärligt. Han tyckte inte om handkameran och han fäste sig vid en skådespelare som han tyckte var undermålig. Han sade att han förr kanske varit på ett visst sätt men nu var han inte det längre.”
Hon väljer att kalla det ett utslag av Bergmans ”dislike”. Han hade enligt Osten många sådana dislikes och berättar om en annan svensk film som han skulle ha hindrat från att bli exporterad till USA. Amerikanarna ville köpa den, och det gillade han inte.
Osten lyckades så småningom distansera sig från den oerhörda besvikelsen att bli petad från ett förväntat filmpris som antagligen hade gett henne europeisk distribution, och därmed mer pengar till nästa film.
Sommaren 2012 inbjöds Suzanne Osten att inför publik på stiftelsen Bergmancenter på Fårö, imperiets själva hjärta, berätta om just detta; om sig själv, sin mamma och Ingmar Bergman och hur han stoppade Skyddsängeln från internationell framgång. Det hade inte varit möjligt under regissörens livstid. Det är kanske som Osten sade redan 1993 – ”När han dör kommer alla att vilja snacka om honom.”
Ingmar Bergmans eftermäle. Hur formulerar man det bäst? Det är inga svårigheter att finna de stora orden, de gigantiska sammanhangen. Hans imperium nådde under storhetstiden rent kejserliga dimensioner. Världens mest berömde filmregissör som de andra stora regissörerna stod på kö för att hylla på hans sjuttiofemårsdag; Woody Allen, Akira Kurosawa, Ettore Scola, Federico Fellini, Sir Richard Attenborough, Wim Wenders, Jean-Luc Godard, Andrzej Wajda.
”Ty riket är ditt och makten och härligheten”, skrev tidningen Intrig, Sveriges kortlivade motsvarighet till Vanity Fair, i en träffande rubrik 1992. Kulturjournalisten Lena Svanbergs genomgång av dynastin Bergman visade att han genom sig själv, sina barn, sina skådespelare, tillskyndare, ex-fruar, älskarinnor och vänner totalt dominerade svenskt kulturliv. Hans makt var enorm – en i det närmaste monopolliknande situation. Koncernen Ingmar Bergmans alla divisioner – Film och TV, Teater, Opera, Böcker, Privatliv – gick lysande. Och när det uppstod ett vacuum på chefsposten på Dramaten 1985, ”åsidosatte Bergman raskt alla demokratiska processer, tog dit [Lars] Löfgren och lade grunden till en ny guldålder för teatern”, skrev Svanberg.
Bergman har publicerats på en uppsjö av världens språk och han tilldelades den prestigefyllda kungliga medaljen Litteris et Artibus för sina ”framstående konstnärliga insatser inom främst musik, scenisk framställning och litteratur”. Han var kommendör av franska Hederslegionen och hedersdoktor vid Stockholms universitet. Jag skulle kunna fylla sida upp och sida ner med olika uttryck för hans monumentala framgångar och internationella ryktbarhet. Så det gör jag inte. Det här får räcka.
Under större delen av sitt liv regisserade han bilden av sin egen person så till den grad skickligt att han, i likhet med exempelvis Ingvar Kamprad, tycktes ha fastnat i myten om sig själv. Hans lögner och tillrättalägganden fjärmade honom alltmer från sanningen, och han blev till slut fånge i sin egen legend. Och så de sista bilderna på honom. Som en mager gammal fågel stod han, ensam med sina minnen, stödd på en käpp och de känsliga fötterna tryggt inbäddade i gympaskor, och stirrade ut över havet från stranden nedanför huset på Fårö.
I en nästan tre timmar lång film av journalisten och Bergman-beundraren Marie Nyreröd fick han ostörd lägga ut texten om sitt liv. Ingmar Bergman. 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet, inspelad 2003, finansierad av Sveriges Television och distribuerad av Svensk Filmindustri, är ett dokument över en lång gärning och bilderna på honom är starkt sympatiska. Men resultatet saknar kritiska frågor och problematisering. Den trettiosju år yngre Nyreröd låter sig snurras upp av regissören och vad vi bevittnar är ett ömsesidigt, ogenerat flörtande. När Bergman på lite ostadiga ben går ut på den steniga stranden och blickar ut mot horisonten är man beredd att ta den gamle änkemannen till sitt hjärta och förlåta honom alla synder. Det är storslaget, men idoliserande.
För många är och förblir han säkerligen gubben med basker och skinnpaj, grubblande och obegriplig. För andra, de som kände honom, hade han också en stor portion humor och nära till bullrande skratt. Han var en filur, med ett barns obekymrat egocentriska sätt att förhålla sig till omvärlden. Så svaret på frågan hur man bäst formulerar eftervärldens dom är förmodligen att Bergman var både och, och allt däremellan, inte minst en riktig skitstövel. En så sammansatt personlighet kan inte vara annat än underhållande och fascinerande. Se bara vad Erland Josephson skriver i sin bok Sanningslekar:
”Ingmar Bergman ansågs inte representera något annat än sig själv. För det blev han föraktad, betraktad som pubertal och gymnasial, och det av många som egentligen avundades honom hans frihet från tillhörigheter. Man var också arg på honom att han inte uppfyllde den roll som man ville tilldela honom; att med finnar i ansiktet sitta ensam bakom ett utedass på Östermalm och onanera till ackompanjemang av överklassens bedrövliga pruttanden. Istället var Ingmar omgiven av de vackraste unga aktriser, utövade flit och inflytande, skapade sina egna villkor och blev ideligen far. Man fick förmoda att han knullade så duktigt bara för att tränga tillbaka sin latenta homosexualitet, och medan de medelålders unga arga fightades med samhälle och etablissemang, gärna genom att som en femtekolonn ta sig in i det, ältade Bergman guds- och avföringsproblem på storgodsen. I anfall av generositet kunde man rent av tycka synd om honom.”
Se där ett eftermäle som heter duga. Sanningslekar utkom 1990, och Bergman hade ännu sjutton år kvar att leva. Om han någonsin läste gode vännens bok vet jag inte. Men gjorde han det så skrattade han säkerligen gott. Och högt.