Förord IB-affären
Som många andra hade jag länge haft en föreställning om Bergman som obegriplig med sina religiösa grubblerier och svårmodiga filmer. En åldrande kuf med magproblem, ständigt klädd i basker, sliten skinnjacka och gympaskor. Självvald isolering på Fårö. Och så omvärldens underdånighet. Rädslan för hans makt. Den utvalda skarans ohöljda beundran.
1993 skrev jag en lång artikel om honom i tidningen Nöjesguiden. Rubriken på omslaget: ”IB-affären.” Rubriken inne i tidningen: ”Den stora motviljan – eller bara svensk avundsjuka?” Och så ingressen, som sammanfattade mitt uppdrag den gången: ”Ingmar Bergman är i de flesta kretsar stor, större – och störst. En kulturens gudom man inte bara bockar inför – man blir religiöst andäktig. Andra menar kort och gott att han är vårt kulturlivs effektivaste bromskloss. Ett nationalmonument någon borde lägga in rivningsprospekt på. Efter flera veckors arbete med den här artikeln vet vi åtminstone en sak med absolut säkerhet: Alla har åsikter om Ingmar Bergman – men få har mod att lufta dem.”
Jag skulle alltså hitta så många som möjligt som vågade ta bladet från munnen och säga sitt hjärtas mening om gubbstrutten (han fyllde 75 år den sommaren). Som utgångspunkt för min artikel passade Bo Widerbergs bok, eller snarare stridsskrift, Visionen i svensk film, väl. Han hade publicerat den redan 1962 och den var hans uppgörelse med den svenska filmbranschen och dess ”bedrövligt fega och försoffade tillstånd”. Widerberg var 32 år och hade ännu inte mycket att luta sig mot, kan man tycka. Han hade visserligen gjort en kortfilm, Pojken och draken med foto av Jan Troell, men hans claim to fame kom inte förrän senare, när han gjorde den ena kultförklarade filmen efter den andra: Barnvagnen (1963), Kvarteret Korpen (1963), Elvira Madigan (1967), Ådalen 31 (1969).
Ändå vågade han ge sig på sin tolv år äldre och världsberömde kollega, som bland mycket annat vunnit två Oscar-statyetter och hamnat på det amerikanska magasinet Times omslag. Det var Bergmans fel att omvärlden såg på oss svenskar som en samling dysterkvistar: ”Han går de grövsta myterna om oss och vårt till mötes, understryker de vanföreställningar som utlandet älskar att ha kvar.” Widerberg hoppades att Bergman skulle tröttna på sin roll som vår ”dalahäst mot världen”. Han var skulden till att yngre filmmakare inte fick en chans, eftersom han hade en så dominerande ställning tack vare sin internationella ryktbarhet. Bergman gjorde vertikala filmer (människa vänd mot Gud/djävulen) istället för horisontella och därför mer angelägna (människa vänd mot människa).
”Sverige är ett av världens mest konfessionslösa länder; ändå håller IB på att göra film om människor vars centrala problem är om Gud existerar eller ej, en fråga som i kraft av sin föregivna vikt stänger alla andra frågor”, skrev Widerberg och fortsatte: ”Men jag tror att all denna privatnostalgi, om den får bilda skola, är livsfarlig för den svenska filmens återväxt.”
Jag begav mig ut i Bergman-land för att finna svaret på frågan om det fortfarande var som Widerberg påstått drygt 30 år tidigare: att han fungerade som en stoppkloss för en yngre generation filmare och dramatiker. Jo, många av dem jag intervjuade tyckte nog att det var så. Och flera av dem luftade åsikter som kanske inte varit så vanligt förekommande.
Regissören och chefen för Unga Klara-teatern Suzanne Osten var osäker på om hon ville säga något av vikt om Bergman. Men enligt mina anteckningar sa hon i alla fall följande: ”Jag lever mitt liv utan Bergman, men ibland kan man inte göra det. Det är riskabelt och jag är säkert den enda som är dum nog att säga något. När han dör kommer alla att vilja snacka om honom. Folk är rädda. Jag har aldrig hört så mycket skit om någon som om Ingmar Bergman. Han har ett stort behov av att kontrollera. Det pågår just nu ett monumentbygge kring Bergman, men som teaterman är han inte så intressant längre och han gör ju inga filmer.”
Sedan tystnade hon. Osten ville fundera några dagar på om hon överhuvudtaget ville fortsätta att prata om Bergman med mig. När vi träffades nästa gång ville hon veta mer om mina frågeställningar och artikelns angreppsvinkel. Osten sympatiserade med idén, men sa ändå nej. Hon ville ha mer tid på sig, vilket hon inte hade just då. Hon önskade mig lycka till. Det skulle dröja två decennier innan vi återsågs.
Regissören Åke Sandgren hade gjort de uppmärksammade filmerna Miraklet i Valby och Kådisbellan och tillhörde då den nya generationens filmare. Han hade ett avspänt förhållande till Ingmar Bergman: ”Man kan inte hålla på med film i Sverige utan att ta ställning till Ingmar Bergman. Med tanke på hans enorma produktion och alla hans bra filmer måste man fråga sig – hur nådde han dit? Det är som att skapa ett nytt bilmärke i Sverige – det kommer alltid att jämföras med Volvo. Och man måste stå ut med jämförelsen om man ger sig in på Bergmans område. Antingen blir man hans lärjunge, som Kjell Grede, eller hans antagonist, som Bo Widerberg. Ingmar Bergmans filmer bygger på den nordiska berättartraditionen, kärvheten och svårmodet. Det är därför hans ställning är så stark. Han intresserar sig för vad som händer i vårt själsliv och det kan vara traumatiskt för många filmare: ska de snegla åt den anglosaxiska traditionen eller ska de bära arvet vidare? Och då står Bergman där.”
Åke Sandgren hade bott i Danmark i tretton år och upplevt hur Bergman fortfarande var oraklet som spökade. ”När jag kommer till Sverige märker jag vilket stort behov vi har av att dra Bergman-historier. Det är en blandning av vånda och fascination. Och de handlar antingen om att han är elak och maktfullkomlig eller om hans förhållande till sin avföring. Historierna hålls vid liv och får ett egenvärde, medan de som verkligen har arbetat med honom talar ett annat språk.”
Regissören Christina Olofsson tyckte att det var synd att filmbolagsdirektörerna stirrade sig så blinda på Bergman att de inte såg vilka alternativ som fanns. Samtidigt ville hon understryka vilka avtryck han satt i det svenska kulturlivet, och vilka stora skådespelare han upptäckt och lyft fram. Om han då ville ha ett eget dass under inspelningen av Höstsonaten, om han hade bestämda önskemål om vad som skulle ligga på just hans lunchbricka, om han krävde utrymme och avspärrade ytor under repetitionerna av Backanterna så att till och med operachefen fick smyga på tå och de gröna nödutgångsskyltarna måste släckas för att inte störa – so what? För många var det måhända oförenligt med Jante-lagen att ställa sådana krav, men allt det egentligen handlade om var att Bergman krävde total, villkorslös respekt för sitt arbete och sitt kunnande.
”Om nu folk ständigt bugar och bockar för dig, vill du till slut ha det så. Ingmar Bergman är i kraft av sin produktion en av de stora filmskaparna i världen och han kommer alltid att ha betydelse för andra filmskapare och för publiken. Men jag vill inte sätta honom på någon tron”, sade Olofsson.
Filmkonsulenten Per Lysander ansåg att det var helt naturligt att ett land som Sverige var för litet för att rymma en så dominant konstnär som Ingmar Bergman. Men han upplevde det inte som något större problem. ”Jag har haft honom som en äldre kollega som har hjälpt mig. Och inte har Eva Bergman (chef för Backa Teater i Göteborg, förf anm) fått något gratis. Jag tycker att Daniel Bergman gjorde en bra film (Söndagsbarn, förf anm) och använde resurserna klokt. Jag har inte heller några problem med att Mats Bergman får stora roller på Dramaten och Jan Bergman har gjort en fin uppsättning av Gustav III. Så Bergmans barn gör inte anspråk på större roller i svensk teater än de förtjänat. De har fått lära sig respekt för professionellt kunnande. Ingen av dem har gått några genvägar.”
När jag frågade Lysander om Bergman skulle gå före i kön om han kom med ett filmmanus till honom, svarade han: ”Tror du jag är dum? Som chef för radioteatern fick jag en gång ett manus av honom. Och det var ett jävla bra manus och han blev mycket glad när jag sa det. Så jag vore dum om jag inte lade andra manus åt sidan och ägnade mig åt hans. Det vore tjänstefel.”
Regissören och dramatikern Hilda Hellwig hade vid den här tiden, tidigt 1990-tal, kallats en ”ny Ingmar Bergman”. Men hon visste också en del om hans kvinnosyn. I hans värld fanns det två slags kvinnor: de med skägg och de man inte kunde räkna med. ”Alltså förklädda karlar och söta pippilottor”, förtydligade Hellwig.
Jag träffade Ingmar Bergmans gamle filmfotograf Gunnar Fischer. Han skötte kameran under inspelningarna av en rad Bergman-produktioner som Sommaren med Monika, Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet och Smultronstället innan han ersattes av Sven Nykvist. Orsaken till att Fischer och Bergman bröt samarbetet var att stämningen under deras sista film tillsammans, Djävulens öga, var spänd. Bergman hade varit missnöjd med manuset och de hamnade i en ond cirkel.
”Ingmar tyckte om att förödmjuka mig och på det sättet blev jag ännu mer osäker.” Brytningen med Bergman hade varit en lättnad. Arbetet hade krävt ständiga uppoffringar och privatlivet fått minimalt med utrymme. ”Jag förstår inte hur Sven Nykvist orkar”, sa Fischer.
Därför blev han överraskad när Filminstitutets dåvarande vd Ingrid Edström 33 år senare ringde honom och bad att han skulle komma till Guldbagge-utdelningen. Det hade något med Bergman att göra, var allt hon avslöjade. ”Jag kommer att kalla upp dig på scenen och du får tio sekunder på dig för ett tacktal.”
Ingmar Bergman, visade det sig, hade utsett sin gamle fotograf till det årets mottagare av det prestigefyllda Ingmar Bergman-priset. Det var regissörens sätt att efter alla år be om ursäkt, men han dök aldrig upp själv för att dela ut tecknet på denna senkomna försoningsgest utan häckade i våningen vid Karlaplan.
Jag träffade också finländaren Ralf Forsström, som då gästspelade som scenograf på Stockholms stadsteater. Han sa: ”I ett litet land byggs det lätt upp ett hov kring en person som Ingmar Bergman. Problemet är att hans skugga görs större än den är. Jag tror inte ens att Bergman alltid är medveten om det. Det var som president Kekkonen, han blev till slut ”diktator” i folkmytologin. Sveriges identitet är Ingmar Bergman. Ni säljer mer av honom än av kungahuset. Det är därför ni bygger upp honom.”
Slutligen intervjuade jag Birgitta Kristoffersson, Dramatens dåvarande press- och marknadschef. Hon pratade om hur viktig stjärnkulten är i USA; nästan lika viktig som själva filmskapandet.
”När Lena Olin är där beställs det fram limousiner. Hon har uppnått ’star quality’ och förväntas också uppföra sig som en sådan. Så är Ingmar Bergman besvärlig så låt honom för Guds skull vara det! Okey, han begär en regiassistent, ett eget utrymme där han har genomgångar efter repetitionerna. Han begär att allt ska vara perfekt, att det tekniska ska fungera. Men det är väl inget orimligt i det? För vad är det han gör egentligen? Jo, han sätter upp pjäs efter pjäs på Dramaten och kommer punktligt klockan tio varje dag och är lika vanvettigt nervös inför varje premiär”, sa Kristoffersson.
Det var antagligen som Åke Sandgren sa: ”Om vi inte hade haft Ingmar Bergman skulle vi ha saknat honom oerhört mycket.”
Det har alltså gått tjugo år sedan texten publicerades. Jag inbillar mig att den på ett ganska rättvisande sätt speglar den tidens föreställningar om Ingmar Bergman. Mot den här bakgrunden är det inte i första hand regissören eller dramatikern Ingmar Bergman jag nu velat skildra eller analysera. Det jobbet är redan gjort av oräkneliga forskare och skribenter, i Sverige kanske främst Jörn Donner, Marianne Höök, Maaret Koskinen, Henrik Sjögren, Birgitta Steene, Vilgot Sjöman och Mikael Timm.
Jag bestämde mig istället för att utforska privatpersonen Bergman: sonen, älskaren, maken, pappan. Jag har alltid tyckt att det varit intressantare att försöka förstå en människa av kött och blod snarare än att gräva i hennes avtryck, i Bergmans fall filmerna och teateruppsättningarna. Förstår man människan bakom verket är det ofta lättare att förstå verket framför människan.
Och det var när jag läste Karin Bergmans dagböcker som dörren öppnades på vid gavel till prästhemmet och avslöjade interiörer som fick mig att häpna. Det som Ingmar Bergman själv skildrat av sin uppväxt och de familjeförhållanden som präglat honom har alltid haft ett drag av fiktion: åskådaren/läsaren har inte alltid vetat vad som varit baserat på faktiska händelser och vad som varit Bergmans tillrättalagda version. Dessutom har mycket av informationen som finns i mammans noteringar filtrerats av regissören. Han har haft ett problemformuleringsinitiativ och tolkningsföreträde. När jag nu såg vad prästfrun själv skrivit framträdde en livs levande Bergman – som barn, som tonåring, som vuxen, sedd med andra ögon än sina egna.
Det är ingen lätt sak att läsa Karin Bergmans dagböcker. De är små till formatet och skrivna med en ålderdomlig, liten och ibland svårtydd handstil. Bläcket har på många ställen bleknat. Här har Birgit Linton Malmfors tre olika utgivningar av dagböckerna varit till stor hjälp. Jag har kunnat korsläsa och jämföra originalen med hennes sammanställningar och hittat viktig, kompletterande information. Släktarkivet innehåller också en unik samling brev, vykort och tal som skrivits av och mottagits av samtliga medlemmar i prästfamiljen.
Karin Bergmans dotterdotter Veronica Ralston gav mig oinskränkt tillstånd att botanisera i arkivet. Och det är jag henne evigt tacksam för. Utan hennes generösa attityd, att materialet ska vara tillgängligt för i princip vem som helst som är intresserad, hade denna bok inte kunnat skrivas, vilket bland annat framgår av följande berättelse:
Det officiella Bergman-arkivet har en diametralt motsatt inställning. Det förvaltas av Stiftelsen Ingmar Bergman, grundad av Svenska Filminstitutet i samarbete med Kungliga Dramatiska Teatern, Sveriges Television och Svensk Filmindustri, med uppgift att administrera, bevara och tillhandahålla information om Bergmans samlade konstnärliga verk. Men arkivet är inte tillgängligt för vem som helst, trots att det delvis finansierats av allmänna medel. Den som vill titta i det måste söka ett särskilt tillstånd, som enligt Bergmans eget gåvobrev endast kan ges till ”forskare och välrenommerade skribenter”.
Med risk för att det kan läggas mig till last måste jag härmed bekänna att jag av stiftelsen inte anses tillhöra någon av dessa kategorier. På något annat sätt kunde jag inte tolka de besked jag fick av vd:n Jan Holmberg. Efter att förgäves ansökt om att få läsa vissa brev samt en lånehandling från tidigt 1950-tal mellan Bergman och Svensk Filmindustri, ställde jag följande raka fråga till honom: ”Jag är helt utestängd från detta arkiv, oavsett vad jag efterfrågar?” Och fick svaret: ”Ja, så är det. Beslutet om att avslå din ansökan till Ingmar Bergmans Arkiv har fattats av undertecknad och fastställts av stiftelsens styrelse. Det beslutet står fast.”
Men stiftelsen är inte helt igenom logisk i sitt resonemang. Beslutet att till exempel inte låta mig läsa breven mellan Bergman och hans andra fru Ellen motiverades med att det inte har direkt med hans konst att göra och dessutom kan skada tredje part (den sedan länge avlidna hustrun). Jag invände att allt som rör Bergmans privatliv är relevant i hans yrkesutövning eftersom han använt sig av de privata erfarenheterna i sina filmer och teaterpjäser; inte minst just äktenskapet med Ellen Bergman. Det höll Holmberg visserligen med om men menade att det ändå inte spelade någon roll för hans beslut. Jag har därför fått stödja delar av min skildring av Bergmans äktenskap med Ellen på de brev mellan makarna som Mikael Timm haft tillgång till och som han citerar i sin bok Lusten och dämonerna.
När försöken att som katt släppas in till hermelinerna inte lyckades, kastade jag mig över det släktarkiv jag faktiskt hade tillgång till. Det är en verklig skatt. Här finns, förutom mammans dagböcker, också Ingmar Bergmans brev till sina föräldrar från sommaren i nazisternas Tyskland 1936, brev som han avslutade med ”Heil Hitler”. Där finns Erik Bergmans handskrivna tal till de nygifta Ingmar Bergman och Else Fisher, i vilket han uttalade sin fåfänga förhoppning att hon var kvinnan som skulle bli sonen till hjälp. Där finns brev mellan föräldrarna och yngste sonen som ger en delvis annan bild av den uppväxt som Ingmar Bergman oftast skildrat som ganska förfärlig. Och tack vare tillgången till detta släktarkiv har jag kunnat läsa de brev som Ellen Bergman under många år skickade till sin svärmor, såväl före som efter skilsmässan. De ger en inblick i hur äktenskapet sakta upplöstes, de bakomliggande mekanismerna och hur hon handskades med att lämnas som ensamstående mamma till fyra av Bergmans barn.
På Kungliga Biblioteket hittade jag bland annat de brev som Bergman skrev till sin gode vän Herbert Grevenius och den oerhört underhållande korrespondensen med Vilhelm Moberg.
Jag har också grävt i Allmänna säkerhetstjänstens arkiv. Där finns riklig dokumentation av spionen Karin Lannbys verksamhet i Stockholm under andra världskriget. Hon var Bergmans älskarinna i början av 1940-talet och lämnade känslig information till sin uppdragsgivare om prästfamiljen medan relationen med sonen pågick. Här har jag också haft stor nytta av Anders Thunbergs bok Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari.
I min bok skildrar jag Bergmans förhållande till tio kvinnor; alla med olika temperament, bakgrund, apparition och betydelse för honom. Det fanns sannolikt fler, men det är framförallt dessa som satt avtryck i hans liv och i hans konst. Han var gift med fem av dem och fick nio barn (vad man vet) och detta minst sagt aktiva samliv har lämnat en riklig dokumentation i arkiven hos olika domstolar. Bergman var juridiskt inblandad i en rad olika skilsmässor, inte bara sina egna. Han blev vid tre tillfällen kallad som vittne för att under ed tillstå att han haft intim förbindelse med fruarna till de bedragna äkta männen.
På Stockholms stadsarkiv har jag läst en fyllig dokumentation av Bergmans år i Palmgrenska skolan, som tillsammans med hans egna skildringar i brev till föräldrar och mormor ger en delvis ny bild av hans skoltid. På Krigsarkivet däremot har varken jag, eller tjänstemännen, kunnat hitta hans stamkort. Bilden av Bergmans tid i det militära har jag istället baserat på hans brev till föräldrarna.
För skildringen av Bergmans vistelse i Tyskland sommaren 1936 har hans egna brev varit den viktigaste källan. Jag har också haft ovärderlig hjälp av en Münchenbaserad journalist, Katharina Fuhrin, som lyckades spåra släktingar och bekanta till Siegfried och Clara Haid, Bergmans värdfamilj i den lilla byn Haina. Det är jag henne evigt tacksam för.
Och så lärjungen Vilgot Sjöman, som med den besattes noggrannhet dokumenterade sin relation till Bergman och även intresserade sig för andra aspekter av hans liv. Sjömans efterlämnade material ger intressanta, och delvis nya, inblickar i mästerregissörens tankevärld och en sällan skildrad sida av Bergman, nämligen vännen och mentorn.
I min bok har jag följt honom från vaggan till en bit in i hans sista äktenskap, en tidsrymd på mer än ett halvt sekel, och där lämnar jag honom. Han var gift med Ingrid Bergman i tjugofyra år – en ofantlig tidsrymd med hans mått mätt – och överlevde henne. De var fortfarande gifta när hon gick bort 1995. Det hade aldrig tidigare hänt i Bergmans liv. Han hade alltid varit den som övergivit. I grevinnan hade han funnit sin hemmahamn; äntligen, skulle man kunna tillägga, för vägen dit var lång och svår och kantad av stormande passioner, kärlek, sex och svek.
Försommaren 2011 publicerade Dagens Nyheter nyheten att det var fullt möjligt att Ingmar Bergman inte var Karin Bergmans biologiske son. Uppgifterna baserades på vad hans systerdotter Veronica Ralston skildrar i sin bok Kärleksbarnet och bortbytingen. Det var en sensation som väckte stor internationell uppmärksamhet. Det gossebarn som Karin Bergman födde den 14 juli 1918 skulle inte ha överlevt. Genom Erik Bergmans försorg skulle han ha bytts ut mot en annan nyfödd pojke vars mamma prästen kände och som förmåtts lämna ifrån sig babyn. Det fanns till synes starka bevis för detta. Rättsmedicinalverket hade jämfört DNA från frimärken som Ingmar Bergman sannolikt hade slickat på med DNA från Veronica Ralston, och kommit fram till att proverna uppvisade stora genetiska skillnader. De borde, om Bergman och Ralston varit släkt med varandra, ha haft en mer likartad DNA-profil.
Men kort därefter kunde tidningen Ny Teknik avslöja att en tekniker på Rättsmedicinalverket hade kontaminerat de prover – frimärkena – som undersökts, vilket omkullkastade slutsatsen att Ingmar skulle ha varit något annat än Karins biologiske son. Världssensationen sjönk ihop som en sufflé. Min berättelse om Ingmar Bergman utgår därför från att regissören har det ursprung som hittills har varit det officiellt erkända.
Thomas Sjöberg
Pampas Marina i september 2013